Båttur

Jag fick åka med nya båten för första gången. Den var trevlig och gick lagom fort. När vi lämnade land kändes det dock märkligt att jag redan efter några meter var längre ut i vattnet än jag varit tidigare i år. För jag har fortfarande inte badat! Vad är det här?

Men vattnet låg lugnt och vackert, solen brände i ansiktet, folk vinkade från bryggor och andra småbåtar och jag tittade på allt det välbekanta ur ett ovant perspektiv.

Det här är också bilder av min värld.

Oönskad påminnelse

Plötsligt kom jag ihåg att det finns något så ondskefullt som bromsar. Insekterna alltså. Jag hade verkligen på fullaste allvar förträngt att de existerade. Och jag hann vara på landet i hela tio dagar innan de dök upp i min tillvaro och mitt medvetande.

Aj!

Vill man se mig tappa vett och sans och kontroll ska man hålla sig i närheten när bromsarna dyker upp.

Fast inte för nära.

Djur och natur i fotoalbumet

Utsikt mot blånande berg och grönskande skogar.

Stora klasar av spännande och lite läskiga nässellarver.

Klöver, klöver, klöver ...

Skogens konung lämnar sina spår i olika former lite varstans längs stigarna.

På den lilla ängen i skogen blommar ännu humleblomster, smörblommor och andra tidiga sommarblommor.

En vettskrämd kopparödla är det ingen idé att försöka utmana i tävlingen om vem som kan vara stilla längst.

Min nya kompis sagohästen i magisk kvällssol.

Ännu mer sommaräng i skogen.

Den här andmamman och hennes fyra ungar har nu slagit läger i vassen vid vår brygga efter att en dag ha fått en halv matbrödsbulle att dela på.

Blommor och fjärilar lyser upp med sina klara färger i solen mellan mörka barrträd.

Kotte med klockad kjol.

Katt med kamouflageklädsel.

Fältspatgruvan

På hemvägen tittade vi in en sväng till den lilla fältspatgruvan som vi hittade första gången för tre somrar sedan. Den ligger i skogen inte långt från vår stuga, och bara en liten bit från skogsvägen. Vid avtagsvägen står till och med en skylt med texten "fältspatgruva" uppsatt, och det finns en gräsbevuxen parkeringsplats för en bil, men jag tror ändå inte att det är ett så värst välbesökt turistmål. Dock ligger det diverse skräp och skrot av mer eller mindre modernt snitt i och omkring gruvhålen, så helt bortglömt är väl inte stället.

Jag tycker mycket om sådana här platser. Det är svalt, fuktigt, tyst, lite skumt och i luften anas en nästan sorgsen känsla. Och jag älskar att föreställa mig ställets historia, hur det kan ha sett ut en gång i tiden, när folk arbetade och slet här, när det slamrades, eldades och var hett, och när det var en helt vanlig arbetsplats som det inte var något speciellt alls med.


Jag tänkte att ett sådant ställe väl borde vara sig rätt likt sedan senast. Vad skulle ha kunnat hända mer än att några buskar har växt upp och något träd kanske har blåst omkull eller så? Men det var faktiskt annorlunda. Inne i den stora grottan var det betydligt mindre vatten nu, och man kunde obehindrat gå omkring där mellan det som förut var helt olika avdelningar. Ja, och så kunde man då se allt skräp som tidigare dumpats i vattnet.

Augusti 2005.

Juni 2008.

I de höga bergväggarna fanns små stenhyllor med mossa och lavar. Jag väntade mig nästan att få se julpynt eller andra prydnadssaker uppställda i facken.


Mellan gruvhålen växte linneor i mossan. De var så blyga och generade att det nästan var omöjligt att övertala dem att vara med på bild.

Bäversjön

Vi åkte vidare på vår skogstur. På kartan hade vi spanat in en skogsväg som vi inte hade undersökt tidigare. Den visade sig i verkligheten leda till en stor vändplan som inte tycktes ligga nära någonting särskilt alls. Men eftersom vi ju hade karta visste vi att det i alla fall inte skulle vara långt till närmsta lilla sjö, så vi traskade tillbaka en bit längs skogsvägen och när vi hittade ett ställe där vegetationen verkade genomtränglig klev vi ner i diket och vidare nerför backen.

