lördag 30 augusti 2008

Höjdare på Hisingen

Kanske var det inte slut på utflyktsidéer igår ändå. De vilade nog bara medan jag latade mig en dag. Efter lite tips från kommentatorshåll blev jag inspirerad igen och plockade fram mina kartor. Och idag blev det en ordentlig tur. Man skulle säkert kunna misstänka att jag har blivit beroende av utflykter och ständigt behöver större doser för att få mina kickar, men nu var det faktiskt så att jag fick för mig att göra något så läskigt som att ta mig över älven, och eftersom det kändes som en ganska lång cykeltur ville jag passa på att se mer än en sak när jag väl var där.

Jag cyklade längs kajen bort till Göta älvbron, hittade påfarten trots vissa brister i skyltningen och tog mig över utan några större besvär. Sedan fortsatte jag att köra lite på känn, och plötsligt var jag vid Backaplan. Men oj, det hade jag fått för mig låg betydligt längre bort! Klockan upplyste dock om att jag inte hade varit ute i mer en kvart. Det är klart, jag har bara åkt bil dit tidigare, och tydligen har jag fortfarande svårt att fatta att det kan vara närmare och gå snabbare när man cyklar. Men till en annan dag kan den här upptäckten bli väldigt användbar, till exempel för att möjligen lösa det där problemet som turen till Nordstan i förrgår inte löste.

Nu var det dock inte alls affärer jag hade tänkt titta på idag, så jag fortsatte cykla. Det blev lite trassligt ett slag, och jag körde väl typiskt krångliga omvägar, men fick i gengäld se lite av varje i denna främmande del av världen. Sådant där som båtar, hus, järnvägsspår, ogräsbevuxna industritomter och tomma vägar, ni vet. Mitt mål var ändå Ramberget, och då det liksom namnet antyder är något som sticker upp var det ganska lätt att hitta när jag väl hamnade på rätt sida om alla stora vägar.

Därefter var det bara att traska uppför backen. Efter den värsta branten kunde jag pusta ut lite i den här stillsamma och vackra delen av Keillers park innan jag fortsatte vidare upp genom först en lövsal av bokar och sedan mellan ljuvligt doftande små tallar.


Det var inte alls särskilt ansträngande att ta sig till toppen, och platsen och dess utsikt överträffade med råge den möda som krävdes för att ta del av den. Ändå upptäckte jag att de flesta som befann sig där hade kommit med bil, de latmaskarna.

Så blev det på nytt fika med havsutsikt, och även om det var en del folk i rörelse på berget var det verkligen inga problem att hitta ett riktigt bra fikaställe. Det kryllade av fina bänkar och klippor med bra läge med sol och utsikt.

Det fanns många trevliga promenadvägar att välja mellan så det fick bli en annan väg ner, men jag hittade ändå lätt min cykel där jag lämnat den och trampade så vidare till Lindholmen och Eriksberg. Där såg jag många nya hus. Ja, jag har ju sett dem utifrån älven tidigare, och jag måste nog säga att det kändes bättre att se dem från det hållet. Visst var det fint, och det var härligt att röra sig i den varma solen på de alldeles rena vägarna nere vid vattnet och se finklädda människor vid sina blanka båtar, men det var liksom overkligt på något sätt. För några år sedan hade jag säkert drömt om att få bo på ett ställe som det här, men nu tyckte jag bara att det verkade som en semesterort, inte som ett område där folk faktiskt bor och lever.

Jag kom på vad det var lite senare. Först när jag tog mig upp på Sörhallsberget, där jag hittade fler mysiga promenadstigar och fick beskåda ytterligare fantastiska vyer över älven och allt det jag i vanliga fall ser på mycket närmare håll.


Ännu tydligare blev det för mig när jag cyklade lite längre bortåt och kom till Färjenäs, där jag kunde vila ögonen på gamla fina hus som låg i lugn och ro med trädgårdar och grönska emellan sig. Det var nog det jag saknade hos Lindholmen och Eriksberg. Jag har inget emot nya, toppmoderna hus, men för min del får de gärna ligga bland de gamla, med lite grönska och annan oregelbundenhet här och var. Då slipper jag bli bländad av alla inglasade balkonger och all blänkande metall.

Jag hann förresten till och med hitta en liten sandstrand nere vid Färjenäshamnen, innan jag plötsligt kände hur trött jag höll på att bli. Med nöd och näppe tog jag mig upp på Älvsborgsbron och fann lyckligtvis något jag inte ens hade kommit på att önska mig på vägen över: en rast- och utsiktsplats!

