Påbörjat, ej slutfört

Jag är generellt sett mycket bra på att genomföra saker jag har påbörjat, och som ett extremt exempel på detta kan vi ta bokläsning. Men nu lägger jag trots allt ännu en titel till min korta, ja, faktiskt nästan försumbart lilla, lista över böcker som jag bara inte har pallat med att läsa ut.

Dessa är de jag på rak arm kommer att tänka på (i den ordning jag gav mig på dem):

• Anne på Grönkulla av L.M. Montgomery
• Djungelboken av Rudyard Kipling
• Fröken Smillas känsla för snö av Peter Høeg
• En historia om läsning av Alberto Manguel  (kunde ha varit med, om jag inte hade varit så himla envis att jag gjorde ett nytt försök något år senare och faktiskt tragglade mig igenom den)
• En kortfattad historik över nästan allting av Bill Bryson (nu senast).

Ska man vara rättvis läste jag faktiskt hela den första delen av Djungelboken, och kom bara aldrig igång med Andra djungelboken, så det är kanske en definitionsfråga om den ens ska stå på listan.

Försöken att läsa de här böckerna har gjorts utspritt under en period på cirka tjugo år, så det borde inte bero så mycket på vilken livsfas jag befann mig i vid försökstillfället att jag hade svårt att ta mig igenom dem. Vad jag minns har jag också slutat läsa dem av rätt olika anledningar.

Men slås ni också av det där de har gemensamt? Allihop är ju kända titlar, klassiker eller moderna storsäljare, som hyllats och prisats i oändlighet! Är det därför jag har blivit besviken på dem? Eller får jag en obetvinglig lust att vara rebellisk när det handlar om sådant "alla" säger ska vara bra? Jag har förresten än idag en stark aversion mot vissa nobelpristagare som jag tvingades läsa i skolan, trots att jag senare läst litteraturvetenskap och intresserat mig för det mesta som kommit i min väg.

Mest anmärkningsvärt är kanske ändå att jag gav upp läsningen av Anne på Grönkulla, mitt under den intensivaste fasen av bokslukaråldern, för att ett par år senare läsa, älska och läsa om serien om Emily av samma författare. Vad jag förstår är dessutom upplägget i de böckerna nästan identiskt med berättelsen om Anne.

Antagligen handlar det främst om att jag så ytterst sällan förmått rucka på min princip att läsa färdigt vad jag påbörjat. Egentligen borde listan antingen ha varit betydligt längre eller inte funnits alls om saker och ting skulle vara konsekventa och gå att dra några korrekta slutsatser utifrån.

Men när jag numera lägger så lite tid som jag gör på bokläsning kan jag faktiskt inte kosta på mig att större delen av den tiden offras på en bok som är illa skriven eller illa översatt, har stora pedagogiska brister, innehåller för många uppenbara sakfel och luftar fördomar som helt strider mot bokens syfte att väcka intresse hos en bred allmänhet samtidigt som den ska lära ut vetenskapliga fakta. Så när den inte har bättrat sig nästan halvvägs igenom, då har den minsann fått sin chans!

Nej, inga fler "dåliga" böcker för mig nu, i den mån jag kan undvika det. Man ska inte ha en massa onödiga principer. Livet är krångligt nog ändå.

Men titta vad som ligger här! Hm, undrar om jag är mogen för den nu, sisådär tjugo år senare?

Bokrean 2012

Vad trevligt att ha promenadavstånd till alla bokhandlar igen! Jag lyckades lura i mig lite av den gamla goda bokreakänslan, och pallrade mig iväg redan i morgonrusningen.

Rusning och rusning. I den dyraste butiken såg jag inte till några andra än två anställda när jag kikade in, och på det näst minst intressanta stället stod en enda person och bläddrade i ett par böcker. Morgonen räddades av att det var något bättre uppslutning på den bästa bokhandeln, så där fick man trängas med åtminstone ett tiotal pensionärer. Härligt!

Eftersom det var 4 för 3 på morgonen blev det också just fyra böcker: en i avdelningen "känn dina fiender" och tre på temat "känn dig själv/din partner". Vill man göra det lätt (eller svårt) för sig skulle förstås alla kunna placeras i den förstnämnda kategorin.

Bokrea 2010

Det börjar bli med bokrean som med melodifestivalen. Båda har gått från att vara riktiga höjdpunkter varje år till att vara något jag pliktskyldigast tar del av eftersom jag fortfarande hoppas att det ska kunna bli lika kittlande spännande som förr.

I år hade jag inte ens sett skymten av bokreakatalogerna förrän jag sent igår kväll fick för mig att leta upp dem på nätet. Jag kom nämligen på att det är lättare att hitta de eventuella fynden om man har jämfört lite mellan butikerna i förväg, så att man slipper springa runt överallt minst två gånger.

