Enkät

Det är tydligen inte bara jag som undrar vad jag ska ta mig till med en blogg som heter Hem till Dalarna men som för närvarande mest handlar om Göteborg.

På ett par dagar har flera personer ställt liknande frågor. Dessutom hade jag en underlig konversation igår:

- Jag har glömt att läsa din blogg. Jag kommer inte ihåg adressen.
- Men det är ju samma som förra veckan!
- Ha!
- Vadå?
- Det låter som om du bara startar en ny blogg en gång i månaden eller så.

Ni kanske har ett bra förslag på lösning?

Please hjälp mig genom att rösta lite snabbt längst uppe i sidmenyn här i bloggen. Eftersom jag vet att ni har fullt upp ska ni få gott om tid på er.

Raketbanken

När jag skulle betala min kåravgift var jag tvungen att göra något så stenåldersmässigt som att besöka ett bankkontor. Dessutom krävde de betalning i kontanter.

Men jag har aldrig varit med om ett bankärende som har varit ens i närheten av så snabbt avklarat. Jag överdriver inte om jag säger att det nog inte tog mer än en halv minut från det att jag klev in genom dörren och tills jag var ute igen. Då hade ändå den (extrainkallade?) kassörskan lite problem med att räkna ut hur mycket växel jag skulle ha. Och det var en person före mig i kön.

Svisch!

Vänja sig vid nytt gör ont (en stund)

Hur kan man vara så puckad att man lägger ett universitet mitt i en stor stad? Va? Va?

Vore det inte det bästa för alla om studenter hölls samlade på en liten yta, säg ett campus, gärna i anslutning till ett gettoliknande bostadsområde, som de aldrig behövde lämna? (Ja, jag har pluggat i Linköping. Märks det?)

Alla utom sådana som jag förstås. Sådana som pluggar på övertid och egentligen inte vill ha något alls med andra studenter att göra.

För det var då förfärligt vad det var svårt att ta sig fram dit man skulle med cykel om man inte ville stanna och plocka fram kartan hela tiden. Tydligen ska man gå när man är lite halvvilse i en ny stad, så att man kan ta genvägstrappor och sådant. Men okej, jag hittade ju faktiskt alla ställen jag skulle till och uträttade alla mina ärenden. Och på vägen tillbaka insåg jag hur lätt det kommer att gå i fortsättningen, när jag vet precis hur jag ska cykla (och bara ska till ett ställe åt gången).

Förresten är det kanske inte helt fel att längs tio minuters cykelväg hem från universitetet ha såväl diverse bibliotek som bokhandel, mataffär och, tja, teater.

Tunt omslagspapper räcker

Jag klev in i näst närmaste blomsterhandel och köpte mig en krukväxt att ha i fönstret i mitt rum. Efter en stunds funderande fastnade jag för en sort jag aldrig haft tidigare. Det är ju kanske lite riskabelt, men jag tyckte samtidigt att det var passande nu när allt annat också är så nytt.

Det kändes dock väldigt märkligt att gå och köpa en blomma mitt i vintern utan att expediten ens tänkte på att fråga om den behövde slås in ordentligt med skyddande tidningspapper eller om jag snart skulle vara hemma. Och det berodde säkert inte på att alla som handlar där bor granne med butiken.

Nära är bättre än en skjuten hare

Har man inga stora ärenden får man göra sig några små, så att man lär känna sina nya omgivningar. Och att det regnar kan man inte ta hänsyn till, för ska man vänta på bättre väder blir väl inte mycket gjort på en vecka. Eller ett år.

Så jag begav mig ut igen, utan paraply förstås, för de dör ju bara i den här stan. Jag har nog sett dem där de ligger, skrynkliga och felvrängda, på gator och i papperskorgar. Även jag har en gång försökt mig på att gå med paraply på Avenyn mitt i vintern. Men nu är jag inte turist, så då är det bara att vänja sig vid att vara blöt i håret, tänkte jag.

Jag förundras över hur fort man kan känna sig någorlunda säker på att hitta på ett nytt ställe. Visserligen har jag noga studerat kartan - många, många gånger vid det här laget - men att så mycket finns inom två minuters gångväg från ens dörr spelar nog också in. Och även om jag inte går jättefort hela tiden (bara när jag vet exakt vart jag är på väg) och även om jag avslöjar mig så fort jag ska prata med folk i affärerna, så tror jag att jag redan smälter in någorlunda ute bland folk.

Det är i alla fall kul att låtsas att jag bor här "på riktigt". Jag känner mig som tio år och på äventyr i kvarterets skogsdungar igen. Allt är så nytt och spännande och exotiskt. Hur länge jag kommer att tycka att det är häftigt med gatsten och asfalt istället för gräs och grus återstår att se, men det kommer nog att dröja innan jag tröttnar på att ha nära till nästan allt.

Jag bor så bra!

1. Jag är inneboende. Jag behöver inga möbler, köksprylar, städgrejer eller någonting. Och nästan allt annat man kan tänka sig ingår också i hyran (som inte är särskilt hög).
2. Jag är inneboende. Och har antagligen en av världens bästa hyresvärdar. Hon har bland annat redan hunnit varna mig för de dyraste affärerna, livsfarliga cyklister och de platser där de desperata torskarna tydligen ger sig på vem som helst av kvinnokön. Sedan är hon förstås bra i väldigt många andra avseenden också.
3. Jag bor i Haga!
4. Lägenheten är fantastiskt fin och jag har egen toa och dusch, helkaklad och med varmt golv.
5. Huset är, liksom de omkringliggande, modernt fräscht, men ändå med en gammaldags känsla. Fönstren är höga, innergårdarna mysiga och det är lugnt och tyst. Det är nära till den stora stadens allt, men utan att man behöver se och höra det hemifrån. Tänk att något sådant ens är möjligt!
   
6. Jag bor så högt upp att jag kan se över tak, in i andra lägenheter och långt, långt bort. Och för den händelse att solen skulle titta fram någon gång sitter mitt fönster mycket lämpligt placerat.
7. En gång till: Haga! Fattar ni hur fint det är? Kom hit och dela det med mig genast!
   

Söndagspromenad

När mina föräldrar åkt hem på söndagsförmiddagen och jag inte ville störa de sovande hemma i lägenheten mer än nödvändigt, bestämde jag mig för att genast sätta igång med att undersöka området jag hamnat i. Dessutom var det ypperligt promenadväder och så tidigt att det fortfarande var så där riktigt lugnt och tyst ute på gatorna.

Men vart skulle jag gå? Det fanns ju så mycket som lockade. Vandra runt på de omtalade gatorna i Haga? Klättra upp på Skansberget? Gå och spana in färjorna vid kajen?

Tjejen i lägenheten på andra sidan trapphuset gick ut några sekunder före mig, och när jag kom ut genom porten nere på gatan kändes det mycket bekant på något underligt vis. Jag kom på att det nog var en rätt typisk filmscen, och jag beslutade mig omedelbart för att spela med. Det gick utmärkt. Tjejen syntes till precis lagom långt bort på gatan, och det var tillräckligt lite folk för att jag skulle kunna vara säker på att det var hon. Jag följde efter på kanske hundra meters avstånd, och hann lätt titta lite i skyltfönster under tiden. Snart var dock det roliga slut, då hon försvann in i ett annat hus, bakom en helt vanlig men röd dörr.

Då valde jag att bara fortsätta strosa runt på gatorna i Haga. Och ojojoj! Kan det bli mer av idyll och gammaldags småstad fast fortfarande modernt och mitt i den stora staden? Jag tittade i alla de små (stängda!) butikernas skyltfönster och tänkte att de var precis rätt, men att jag antagligen ändå aldrig kommer att våga mig in i dem. Fast det räcker kanske att de finns där och är söta.

Det var mest barnvagnsmänniskor ute så dags, men jag såg också lite annat folk - företrädesvis yngre män - som såg ut som klassiska konstnärstyper. Det gjorde mig extra nöjd. Annars hade jag klarat mig långt bara på alla de små antikvariaten som låg där och trängdes med varandra. Gamla böcker - mmm!

När jag så småningom kom fram till Järntorget och insåg att jag bor praktiskt taget granne med en "riktig" bokhandel höll jag på att hoppa rakt upp i luften av lycka. Nya böcker - mmm! (Att jag sedan förmodligen inte kommer att köpa mina böcker där är en helt annan sak.)

Och det var ändå inte slut där. Jag gick vidare och hittade många fler roliga, intressanta, fina och spännande saker och platser, som alltså alla finns alldeles i min närhet!

Men nej, inga bilder.

Kort flyttredogörelse

Just det, flytten. Jag har flyttat. Det har ingen missat, va? Okej. Bra. Och det var i lördags.

Den evighetslånga resan mellan Falun och Göteborg gick oväntat lätt och snabbt, och allt gick bra (förutom för kameran då, och några kartonger som föll offer för de ständiga attackerna från regnvattnet).

Man kunde se spridda snöhögar ända ner över gränsen till Götaland, vilket gladde mig lite extra.

Under färden över Västgötaslätten lade jag sedan märke till hur en massa saker tycktes förekomma i stora grupper. I ena stunden såg jag massor, massor, massor med bilar på ett och samma lilla ställe, i nästa var det husvagnar eller kanske båtar eller lyftkranar. För att inte tala om lera. Vid flera tillfällen for tanken "jag tror aldrig jag har sett så mycket lera på en gång" genom mitt huvud. Fast annars verkade det rätt likt Östgötaslätten. Lika trist.

Jag började misströsta och blundade en stund. När jag öppnade ögonen igen var vi i Partille. Där såg jag plötsligt både berg och bebyggelse som inte enbart utgjordes av industrilokaler. I jämförelse med vad jag sett de föregående timmarna tyckte jag att det var riktigt fint, och kände hoppet återvända.