Helt oavsiktligt var det alltså som vi nådde sjön precis där det låg en bäverhydda!


Området omkring hyddan såg ut som det brukar göra där bävrarna bor. Fällda björkstammar låg här och var och stubbarna var prydligt vässade av gnagande tänder.


I det höga gräset gick ett flertal tydliga bävervägar en bra bit uppåt land.


I strandkanten låg vitnade avgnagda grenar och överallt på marken syntes små och stora bitar av näver.


När vi stod där och väsnades på stranden en bit ifrån hyddan hördes plötsligt ett ljudligt plask utifrån vattnet. I ögonvrån hann jag se att det var någonting ganska stort som stack upp över ytan för ett ögonblick. Det dröjde några sekunder innan jag associerade till något annat än fisk, men naturligtvis måste det ha varit ett bäverhuvud jag skymtade!

Det kändes fult att komma och störa på det där viset, men det var onekligen ett fint ställe bävrarna hade valt för denna bostad. Vi stannade en liten stund och njöt av vyn, men sedan smög vi därifrån och lät djuren få vara ifred i sin värld igen.

Den blå källaren

På midsommardagen åkte vi upp i skogen, för att mamma och pappa skulle inspektera bärmarkerna inför plocksäsongen. Vi hann se lite lingonkart och precis hitta ett riktigt spännande ställe innan himlen täcktes av mörka, mullrande åskmoln. När regnet strax därpå kom satt vi redan i bilen på väg hem.

Naturligtvis var vi tvungna att återvända en annan dag. Vi valde den blåsigaste, för att om möjligt slippa myggen. Resonemanget tycks dock inte hålla för knott, kan jag meddela, för jag har mängder av bett lite varstans nu. Fast det var det ändå värt.

Inspirerad av cupcake carny-Sofias fotografiska expeditioner i intressanta miljöer tog jag min kamera och kastade mig ut i snåren för att undersöka såväl natur som spår av mänsklig närvaro. Resultatet kan inte på långa vägar mäta sig med hennes fantastiska äventyr och högklassiga konst, och bilderna får bli små och få, trots att kamerans minneskort för första gången blev fullt på bara en eftermiddag, men jag tänker i alla fall dela med mig av en del av det jag såg.

Det som först hade fångat vårt intresse var något slags källare som syntes från skogsvägen. Den var till största delen byggd av tjusig, blå bergslagssten. Dörren saknades, men annars var källaren i rätt gott skick, trots att ett stort träd mycket träffsäkert hade fallit rakt över den. En stor sten ovanför ingången hade också slagits loss så att den nu låg och balanserade på kanten, och för en person som just påbörjat ett omfattande intag av sommardeckare såg det precis ut som om någon gjort förberedelser inför ett mordförsök.


Källaren hade en liten förstuga, där något djur tydligen hade byggt bo i en stor hög med hö. Innanför den andra dörröppningen var det mörkt, och ännu mörkare blev det när man själv ställde sig där i vägen för den enda ljuskällan. Men med kamera och blixt kan man i alla fall i efterhand se hur där såg ut.


Lite här och var på området låg de snygga blå stenblocken utspridda. Några av dem hade hamnat i en girig grans våld.


På den lilla ängen, där tidiga sommarblommor fortfarande blommade, stack resterna av en husgrund upp mellan de höga grässtråna. Inga kvarlämnade lösa föremål fanns dock här för att ge några ledtrådar om vilken sorts byggnad detta en gång varit.


Längre bort, på gränsen mot den mörka skogen, skymtade fler ruiner och stenrösen. Ovanpå en övervuxen tegelhög intill låg en utmattad gammal järnspis och gapade tyst och uppgivet.


Nummer 226 var den tydligen.


