Den här gången var det Calaisa jag lyssnade på.
Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det här är sådan musik jag kan gilla rätt mycket när jag är på ett visst humör. Dock har jag alltid haft problem med den här gruppen, eftersom de har vad som måste vara Sveriges i särklass sämsta bandnamn. Jag tycker att det är så töntigt att enbart detta har fått mig att undvika att lyssna på musiken fram till nu. Men eftersom jag inte vill vara en idiot så bestämde jag mig för att ge tjejerna en ärlig chans.
Lite allmänt om kvällen: Efter en grå och trist inledning på dagen var det en finfin sommartisdagskväll, så det bidrog väl till min vilja att komma ut och roa mig lite bland folk. Och i och med att det är semestertider var det nu betydligt mycket mer folk på Liseberg än det var under mina besök före midsommar, och då tyckte oerfarna jag ändå att det var folktätt då.
Publik: Smockfullt framför Taubescenen. Folk verkade vara på bra humör och gjorde artiserna nöjda och glada. Själv höll jag mig i periferin, men såg och hörde bra ändå.
Några tankar som dök upp under konserten:
- De flesta av låtarna skulle nog mycket väl kunna vara filmmusik i någon "tjejfilm". I alla fall tänker jag nästan alltid på sådana scener när jag hör dem.
- Vad många instrument de kan spela. Sådant är alltid imponerande.
- Okej, jag ska vara uppriktig. När jag nu ändå är här stannar jag förstås och lyssnar på hela konserten. Den är absolut inte sämre än de andra jag har varit på i år. Men egentligen är jag här för att jag är så himla nyfiken på hur det står till med Arvingarna nuförtiden. Dansbanan nästa!