Vi hann irra runt i Göteborgstrafiken åtskilliga gånger under eftermiddagen och kvällen, och jag blev stressad bara av att sitta bredvid och läsa kartan. Köra bil här tänker jag nog inte försöka mig på. Det var jobbigt redan i Linköping. Vägar ska inte ha mer än två körfält, och skyltar ska vara skrivna inte bara för folk som redan hittar. Tycker jag.

Jag har förresten haft en enorm tur med mitt boende! Det är så bra att jag säkert kommer att återkomma till det många gånger, så för tillfället får det räcka så.

Lite mer fördröjande svammel

Kanske kommer jag att blogga rätt mycket den här veckan innan mina studier drar igång. Och just nu betyder det extra mycket för mig när de som är intresserade och har möjlighet tittar in här då och då och också låter mig veta det. Tack! Jag behöver helt enkelt prata av mig om mina första dagar i en ny stad och dela med mig av alla intryck och tankar som annars fyller skallen. Nu är jag väl inte alldeles ensam här i stan, men ni vet hur stort pratbehov jag har ...

Sedan ska jag försöka se till att det händer lite annat smått och gott med bloggen också. Och det här är inget trick på något sätt, utan bara ett meddelande till den som eventuellt läser det här utan att någonsin vara inne på the actual blog och som kanske inte vill missa saker.

Nä, nu är det hög tid att komma till saken!

Bildlös blogg

Typiskt att kameran jag hade fått låna, för att jag skulle kunna visa folk därhemma allt fint jag springer på här i mina nya omgivningar, tycks ha lagt av. Det hände dessutom på vägen ner. Närmare bestämt tre kilometer utanför Mariestad.

Det var där vi stannade och åt lunch, jag tog ett par bilder på flyttlasset och mina föräldrar, och kameran därefter tvärt vägrade att samarbeta mer. Sedan dess tar den bara svarta bilder med rosa fartränder på.

Den måste ha insett vart vi var på väg. Till regn och fukt och dåliga ljusförhållanden. Inte konstigt att den fick stora skälvan. Jag förstår den nästan.

Så tills vidare får ni nöja er med en tråkig textblogg och helt enkelt försöka att helt okritiskt tro på alla de fantastiska historier jag berättar. Okej?


Uppdatering 080115:

Okej, fartränderna är snarare lila. Men det spelar ingen roll, för nu blir det i vilket fall som helst bara svart. Och jag har provat att byta ut minneskortet och batterierna. Skrutt.

En bild i alla fall. Den föreställer en hyrlastbil, om det inte syns.

Vädret i Göteborg

Jaja, jag har flyttat och har förstås saker att skriva om det, men innan jag går vidare måste jag åtminstone en gång ordentligt kommentera vädret.

För det första tycker jag oerhört illa om blåst. För det andra hade jag, innan jag flyttade till Göteborg, upplevt en enda dag med sol här i vuxen ålder. Det regnar jämt i Göteborg, det vet man ju (utom under stora delar av friidrotts-EM). Och blåser. Det kan nog inte bli värre än blåst och regn ihop. Jag avskydde blåsten och de milda vintrarna i Linköping, så jag flyttade tillbaka hem till det ljuvliga klimatet och vädret i Dalarna, men sedan fick jag ett ryck och drog vidare just hit. Jag kan inte se att jag är något annat än galen.

Och alla människor jag har pratat med här nere, oavsett om de känner till min inställning till vädret eller ej, har nu i tre dagar sagt "välkommen till vädret i Göteborg" och liknande saker.

Men!

Precis som när jag flyttade till Falun i september verkar vädret vilja göra sitt bästa för att välkomna mig. Det går kanske inte lika bra för vädret här som för det i Falun, men hur mycket kan man begära egentligen?

Och jag har ändå sett solen. Två dagar i rad dessutom!

Min första morgon här (igår, söndag) satt jag och åt frukost och såg det ljusna utanför fönstren, över tak och innergård. I mitt rum sken solen in genom det höga fönstret och lyste uppmuntrande upp den vita väggen.

Ute kändes det som vår. En skönt sval, solig och stilla söndagsmorgon. Typ april. Sol i januari brukar ju betyda minusgrader.

Även idag var det soligt och rätt oblåsigt på förmiddagen. Till och med blå himmel.

Sedan blev det grått och regnigt igen, båda dagarna. Men, bara så att ni vet, jag såg solen i Göteborg!

Mot Göteborg!

Jag har visst inte uttryckligen nämnt det här i bloggen, men det är alltså Göteborg jag är i färd med att flytta till den här gången. Varför? Ja, det finns faktiskt en handfull anledningar, trots att det till och med för mig själv kom ganska plötsligt och oväntat. Men för enkelhetens skull kan vi säga att det beror på att jag kom på att jag nog skulle plugga lite mer i alla fall, och att Göteborg då verkade vara i stort sett det enda möjliga stället att göra det på.

Dessutom har jag fler vänner i och omkring Göteborg än jag har här i Falun. Här har jag förstås en massa bekanta och jag ser för det mesta folk jag känner igen när jag går på stan, men egentligen är det bara Big Bro av mina vänner som bor kvar här.

Jag har en bild av att folk är rätt trevliga och vettiga i Göteborg. Denna bild bekräftades omedelbart när jag meddelade dem jag känner där att jag var på väg dit, för jag har fått såväl erbjudanden om flytthjälp som löften om fika och rundvandringar från flera håll. Visst, det är ju sådant där man säger, men i det här fallet har jag en känsla av att folk kommer att hålla sina löften. Att i stort sett alla jag känner på Västkusten har flyttat dit i vuxen ålder tar jag ingen hänsyn till i mitt trevlighetsresonemang. Jag tror att det är just de här trevliga och vettiga människorna som flyttar dit, eftersom det redan är trevliga och vettiga människor som bor där.

De kommer säkert att behövas också. Göteborg känns onekligen väldigt långt bort och väldigt stort och nytt och läskigt. Och så anländer jag mitt i gråaste vinterslasket. Men jag kan i alla fall glädjas åt att jag hann få sammanlagt en och en halv månad med snö den här vintern innan jag nu flyttar. Det ska jag nog kunna klara mig på i ett år om det skulle bli så.

I morgon bär det iväg.

Övning ger färdighet

Idag när jag var ute och gick fick jag vid ett tillfälle för mig att jag skulle korsa gatan. Detta tänkte jag göra vid ett övergångsställe precis före en rondell. Okej, cirkulationsplats! Fast det var ju i och för sig före själva rondellen också. Egentligen spelar det ingen roll att det ens var vid en cirkulationsplats, för det var mest lite extrainformation som jag stoppade in för att måla upp en bild för er.

Men skit samma. Jag skulle gå över gatan på ett övergångsställe med en refug i mitten (ytterligare extrainformation, dock något mer relevant den här gången). Med min uppmärksamma trafikantblick (som är densamma som exempelvis min uppmärksamma patiensblick) bildade jag mig snabbt en uppfattning om trafikläget på platsen. Jag såg att flera bilar närmade sig från höger, bland annat en trafikskolebil, men just eftersom det fanns en refug att stanna på valde jag att börja gå över den första halvan av vägen.

När jag kom till mitten var trafikskolebilen nästan framme vid mig och på väg ut ur cirkulationsplatsen, så för säkerhets skull stannade jag helt och hållet där jag var. (Jag tillhör absolut inte dem som bara går utan att se sig för så fort de är i närheten av en Herr Gårman-skylt, och jag skulle aldrig drömma om att lita på någon av mina medtrafikanter när jag inte ens kan lita på mig själv.)

I vanliga fall är det här en situation som jag försöker undvika. Som gående är jag nämligen en i högsta grad hänsynsfull trafikant. Jag saktar gärna in eller tar en omväg om det medför att inga bilar behöver stanna, men nu kom det folk som skulle över gatan även från det andra hållet, så då spelade det ju ingen roll.

Killen som övningskörde trafikskolebilen hade dock uppenbarligen inte för avsikt att stanna för att släppa fram några fotgängare, men som tur var verkade hans lärare vara vaken. Jag kan väl på ett ungefär tänka mig vad han sa. I alla fall tvärnitade killen precis när han börjat accelerera på väg ut ur cirkulationsplatsen, och han lyckades stanna precis framför övergångsstället.

När jag gått över gatan hörde jag bakom mig hur killen fick motorstopp. Jag vände mig om och såg att det hade bildats en kö bakom honom genom halva cirkulationsplatsen. Då jag visste precis hur stressad jag själv skulle ha varit i hans situation gladdes jag ett par sekunder åt att jag klarat av det där för länge sedan. Men stackaren!

Å andra sidan är det ju precis sådant där som gör att man lär sig och minns saker och ting. Så med ett leende på läpparna gick jag vidare, nöjd med dagens goda gärning.

"Vi kan prata med henne. Ooh, hon hör så tydligt!"*

Sådärja. Nu har jag fixat mig Skype. För inom en nära förestående framtid kommer jag annars bara att ha mobiltelefon, och det vet ju alla att sådana kan man inte göra mycket mer än skicka sms och fotografera med. Ja, och prata några enstaka minuter då och då, kanske. Därutöver är det att skajpa som gäller för prat med mig. Hör ni det, folket?

Det enda problemet just nu är att mikrofonen på mitt nya headset tycks vara glapp, så bara delar av mitt babbel tar sig fram till mottagaren. Men lyssna kan jag, så den här kommunikationsformen passar antagligen ypperligt för den som känner för att prata på utan att bli avbruten.

Annars kan jag förstås skriva mina svar. (Nämen oj, nu har jag visst fyra olika chattprogram att köra med. Tänka sig! Och då vill jag understryka att jag ändå inte använder MSN.)

