söndag 15 november 2009

Eftermiddag med fransmän och värmlänningar

Jag har varit ganska dålig på att utnyttja mina årskort på museerna och Liseberg i år, men igår bättrade jag på statistiken en aning i alla fall. Dessutom fick jag vistas bland turister igen, och det var lika roligt som alltid.

Det var tack vare ett tips på Facebook som jag blev nyfiken på utställningen "Katter" på Konstmuseet, så jag tog första bästa chans att gå dit. Där kan man se verk av bland andra Bruno Liljefors, Elsa Beskow, Einar Norelius och Lena Anderson. Jag fascinerades av hur helt otroliga barnboksillustratörer det finns och kom på mig själv med att stå och närstudera detaljer i akvarellmålningar på ett sätt som jag inte hade väntat mig av mig själv.

Jag tog en snabbrunda på resten av museet också. Jag har varit där några gånger nu, och det ser jag bara som positivt. Det är inte alls tråkigt att se samma saker igen, men däremot kan jag ju kosta på mig att skynda förbi en del salar när jag som denna gång inte har så mycket tid. Men jag hälsar alltid på Carl Larsson.

När jag kom ut från museet var det mörkt, men det regnade underligt nog fortfarande inte, så efter en kort titt på julbelysningen på Avenyn tog jag en promenad bort till Liseberg. Även förra året var jag där på julmarknad redan i november, och trots att jag sedan var där igen i december var det faktiskt som mest juligt den första gången. Nu infann sig (tack och lov) inte samma julkänsla den här gången (det är ju bara höst än, för bövelen!), kanske bland annat för att det var över tio grader varmt, men jag tillät mig ändå att smånjuta av de överdådiga belysningarna och folkmyllret kring bodarna, dra i mig doften av brända mandlar och röra försiktigt vid den konstgjorda snön på broräckena.

Det upplysta landskapet utanför entrén. Värt att stanna och titta på även för den som också tar sig in i parken.

Det behöver inte vara frostkallt för att våfflor ska bli populärt.

Fast fejksnö gör förstås halva jobbet när det handlar om att fixa jul.

Just som jag fotat färdigt från en bro och kom på att jag borde bege mig mot spårvagnen tappade jag kameran. Som tur är har jag för vana att sno kameraremmen runt handleden när jag hänger ut över exempelvis broräcken, så det blev inte värre än så här. Och så kunde jag ju vara nöjd med att mina försiktighetsåtgärder någon gång betalar sig.

Lite lustigt kändes det förresten att jag under hela eftermiddagen omgavs av fransktalande. Redan på bussen hörde jag franska talas, på Konstmuseet var det nästan bara fransmän förutom jag själv och även på Liseberg tycktes de vara ovanligt många. Fast där fanns förstås också norrmän, holländare och värmlänningar. Den för mig ovana och osvenska känslan jag får av fejksnö, julpynt i mitten av november och att se barn åka skridskor på låtsasis mitt bland folk förstärktes därmed. Och jag åkte hem med huvudet fullt av bilder och andra sorters intryck som jag fått med mig från eftermiddagens utflykt.