Jag fick tag i Metaformannen, som har räddat mig i nöden förr och som gjorde det igen. Han var dessutom precis rätt person att ha med sig, för han hör till de speciella människor som liksom bara genom sitt deltagande verkar kunna göra utflykter extra lyckade. Jag har aldrig haft en utflyktskompis förut, men jag inser nu att det är någonting som är riktigt bra att ha. Fast att kombinera sådana där lyckobringande typer med den mer förutseende, planerande typen som jag själv är kanske inte så dumt det heller? Om man exempelvis har med sig tidtabeller, matsäck och filt att sitta på bidrar det ofta på sitt sätt till att upplevelsen blir angenäm.
Nu tog vi alltså en ryggsäck full med bra grejer och hoppade på spårvagnen till Saltholmen. Från början var det vårt huvudmål, och jag tyckte ändå att jag kunde vara skapligt nöjd med de öar jag fått se tidigare under sommaren. Dessutom vågade jag inte riktigt fatta några avgörande beslut, efter att närmast hysteriskt ha följt väderprognoserna och radarbilderna på SMHI:s webbplats, där det verkade som om det gigantiska regnvädret över sydligaste Sverige skulle nå ungefär upp till Kungsbacka. Prognoserna för Göteborg hade också blivit sämre och sämre de senaste dygnen, vilket gjorde osäkerheten i det närmaste total.
Jodå, nu har jag varit på Saltholmen, även om det ändå inte skulle bli något av det som gjorde störst intryck på mig den här dagen. Men många båtar fanns det där i alla fall.
Väl på Saltholmen tittade vi på alla som drällde av spårvagnen och iväg mot färjeläget och då insåg vi att det vore dumt att försitta chansen. Den båt som precis var på väg att gå verkade vara lämplig, så vi skuttade ombord. Därefter bestämde vi oss för att Styrsö var vår ö, eller i alla fall en ö som låg lagom långt bort. Så Styrsö fick det bli.När vi gått iland på ön stannade vi och studerade en informationstavla med en karta utan att skämmas alltför mycket över att visa att vi var turister. Medan vi stod och funderade över vart vi ville gå tilltalade en kvinna oss på engelska och frågade om hon kunde hjälpa oss. Det var intressant, tyckte vi, att vi tydligen verkade så osvenska, men det var väldigt trevligt att bli så välkomnande bemötta.
Vi bestämde oss i alla fall för att promenera tvärs över ön, vilket visade sig vara precis rätt beslut. Det var en lagom lång promenad och den ledde oss raka vägen till en klippa som var perfekt att tillbringa resten av eftermiddagen på. På vägen fick vi också se en del av öns bebyggelse. Allt tycktes vara precis så idylliskt som skärgårdslivet ofta framställs som i romaner och tv-serier. Vi gick på de smala gatorna mellan trädgårdar där människor klippte gräs, målade staket och lagade småbåtar. Här och var stötte vi på katter som såg vänligt på oss.
En kyrka som fick Metaformannen att börja planera bröllop. Inte med mig dock, så ni behöver inte oroa er över hur svårtillgängligt den ligger.Vi fick också anledning att tänka en del på flakmoppar. När jag var liten var de fortfarande hyfsat vanliga även på landet där jag tillbringade somrarna, eller åtminstone känns det inte alls främmande att föreställa sig dem i den miljön på den tiden, men nu verkar de där ha försvunnit till förmån för andra slags fordon. Det finns till exempel folk som tar åkgräsklipparen till soptunnorna. Men här ute i skärgården levde och regerade i alla fall flakmopparna. Det gladde oss.
När vi hittat vår picknickklippa insåg vi hur tyst det var. Det är inte alltid man hör det ens när man kommer ut på landet eller till havet, eftersom det ju för det mesta blåser nuförtiden, men idag gjorde det underligt nog inte det. Det var så tyst och fridfullt. Visst, det hördes hela tiden röster på avstånd, en del båtar och till och med flygplan då och då. Men inga bilar! Också när vi sedan kom tillbaka till Saltholmen märktes skillnaden tydligt, då vi möttes av långa rader av brummande taxibilar. Ett par timmar utan biltrafik kan vara ett av de mest effektiva sätten jag har hittat för att snabbt koppla av från stadslivets stök och hets. Så bra då att man inte behöver göra mer än att hoppa på en spårvagn utanför dörren, kliva av och byta till en båt för att kunna låna den där idylliska fantasivärlden för en eftermiddag!
Medan vi fikade kunde vi studera hur regnet närmade sig - och drog förbi.
Sedan kom kvällssolen och idyllen blev om möjligt ännu mer total.Det var mycket svårt att slita sig från den närmast perfekta eftermiddagen på klippan. Och det var på håret att vi hann med båten tillbaka, men det var väl egentligen givet att tajmingen skulle vara optimal en sådan här dag.
Jag kom hem och kastade mig in till datorn för att vädersurfknarka igen. Nu har prognosen plötsligt vänt mot något som liknar sol i flera dagar framåt. Då skulle jag förstås vilja ha fler utflykter att se fram emot, men nu har jag snart gjort allting och varit överallt, så det går ju inte. Fast jag har i alla fall fått ännu ett exempel på hur lätt (och billigt) det kan vara att fixa storslagna utflykter. Det är klart, det hjälper säkert att vara lättimponerad som jag, men det mår man å andra sidan inte precis dåligt av, så i det här fallet kan det knappast vara fel. På så sätt får man fantastiska dagar som denna lite då och då.