I utkanterna av ängen växte lönnar och björkar, små syrener som kämpade sig upp i skuggan och andra växter som vittnade om att det här en gång hade varit någons trädgård. En av björkarna var dock omgärdad av en tät ring av granar. Det hela såg mycket underligt ut, och alla som har spelat Zelda eller liknande äventyrsspel förstår säkert varför jag genast misstänkte att dessa strama och taggiga väktare gömde en skatt mellan sig.


På andra sidan trädklungan skymtade ytterligare ruiner, här i form av ett par blå stenpelare. Hade de en gång utgjort en inbjudande entré till något?


Vad fanns innanför dem nu? Växtligheten var obegripligt tät, med tanke på att träden växte alldeles intill en öppen äng. Jag kunde omöjligt ta mig in utan att fastna och riva sönder mig. Lite längre åt sidan skymtade jag dock en öppning under ett par gamla murkna stockar som låg kvar på murresterna. Än en gång fick kameran ta på sig uppgiften att gå in och rapportera vad den såg därinne.

Och där fanns verkligen en skatt! Men vad i hela världen är det för något?

Mysmord på menyn

Mysmord på tv! Mysmord på tv!

Sommaren är fulländad.

(Åtminstone om man bortser från att jag fortfarande inte har badat.)

Ger lite olika slags soppa

- Varför odlar ni brännässlor nere vid grinden? frågade brorsan när han dök upp.

Jag förstod att han syftade på humleplantan som mamma har planterat strax till vänster om grindöppningen. Plantans livsuppgift är att försöka dölja en telefonstolpe, som dykt upp mitt i utsikten sedan vår pampiga rad av björkar avlägsnades.

Plantan är i dagsläget ungefär fem centimeter hög.

- Jag tycker att den har växt sedan jag satte den i förra veckan, har mamma sagt ett par gånger sedan jag kom hit.

Nu väntar jag med spänning på att se om det där lilla gröna kan växa lika bra som de riktiga brännässlorna.

Midsommar: ljuset

Jag brukar alltid se fram emot att resa hem och norrut till midsommar, för att få uppleva skillnaden i kvällsljus mot där jag bor längre söderut. Sedan brukar det alltid vara mulet just de där dagarna och framför allt kvällarna under den allra ljusaste delen av året, så att det i alla fall är mörkt.

Men i år bröts trenden. Den här gången fick jag en ljus sommarkväll redan samma dag som jag kom hit, och ifall den skulle visa sig bli den enda kvällen av det slaget försökte jag ta vara på den så gott det gick. Fast midsommaraftonen blev ännu finare. Vi vandrade i kvällssol över ängarna, och när vi på nytt gick ut vid midnatt var himlen fortfarande ljus och det gick att urskilja färger på saker omkring sig.

Precis så ska det vara. Nu har jag fått min ranson av det. Så även om det skulle ha råkat vara mulet just ikväll, när det är själva sommarsolståndet och den riktiga vändpunkten, hade det faktiskt inte gjort så mycket. Dessutom är det många kvällar kvar innan det blir mörkt på riktigt igen!

Midsommar: aktiviteterna

På förmiddagen blomplockning och kransbindning.

På eftermiddagen midsommarfirande - utanför Dalarna! Det blev Västanfors hembygdsgård i år, eftersom det var några år sedan senast. Där fanns folkdräkter och stång och fioler och dans, massor med folk i alla åldrar och fin stämning. Det verkar dock bli mer och mer ont om kransar för varje år och jag lade märke till många blickar och leenden som riktades mot min (och mig?).



På tidiga kvällen gjorde vi en expedition bort till den ristipp med mera som till vardags kallas komposten. Där låg en snok och solade sig. Vi glodde och fotade.

På senare kvällen blev det en långpromenad genom byarna längs sjön.

När jag kom hem förvånades jag över att kameran utan vidare på ett par dagar hade samlat på sig 150 bilder. Mycket blommor var det förstås. Och lite hus och folkdräkter och en fjärilsholk. Ungefär tjugo av bilderna visade sig vara något att ha. Det var ett klart irritationsmoment att behöva rensa ut och slänga en massa bilder en sådan dag. Fast på det hela taget var det en rätt bra midsommarafton.

