torsdag 2 juli 2009

Hos sjökaptener och litterära giganter

Jag åker förbi Östra kyrkogården väldigt ofta nuförtiden, och att den ligger nära gata och spårvagnsspår inser man om man går på kyrkogården längs de rader av gravar som ligger ytterst på den norra sidan. Det är inte precis tyst och stilla just där. Jag insåg en massa andra saker också, när jag idag äntligen tog mig tid att besöka denna plats.

Att det tagit en sådan tid är faktiskt lite underligt, för jag har alltid tyckt mycket om att vistas på kyrkogårdar, att promenera där, betrakta vackra gravstenar, läsa inskriptioner och försöka ana mig till familjehistorier eller bara få en stunds lugn och ro. Jag har också sökt skydd på en kyrkogård när jag blev jagad av moppeligister en gång.

Så ett ställe som Östra kyrkogården, vilket jag antar kan utgöra ett turistmål även för andra, är alltså ett helt naturligt och mycket väntat mål för en utflykt för mig. Men jag hade faktiskt inte läst på innan jag begav mig dit, och tydligen hade jag inte sett mycket från buss- och spårvagnsfönstren heller, för jag kom att bli både förvånad och imponerad. Visst, det här är en större stad än de jag har bott i tidigare, och naturligtvis har det funnits mängder av inflytelserika, välbärgade och kända personer i Göteborg som ligger begravda i stan, men jag har aldrig tänkt på det. Ändå ser jag Viktor Rydbergs gravmonument från vägen var och varannan dag. Nu vet jag det.


Jag har väl i ärlighetens namn inte någon omfattande koll på Göteborgs betydelsefulla historiska personer, även om jag i alla fall kände igen en hel del av namnen på de stora gravstenarna (och när jag kom hem fick jag mycket att läsa på om och fascineras av!). Men även stenarna med de mer okända namnen fick mig att reagera. Här fanns mängder av sjökaptener, konsuler, ingenjörer och arkitekter, vid sidan av handlare, rådmän och präster. Titlarna på gravstenarna speglar antagligen mycket mer av en stads historia än jag har tänkt på förut. I Falun har många titlar med bergsbruket att göra, i Linköping med omnejd skulle jag gissa (och lite beroende på var man befinner sig, misstänker jag) att de mest påkostade äldre gravarna tillhör kyrkans och jordbrukets betydelsefulla män.

Men även storleken på själva kyrkogården (trots att det inte är den största jag har besökt), det relativt lilla avståndet mellan de stora gravarna, antalet pampiga stenar och allt grus på marken gjorde att det kändes ovant och extra spännande för mig.


Jag hade bara hunnit se en liten del av kyrkogården fast jag varit där en god stund, men det var med intentionen att återkomma någon annan gång för en mer vanlig kyrkogårdspromenad även över övriga delar som jag var på väg att gå därifrån, när jag plötsligt stod nedanför en liten väg som jag bara var tvungen att undersöka. Den låg på en liten avsats där täta barrträd skuggade de höga stenarna. När jag kom ut i solen på andra sidan upptäckte jag att jag stod precis vid Karin Boyes grav. Så nu vet jag var den är också.