Vi fyra små tanter invaderade brorsans lilla krypin för en stund. Alla trasslade omkring, klämde på soffan, provspelade gitarren, inspekterade de nya kökstapeterna.
Mitt i en rörelse fastnade min blick på något väldigt, väääldigt välbekant. En bild jag sett många gånger, två ansikten som kunde ha tillhört ett par nära vänner. Jag tittade upp och mötte brorsans blick i samma ögonblick som hjärnan kopplade. En julklapp till mig!
Båda två insåg det samtidigt, att jag visste något jag inte borde ha vetat. Och båda blev vi lika generade, ungefär som när man råkar öppna toadörren och någon är därinne utan att ha låst om sig. Jag var tydligen inte väntad med resten av gänget idag, så det var därför han inte gömt julklappen.
Själv var jag, sedan överraskningen lagt sig, bara glad. Lika glad som jag ändå skulle ha blivit förr eller senare, när jag väl fick veta på riktigt, för det där jag såg är ju vad jag mest av allt önskar mig. Och nu kan jag mysa och vara glad i flera veckor. Mmm!
Fast officiellt glömmer jag förstås även denna händelse.
