torsdag 4 september 2008

Gå på konsert typ gratis: Eric Gadd

Jag trodde nog egentligen att det var slut på min konsertsommar på Liseberg i och med förra gången, men så var det nu inte. Och det är väl ingen idé att sitta och gapa av förvåning, för om det ska vara någon konsekvens i det hela måste jag ju skriva även om denna kväll.

Idag: Eric Gadd.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det här är faktiskt lite lustigt, om jag får bestämma vad vi ska tycka. Jag hade nämligen absolut bestämt att just den här konserten skulle jag inte gå på. Sedan jag för ett antal år sedan var på en konsert med honom i Norrköping och fann honom jobbigt divig, har jag haft något personligt emot Eric Gadd. Fast jag har väl i alla fall gillat musiken någon gång i tiden, bara det att efter den där gången, om det nu var kanske 1999 eller 2000, så har jag helt och hållet ignorerat den. Men när nu två av varandra oberoende personer ville ha mig med på konserten gjorde jag mig beredd att ge den en chans. Ja, och Gadd en andra sådan.

Lite allmänt om kvällen: Det var en rätt ruggig, grå och blåsig eftermiddag och kväll, men fantastiskt nog kom det inte mer än några enstaka regndroppar på hela tiden jag var ute. Det är väl bara att tacka Pinglan för det då. I sällskapet som gick på själva konserten (efter några timmars annat nöjesliv i parken) ingick också Göteborgskusinen och i alla fall tidvis ett par karlar. Speciellt för den här kvällen, jämfört med de andra konsertkvällarna jag varit på i sommar, var också att det nu hann bli riktigt mörkt under tiden vi var där. Det var trevligt att se ljusen tändas och ett annat Liseberg vakna.

Publik: Oväntat stor, måste jag säga, för att vara en gråkall vardagskväll i september, men så bestod nog en stor del av den också av rätt hängivna fans. Och skillnaden mot den riktiga turistsäsongen märktes väl också på att åldersspridningen var rätt liten. De flesta i publiken var antagligen mellan 25 och 45 år.

Några tankar som dök upp under konserten:
  • Pinglan meddelade omedelbart att jag måste skriva att hon har ändrat sig. Hon vill nu inte längre vara Jill Johnson. Nu vill hon vara den ena av Eric Gadds körkillar. Det berodde främst på dansandet och hoppandet, kan jag ju tillägga. (Som tur var dök hennes egen kille upp och såg till att hon inte gick helt överstyr i sitt dyrkande.)
  • Jag märkte snart att jag inte bara undvikit Eric Gadd de senaste åren. Jag har uppenbarligen helt och hållet lyckats missa allt han har gjort under den tiden. Att han nu sjöng på svenska var för mig en stor överraskning.
  • Visst svänger musiken, det förnekar jag inte, även om det nog är en sådan typ av musik som jag främst lyssnar på i sådana här sammanhang och inte hemma för mig själv. De gamla hitsen gillade jag förstås fortfarande, och de nya låtarna var väl helt okej de också. Jag vet inte om det möjligen bara hade med igenkänning av gamla låtar att göra, men jag tänkte ett par gånger att han nog ändå lät bättre på engelska än på svenska.
  • Modigt att sjunga en låt om Stockholm i Göteborg. Kanske var det det han kom på också, eftersom han sedan pratade om att han var nervös. Jag menade att det måste bero på att jag var där och sände ut illvilliga signaler.
  • Det var förstås rätt av mig att ge honom en andra chans. Visst tyckte jag fortfarande att han körde lite med publiken, men han gav också rikligt med beröm, vilket gott och väl vägde upp för det. Så nu lägger jag ner min aktiva bojkott. Konserten som helhet var för övrigt minst lika bra som de andra jag varit på, vad nu det säger när jag verkar köpa det mesta om jag får det gratis.
  • Och så var det såklart lite imponerande att han blev inklappad "på riktigt". Extranummer har det varit på alla konserterna, men de tycks komma vad publiken än gör, för det brukar väl räcka att applådera lite extra i 20-30 sekunder. Men här ville publiken verkligen ha ännu mer. Det är bra jobbat.