Så här långt har jag förresten bara Motor-Ola att skajpa med. Men det är ju en bra början. Nu är det bara att hoppas att bredbandsuppkopplingen på det nya stället funkar som den ska, så att ni kan utnyttja alla dessa snabba och lätta sätt att kontakta mig på.


* Filmcitat. 1 poäng till den som först kan ange filmens titel, 1 för namnet på skådespelaren som uttalar repliken och ytterligare 1 för namnet på skådespelaren som spelar den "hon" som det hänvisas till.

Grönt är ... snyggt?

Jaha, så har jag varit på stan med mamma en sväng, för det finns ju lite man behöver fixa när man ska flytta.

Och när man ändå är på stan kan man slinka in i några klädaffärer och hitta ytterligare gröna tröjor. Det var vad jag gjorde i alla fall. Så nu har jag blivit med tre nya gröna tröjor och en ny grön vinterjacka på mindre än fyra månader i Falun. (Vad tar det åt mig egentligen?)

Dessutom kom jag just på att det skulle vara trevligt med någon ny färg som tema till heminredningen när jag nu ska bo på ett nytt ställe. Förr har det alltid varit väldigt mycket blått, främst i sovrummen jag har bebott. Ja, det är väl inte så konstigt, med tanke på att jag brukar ta med mig mina saker från ett ställe till ett annat. Men nu ville jag ha i alla fall någonting nytt. Det fick bli en grön sängtopp.

Mina små älsklingar

Kanske borde jag ha varit mer försiktig med att gå igenom mina ägodelar i alla fall.

Jag började nämligen med böckerna. Ungefär hälften av lådorna som står prydligt travade i källaren innehåller böcker. Mina underbara böcker.

Visserligen har jag klarat mig i nästan fyra månader utan dem nu, men jag har hela tiden levt med vissheten om att jag när som helst har kunnat gå ner i källaren och rota fram en viss bok som jag har längtat lite extra efter. Men nu när jag bara skulle välja ut ett litet fåtal som sällskap på vägen mot äventyret blev det väldigt svårt. Jag lyfte upp dem en och en, höll dem varsamt i famnen och suckade tungt vid tanken på att jag inte skulle få leva med dem på ett år eller till och med ännu längre.

Traven med utvalda favoriter och ännu olästa titlar växte bredvid mig, och jag ansträngde mig för att verkligen välja med omsorg. Till slut kände jag mig nöjd, städade upp omkring mig och gick upp till mitt rum igen.

Då insåg jag att jag ingenstans hade sett till en av mina allra mest givna följeslagare. Detta kunde bara betyda en av två saker: att jag inte varit tillräckligt noggrann i genomgången av lådorna eller att jag helt missat någon låda. Det var bara att gå ner och se efter. Och visst, där stod ju två stora kartonger till fulla med böcker. Jag hade bara gått igenom alla de små lådorna!

Det märkliga nu är att det, trots att jag plockat ut så många böcker och packat om för att fylla lådorna, inte har frigjorts några lådor att packa ner de böcker jag ska ha med mig i. Hur kan det komma sig?

Flyttpackning

Efter att ha bott stillsamt på ett och samma ställe under hela min uppväxt har jag nu i alla fall flyttat några gånger och börjat samla på mig nyttiga flyttkunskaper. Och jag är väldigt bra på att flytta, om jag får säga det själv.

Speciellt bra är jag på att planera, hålla reda på allt som ska göras och genomföra alla delmoment vid rätt tidpunkt. Och på att flyttpacka.

Fast nu har jag insett att inte två av mina flyttpackningar har gått till på samma sätt.

Först flyttade jag hemifrån. Då samlade jag ihop det jag behövde mest av mina saker i föräldrahemmet, kompletterade med lite husgeråd ur samlingarna och köpte till en del smådetaljer.

Sedan flyttade jag ihop. Då packade vi båda helt enkelt ner alla våra saker och flyttade dem till en och samma lägenhet.

Därefter flyttade vi två tillsammans. Enklare än det var då kan det inte bli. Det enda vi behövde göra var att packa allt som fanns i lägenheten och flytta det till en annan lägenhet.

Efter det började jag krångla till saker och flyttade isär. Då blev jag plötsligt tvungen att gå igenom ett helt bohag, sortera, dela upp, packa och gå igenom en gång till för att se om det var något som borde ha packats som hade glömts kvar.

Och nu ska jag flytta igen. Det kluriga den här gången är att hälften av mina prylar fortfarande ligger nerpackade i flyttlådor och att jag inte alls ska ha med mig alla dessa saker. Jag måste därför gå igenom mina lådor, packa upp och packa om.

Livet ger en ständigt nya erfarenheter. Ah!

Ljust och nytt

Det nya året har börjat bra.

Med snö!

Snö hela dagen igår och lite till idag, men det är visst bara jag som är glad över den. Jag gläds dock desto mer, och njuter av att det är en liten gnutta ljusare när jag vaknar på morgonen. Fast jag missade ändå snöskottningsnöjet, eftersom jag var fullt upptagen med att prata i telefon med min nya hyresvärd.

Det är mycket som är nytt nu och ett tag framöver. Jag vågar inte ens föreställa mig allt vad 2008 kommer att bjuda på för min del. Men det är spännande. Nytt är knark för en rastlös själ.

Nyår

Året tycks sluta bra. Jag tappade i alla fall en kniv på golvet när jag dukade av efter nyårsmiddagen. Det sägs betyda att det ska komma en man.

Jag undrar bara lite om han kommer till mig, oavsett var jag befinner mig, eller om det är just hit han tänker komma. I så fall får han ta och sno sig på, för snart bor jag ju inte kvar här. Å andra sidan sa inte kniven något om vad för slags man det rör sig om. Kanske är det inte drömprinsen ändå, och då kanske jag gör bäst i att lägga benen på ryggen med en gång.

Nåja, det blir säkert inte förrän nästa år i alla fall. För det är ju snart, ju.

Gott nytt år!

Fynd

Inte nog med att jag till slut hittade ett par nya vinterskor, jag gjorde dessutom något så ovanligt som ett fynd på rean. I alla fall med mina mått mätt.

Oftast tycker jag att de kläder som är av intresse på reor är just de som jag redan har köpt till fullpris. Och om jag någon gång ser ett plagg på rea som jag tidigare tittat på men låtit bli att köpa, så finns det ändå aldrig i min storlek.

Men i torsdags kom undantaget som säkert för alltid kommer att vara det enda som bekräftar denna regel. Precis innan jag skulle lämna den sista affären på väg hem gick jag en extra omväg runt en stång med reakläder. Och där hängde den. Den Gröna Tröjan. Inte i storlekarna XS och XXL utan i S, M och L. Hur är det möjligt?

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag är så betagen i den här tröjan. Det kan vara färgen. För den är i alla fall inte min stil. Jag vet inte vad den tillhör för stil heller, eller om den har någon stil alls.

Men den är grön. En grön tröja i rätt storlek till reapris. Självklart är den ett fynd.

Mellandagsrea

Inte för att jag är särskilt förtjust i att trängas med halva Dalarnas befolkning på en liten, rörig yta och andas syrefattig luft i flera timmar, men idag kände jag ändå ett starkt behov av att ägna mig åt ordentlig shopping.

Det var dags för skojakten att fortsätta. Jag hade då i stort sett stannat inomhus i över en vecka, med enbart korta turer mellan hus och bil, bil och affär och liknande. (Visst är det skönt att ha något att skylla på för att slippa ge sig ut och motionera under julhelgen?)

Jag släpade med mig Majsan till Kupolen. Där gick vi med bestämda steg förbi alla affärer med intressanta prylar av diverse slag, bara för att lägga all energi på letande i skoaffärer.

Jag avskyr att leta efter skor. Speciellt mycket avskyr jag att leta efter skor när jag verkligen, verkligen måste ha tag i ett par skor. Och det är ungefär vad som krävs för att jag ens ska gå in i en skoaffär i eget ärende. I detta avseende är jag inte alls mycket kvinna.

Skor ska vara sköna, hyfsat snygga (enligt mina ideal, alltså, och de sammanfaller sällan med skomodet) och billiga. De ska inte vara högklackade, men inte heller ha för tunn sula, utan man ska helt enkelt kunna gå i dem. Långt och i flera säsonger. Dessutom får de inte ha spetsiga tår. Jag vill inte se ut som en häxa. Inte på fötterna i alla fall.

Dessa sökkriterier gav inte många träffar, förstås. Då hade jag ändå inte tagit med alla krav jag egentligen hade. Men det var inte värre än väntat. Jag menar, fanns det bara skor i storlek 36 och 41 före jul så borde det rimligen inte finnas många 39:or kvar att rea ut nu.

Det blev ändå en del provande, men inget kändes riktigt bra. Och sedan hände det som brukar hända. (Man undrar varför jag aldrig lär mig och gör rätt från början, men tydligen är det här en process jag måste gå igenom när jag köper nya skor.) Först när jag hade provat allt som såg någorlunda acceptabelt ut, tiden började ta slut och jag var trött, svettig och desperat kom jag på tanken att prova något helt annat.

Den här gången råkade det bli ett par dyra märkeskängor med mycket avancerad snörning på. De var okej, om man bortsåg från att de var för dyra, på gränsen till för små (konstiga storlekar), krångliga att få på och av och gjorde ont ovanpå fötterna. Men de var de bästa jag kunde hitta, så jag tänkte chansa på att de skulle mjukna med tiden och sluta göra ont.

Då hittade Majsan ett par billigare kopior i ett ställ ett par meter bort. Eller ja, nästan-kopior, för de var inte riktigt likadana som de andra. De var något snyggare, med en dragkedja som komplement till den krångliga snörningen, hade något skönare form och utan det där vad det nu var som gjorde ont. Och så var de billigare. Tidigare hade jag bara gått förbi dem eftersom jag inte ville ha en sådan modell. Men när jag provade dem kände mina fötter sig äntligen hemma.

