Medan jag stod och diskade kunde jag beskåda något slags flyguppvisning utanför köksfönstret. Det var ett sådant där litet plan som man stup i ett läser om i tidningarna. Sådana där som tydligen är så svåra att landa att man mest bara störtar med dem. Det verkar ju inget vidare, om jag får säga vad jag tycker.
I alla fall, det höll på och loopade och gjorde trick där uppe en bra stund, mitt över bostadsområdet. Och jag glodde med gapande mun.
Det är lite lustigt det där. Efter att ha bott i en hel drös med år i flygstaden Linköping tycker man kanske att jag borde vara rätt immun mot flygfarkosters brummande utanför fönstret. Där såg jag ju diverse flygplan varenda dag. Och visst vande jag mig vid det. Men nog hände det fortfarande efter flera år att jag tittade upp när jag hörde militärflygplanen komma in för landning på Malmen. Och visst spanade jag genom fönstren när helikoptrarna flög särskilt lågt. Jag kom till och med ihåg att sakna de söta segelflygplanen med sina små puttriga sällskapsplan, efter att de försvunnit. Fast på det hela taget slutade jag efter ett tag att bry mig om de där flygfarkosterna.
Det verkar dock bara gälla just i Linköping. Så fort jag kommer någon annanstans kan jag inte längre ignorera minsta lilla ljud av ett flygplan eller en helikopter. Jag är tvungen att rusa ut och ställa mig och stirra mot himlen om det så bara är ett trafikflygplan som passerar så högt upp att man knappt kan urskilja det mot himlen med blotta ögat.
Å andra sidan, inte är det var dag man har en mindre flyguppvisning utanför köksfönstret ens i Linköping, så lite imponerad kan man väl kosta på sig att vara.