Så nu var jag i alla fall lite förväntansfull när jag steg upp idag, för jag hade bestämt mig för att åtminstone försöka fira bokrean ordentligt och alltså gå på den på första dagen. Då det sedan började snöa ymnigt igen fick jag stryka några andra saker jag hade planerat att göra inne i stan, så det blev ändå en hyfsad stund i affärerna.

Det slutade med att jag köpte en enda bok, Per Olov Enquists Ett annat liv. Inte ens några språkböcker hittade jag den här gången. När det nu inte fanns så mycket annat hade jag till och med kunnat unna mig att köpa lite ordböcker, men inte det heller. Jag tröstade mig med att en bok av en favoritförfattare är bättre än en hel hög med böcker som man tycker att man borde ha men sedan kanske inte ens tittar åt. Och köper man bara en bok kanske man till och med hinner läsa den inom de närmaste åren?

För att muntra upp mig ytterligare gick jag sedan till turistbyrån och plockade kartor och broschyrer. Medan vårnyheterna i klädbutikerna mest känns som ett bisarrt skämt just nu anar jag nämligen ändå att en ny turistsäsong närmar sig.

Kurslitteraturen med det lilla extra

Jag har av naturliga skäl hunnit läsa ganska mycket kurslitteratur under mina år som student. Och en hel del av den litteraturen har utgjorts av böcker utgivna av förlaget Studentlitteratur. Det har handlat om bland annat teknik, ekonomi, pedagogik, litteraturvetenskap och förstås en enorm mängd språkrelaterade ämnen som har behandlats i dessa böcker, och det är ofta mycket välskrivna, pedagogiska och överhuvudtaget på många sätt bra texter.

Men det finns faktiskt något som utan undantag förenar alla dessa böcker. Det är att vilket ämne de än behandlar och hur intresserad man än är av det så somnar man ofelbart inom några minuter när man försöker läsa koncentrerat i dem. Det slår verkligen aldrig fel.

Tydligen har förlaget hittat ett vinnande koncept, för det fungerar ju uppenbarligen. Det säljs en massa böcker och studenter lyckas ständigt ta sig igenom sina kurser. Så även jag (för det mesta). Kanske lär man sig trots allt bäst när man sover?

Good stuff

Igår kväll tittade jag ut genom fönstret och fick se en räv linka förbi på tre ben nere på cykelvägen. Harar och rådjur ser jag ju då och då här, och på sommaren en och annan igelkott, men det här kändes som något extra.

Något annat speciellt igår var att sitta i en mysig kudd- och filthög i sängen och kunna plugga ostressat och samtidigt ha tv:n på med gamla mysmord och halvt ointressant sport. Det var så avslappnat liksom, som det aldrig är annars när jag pluggar, fast jag nu ändå faktiskt gjorde saker. Härligt.

Dessutom har jag helt spontant råkat organisera om lite i bland annat bokhyllan. Jag hittade det perfekta stället för mina ordböcker alldeles intill min arbetsplats, och kan inte begripa att jag inte har kommit på det tidigare. Nu är jag så nöjd att det nästan är fånigt, men så är det i alla fall. Och på köpet fick jag lite bättre sikt in i hyllan med alla olästa böcker, så nu har jag större koll på vad jag vill hinna läsa framöver.

Det har varit dåligt med läsande de senaste månaderna. Egentligen har jag nog alltid varit dålig på att nöjesläsa under terminerna när jag har en massa pluggläsning att prioritera, men för ett år sedan hade jag ändå hittat något slags lösning. Nu funkar dock inte det längre och jag måste hitta på något nytt. För jag vill verkligen läsa mer. Ett problem är förstås att jag är ovan vid att läsa flera saker parallellt, men nu har jag ändå åtminstone tre böcker på gång. Eller, tja, på gång och på gång, men de är påbörjade i alla fall.

Och samtidigt som jag ska ta itu med nya kurser och mitt superviktiga uppsatsarbete igen så är jag fast besluten att hitta ännu lite mer tid som kan användas till läsning. Att läsa under buss- och spårvagnsresor är inget för mig, men medan jag äter skulle kunna vara en möjlighet, förutsatt att bokens fysik gör att den kan ligga uppslagen på ett bord utan att man behöver två händer för att hålla den. Fast då kommer jag förstås inte att kunna äta fortare, vilket jag också strävar efter. Ja, det här tål att tänkas på. Eller så läser jag helt enkelt en stund och skippar funderandet. Aha!