Det kommer att bli svårt att släppa de gamla trasiga dojorna, men antagligen kommer det att bli samma sak den dag jag blir tvungen att ersätta de här nya skorna. Så här gör jag alltid. Jag köper skor som jag först tycker är skitfula men som i alla fall sitter bra, och sedan älskar jag dem ovillkorligt tills döden skiljer oss åt.

Men salut och fanfar - jag har fått tag i ett par skor!

White Christmas

Snö hade vi under hela november, och tidvis riktigt mycket, men sedan kom december och all snö försvann. Typiskt. Dock har vi haft fantastiskt fin frost i en och en halv vecka nu, så lite vitt är det i alla fall. Man får vara glad över det man får. Dessutom tänkte jag dela med mig lite till de släktingar och vänner som firar jul längre söderut och inte ens har så här mycket kallt och vitt ute att njuta av.

God jul, alla, både nära och (alldeles för) långt borta!

Klä granen

Varje år är det samma sak. Vi säger:

1. I år ska vi göra något nytt med granen, för saker och ting behöver ju inte nödvändigtvis se likadana ut varje år.
2. Vi ska verkligen göra något annorlunda av granen, eftersom vi jämt tar en massa bilder på den, och då blir vi ju mest irriterade när vi ser att den ser ut som förra året och året dessförinnan.
3. Man behöver inte vara rädd för att sätta pyntet tätt, för sedan när man tittar på granen som helhet så ser den oftast ändå fattigt klädd ut.

Sedan anstränger vi oss till det yttersta för att klämma in precis allt pynt vi hittar som både är nytt och snyggt. Det gamla och fula får ligga kvar i lådan.

Men någonstans inombords är vi väl ändå lite rädda för att vi håller på att bli amerikaniserade, så det tar emot en aning när två blanka röda kulor hamnar mindre än tre decimeter från varandra. Det får inte bli för överdådigt pyntat heller!

När vi är klara tar vi några bilder, slänger in dem i datorn och jämför. Och så säger vi:

1. Men vad i ... Den ser ju ut som den gjorde förra året.
2. Den ser verkligen exakt ut som den gjorde förra året!
3. Och vad glest pyntet sitter när man ser granen så här på bild.

Vi kanske kan kalla det för en tradition, det här också. Det är väl i så fall inte den första jultradition vi helt ofrivilligt ägnar oss åt.

Ny familjetradition

Var över till brorsan en sväng för att kolla in hans nya skinnsoffa och hjälpa honom med paketinslagningen. Det är en närapå årligen återkommande tradition vi har, han och jag. Egentligen är han en utmärkt inslagare, han tycker bara att det är en aning tråkigt eller jobbigt eller något. Och jag tycker att det är ett ganska trevligt sätt att umgås på, alltså när jag slår in paket och han sitter bredvid och gör något annat. Eller när vi hjälps åt, som vi faktiskt gjorde den här gången (vi är ju så vuxna nu).

Dessutom får jag ju veta vad han ska ge folk. Jag fick nu visserligen inte slå in min egen julklapp, men jag har ändå mycket starka föraningar om vad det kan vara.

En julafton väldigt lik en vanlig lördag

Årets kortaste dag har varit lång. Vi gav oss iväg hemifrån redan i soluppgången (hihi, visst låter det tidigt?), och åkte genom det frostvita landskapet som sträckte sig hela vägen ner till Västmanland. Där tillbringade vi sedan dagen hos en äldre generation släktingar.

Det blev något slags extrainsatt julafton, med gran, julbord, gröt och klappväxling (dock inte paketöppning). Detta förvirrade den redan lite yra äldre generationen extra mycket, och det blev många påminnelser om att det varken var idag eller imorgon det var julafton.

Och hör man en sak tillräckligt många gånger börjar man tydligen själv nästan tro att det är sant. När jag och brorsan på eftermiddagen åkte och handlade stod jag en bra stund och stirrade på vispgrädden vi skulle köpa, och tyckte att det var i sämsta laget att den var bäst före 26 december. Det är ju i övermorgon!

Under tiden hade de gamla tydligen oroat sig för hur jag och brorsan skulle hinna tillbaka till Kalle Anka ...

Men det var lugnt. Vi hann med god marginal till och med tillbaka hem till Falun. Nu ska vi alla sova länge, länge och bara ha det lugnt och skönt. Fast det är tur att det är en hel dag kvar före jul, för vi har inte alls klarat av allt som ska göras till dess.

Föräldramöte på stormarknaden

Det var ingen vanlig torsdagskväll på stormarknaden igår. På parkeringen utanför märktes det inte särskilt mycket, men inne i affären var det nästan lika trångt som det brukar vara en vanlig torsdag på samma stormarknad i Linköping (hur det är en sådan här dag där nere vill jag helst inte tänka på, men jag har testat att handla där dagen före nyårsafton en gång, så jag vet att det kan bli betydligt värre).

Nu har ju ändå folk flera dagar på sig att handla innan det är jul på allvar, så jag är lite förvånad över att så många gjorde det igår. Det tog nästan dubbelt så lång tid som vanligt för oss att ta oss genom affären, trots att just vi inte skulle ha så mycket. Den främsta anledningen till det var att vi träffade så mycket folk! I vanliga fall brukar vi på sin höjd stöta på någon bekant att hälsa på, men igår var det stor återträff bland diskarna och hyllorna.

Jag träffade ett flertal mammor till gamla kompisar från min uppväxttid här. Och de påstod, liksom så många andra, att jag är mig precis lik. Tydligen åldras jag inte, för jag har ju inte sett dem på flera år, en del inte sedan jag tog studenten eller till och med ännu längre tillbaka. Men de var sig också precis lika, så det kanske jämnar ut sig.

Det är något särskilt med kompisars föräldrar, kanske speciellt mammor, men också en del pappor. Jag har alltid gillat att prata med dem. Dels beror det väl på att jag har varit lillgammal och tyckt om att umgås med vuxna och vara trevlig, dels på att de ofta har visat mig uppskattning. När deras barn har varit tillsammans med mig har föräldrarna känt sig säkra på att läget har varit under kontroll, varför de regler och hemkomsttider som har gällt för mig också har kommit att gälla för mina vänner.

Jag gillar fortfarande att prata med alla mammor jag springer på här i stan, fast deras barn, alltså mina kompisar, inte bor kvar. Men nu kommer de flesta snart hem för att fira jul och jag kan passa på att be mammorna påminna mina vänner om att det bara är att höra av sig om de vill träffas. Jag finns ju liksom redan på plats. Jag tänker mig att det kan vara kul att träffa lite jämnåriga någon gång ibland också.

Och jag hälsar till mina kompisar via mammorna jag träffar, men jag skulle precis lika gärna kunna hälsa till alla mina vänners föräldrar via dem som läser här. Hej, hej, och god jul!

Hem och bort och hem igen

Okej. Nu vet snart alla jag känner, så det är väl lika bra att nämna det här också då. Så här är det:

Jag ska flytta. Igen.

Söderut. Igen.

Jag måste vara galen. Eller så är det bara det att jag insåg att Falun visst är så hemma det kan bli för mig, men att jag inte längre har något kvar att längta till. Det är faktiskt nästan ännu värre än att längta halvt ihjäl sig.

Så om en månad ger jag mig av. Men bara för ett tag. Det är i alla fall utgångspunkten. Ett år. Sedan tror jag nog att jag på nytt vänder hem till Dalarna. Fast egentligen vet man ju aldrig vad som kommer att hända.

Nu vet jag i alla fall var "hemma" är. Det är inte det enda jag har lärt mig den här hösten, men det hade inte varit illa även om så hade varit fallet. Kanske har jag ändå några klena små rottrådar som binder mig till berggrunden här.

Ännu en prestigefylld seger

Man kan förstås också få uppmärksamhet för så simpla saker som gatunamn.

Sportiga falubor

Det soliga, frostiga vintervädret lockade oss att styra stegen ner till sjön. Och vi var inte de enda som tagit oss dit den här söndagen. Oj, vad hurtiga folk är här. Många, många människor var ute på den blanka isen och åkte långfärdsskridskor och friluftade sig i kylan. Men solen värmde faktiskt en aning. Det brukar den väl inte göra i december? Det måste vara klimatförändringarna.

Sjöutsikt fångad lite diskret på ett mindre folktätt ställe.

Cool frost på brygga.

Snabb sightseeing i Falun

När man får besök av en sydlänning som inte har sådär jättevärst bra koll på allt som ligger norr om Mälaren måste man ju se till att visa upp sin stad på bästa möjliga sätt. Det ska helst vara både pedagogiskt, lärorikt, intressant och roligt. Det vill säga, jag måste välja bland allt fantastiskt fascinerande det finns att se och göra här.

Jag kom fram till att för den som kanske bara ska besöka Falun en gång i sitt liv och då inte heller har så mycket tid till förfogande, finns i första hand två saker som bör ses. Hoppbackarna och gruvan.

Så här års är det mest backhopparna som åker upp i hopptornen, men det är hyfsat bra utsikt även från toppen av underbackarna. När man ser Falun uppifrån kan man faktiskt börja undra om det verkligen är en stad, för ur den här vinkeln ser man mest skog. Och ja, vi har ganska många träd mellan husen, även i de tättbebyggda områdena. Grönska åt folket!

Vy från uthoppsnivå.

Okej, vi åkte inte ner i gruvan heller (fast det är en upplevelse om man inte gjort något liknande tidigare, jag lovar!), men även här ges möjligheter till utkikande. Själva Stora Stöten är så stor att man lätt får svårt med djupseendet och avståndsbedömningen när man tittar rakt ner i den. Inte förrän man får syn på en pytteliten lastbil eller annan normalt jättestor maskin långt där nere inser man hur stort det är.

