Inte för att jag är särskilt förtjust i att trängas med halva Dalarnas befolkning på en liten, rörig yta och andas syrefattig luft i flera timmar, men idag kände jag ändå ett starkt behov av att ägna mig åt ordentlig shopping.
Det var dags för skojakten att fortsätta. Jag hade då i stort sett stannat inomhus i över en vecka, med enbart korta turer mellan hus och bil, bil och affär och liknande. (Visst är det skönt att ha något att skylla på för att slippa ge sig ut och motionera under julhelgen?)
Jag släpade med mig Majsan till Kupolen. Där gick vi med bestämda steg förbi alla affärer med intressanta prylar av diverse slag, bara för att lägga all energi på letande i skoaffärer.
Jag avskyr att leta efter skor. Speciellt mycket avskyr jag att leta efter skor när jag verkligen, verkligen måste ha tag i ett par skor. Och det är ungefär vad som krävs för att jag ens ska gå in i en skoaffär i eget ärende. I detta avseende är jag inte alls mycket kvinna.
Skor ska vara sköna, hyfsat snygga (enligt mina ideal, alltså, och de sammanfaller sällan med skomodet) och billiga. De ska inte vara högklackade, men inte heller ha för tunn sula, utan man ska helt enkelt kunna gå i dem. Långt och i flera säsonger. Dessutom får de inte ha spetsiga tår. Jag vill inte se ut som en häxa. Inte på fötterna i alla fall.
Dessa sökkriterier gav inte många träffar, förstås. Då hade jag ändå inte tagit med alla krav jag egentligen hade. Men det var inte värre än väntat. Jag menar, fanns det bara skor i storlek 36 och 41 före jul så borde det rimligen inte finnas många 39:or kvar att rea ut nu.
Det blev ändå en del provande, men inget kändes riktigt bra. Och sedan hände det som brukar hända. (Man undrar varför jag aldrig lär mig och gör rätt från början, men tydligen är det här en process jag måste gå igenom när jag köper nya skor.) Först när jag hade provat allt som såg någorlunda acceptabelt ut, tiden började ta slut och jag var trött, svettig och desperat kom jag på tanken att prova något helt annat.
Den här gången råkade det bli ett par dyra märkeskängor med mycket avancerad snörning på. De var okej, om man bortsåg från att de var för dyra, på gränsen till för små (konstiga storlekar), krångliga att få på och av och gjorde ont ovanpå fötterna. Men de var de bästa jag kunde hitta, så jag tänkte chansa på att de skulle mjukna med tiden och sluta göra ont.
Då hittade Majsan ett par billigare kopior i ett ställ ett par meter bort. Eller ja, nästan-kopior, för de var inte riktigt likadana som de andra. De var något snyggare, med en dragkedja som komplement till den krångliga snörningen, hade något skönare form och utan det där vad det nu var som gjorde ont. Och så var de billigare. Tidigare hade jag bara gått förbi dem eftersom jag inte ville ha en sådan modell. Men när jag provade dem kände mina fötter sig äntligen hemma.
Det kommer att bli svårt att släppa de gamla trasiga dojorna, men antagligen kommer det att bli samma sak den dag jag blir tvungen att ersätta de här nya skorna. Så här gör jag alltid. Jag köper skor som jag först tycker är skitfula men som i alla fall sitter bra, och sedan älskar jag dem ovillkorligt tills döden skiljer oss åt.
Men salut och fanfar - jag har fått tag i ett par skor!