Och nej, jag stoppade inga blommor under kudden. Däremot doftade mitt hår fortfarande vitmåra när jag gick och lade mig.

Midsommar: blommorna

Många, inte minst jag, brukar nuförtiden gå och oja sig lite inför midsommar och undra om det kommer att finnas några blommor kvar till dess. Själv börjar jag visserligen lära mig nu att det alltid gör det, även om det inte är midsommarblomster, hunkex, smörblommor och humleblomster. Fast med den extra tidiga våren och sommaren i år kunde man ju undra lite extra.

Därför blev jag naturligtvis ännu mer överväldigad än jag annars skulle ha blivit när jag kom hit och upptäckte att det blommar som aldrig förr i dikena och på ängarna. Lupinerna har visserligen redan i stort sett blommat över, men allt annat jag förknippar med midsommar finns i mängder. Framför allt vitmåra. Marken är inbäddad i enorma sjok av väldoftande vita moln.



Precis som förra året valde jag att binda in mycket, mycket vitmåra i min midsommarkrans. Mina kransar brukar bli snygga men töja ut sig och halka ner över öronen en bit in på eftermiddagen. Den här gången blev min krans dock helt perfekt i storlek, och höll sig fantastiskt bra. Jag hade den på mig från tvåtiden på eftermiddagen fram till tiotiden på kvällen, när delar av den torkat så mycket att den prasslade. Så jag hade lyckan att kunna gå och känna min favoritdoft överallt hela dagen.

Fast ändå, trots att blommorna inte är tidigare än vanligt, är smultronen redan mogna. Allt gott på samma gång!

Midsommar: maten

Alla måltider intogs givetvis utomhus. "Givetvis" för att vi är på landet, och här äter vi normalt ute, och alltså inte bara för att det är midsommar.

Midsommarlunchen var lite lustig i och med att den inte ville ligga stilla på de stora, halkiga tallrikarna. Nästan allt rullade omkring. I alla fall om man som jag valde att inte ta någon sill eller gravad lax. Där fanns köttbullar, prinskorv, körsbärstomater, ägghalvor (rullar inte, men halkar mycket effektivt) och givetvis små runda färskpotatisar. Tur att det fanns omelett att klistra fast övrig mat med.

När det blev dags för efterrätten hade vi lärt oss och valde något djupare tallrikar att rulla omkring jordgubbarna i.

Midsommar: vädret

Förmiddagen bjöd på klassiskt midsommarväder, med sol och moln och plötsliga regnskurar. Lite tvärtemot hur svenskt sommarväder väl brukar vara blev det sedan mycket finare på eftermiddagen, om än lite blåsigt.

Fick rapporter från en källa i Halmstad som påstod att vädret där var "strålande", men jag kan inte låta bli att misstänka att min källa som vanligt överdrev för att göra sig själv lite mer märkvärdig, eftersom jag på tv-vädret såg att det dragit förbi likadana moln på Västkusten som här. Alternativt skiljer sig våra definitioner av "strålande" åt en aning. Annars är väl ljugande av det slaget sådant folk ägnar sig åt hela tiden, särskilt på midsommar, för då gäller det ju att inte vara den som har sämst väder. Speciellt bra funkar det när ingen kommer att kräva bildbevis av en.

Nåja, det spelar nu ingen roll för mig. Det här var nog ändå det bästa midsommarväder jag varit med om i mitt vuxna liv. Jag minns mest att jag brukar frysa annars.

Reserapport

Resan var en av de där nästan osannolika, där allt gick precis som det skulle, alla tåg fungerade och var i tid, det var lagom temperatur i vagnarna, jag mådde bara bra hela tiden och på hela eftermiddagen dök nästan inte ett enda störande element upp.