Vy över stort brunt hål.

Ett par gruvliga bilder till.

Visst är jag en bra guide? Nähä, men den som på allvar är intresserad av mer information om världsarvet och "Sveriges största under" kan läsa lite mer till exempel här.

Sedan, om man har tid över, är det inte helt fel att ta en stillsam runda på stan och kanske kika in i Kristine kyrka och beskåda de blå bänkarna.

Stora torget i mörk julmysstämning.

"Mitt" folk

Bara här kan jag läsa tidningen och känna igen gamla bekanta som det skrivs om, folk som har fått barn och andra som har dött. Och det händer nu allt oftare.

Att det finns folk jag känner igen bland alla dem som fått barn är väl inte så konstigt längre. Vi har väl helt enkelt kommit upp i den åldern nu. Men att jag känner till så många av namnen i dödsannonserna känns lite märkligt. Är det inte sådant som kännetecknar gamla människor?

I alla fall, det är bara här det kan hända. Bland mitt folk.

Här och nu

Jag har alltså bloggat förr. Massor. Inte helt olikt det här heller, så en del eventuella läsare känner säkert igen sig. Eller mig.

Men nu var det så att jag påbörjade ett nytt liv och kände att jag inte ville lämna kvar rester av allt det gamla svävande som rymdskrot ute i sajbern. Dessutom hade bloggflytten och identitetsbytet vissa praktiska fördelar, så därför fick det bli så här.

Nytt liv, ny blogg. Hur länge? Vem vet? Rastlösheten, ni vet.

Naturligtvis

Luciafirande i tv sänds med fördel från Dalarna, för att jag på allvar ska uppfyllas av julstämning. I år sänds det från Mora, så då ska det väl bli bra då.

Fast i ärlighetens namn orkar jag i vilket fall som helst inte vakna i ottan nuförtiden. Jag får väl se reprisen istället ...


Uppdatering 13 december:
Eller på nätet - naturligtvis!

Vakta bocken

Nästan lucia och halvvägs genom advent och julkalendrar måste vi ju på allvar börja hålla koll på hur det står till med julbocken i Gävle.

Förutom webbkamerorna finns det på webbplatsen en massa intressant att läsa för den som har tid (vilket väl inte så många har så här års ...). Men seså, kila dit och övervaka nu!

Inte jag inte

Men vad är det här?!

Bara sisådär fyra minusgrader och jag hinner nästan frysa näsan av mig på en halvtimme ute! Och både mössa och vinterhalsduk har åkt fram.

Så här kan det inte få fortsätta. Jag som har planerat utomhusaktiviteter till helgen, och då ska det dessutom bli ännu kallare. Nej, nu får jag ta och skärpa mig så att ingen sydlänning får se mig frysa. Jag fryser helt enkelt inte ute, så är det bara.

Annars får jag väl testa den här självpeppningsgrejen som verkar vara så himla populär.

Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är bara lite kyligt i luften. (Får jag gå in nu?)

Redan urspårad?

Så här ett par månader efter återkomsten till Dalarna tycker jag nog att jag borde ha hunnit behandla långt fler viktiga dalaföreteelser än vad jag faktiskt har gjort. Jag kunde ju ha skrivit om både Rättviks marknad, bandy, hockey, årets dalaprofil, faluburgare och det ena med det andra. Fast egentligen är det nog inte så många som skulle bry sig om det, så det gör antagligen inte så mycket att jag lät bli.

Det som är lite retligt är väl att bloggens titel och beskrivning är en smula vilseledande. Att jag aldrig kan hålla mig till mitt syfte! Men när jag nu har kommit så här långt vill jag inte gärna byta blogg (eller titel) ännu en gång, så jag kör väl på ett tag till och ser vart det leder.

Kroppsspråk

Jag träffade exkatten också. Hon verkade känna igen mig. I alla fall lade hon sig genast på mig och somnade. Om man vill kan man ju tolka det som att hon tyckte att jag skulle stanna kvar där den här gången. Men nej, det gjorde jag alltså inte.

Vad jag kom fram till

Jodå. Det var nog faktiskt en aning trevligare att delta i shoppingträngseln när man bara var där tillfälligt, än när det är en veckovis återkommande ritual. Samtidigt är det rätt schyst att vara så hemma som gäst på ett ställe som man ju faktiskt är efter att just ha bott där i ganska många år. Det mesta var sig likt. Jag hittade.

Däremot fanns det dessvärre inga vettiga vinterskor där heller, trots att Linköping i stort sett inte består av mycket annat än skoaffärer och begravningsbyråer. Så jag går fortfarande med trasiga skor.

En sorts forskningsresa

I helgen är det julmarknad vid Falu gruva. Jag och Majsan hade visst sagt att vi skulle dit, och så ser jag till att missa det i alla fall! Klant.

Istället ska jag på shoppingresa till södern. Närmare bestämt till Linköping. Jag fick för mig att det nog är trevligare att trängas i Tornby när man är på besök än när man bor där. Hur väl denna teori stämmer återstår att se. Jag återkommer i ämnet.

Inte blev de stötta och tog det personligt heller

Jag kom på att jag skulle göra en resa. Sedan kom brorsan på att han skulle följa med. Vi lyckades enas om tågtider och biljettpriser som passade oss, bokade biljetter, betalade och jag gjorde en extra liten tur för att hämta ut dem. Då köpte brorsan en bil. Plötsligt behövde vi inga tågbiljetter längre, så nu har jag avbokat och återlämnat dem.

Och säga vad man vill om SJ, men en sak kan de i alla fall som verkar vara omöjlig för nästan alla andra företag, nämligen att betala tillbaka pengar till det konto de kom från. För jag vill ju inte ha kontanter när jag använder internetbanken och jag blir galen varje gång jag får ett utbetalningskort som tvingar mig till ett bankkontor. Precis så här vill jag ha det. Tack för det, SJ.

Ännu mer att glömma

Vi fyra små tanter invaderade brorsans lilla krypin för en stund. Alla trasslade omkring, klämde på soffan, provspelade gitarren, inspekterade de nya kökstapeterna.

Mitt i en rörelse fastnade min blick på något väldigt, väääldigt välbekant. En bild jag sett många gånger, två ansikten som kunde ha tillhört ett par nära vänner. Jag tittade upp och mötte brorsans blick i samma ögonblick som hjärnan kopplade. En julklapp till mig!

Båda två insåg det samtidigt, att jag visste något jag inte borde ha vetat. Och båda blev vi lika generade, ungefär som när man råkar öppna toadörren och någon är därinne utan att ha låst om sig. Jag var tydligen inte väntad med resten av gänget idag, så det var därför han inte gömt julklappen.

Själv var jag, sedan överraskningen lagt sig, bara glad. Lika glad som jag ändå skulle ha blivit förr eller senare, när jag väl fick veta på riktigt, för det där jag såg är ju vad jag mest av allt önskar mig. Och nu kan jag mysa och vara glad i flera veckor. Mmm!

Fast officiellt glömmer jag förstås även denna händelse.

Ljus inne, ljus ute, ljus över sjö och strand

Det är lite lustigt, det här svenska mysteriet med alla ljusstakar och stjärnor som ploppar upp på tre, fyra dagar till första advent varje år. Och trots att det är lätt att inbilla sig att det finns många människor som inte är så noga med traditioner och sådant, så verkar ändå en överväldigande majoritet ha koll på första advent. Jag gillar det skarpt. Just det här korta, intensinva ploppandet gör det hela extra effektfullt.

Även utomhusbelysningar tycker jag är trevligt så här års. Det som skiljer dem här från dem nere i södern tror jag är att här är det betydligt vanligare med ljusklädda utomhusgranar. Det finns förstås alla varianter av enstaka ljusslingor, buskar inklädda i ljusnät, invirade äppelträd, helt upplysta balkonger och husfasader, men speciellt i villakvarteren och utåt landet står de lysande granarna tätt. Det känns hemma för mig. Jag tänker alltid på tågresorna hemåt från södern förr om åren när jag ser sådana granar. Ju längre norrut jag kom, desto vanligare blev utegranarna, och desto närmare Dalarna och hemma kom jag.

En annan sak jag har tänkt på, när jag på sistone åkt en del längs Tisken på kvällarna, är hur mycket gatubelysning det verkar finnas i Falun. Så där tvärs över sjön, åt båda hållen, ser man en imponerande mängd lampor av olika slag, och det är väldigt vackert. Dock syns inte alls speciellt många lampor från bostadshus och andra byggnader. Falun by night är gatlyktor.

Räven raskar över vägen

Mamma och en moster stod och hängde i hallen och stirrade ut genom den öppna ytterdörren. Det visade sig vara räven som visade sig.

Jag må vara djurvän, men rävsläktet förlåter jag inte för vad det gjort kvarterets (och mina) söta små tamdjur, så åsynen av varje rödbrun skabbspridare gör konstiga saker med mig. Nu, till exempel, hörde jag mig själv säga:

- Fy, din fuling! Våga inte visa dig här igen, för då skjuter jag dig! Med ärtbössa.

Det är nog tur att det mest är mamma som siktar rävuschlingen här i krokarna nuförtiden. För mig alltså.

Lucior och lussekatter i all ära ...

... men den omrösting som verkligen betyder något är ju den om vilken som är Faluns tjusigaste rondell. Och det visade sig att inte bara jag har den här som favorit. "Min" rondell vann!

Min egen bild av Faluns snyggaste rondell.

Än så är det vinter

Nog är det milt och snön töar bort i en rasande hastighet, men sov, sov alla små vårtecken!

La familia

Mostermaffian är på årligt adventsbesök i Falun. Jag säger bara det så att folk på stan kan vara beredda och på sin vakt, särskilt i närheten av alla butiker som säljer damkläder och presenter.

