söndag 11 maj 2008

Liseberg

Liseberg är nog faktiskt den enda nöjespark jag vet som jag är intresserad av att gå på överhvudtaget. Kanske är det för att jag faktiskt förknippar den med nöjen, trots att jag inte alls vill testa en massa yrselframkallande åkattraktioner. Och nu bor jag ju obegripligt nog på cykelavstånd därifrån, så jag kan ta en tur dit när jag vill. Faktum är att nu ska jag åka dit nästan så fort jag har tid över och det antingen är fint väder eller händer något speciellt där, för jag har köpt årskort. (För övrigt är det antagligen mitt första årskort någonsin av någon sort. Jag har aldrig ens behövt åka buss till skolan eller något sådant.)

Och jag måste ha fått en knäpp, för jag gick där i tre timmar idag och hade saker att göra hela tiden, fast jag inte var överallt, fast jag inte gick på restaurang eller ens satt ner medan jag åt min glass och fast jag alltså inte ens åkte pariserhjulet.

Dock var jag inne på Evert Taubes värld, och det ångrar jag inte det minsta. Det var en riktigt bra utställning, eller föreställning eller vad det nu kallas. Visst hör det till allmänbildningen att ha lite Taube-koll, så alla borde spana in det här, och faktum är att jag tror att till och med en och annan stencool tonåring skulle kunna tycka att utställningen är helt okej. För att bli glad av den räcker det nog egentligen att man gillar Pirates of the Caribbean eller Håkan Hellström eller Västkusten eller havet ... eller något.

För övrigt var det en absolut perfekt dag för att gå på Liseberg. Det var precis lagom varmt, jag noterade att folk äntligen hade plockat fram lite mer färgglada kläder, det var trädgårdsutställning och trevlig musik (jag höll mig främst till pensionärsaktiviteterna ser ni), det doftade blommor och popcorn överallt, till glasskioskerna var det långa köer (hur man nu kan tycka att det är perfekt) och från luften hördes här och var ett karaktäristiskt iiiiiiiiiiiiiiiiihhh!


Jag varken spillde glass på mig, blev påkörd av några barnvagnar eller fick fågelskit i huvudet. Mycket mer lyckat kan det knappast bli.

Jag fortsätter att förvåna mig själv.