Vi som reste med tåget från Göteborg verkade vara lite av samma sort. Trots värmen hade så gott som alla stickade tröjor på sig. Det var också uppenbart att vi skulle vara borta ett tag, för de flesta hade rejäla resväskor som stod och trängdes på golvet, så att bagagehyllorna förblev nästan tomma. Vi läste intressanta tidningar, åt våra matsäckar utan att smaska och satt allmänt stilla och kopplade av. Flera personer i min vagn skulle till Falun, och för ett ögonblick avundades jag dem lite, men visste samtidigt att mitt eget resmål var minst lika bra.

När tågvärden, just som hon kontrollerade min biljett, var tvungen att säga något i stil med "men ska ni åka härifrån nu när det är så fint", tänkte jag "ja, just därför", fast precis så menade jag ju inte, så jag svarade helt naturligt att kommer man från Dalarna kan man ju inte vara i Göteborg på midsommar. Ingen omkring mig invände eller tittade ens konstigt på mig, så kanske hade jag en del medhåll i alla fall. Det kändes som vanligt också lite speciellt, för om det är någonstans jag träffar på folk från mina hemtrakter nuförtiden så är det på tåget hemåt. Där kan man sitta och liksom vänja sig lite i taget vid att komma hem medan man lyssnar på gamla välbekanta dialekter.

Jag klev dock av i Västmanland, där jag blev hämtad och fick åka den vanliga bilvägen över länsgränsen. Väl framme i mitt paradis möttes jag omedelbart av mängder av saker jag inte ägnat en tanke på många månader. Som klöver. Hela marken full av svala, vackra klöverblad. Förresten, bara att se frodiga, gröna gräsmattor kändes härligt, efter att knappt ha sett ett levande grässtrå på flera veckor i mina uttorkade omgivningar i Göteborg. Och så alla djur. Mest insekter förstås, men också så otroligt mycket fågelungar. Överallt kvittrade, pep och tjattrade det.

När jag i den sena skymningstimmen gick ner på bryggan var det så fridfullt ute. Sjön låg stilla, ingen trafik hördes från väg eller vatten, inga människor syntes till. Det enda som hördes var fågelkvitter och något enstaka lätt plaskande utifrån vassen.

På väg in satte jag mig sedan framför eldstaden en stund och stirrade in i resterna av glöden, som lyste svagt i den mörknande stugan. Därefter kröp jag till kojs med den där känslan av overklighet som Göteborg har orsakat så ofta de senaste månaderna. Men nu, nu är jag här!

På väg mot midsommaren

Ojoj, nu blev det bråttom som vanligt. Trots att jag har sommarlov så har jag svårt att hinna allt jag vill innan jag åker till landet. Inte ens blogga om det jag hade tänkt hinner jag. Fast det är ju inte livsviktigt, och teoretiskt sett kan man väl göra det i efterhand.

I vilket fall som helst är det dags nu. För första gången sedan jag flyttade till Göteborg åker jag hem till Dalarna!

Vågar man hoppas på en tågresa som går enligt planerna?

Gå på konsert typ gratis: E-Type

När det nu kommer att dröja ett tag tills jag kommer till Liseberg nästa gång var det väl lika bra att passa på att gå på en konsert till. Föregående hittas här (eller i aktivitetslistan i sidmenyn!).

Idag: E-Type.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Host, host. Jag har faktiskt en jättegammal skiva med honom i min samling. Eller i en låda någonstans i Falun i alla fall. Även om inte heller det här är sådan musik jag lyssnar på var och varannan dag så kan jag gilla låtarna och tycka att han vet vad han håller på med. Fast jag hade nog kanske inte gått på konserten om jag inte haft sällskap.

Lite allmänt om kvällen: Tisdagskväll. Rätt kallt när man vant sig vid de sköna sommarkvällarna, men hyfsat mycket folk ute ändå. Hade Metaformannen med mig som sällskap och uppmuntran.