Helgen i korthet (nåja)

På fredagens eftermiddag var jag redo att möta mina föräldrar vid tåget när jag fick veta att loket bara hade orkat dra dem till Falköping och sedan blivit stående. De kom därmed till Göteborg betydligt senare än väntat, men eftersom jag ändå inte hade något mer planerat för dagen åkte jag i alla fall in till stan. Jag var dock inte i fysisk toppform och insåg redan på vägen dit att jag inte skulle palla med att gå i affärer, så jag ångrade mig och bytte direkt till en buss tillbaka så snart jag kom fram.

Återvände hem sur på mig själv och lite allmänt orkeslös. Upptäckte att jag under bussfärden hade missat ett telefonsamtal från grannen Luigi, ringde upp och blev då erbjuden kladdkaka bara så där utan vidare. Några minuter senare hade sockret och omtanken gjort mig avsevärt piggare och muntrare igen. Och nästa gång jag åkte in till stan hittade jag mina föräldrar på Centralen, och så kunde det slutligen bli en trevlig familjefredagskväll.

När lördagen kom var det så alltså äntligen dags att gå på bokmässa. Innan dess var jag dock på ett annat speciellt evenemang inte långt därifrån, nämligen en disputation på Humanisten, tvärs över Korsvägen från Svenska Mässan. Vi var många som klev av spårvagnen där vid Korsvägen i den tidiga förmiddagen, men det kändes lite underligt att gå ensam uppför backen medan alla andra myllrade iväg åt motsatt håll. Fast det var en intressant förmiddag och jag fick ju ändå klämma in mig i trängseln i mässhallen efter lunch.

En enda eftermiddag på bokmässan kändes oväntat nog som fullt tillräckligt i år. Jag hade inga särskilda behov att stilla där, utan kunde gå omkring mest på måfå. Det var glest mellan de kända ansiktena den här gången, men jag lyssnade åtminstone ett slag på Isabel Allende. Så snubblade jag över min vän Anders seriereportagebok igen och mina föräldrar köpte sig ett eget exemplar, men själv handlade jag inte mycket.

Det lilla jag ändå till slut fick med mig hem var jag dock desto mer nöjd med. Jag hittade ett par knappar med budskap som jag kanske faktiskt kan stå för och bära på jacka eller väska, och det var de enda gratisprylar jag plockade åt mig. Sedan tömde jag nästan korgarna med billiga skrifter hos Institutet för språk och folkminnen. Fem böcker för 10 kronor styck hittade jag, och i mina ögon var detta fantastiska fynd!


När jag skulle betala började jag, inte alls min vana trogen, småprata med en av kvinnorna som ansvarade för montern. Hon tittade lite intresserat på mig och frågade sedan om inte jag hade varit på disputationen på förmiddagen! Det kunde jag ju inte förneka. Tydligen hade hon suttit bakom mig, och jag undrade lite nervöst för mig själv om hon lagt märke till mig för att jag hade betett mig en aning suspekt eller bara för att jag hade turkos tröja på mig bland alla svarta och grådystra toner i publiken. Hon förhörde sig lite mer om mig, jag glömde presentera mig, men noterade i alla fall hennes namn och var ganska nöjd med att fortsätta lyckas röra mig åtminstone lite i utkanten av dessa lockande språkforskarkretsar.

Mitt i utmattningen efter bokmässebesöket hade jag sådan där perfekt tajming med spårvagnar och bussar som man sällan kommer ihåg att man faktiskt kan ha (därför måste det nämnas, så att någon kan påminna mig när jag nästa gång börjar klaga på min otur med kollektivtrafiken), så jag var snabbt hemma och kunde ladda upp inför kvällens lilla släktträff hos Göteborgskusinen, med hennes föräldrar och mina.

Idag blev det en liten avrundande shoppingtur med föräldrarna på stan, då de försåg mig med en del saker som kan behövas inför kommande höstrusk och mörker, innan de gav sig av för att slita ut ännu ett tåg på sin långresa hem till Dalarna.

Det var den bokmässehelgen det. Tillbaka till vardagen igen då.

Äntligen bokmässa!

Förutom att jag har en ganska liten bostad så har jag också en rätt värdelös bokhylla. Åtminstone är den inget vidare på att vara bokhylla. Fast jag inte har mer än en liten del av alla mina böcker med mig här i Göteborg är det många av dem som inte har någon ordentlig plats. Men nog finns det ändå alltid rum för några till. Och några till blir det säkert idag, när jag äntligen ska få gå på bokmässan!

Mitt personliga bokmässetips

Ett litet tips inför bokmässan kan man väl kosta på sig? Alltid finns det ju något som ligger en lite extra varmt om hjärtat. I år är det för min del den precis nyutkomna Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO). Den är en uppföljare till Nationalencyklopedins ordbok (NEO), består av två band och presenteras bland annat på mässan på söndag.

