torsdag 12 juni 2008

Gå på konsert typ gratis: Salem Al Fakir

Nu hade jag ju inte varit på Liseberg på över en vecka, så då var det hög tid att bege sig dit igen. Och min lilla serie (del 1, del 2) fortsätter idag med Salem Al Fakir.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Jag hade faktiskt ingen särskild åsikt. Hade hört ett par låtar och väl tyckt att de var okej. Antagligen bidrog det faktum att Göteborgskusinen gillade musiken till att jag förblev tveksam. Jag menar, hon och jag gillar ju nästan aldrig samma saker längre.

Lite allmänt om kvällen: Torsdagskväll. Inte alls samma sommarvärme som vid de tidigare tillfällena jag har varit på Liseberg, men fint väder ändå. Det var alltså Göteborgskusinen som fört konserten på tal, men när det sedan inte verkade bli något av det hela bestämde jag mig för att gå ensam. Jag är rätt trött på att det inte blir något av saker och ting, och därför kan jag tydligen gå rätt långt för att aktivera mig nuförtiden.

Publik: Stor. Och en betydande del av den bestod av folk i ungefär min egen ålder, eller i alla fall mellan 15 och 35 kan vi säga. Det kändes så ovant att jag försiktigt ställde mig bland de enstaka gråhåriga åskådarna lite i utkanten.

Många tjejer hade förresten håret uppsatt i en lös knut. Är det en ny trend, eller? Jag har också långt hår, så om det nu är en trend skulle jag för en gångs skull kunna haka på den, om det nu inte var för att jag inte gör sådant förrän något år senare.

Såja, tillbaka in på spåret nu.

Några tankar som dök upp under konserten:
  • Vad de har dragit på ljudet idag! Hm, jag är verkligen pensionärsaktig. Okej, men så farligt starkt är det ändå inte. Det var nog bara för att jag kom ett par minuter försent som det kändes konstigt. Fast det var väl ologiskt tänkt, för då närmade jag mig ju ljudet successivt ... Äh!
  • Han är onekligen kompetent. Eller, jag tror det i alla fall. Själv vet jag ju inte mycket. Men han verkar vara en skicklig musiker och naturlig underhållare. Och musiken är ju bra ... bara det att jag inte riktigt faller för den. Jo, en del låtar då. Men nu står jag ju bara och tittar på folk i publiken i alla fall. Fast det får man ju, speciellt när man går på konsert typ gratis.
  • Nästa person som blåser rök rakt i ansiktet på mig smockar jag till! Nej, det kommer jag givetvis inte att göra, men jag har god lust. Det får man inte heller erkänna, va?
  • Han håller visst på längre än de tidigare artisterna jag har lyssnat på. Inte för att det gör något, för det är faktiskt ganska trevligt här. Och så här mot slutet börjar det bli rejält drag framför scenen. Det ska han ha också, så duktig som han är. Det syns verkligen att han njuter av att vara där uppe med allas blickar riktade mot sig. Nästan allas i alla fall.
  • Han har sagt "ni behöver inte vara rädda" rätt många gånger nu. Om man var på ett annat humör så kunde man väl tycka att det blev tjatigt, men jag råkar gilla det. Jag börjar faktiskt gilla honom rätt mycket också nu. Hur ofta har det hänt, att jag har börjat tycka om en artist främst på grund av honom själv och hans kompetens, och bara i andra hand för hans musik? Och inte har det med hans utseende att göra heller. Jösses, vad jag analyserar!
  • Men! Vad sa han nu? Ha! Han sammanfattade just min konsertupplevelse åt mig: "Man behöver inte veta om vad man gillar. Man kan få det presenterat för sig."

Nix, ingen bild idag. Jag var faktiskt så våghalsig att jag inte tog med mig kameran alls. Fast egentligen berodde det på temperaturen, åtminstone indirekt.