Det bör vara svårt att missa dem. Det rör sig om tre små gummor i likadana runda frisyrer och likadana fyrkantiga glasögon, ständigt skrattande på östgötska, och som ibland har allvarliga problem med färdriktingen på rulltrappor.

Själv tar jag det säkra före det osäkra och stannar hemma idag.

Skyltsöndag

Jag och Pinglan gick på julskyltning. Vi var helt överens om hur det skulle vara, vilket var som vi mindes det från vår barndom. Mörkt, snöigt, mycket folk, juldofter och härlig stämning.

Och i stort sett var det väl så. Vi drev omkring på ett ganska välorganiserat sätt i ett par timmar, klappade tomtar, luktade på glöggen, undvek att trampa i marschaller och hittade ingenting vi behövde köpa.

Det som förvånade oss efteråt var att ingen av oss hade träffat några bekanta, inte ens hälsat på någon. Inte har väl hela befolkningen bytts ut på tio år eller så?

Någon del av förklaringen kanske ligger i att vi pratade oavbrutet från det vi träffades, hela vägen ner till stan och medan vi parkerade, genom julskyltning, fika på mysigt kafé, lite mer affärsspring (nej, det fanns inga skor - skönt!), hemfärden och sedan hela kvällen inne hos mig. Hade det inte varit för att vi bodde hos våra respektive föräldrar som påminde om sömn och andra vuxengrejer hade vi säkert fortsatt babbla hela natten. Nu fick det räcka med sju timmar tjejsnack.

Jag har inte ägnat mig åt sådant på åratal och trodde faktiskt inte att det var min pryl riktigt. Men oj vad det här var precis vad jag behövde!

Akut skonöd

Tråkigt nog har mina superbästaste vinterkängor någonsin gått sönder, helt utan förvarning och just när snödjupet översteg 3 dm. Det som inte finns några vettiga skodon i handeln nuförtiden (och det har inget med stans storlek att göra). Men jag måste helt enkelt ha ett par nya vinterkängor, så för min egen skull hoppas jag att jag har fel.

Imorgon ska det ju vara öppet i alla affärer hela eftermiddagen. Det verkar lämpligt. Jag får väl passa på att ta mig en tur på stan då kanske ...

Dags att köpa mer tråd snart

Alltså, 114 meter tyg blir en rätt ordentlig hög. Även om jag syr dubbla gardiner ända ner till golvet till båda köksfönstren, en matchande duk och dynor till alla stolarna och dessutom klär in hela väggarna med randigt jultyg kommer det att bli mer än ett par stuvbitar kvar. Inte minst på grund av att vi antagligen har ett av Svealands minsta kök.

Men så här års, när adventstider nalkas, gäller det att få fart på kreativiteten, så det är bara att jobba på. Små löpare till fönsterbrädorna, en större till köksbänken, grytlappar och grytvantar, förkläden till alla familjemedlemmar och diskhanddukar följer naturligt. Härnäst kommer lampskärm till taklampan, tehuva, söta hyllremsor till kokbokshyllan, sovsäck till vattenkokaren, snygga tyglock till burkarna som vi ska ha det hemgjorda julgodiset i, brick- och brödkorgsdukar, någon liten piffig dekoration till skinkpinnen ... Och - nu höll jag nästan på att glömma - det måste givetvis vara en matchande uppsättning textilprodukter till pepparkakshuset!

Däremot har jag inte riktigt bestämt om jag ska sy något överdrag till mikron. Men tyget skulle antagligen räcka.

Veckans yrke

Den här veckan jobbar jag som sömmerska. Mamma köpte 114 meter tyg när vi var på Ikea senast och nu har hon beordrat mig att av detta trolla fram nya julgardiner till köket. Det ska väl gå att ordna. Jag har tillgång till två symaskiner och en jättefin kravspecifikation. Här:


Dessutom har jag en gång vunnit en raksömstävling. Typ. Förutom att det inte var en tävling. Och inte bara raksöm. Egentligen var det väl bara ett vanligt litet symaskinsprov i slöjden på högstadiet. Men femma fick jag bestämt i alla fall. Det var nog då jag var på toppen av min förmåga att backa med symaskin.

Villakvarteret 21:30

Nu kör de snöskoter på gatan utanför. Ja, det är väl nästan Norrland då. Eller Masjävlar.

Och jag bor här! Hurra!

Något mer snö

Vardagsspänning

Det är alltid lika spännande att svara i telefon när man inte vet om det kommer att höras något ...

Snöröjning

Någon klantskalle (och det borde väl vara jag, det) hade lämnat postlådan öppen sedan förmiddagen, så nu var den full med snö. Tursamt nog var det i alla fall perfekt kramsnö, så jag bakade ihop innehållet i lådan till en snötårta och lyfte ut hela bakverket.

På andra sidan gatan hörde jag trevliga grannfrun ropa "nu fåle va nooog!" (och det där ska föreställa en enkel återgivning av klingande bergslagsmål, dårå). Jag tittade upp, såg att hon också gjort uppehåll i skottandet och nu hade blicken riktad mot mig. "Ja", försökte jag mig på att svara, men allt som hördes var ett utdraget kraxande. Det hördes uppenbarligen inte 50 meter bort, in på gården på andra sidan den breda gatan, så grannfrun upprepade sin kommentar. Den här gången lyckades jag få ur mig ett skapligt starkt och tydligt "ja, verkligen", men om grannfrun hörde något vet jag inte. Vi återgick båda två till vårt snöröjande och jag kände mig hemskt ohyfsad. Kanske borde jag ha knallat över och gestikulerat fram en förklaring till min oförmåga att prata?

Säkert trodde hon dessutom att jag var mamma. Det borde inte ens behövas skymningsljus, ymnigt snöfall och stort avstånd för att förväxla oss i vinterkläder. Ja, jag saboterar då grannsämjan för mina föräldrar var jag än visar mig ...

Röstfri

Jag låter jätteroligt idag. Det lilla som hörs överhuvudtaget alltså. Mest kommer det väsningar och hostattacker från mitt håll om man försöker få mig att säga något.

Men kan man inte prata kan man ju i alla fall alltid blogga.

Något snö

Såvida inte Falun plötsligt hör till Dalafjällen påstås det idag bli "mulet väder och något snö" här. Något snö. Tjena. Så här ser det ut nu:

Inte för att jag klagar. Förra vintern fick jag lite snö en gång i oktober och därefter var det barmark långt in i januari. Då bodde jag visserligen i södern, men jag har för mig att det inte var mycket bättre här uppe. Så att det snöar nu gör mig ingenting i sig.

Det känns bara lite typiskt att de här mastodontsnöfallen sammanfaller med att vi måste ut med bilen, att bara jag är hemma och att jag för ovanlighetens skull är rätt rejält krasslig.

Veckans fynd

Intressant förkylning det här. Varvat med vanligt snor frambringar min näsa allehanda oväntade prylar.

Nyss, till exempel, snöt jag ut ett litet partytält ur min vänstra näsborre. Det blir fint till sommaren, ihop med den lilla möbelgruppen jag har samlat på mig tidigare under veckan.

Tänka positivt

Ajajaj! Mina stackars klena, otränade armar! Och ajajaj, min söndersnutna näsa!

Å andra sidan, det sägs kunna bli mer snö den här veckan, så då kanske mina armar inte kommer att vara otränade så värst länge till. Och skulle någon behöva anställa en Rudolf inför kommande tomteevenemang så tror jag att jag har goda, naturliga, förutsättningar att få jobbet.

Jag är på g, jag känner det nu.

Deluppdrag slutfört

Jag klarade det! Och överlevde. I alla fall länge nog för att berätta om det.

Fast det var inte lite jobbigt. Snön höll på att bli blöt och riktigt tung lagom tills jag satte igång med skottningen, och mina snorfyllda luftvägar snörpte ihop sig i protest när jag tog i tills jag nästan svimmade. Under tiden satt gubbarna i husen runt omkring och glodde intresserat och helt ogenerat på mig. De hade förstås redan skottat klart på sina små fjantuppfarter. På vår gård har vi en rejäl en. Vi snackar en väg motsvarande en tvärs genom Australien. Fast med ett decimetertjockt lager snö på. Eller nä! Inte nu längre.

Nu ska jag bara göra det andra jag har lovat också, så kan jag lägga mig och dö sedan.

Om inte

Det snöar (massor!), mamma jobbar sent, pappa behöver mötas vid tåget ikväll och jag är hängig och har eventuellt lite feber.

Om bara en av dessa saker hade väntat till en annan dag istället hade det inte varit några problem. Problemet nu är att man bör skotta snö innan man tar ut bilen på vår gård. Om jag inte hade haft feber hade jag lätt fixat detta. Så här års är det till och med roligt att skotta snö. Om det inte hade snöat hade jag bara behövt åka iväg, vilket jag också lätt skulle ha klarat av. Om pappa inte hade varit på resa just idag hade jag kunnat sitta inne och kura med min förkylning och gott samvete. Eller om mamma inte hade jobbat sent hade ju hon kunnat skotta och åka istället.

Jag vill förstås att pappa ska komma hem. Jag tror inte att det går att förvänta sig att en decimeter snö töar bort under dagen, och förresten vill jag det inte heller för jag gillar ju snön. Så det jag har att göra nu är att bli frisk fort som attan, så att jag kan gå ut och skotta snö efter lunch. Annars får jag väl ta risken att dö av att kroppsarbeta med en möjlig infektion i kroppen. Lite nytta måste ju ens föräldrar ha av en.

Snörvel

Japp, förkyld! Jag anade rätt igår. Men eftersom det aldrig blev mycket mer än lite halsåkommor förra gången får jag väl ta igen det missade snorandet nu istället. Det är inte mer än rätt.