Publik: Ungefär lika stor som vanligt. Jag hade nog trott att det skulle vara fler barn, men majoriteten var nog ändå unga vuxna. Kanske berodde det på kylan, men de flesta verkade i alla fall rätt avvaktande och någon riktig fart blev det aldrig på publiken.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Hans röst känns knappt ens bekant, och hela E-Type verkar lite gammal och trött. Eller varför är det så segt? Nu säger han att han är förkyld, så det kanske har med det att göra.
• Låtarna är onekligen väldigt lika varandra, en hel del av dem i alla fall. Men nog borde han ändå ha ganska många att välja bland, så varför så mycket prat och grejande? Är det som i fotboll, att man drar ut på saker och ting för att få lite extra vila emellanåt?
• En del av låtarna han kör är faktiskt från den där jättegamla skivan jag har. Har han inte haft fler hits på 2000-talet, utan måste förlita sig på gammalt material? Samtidigt är det ju bra med låtar som folk känner igen när man spelar på sådana här ställen. Det är nog rätt smart tänkt.
• Mot slutet blir det ändå en klar upphämtning. Både rösten, tempot och låtarna blir bättre. Och egentligen är jag inte så negativ som det verkar, men jag fryser!

Jaha, det var årets sjunde besök på Liseberg. Undrar om jag ens hade varit där så många gånger i hela mitt liv tidigare. Men nu blir det som sagt paus ett tag.

Kvällens roligaste

3. Att stå på bron över motorvägen och titta på bilar. Ja, jag är lättroad.

2. Utanför en närbutik satt några handskrivna affischer med (solblekta!) erbjudanden och prisexempel. Ett av dem löd "osthyvel 14:90".

1. Jag var på födelsedagsfirande där alla närvarande utom jubilaren själv hade samma förnamn!

Klockan 15 vid den lövade stången

Fem dagar före midsommar sitter jag och försöker kolla upp lite vad som händer i trakterna där jag ska tillbringa den kommande högtiden. Förra året gick det hur bra som helst och jag hittade svar på precis allt, men nu verkar de ha gett upp internet på de mindre orterna i södra Dalarna, för ingenstans står det någonting som tyder på en uppdatering sedan 2007. Det kan väl ändå inte vara midsommar de har lagt ner? Det är ju Dalarna för sjutton!

Mitt folk (om jag nu räknas till dem utan att vara rotad där sedan generationer tillbaka) är dessvärre en aning bakåtsträvande när det gäller teknik som underlättar kommunikation och informationsspridning. Bloggarna har visst aldrig riktigt slagit igenom där uppe heller. Så jag får ta min dator med mig, och likt en upptäcktsresande försöka utforska de vita fläckarna på kartan och överleva för att berätta för resten av världen vad jag sett.

Eftersom jag är så inne i det härliga aktiva upptäckarlivet har jag nog förresten ändå tänkt fortsätta med turistbloggandet även på "semestern". Fast med långsam och opålitlig modemuppkoppling är det osäkert hur bra det kommer att gå med bilduppladdning, mitt tålamod och lite sådant.

Jag vet alltså fortfarande inte vad som gäller på midsommarafton. Å andra sidan är det som sagt Dalarna, så varför skulle det inte vara samma tider och traditioner som gäller i år som alla andra år? Tryggt och enkelt.

Till småpojkarna

För att balansera och variera ämnena här i bloggen lite får jag väl komma med något som kanske även intresserar dem med något hårdare intressen än väder och krämpor.

Den här, till exempel, sprang jag på igår på Liseberg. (Även om jag inte hade kamera med mig så hade jag ju ... något som liknar en kamera.)


Jag tänker dock inte göra mer av saken än att bidra med en länk.

Tantprat

Jag har visst gjort något som min nacke inte gillade och dragit på mig en liten nackspärr. Så det var kanske inte så smart att sitta ute på piren i den kalla blåsten och titta på båtar idag. Men vad sjutton. Lite nackont dör jag väl inte av.

Förresten fick jag uppleva regn på vägen hem. Det var bara några stänk, men doften av sommarregn kändes omedelbart. Ah!

Undrar om regn på något endaste sätt kommer att glädja mig lika mycket på midsommarafton. Nej, förresten, det undrar jag ju inte.

