onsdag 1 oktober 2008

Onsdagspromenad

Det började kännas som väldigt länge sedan jag hittade nya promenadvägar, vilket annars är något jag tycker mig vara rätt bra på. Och på ett ställe som det här är det ju egentligen ingen konst att åtminstone variera de vanligaste rundorna med någon extra sväng hit eller dit, så jag bestämde mig för att genast göra något åt saken. Fast det var inte förrän jag kom ut idag som jag kom på det här, så jag hade ingen karta med mig och ville inte riskera att hitta något som var totalt nytt och outforskat.

Jag hamnade i alla fall vid det gamla vattentornet uppe i den nordligare delen av vad de kallar Slottsskogen. (Jag frågar jämt folk var slottet är och då säger de att det är gräset som är slått. Skog kan det väl förresten inte heller kallas om den i sin helhet får plats på en karta över innerstaden? Nåja, som grönområde, park och utflyktsmål är området i vilket fall som helst helt okej.) Tidigare har jag varit vid, och faktiskt även inuti, observatoriet som ligger strax intill, men då missade jag vattentornet. Så nu fick detta bli dagens huvudattraktion.


Det rådde en lite underlig stämning på platsen. Byggnaden stod där i sin ensamhet och tycktes verkligen vara alldeles övergiven och ödslig. Det var så tyst och stilla att det var svårt att föreställa sig hur nära alla människor och bilar faktiskt fanns.

Tornet såg ut att sträcka på sig allt vad det förmådde, som för att försöka se och synas över trädtopparna. Jag gick uppför trappan och runt till baksidan i det mycket tjocka lagret av rött grus som täckte den lilla gården. Det var ett utmärkt ställe att göra en utflykt till, och det skulle ha varit en fantastisk utsiktsplats om det inte hade varit för alla träd som var en aning för höga. Nu fanns det bara enstaka gluggar i växtligheten, genom vilka man kunde skymta små, små hus i fjärran. Kanske är det värt att återkomma sedan löven fallit?


Jag fortsatte bort mot observatoriet. Ni som vet hur det ser ut kan säkert förstå varför jag inte visar någon bild på det, och ni andra slipper helt enkelt se det. Strax intill ligger däremot en liten damm, som just idag visade sig från en av sina bästa sidor, då molnen sprack upp och solen tittade fram genom en av de blå luckorna.


På hemvägen såg jag till att gå lite krångliga vägar ner från berget. Det är så roligt att hitta de långa, smala trappor och passager som ofta gömmer sig i ändarna av gatorna i stadsdelarna uppe på och nedanför bergen här i stan. När man cyklar och inte hittar kan det i och för sig vara mindre roligt, men det gjorde jag ju inte nu.