God jul eller inte

Hela familjen hängde hemma hos brorsan på eftermiddagen. Han själv lekte möbelfabrik tillsammans med pappa. Mamma tog tillfället i akt och dammsög hela lägenheten. Hon sade sig ha lite abstinens eftersom hon får städa så lite hemma nuförtiden. Själv insåg jag plötsligt att jag höll på att bli förkyld (för andra gången på drygt en månad, jag som nästan aldrig är sjuk annars, men så går det väl när man låter bli att akta sig för charmiga små snorungar som hostar en rakt i ansiktet), så jag satt mest och stirrade tomt ut i luften. Lite tittade jag på grannarna i huset mittemot också, för att försöka se vilka som hade köpt sina fönsterlampor på Ikea.

Vi tog en sväng till gigantostormarknaden. Jag hade aldrig varit på just den sortens affär tidigare, så det blev lite av ett äventyr. Eftersom vi inte skulle handla så mycket strosade vi mest i de kilometerlånga gångarna och tittade storögt på alla jättehyllorna med allt som fanns i storfamiljsförpackningar. Vi såg nog ut lite som turister faktiskt.

Vid leksakerna körde de andra iväg mig, då de skulle spana in en julklappsfilm till mig (som jag själv hade upptäckt bara skulle kosta hälften så mycket på detta ställe som på exempelvis vår vanliga stormarknad). I ungefär en evighet drev jag sedan runt och tittade på träns och grimskaft och fleecebandage och ridstövlar, och var enormt fascinerad av att det fanns hästprylar i en vanlig mataffär. Det har jag aldrig sett förut. När jag tyckte att de andra borde vara klara letade jag lite efter dem vid kassorna, men alla människor har ju likadana mörka kläder så här års, så jag såg ingen jag kände igen. Jag hittade sedan i alla fall brorsan vid jordnötssmöret, så allt ordnade sig så småningom till det bästa.

På kvällen fick pappa lust att se min julklappsfilm, så jag fick den i förskott eller som försenad någonting-annat-present eller vad det var. Då upptäckte vi att filmen var så lång att ingen av oss skulle orka se den just då i alla fall. Så mina föräldrar fick tillbaka den för gömning någonstans i ett skåp eller så, och jag instruerade mig själv att radera händelsen ur minnet för en månad framåt. (Verkligen intelligent att blogga om den då, kan man tycka.)

Perfekt

En månad till julafton. Det doftar saffran i hela huset redan när jag går upp. Ute är det vitt, vitt, vitt överallt och solljuset lyser blekt genom de tunna vinterdagsmolnen.

Det är lördag, jag har sovit i många timmar, det är skidåkning på tv, alla är lediga och eftermiddagen är avsatt för familjeaktiviteter.

Perfekt.

Krigarprinsessorna

Precis när jag beklagat mig över att jag inte verkade ha några sådana vänner som jag skulle behöva just nu, några att umgås med, ringde Big Bro. Det är inte första gången hans tajming är så där obegripligt perfekt. Nu ville han att jag skulle komma över och umgås med honom och hans döttrar. Så det gjorde jag.

Det började ganska lugnt, eftersom jag var tämligen obekant för de båda småtjejerna och de därför höll en låg profil inledningsvis. Men när vi lämnat deras pappa ensam med bakningen och begett oss till lekrummet kom deras sanna krigarprinsessnatur fram. Jag, som inte har särskilt mycket erfarenhet av barn, häpnade över hur mycket man tydligen både klarar av och orkar när man är två respektive fyra år.

Föräldrarna i sin tur tycktes förvånade över hur snabbt jag blev accepterad som lekkompis. Jag väljer att ta det som en komplimang, tror jag. I vilket fall som helst var nog det här precis vad jag behövde idag. Jag hann visserligen knappt byta tre ord med den vän som bjöd hem mig, men å andra sidan kan vilda krigslekar med två nya, ungdomliga kompisar vara minst lika välgörande som ett djupare vuxensamtal.

Nu måste jag bara vila öronen lite.

Gå på stan

Jag hängde med Majsan på en tur på stan. Hon åker dit för minsta lilla ärende, och det är väl kanske så vanliga människor gör, men själv är jag inte riktigt van vid det. Jag väntar tills jag verkligen behöver, vilket har lett till att jag hittills inte varit många gånger alls på stan sedan jag flyttade hem.

Men i Falun är det verkligen trevligt att gå på stan. Det här är en av de städer som fortfarande har de flesta butikerna i stadskärnan (även om många av oss åker till Borlänge och Kupolen för shopping ...), och det är väldigt mysigt att traska runt på gatorna inne i centrum. Nu gick jag där och njöt av att fortfarande känna igen mig så väl, trots många års utveckling och att en massa ställen har piffats till, byggts om, tillkommit och försvunnit.

Ta bara en sådan detalj som tegelväggen på parkeringshuset vid Åhléns. När jag gick utefter den väggen idag dök plötsligt en känsla från barndomen upp. Jag mindes hur jag alltid när jag var liten brukade hålla handflatan mot den där väggen med de utstående tegelhörnen, så att fingrarna snärtade mot varenda kant medan jag gick. Jag kunde precis känna smärtan i handen utan att behöva göra om det hela i verkligheten.

Sedan insåg jag att det finns ytterligare en anledning till att jag borde gå på stan här oftare. Jag har nämligen fortfarande inte lyckats göra mig av med den östgötska tonen i mitt tal. Jag behöver lyssna mer på folk som pratar som man ska göra här, så att jag åter kanske kan snappa upp det där jag tidigare inte ens visste att jag hade. Falumålet. Mmm!

"Någon har stått nedanför mitt fönster", sa lilla Rotlös

I förrgår morse när jag drog upp persiennen och tittade ut såg det ut så här:


I dag såg det ut exakt likadant.

Det enda märkvärdiga med det är att i går var all snö borta och ny kom under kvällen och natten. Det är alltså någon som har för vana att hänga nedanför mitt fönster på nätterna.

Någon. Någon? Jag vågar nästan sätta en krona på att min beundrare är rund och jättefluffig. Att det är någon som har feta tassar syns ju förresten på spåren.

Klädprinciper

Jag har till och med tagit fram och börjat använda vinterjackan. Nere i södern har jag de flesta åren inte gjort det förrän framåt jul, när det har varit dags att åka norrut. Den förra vintern började visserligen inte förrän i januari, men annars har det varit mest på trots jag har vägrat vinterkläder in i det längsta.

Eftersom sydlänningarna där nere envisas med att tro att jag är från Norrland har jag bestämt mig för att ge dem vad de förväntar sig. Därför fnyser jag alltid föraktfullt åt tjocka halsdukar och dunjackor i oktober och november. Och så länge temperaturen håller sig över nollan har jag minsann ingen mössa på mig, oavsett månad.

Naturligtvis finns det undantag, men här handlar det ändå om principer. Kommer man från "nästan Norrland" så måste man ju visa att man tål en del.

Dessvärre är tre minusgrader i Linköping ungefär jämförbart med trettio dalaminusgrader. Men det kan inte hjälpas. Principer är principer.

Fast nu är jag hemma i Dalarna igen. Här kan man klä sig som man vill. Inte för att det kommer att behövas i det här klimatet, men kanske jag rent av tar fram tumvantarna innan november är slut.

Undantagshandling

Det var knappt att jag hörde att det ringde på dörren, för dörrklockan har numera skippat plinget i sitt ursprungliga pling-plong. Jag chansade på att det var ofarligt och öppnade.

Ute på trappan stod en äldre man som ville sälja Lions jultia. Jag drog mig till minnes att mamma brukar prata om att hon köper sådana så jag bestämde mig genast för att göra det åt henne. (Jultior och majblommor är dock det enda man kan få oss att köpa vid dörren, och bara en gång av varje per år, så få inga idéer nu.)

- De kostar tio kronor styck, men det är rabatt, så man får två för tjugo, skojade mannen.

Undrar hur många gånger han hade kört den.

Jag tyckte i och för sig att det var lite småkul, men hann aldrig visa det eftersom jag samtidigt meddelade att jag skulle köpa två jultior, och därefter rusade in efter pengar. Det var nästan lite synd att han inte fick någon uppskattning för sina lustigheter, för det var en sådan där söt farbror som gott kan få hållas med sitt skämtande.

När mamma kom hem hade hon mycket roligt åt att jag köpt jultior å hennes vägnar. Tydligen hade min bror gjort samma sak en annan gång när hon inte var hemma.

- Vilket inflytande man ändå har över sina barn, skrattade mamma.

Ja, man får vara glad att hon inte köper större och dyrare grejer av dörrförsäljarna. Det skulle kunna få besvärliga konsekvenser.

My kind of novemberväder

"Mulet men i stort sett uppehåll."

Så såg tidningens väderprognos för den här dagen ut.

Den var fel! Fel, fel fel, fel, FEL!

Det snöade redan innan jag gick upp (vilket på grund av ljuset var betydligt lättare idag, och ändå misstänkte jag inget innan jag satte mig upp i sängen), och sedan tog det inte slut förrän solen gått ner.

Gårdagens pissregn och blåst hade antagligen kunnat göra rätt många deprimerade (det lilla som var kvar av helgens snö gick rent av under helt och hållet), och för egen del blev följden att jag stannade inomhus ytterligare en dag, fast det fick mig att bli ännu mer dyster.

Men idag, idag! Ljuvligt stilla snöfall. Juligt vitt, tyst, stämningsfullt. Jag var ute i en timme och lät den friska men milda kylan bita mina kinder skära. Åh, underbara inlandsklimat! Det är annat det än slättblåsten som gett mig huvudvärk året runt de senaste åren.