Hm. Nackont. Väderomslag. Samband? Faktum är att det var helt oavsiktligt att nämna dem båda i ett svep så där. Det var bara två saker som jag råkade tänka på samtidigt. Fast kanske ändå?

Gå på konsert typ gratis: Salem Al Fakir

Nu hade jag ju inte varit på Liseberg på över en vecka, så då var det hög tid att bege sig dit igen. Och min lilla serie (del 1, del 2) fortsätter idag med Salem Al Fakir.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Jag hade faktiskt ingen särskild åsikt. Hade hört ett par låtar och väl tyckt att de var okej. Antagligen bidrog det faktum att Göteborgskusinen gillade musiken till att jag förblev tveksam. Jag menar, hon och jag gillar ju nästan aldrig samma saker längre.

Lite allmänt om kvällen: Torsdagskväll. Inte alls samma sommarvärme som vid de tidigare tillfällena jag har varit på Liseberg, men fint väder ändå. Det var alltså Göteborgskusinen som fört konserten på tal, men när det sedan inte verkade bli något av det hela bestämde jag mig för att gå ensam. Jag är rätt trött på att det inte blir något av saker och ting, och därför kan jag tydligen gå rätt långt för att aktivera mig nuförtiden.

Publik: Stor. Och en betydande del av den bestod av folk i ungefär min egen ålder, eller i alla fall mellan 15 och 35 kan vi säga. Det kändes så ovant att jag försiktigt ställde mig bland de enstaka gråhåriga åskådarna lite i utkanten.

Många tjejer hade förresten håret uppsatt i en lös knut. Är det en ny trend, eller? Jag har också långt hår, så om det nu är en trend skulle jag för en gångs skull kunna haka på den, om det nu inte var för att jag inte gör sådant förrän något år senare.

Såja, tillbaka in på spåret nu.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Vad de har dragit på ljudet idag! Hm, jag är verkligen pensionärsaktig. Okej, men så farligt starkt är det ändå inte. Det var nog bara för att jag kom ett par minuter försent som det kändes konstigt. Fast det var väl ologiskt tänkt, för då närmade jag mig ju ljudet successivt ... Äh!
• Han är onekligen kompetent. Eller, jag tror det i alla fall. Själv vet jag ju inte mycket. Men han verkar vara en skicklig musiker och naturlig underhållare. Och musiken är ju bra ... bara det att jag inte riktigt faller för den. Jo, en del låtar då. Men nu står jag ju bara och tittar på folk i publiken i alla fall. Fast det får man ju, speciellt när man går på konsert typ gratis.
• Nästa person som blåser rök rakt i ansiktet på mig smockar jag till! Nej, det kommer jag givetvis inte att göra, men jag har god lust. Det får man inte heller erkänna, va?
• Han håller visst på längre än de tidigare artisterna jag har lyssnat på. Inte för att det gör något, för det är faktiskt ganska trevligt här. Och så här mot slutet börjar det bli rejält drag framför scenen. Det ska han ha också, så duktig som han är. Det syns verkligen att han njuter av att vara där uppe med allas blickar riktade mot sig. Nästan allas i alla fall.
• Han har sagt "ni behöver inte vara rädda" rätt många gånger nu. Om man var på ett annat humör så kunde man väl tycka att det blev tjatigt, men jag råkar gilla det. Jag börjar faktiskt gilla honom rätt mycket också nu. Hur ofta har det hänt, att jag har börjat tycka om en artist främst på grund av honom själv och hans kompetens, och bara i andra hand för hans musik? Och inte har det med hans utseende att göra heller. Jösses, vad jag analyserar!
• Men! Vad sa han nu? Ha! Han sammanfattade just min konsertupplevelse åt mig: "Man behöver inte veta om vad man gillar. Man kan få det presenterat för sig."
  

Nix, ingen bild idag. Jag var faktiskt så våghalsig att jag inte tog med mig kameran alls. Fast egentligen berodde det på temperaturen, åtminstone indirekt.