Därefter njöt jag av en rejäl nedförsbacke, men under den sista biten hemåt på min sida av älven var jag ändå komplett livsfarlig i alla okända korsningar. Dock tyckte jag att det var roligt att även här få se lite nya cykelvägar.

Som jag misstänkt blev det alltså en skapligt lång cykelutflykt, och jag hade ändå lätt kunnat titta på mycket mer om jag hade haft tid och ork. Men nu vet jag i alla fall att det finns trevliga och ofarliga saker även på den sidan om älven, så i fortsättningen kommer jag nog inte att behöva få samma känsla av nervöst obehag så fort någon nämner Hisingen.

Om ni förresten tycker att det var relativt få utsiktsbilder här efter allt detta klättrande kan jag nästan lova att det kommer att dyka upp fler senare.


Uppdatering långt senare:

Utsiktstoppen: Ramberget

Personliga erfarenheter av platsen: [5]
Små, men mycket goda.

Tillgänglighet: [3]
Lite jobbigt att ta sig upp (om man inte är så lat att man till och med åker bil!), och förstås på "fel" sida om älven för mig, men alla valmöjligheter ger pluspoäng.

Utsiktskvalitet: [5]
Utmärkt utsikt, och när man är van vid att se stan från något annat håll ger dessutom denna nya synvinkel en extra speciell upplevelse.

Trängsel: [4]
Så stort och gott om toppar att det inte ens blir trångt med rätt många besökare på samma gång.

Picknickmöjligheter: [5]
Ideala. Massor av olika slags mysiga sittplatser med utsikt, som passar för olika slags behov, väder och humör.

Totalpoäng: [22]
Den enda egentliga nackdelen jag känner till efter mitt enda besök är att platsen ligger långt från mina trakter. Hade jag bott närmare skulle jag givetvis ha varit där många gånger vid det här laget.


Utsiktstoppen: Sörhallsberget

Personliga erfarenheter av platsen: [4]
Inte extremt upphetsande när man har Ramberget att jämföra med, men egentligen ett riktigt fint ställe.

Tillgänglighet: [4]
Lättare att ta sig upp till än Ramberget, men fortfarande på samma sida om älven.

Utsiktskvalitet: [4]
God, och som på alla utsiktsplatser med något som gör just den utsikten speciell. Närheten till vattnet ger extrapoängen här.

Trängsel: [3]
Jag har svårt att uttala mig om hur trångt det kan bli, men jag kan nog tänka mig en del trängsel på en plats som denna. Så fasligt stort är det ändå inte, men ändå nära för många promenerande människor.

Picknickmöjligheter: [3]
Jo, det funkar nog, men även här känns det som en lightversion av Ramberget, för vansinnigt mysigt uppfattade jag det inte.

Totalpoäng: [18]
Ja, Ramberget light får nog bli min sammanfattning. Taskigt att behöva bli så tydligt jämförd med en annan utsiktsplats, men jag jämförde dem ändå under samma förutsättningar, så helt orättvis är ändå inte jämförelsen.


Utsiktstoppen: Älvsborgsbron

Personliga erfarenheter av platsen: [3]
Cyklar man är man förstås alltid lite trött när man kommer upp på bron, vilket säkert sänker intrycket, men samtidigt är ju en bro alltid en bro. En enorm hängbro med utsikt mot både stad och hav är inte fy skam heller förstås.

Tillgänglighet: [4]
Det verkar onödigt att klaga på otillgänglighet på ett ställe som fungerar som väg liksom.

Utsiktskvalitet: [3]
Utsikten är förstås lite speciell, då man tar sig över älvens vatten, men man har också mer begränsad utsikt här än på andra ställen, bland annat beroende på räcken och liknande.

Trängsel: [4]
Jag har inte sett några grupputflykter och fikande människor här, så trångt är nog för det mesta en överdrift att påstå att det är på de små rastplatserna, men lite folk kan ändå synas till.

Picknickmöjligheter: [1]
Det finns bänkar att sitta på, men ... ja. Det är ju som sagt i första hand en bro med en stor väg på.

Totalpoäng: [15]
Som bro är den minst sagt imponerande, och har man tagit sig upp på den kan man absolut uppskatta utsikten, men som utflyktsmål hävdar den sig dåligt i konkurrensen.