Varje dag har sin början

Vaknade knappt i morse. De andra i huset hann gott och väl koka sitt morgonkaffe, packa väskor, bygga om ett par rum, lägga in sill och ge sig av hemifrån innan jag så smått blev medveten om världen. Det var då det smattrande regnet och det ihållande skvalandet från de abrupt avhuggna stuprören utanför mitt fönster trängde igenom radions struntprat, som redan pågått i någon timme.

Jag tvingade mig att glänta lite på ögonen, men såg efter detta fortfarande ingenting. Jag öppnade ögonen helt och vände mig på rygg. Stjärnorna i taket hade slocknat, men annars såg det i stort sett ut som det gjort innan jag började blunda tidigt på natten. Det var mörkt!

Efter att ha legat och dragit mig i ytterligare en halvtimme utan att bli ett dugg piggare började jag tala högt och bestämt till mig själv:

- Nä, hörru, nu är det i alla fall hög tid att gå upp.

Inget svar.

- Här kan man ju inte ligga hela dagen.

Djup suck.

- Ja, jag ska väl gå upp då. Men det finns verkligen ingen som helst anledning att göra det idag. Om jag går upp eller inte gör inte den minsta skillnad för en enda människa.

Och med min vanliga logik satte jag mig därmed tvärt upp i sängen, slängde fötterna över kanten och utförde dagens första helt onödiga handling.

Ljusen i mörkret

Var uppe på Skogskyrkogården en sväng frampå kvällskanten. Jag har inga gravar att besöka i Falun och hade faktiskt aldrig varit på den här kyrkogården överhuvudtaget, trots att jag annars tycker att kyrkogårdar är mycket trevliga platser att promenera omkring på. Att för första gången komma till en större, skogig kyrkogård i mörkret är dock kanske inte helt optimalt, med tanke på hur lätt man irrar bort sig, men det gick nu ändå rätt bra.

Det var nämligen inte bara väldigt mycket folk där, utan större delen av stans befolkning verkade redan ha varit där under dagen. Det var ljus precis överallt! Jag har varit på lite olika kyrkogårdar på Alla helgons dag förr om åren, och många gånger förundrats av alla vackert lysande gravlyktor i höstmörkret, men så ljustätt som det var på den här kyrkogården har jag aldrig sett det någonstans. Jag trodde att det normala var att sätta ett ljus på varje grav, eller möjligen ett per person i graven, men här var det många, många gravar som var ordentligt upplysta av en hel grupp med ljus. Och det var så vackert! Det blir helt klart mäktigare när ljusen står i grupper här och var än när de små ljusprickarna är absolut symmetriskt utplacerade en och en.

Vad duktiga de är i min stad! Jag blir stolt över dem. Alldeles miljövänligt är det väl i och för sig inte, men gott ändå.

Komparera hela vägen!

Säg vad du vill. Till exempel:
"Det kan väl aldrig vara möjligt!"
"Är det sant?"
"Vart är världen på väg?"
"Äntligen! Hurra!"
"Jag går inte på det där."
"Vem bryr sig?"
"Det var som sjutton."

Själv tänker jag nu på allvar börja säga färst.

Vintrigt värre

Efter ett par dagars extremt grått novemberväder redan i slutet av oktober har jag idag istället nästan fått överdos av förskottsjulkänslor. Fast solen skiner nästan som vore det januari. Ja, det där med tid är inte lätt. Det måste vara ännu svårare för naturen som inte ens har någon mobil med kalenderfunktion.

Hur som helst välkomnar jag snön. Hoppas att den stannar till eftermiddagen.




Till och med sparken har tittat ut ur sommaridet. Och titta! Den har ju fått en unge!


De allra juligaste känslorna uppstod dock när jag igår packade upp årets nya ljusslinga från Ikea (de håller tydligen i en säsong på sin höjd). När vi väl fått bukt med glappande lampor och slarvigt tvinnade kablar kom den på plats och jag ersatte raskt min befintliga fönsterbelysning med den nya ljusdekorationen. Det blev då sådan dämpad adventsstämning att jag inte kunde koncentrera mig på någonting, så det blev till att byta tillbaka. Det där skumraskmyset får vänta ett par veckor till, va?

Röd dag i vilket fall

Det känns verkligen oerhört mycket som söndag idag. På sätt och vis är det ju det, i alla fall till färgen i almanackan. Tydligen behövde man inte ha jobb med halvdag igår för att få njuta av känslan av en extra lång helg.

Anledningen torde vara att det blev en lång, lång, lååååång och trevlig eftermiddag med påföljande familjekväll igår, nästan som en hel lördag. Väldigt mycket hemgjord filmfrågesport blev det också. Dessutom glasstårta.

Idag är det följaktligen söndag. Imorgon blir en bonusdag.

Halvdag

Alla människor verkar jobba halvdag idag. Så trevligt och mysigt liksom. Gå hem medan det är ljust, kanske handla lite på vägen och sedan ha en lite extra lång och skön helg med familjen.

Men jag har inget jobb, så jag kan inte gå hem tidigare. Jag sitter här vid datorn och ser hur en efter en av mina bekanta blir offline och otillgängliga för något som känns som en mindre evighet. Det är faktiskt nästan ångestframkallande. Jag vill också förtjäna att gå hem tidigare och vara med familjen.

Jo, alltså, jag är ju redan hemma, jag vet. Mamma också (trots att man inte får halvdagar på hennes jobb, men alla jobbar ju konstigt nog inte mellan 8 och 17). Vi har till och med hjälpts åt med städningen. Det är väl familjekänsla så att det förslår! Och så får jag känna att jag har jobbat lite också.

Men ändå. Jag är avis.

Nya och gamla vänner

Tog en liten tur ut i den kalla blåsten på eftermiddagen. Där satt återigen jättefluffkatten nere vid vägen. Jag stannade på ett antal meters avstånd och började småprata med den. Den tog genast några kliv åt mitt håll och satte sig sedan och jamade till svar. Så höll vi på i någon minut, tills den bestämde sig för att komma fram och hälsa på riktigt. Och så fick mina byxor sig en rejäl omgång av katthårsstrykning igen. Jag tänkte låta bli att klappa jättefluffkatten den här gången, eftersom vi befann oss precis utanför huset där den påstås bo och jag inte vill verka som om jag har planer på att sno den, men den är verkligen något makalöst kelsjuk! Den klättrade helt sonika på mitt ben tills den nådde min hand med huvudet. Jag blev tvungen att slita mig lös och gå därifrån idag också.

På kvällen var jag som vanligt och veckohandlade med mamma i Butikernas butik 2007. Medan jag stod och hängde över vagnen i väntan på att hon skulle ha kollat upp alla veckans specialerbjudanden såg jag i ögonvrån hur en mörk typ närmade sig. Jag kurade ihop mig i tron att om det var någon som skulle antasta mig med frågor om tiden eller erbjudanden om telefonabbonemang så skulle han plötsligt ändra sig. Men det gjorde han inte, utan i stället knackade han mig på axeln och sa hej.

Det var onekligen något bekant i den där rösten, så jag vände mig om och stirrade rakt in i ett ansikte med mustasch mitt i och mössa ovanför. Jag riktigt hörde hur det knastrade och klonkade när min hjärna tog emot signaler och kopplade om. Och så insåg jag plötsligt att personen som stod framför mig var en av mina bästa vänner.

Eller ja, en gång i tiden var han en av mina bästa vänner. Sedan försvann han bara från världen. I alla fall från min värld. Jag hade nästan börjat tro att han inte ens fanns. Men det visade han sig nu alltså göra. Och nu har jag alla tänkbara kontaktuppgifter till honom, så då kan vi ju hitta varandra åtminstone den närmaste tiden igen.

Han hade inte varit här i stan på ett och ett halvt år, och jag har ju just flyttat hem, och så träffades vi så där. Sådant tycker jag alltid är lika spännande. Fast alla sydlänningar tycker antagligen att det är helt naturligt att sådant händer här, där det ju knappt bor något folk (bara några enstaka tiotusental). Nåja, jag är i alla fall fortfarande nästan förstummad av överraskningen.

Oj.

Flyg fula flygplan, flyg!

Medan jag stod och diskade kunde jag beskåda något slags flyguppvisning utanför köksfönstret. Det var ett sådant där litet plan som man stup i ett läser om i tidningarna. Sådana där som tydligen är så svåra att landa att man mest bara störtar med dem. Det verkar ju inget vidare, om jag får säga vad jag tycker.

I alla fall, det höll på och loopade och gjorde trick där uppe en bra stund, mitt över bostadsområdet. Och jag glodde med gapande mun.

Det är lite lustigt det där. Efter att ha bott i en hel drös med år i flygstaden Linköping tycker man kanske att jag borde vara rätt immun mot flygfarkosters brummande utanför fönstret. Där såg jag ju diverse flygplan varenda dag. Och visst vande jag mig vid det. Men nog hände det fortfarande efter flera år att jag tittade upp när jag hörde militärflygplanen komma in för landning på Malmen. Och visst spanade jag genom fönstren när helikoptrarna flög särskilt lågt. Jag kom till och med ihåg att sakna de söta segelflygplanen med sina små puttriga sällskapsplan, efter att de försvunnit. Fast på det hela taget slutade jag efter ett tag att bry mig om de där flygfarkosterna.

Det verkar dock bara gälla just i Linköping. Så fort jag kommer någon annanstans kan jag inte längre ignorera minsta lilla ljud av ett flygplan eller en helikopter. Jag är tvungen att rusa ut och ställa mig och stirra mot himlen om det så bara är ett trafikflygplan som passerar så högt upp att man knappt kan urskilja det mot himlen med blotta ögat.

Å andra sidan, inte är det var dag man har en mindre flyguppvisning utanför köksfönstret ens i Linköping, så lite imponerad kan man väl kosta på sig att vara.