Hallsta*? Ja, där har jag varit

Det är ett förfärligt tjat om Halmstad här nere. Alltså, jag har egentligen inget emot Halmstad i sig. Tror jag. Det är säkert fint och så där. Jag har aldrig varit där och kan inte uttala mig om saken. Fast om folk visste hur anti jag blir allting som det tjatas om kanske de skulle ta det lite lugnare.

Man kan väl jämföra det med hur det skulle vara om alla i södra Dalarna bara snackade om exempelvis Rättvik hela tiden. Det skulle ju verka urfånigt. Och så gör de inte heller. Det finns ju massor av ställen man kan prata om. Orsa. Grövelsjön. Malung. Mockfjärd. Enviken. Avesta. Äppelbo. Säter. Mora. Ludvika. Ja, ni fattar. Och det är ändå bara i det relativt glesbefolkade Dalarna.

På Västkusten finns det ställen som heter något precis överallt! Så lite variation i samtalsämnena, om jag får be.


(* Syftar här på Hallstahammar. Ligger i Västmanland och har inget havsbad. Men slussar. Hallstavik, däremot, har jag inte besökt vad jag vet.)

Går ej att omboka

Det var en pärs, men till slut lyckades jag ta mig samman tillräckligt för att alldeles på egen hand bestämma när min resa norrut skulle äga rum. Så nu har jag bokat en enkel biljett. Bara en sådan sak känns lite märklig, förresten, för jag brukar alltid veta från början när jag ska åka hem igen.

Den stora positiva överraskningen var att det tåg som gick den tid som passade mig bäst var det som hade färst byten, kom fram snabbast och var minst jättedyrt. Otroligt!

Nu väntar den lilla pessimisten som fortfarande bor någonstans inom mig bara på att komplikationerna ska rada upp sig.

Oväntad vändning

Ni minns vindsfönstret? Exempel på att jag har lagt onödigt mycket energi på att bry mig om det finns här och här.

Kolla nu då!




Uppdatering senare samma dag:

Plötsligt hittade fåglarna dit också. Den här duvan trampade omkring utanför det öppna fönstret en bra stund och kikade intresserat in, men vågade inte undersöka stället närmare än så. Kompisen eller partnern eller vad den nu var satt på taket intill och höll utkik efter faror under tiden.

Och, för att inte undanhålla er någon information, måste jag också tillägga att alla fönstren nu åter är stängda. Kanske kan jag koncentrera mig på att göra något vettigare ett tag då.

Sol i sinnet, sol i skinnet

I förrgår var det tydligen varmast i hela Europa i Falun. Det gör mig inte så mycket att jag missade att vara där då, för den värme vi har här räcker gott och väl för mig.

Det har dessutom hettat lite extra i skinnet de senaste dagarna. Det retar mig, eftersom jag har varit så försiktig hela tiden. Ända fram till i förrgår, på nationaldagen alltså, då jag var ute i solen mitt på dagen lite för länge. Extra typiskt är det också att jag slarvade just då av alla dagar, eftersom jag igår skulle till haaavet!

Men det gick bra. Jag och Metaformannen åkte till Marstrand och promenerade omkring på klipporna hela eftermiddagen utan att solen var alltför ond mot oss. Det var en riktigt härlig dag, som jag absolut räknar till de bästa så här långt i år, och då har jag ändå varit med om en hel del roligheter redan.


Och jag kan inte hjälpa det, men eftersom jag är från en helt annan del av landet så är det precis som att vara utomlands för mig på sådana platser. Man behöver verkligen inte åka långt för att uppleva något exotiskt och fantastiskt! Den karga klippnaturen med söndertorkat gräs och starka blomdofter påminde mig också en hel del om mina starkt begränsade erfarenheter av varmare länder.


Badkläderna släpade vi omkring på hela dagen, bara för att. Egentligen visste jag redan i förväg att det inte skulle bli något bad, för det brukar ju bara vara när jag inte har med mig badkläder som jag blir riktigt sugen på att bada. Om man inte räknar längre sommarvistelser på landet, förstås. Fast mina fötter fick sig i alla fall ett svalkande och skönt kvällsdopp efter allt gående.