söndag 23 mars 2008

Påskdagsnöje

Idag bestämde jag mig för att äntligen besöka något museum här i stan. Men jag velade lite mellan Sjöfartsmuseet och Naturhistoriska. Båda (liksom de flesta andra) ligger inom cykel- eller till och med gångavstånd hemifrån, men eftersom jag ändå gärna passar på att åka kollektivt just nu så kom jag på den snillrika idén att låta spårvagnen bestämma vart jag skulle åka. Jag kollade upp vilka linjer som gick till vilket ställe och tänkte helt enkelt gå ut till Järntorget och ta den första av de passande vagnar som dök upp.

Nu blev det inte så, för något annat kom emellan och halvt om halvt bestämde åt mig vilket museum jag skulle välja, men jag är fortfarande mycket nöjd med idén.

Jag begav mig i alla fall till Sjöfartsmuseet.


Jag tycker att det är helt fantastiskt att få en årsbiljett till fem superintressanta museer för 40 spänn. Bara att det finns så många museer i en stad är ju helt crazy! Och nu har jag min biljett, så nu ska jag släpa med varenda människa jag känner och träffar här i Göteborg på museer resten av året.

Först gick jag till akvariet och blev kompis med en sjöhäst. Ja, det där grådaskiga, suddiga på bilden är en sjöhäst. Ursäkta mina blixtlösa bilder tagna i mörka rum genom akvarie- och monterglas. Men eftersom jag är livrädd för att folk ska se mig hålla på och fota så är jag väldigt nöjd med mig själv över att jag ens våga ta med mig en kamera in på ett museum.

Sedan betade jag av resten av museet i lagom rask eller långsam takt (beroende på hur man vill se det). Egentligen ska det väl ta timmar att gå igenom ett helt museum av hyfsad storlek? För några år sedan skulle det nog ha gjort det för mig. Då hade jag nämligen en period när jag tvångsmässigt läste precis varenda skylt och text jag passerade, för att riktigt få valuta för pengarna (vilket är extra lustigt med tanke på att jag sällan betalade inträdet själv).

Nu har jag dock återgått mer till mitt barnbeteende. Nej, det betyder inte att jag springer omkring och väsnas, petar på saker man inte får röra och lägger mig på golvet och skriker. Det betyder att jag tittar på allt, det mesta dessutom väldigt ingående, men jag läser inte mycket mer än rubriker på skyltarna. Jag vet, hur ska man då lära sig något? Förlåååt!

Allra mest intresserar mig modeller och liknande. Som jag har nämnt är jag extremt förtjust i kartor och allt annat som ger en fin överblick. Modeller hör förstås dit. Mina föräldrar har på sätt och vis uppmuntrat detta intresse genom att under hela min uppväxt släpa med mig till diverse ställen med modelljärnvägar och tittskåp, så det handlar nog inte bara om maktbegär eller något sådant.

I alla fall, på Sjöfartsmuseet finns det många fartygsmodeller! Inte bara modeller alltså, utan dessutom modeller av båtar. Ahh! Ja, sedan fanns det förstås modeller av sjöslag, hamnar, varv, fiskemetoder, hytter ...

Ändå kom jag ut efter bara någon timme, men det var ju tack vare att jag inte försökte lära mig namnen på varenda fartygsmodell utantill.

Det enda jag riktigt kände igen från mina tidigare besök på detta museum råkade vara lekrummet. Detta skulle kunna vara ett tecken på att det var det jag ägnade störst uppmärksamhet åt senast jag var där, men var jag inte tonåring senast? Jag väljer i alla fall att tro att det beror på att de har prioriterat att göra resten av museet roligare och låtit lekrummet vara orört.

Förresten, det fanns en liten underlig utställning, kallad "Min djuriska park", med djur gjorda av grejer. Skrot och skräp, typ. När jag hörde om det lät det inte ett dugg märkvärdigt, men när jag såg krokodilen av bildäck, dinosaurieskelettet av gamla värmeelement och gummihandskarna i glasburkar med färgad vätska blev jag riktigt imponerad och road. Och för en gammal elteknolog var förstås samlingen med insekter gjorda av elektiska komponenter ("Condensator et Resistorium") en riktig höjdare.



På hemvägen kände jag förresten igen ett annat ställe jag varit på ett par gånger förr om åren.

Sedan kastade jag mig, med perfekt tajming, på första bästa spårvagn tillbaka. Två hållplatser. Det är en sådan otrolig lyx att ha ett kort att åka hur mycket som helst på helt gratis. Men förresten hade det börjat snöa igen. Och jag var hungrig för första gången på hela veckan. Tänk att det ska krävas ett museibesök för det.