Precis när jag beklagat mig över att jag inte verkade ha några sådana vänner som jag skulle behöva just nu, några att umgås med, ringde Big Bro. Det är inte första gången hans tajming är så där obegripligt perfekt. Nu ville han att jag skulle komma över och umgås med honom och hans döttrar. Så det gjorde jag.
Det började ganska lugnt, eftersom jag var tämligen obekant för de båda småtjejerna och de därför höll en låg profil inledningsvis. Men när vi lämnat deras pappa ensam med bakningen och begett oss till lekrummet kom deras sanna krigarprinsessnatur fram. Jag, som inte har särskilt mycket erfarenhet av barn, häpnade över hur mycket man tydligen både klarar av och orkar när man är två respektive fyra år.
Föräldrarna i sin tur tycktes förvånade över hur snabbt jag blev accepterad som lekkompis. Jag väljer att ta det som en komplimang, tror jag. I vilket fall som helst var nog det här precis vad jag behövde idag. Jag hann visserligen knappt byta tre ord med den vän som bjöd hem mig, men å andra sidan kan vilda krigslekar med två nya, ungdomliga kompisar vara minst lika välgörande som ett djupare vuxensamtal.
Nu måste jag bara vila öronen lite.