Jag och mina kurskamrater blev förra veckan några av de allra första utanför ordboksredaktionen som fick läsa ur ordboken. Och jag träffade också en av mina lärare från i våras, som undrade om jag inte hade sökt jobb på SAOB än (ja, man måste ha förkortningar för alla ordböcker, för annars finns det ingen chans att man ska lyckas hålla isär dem!). Nåja, nu var det ju inte skryta jag skulle göra, bara se till att ni håller ögonen öppna efter SO på bokmässan. Okej, det var väl det då.

Tegelstenar till nya huset

Allting flimrar förbi så fort nu, så det där med bokrean hade jag lagt väldigt långt bakom mig och glömt alldeles, när jag på eftermiddagen var på väg hem med en tom väska efter att ha lämnat tillbaka ett par lånade kursböcker. Och när jag då passerade ett sådant där utförsäljningsställe där reaböckerna (redan!?) kostade 25 kronor styck, blev jag så glatt överraskad att jag förstås stannade till ett ögonblick.

Egentligen visste jag ju att det inte fanns något att hitta, och det visade sig stämma. Ändå kom jag hem med två tjocka deckare. Jag som är så dålig på att få sådana böcker lästa, hur tänkte jag då? Jaja, de kommer säkert att spela en betydande roll i den kommande flyttpackningen eller något.

Det påminner mig förresten om att det är hög tid att börja samla papperskassar.

Böcker, böcker, böcker

Jag har hämtat ut låneböcker som jag hade beställt fram ur bergrummen på universitetsbiblioteket, och som säkert inte blivit lästa på ett slag. Kul för dem att få komma ut och lufta sig lite.

Tillsammans med ett par nya bekantskaper bland mina medstudenter plöjde jag också igenom ett bord med språkböcker som blivit utrensade från institutionen för svenska språket. Är man tillräckligt språknördig kan artiklar om språkvård från 1971 vara av intresse, men framför allt tycker jag ju att det är häftigt att hitta böcker skrivna - och tidigare ägda - av kändisar inom sitt område. Jag anser förresten att det är närmast omöjligt att få för många språkböcker i vilket fall som helst. Som tur är, med tanke på fortsättningen här.

Det är ju bokrea också. Även om det dröjde ända till sena kvällen igår innan jag så mycket som tittade i bokreakatalogerna, och min lista över intressanta titlar blev kortare än vanligt, så hade det väl ändå varit högst förvånande om jag inte hade kommit hem med något mer att trava på de redan fulla bokhyllorna idag. I synnerhet som min personliga ekonomiska kris är avvärjd och jag kan kosta på mig att göra lite mer än bara överleva igen. Och i katalogerna hittade jag faktiskt två titlar som sedan ett tag stått på min lista över eventuella önskningar.

Ildefonso Falcones Katedralen vid havet hade jag spanat på i skyltfönstret nere i bokhandeln på hörnet tidigare. Det står på boken att det är en försäljningssuccé, men det var inte därför den fångade mitt intresse från början. Jag har faktiskt inte hört någon prata om den. (Likadant var det förresten med Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga, och den visade sig sedan vara helt fantastisk, så jag vill gärna hoppas att likheterna fortsätter så långt.) Jag hade redan glatt mig åt att kunna köpa den här boken på rean när jag upptäckte att det dessutom var ett ännu bättre förstadagspris på den. Man tackar!

I en så här stor stad, där man har affärer åt flera håll, kan man om man känner för det utöka nöjet genom att passa på att besöka någon av de butiker man inte redan har varit i, och sådana fanns det faktiskt, så det gjorde jag. Men jag vet inte hur mycket det gav, för jag travade ändå snabbt förbi nästan allt tills jag hittade det lilla bordet med språkböcker. Jag har väl nästan varje år köpt något i den vägen, men för några år sedan höll jag fortfarande på med att fylla samlingarna med böcker som verkade vara bra att ha inom alla möjliga andra ämnen, från trädgårdsskötsel, katthistorier, kartböcker, litteraturvetenskap och klassiker till favoritbarnböcker för nostalgins skull. Efter det har det blivit mer och mer skönlitteratur.

Nu verkar det dock som om jag har kommit så långt att jag unnar mig (ja, jag hittar inget bättre uttryck) att snöa in på ett enda område. Och egentligen är det mycket bättre än att köpa en massa böcker som kanske är mer prisvärda, men som sedan kommer att bli stående i hyllan ett bra tag innan jag får för mig att läsa dem, för det här är böcker som garanterat blir lästa rätt snabbt. De passar i alla situationer. Så för mig känns det nu lite som om jag har fyllt på skafferiet med basvaror att leva på om jag skulle råka bli insnöad i några månader framöver.

Årets bokreaskörd so far. Det är inte alldeles osannolikt att jag kollar läget igen när det blir dags för utrensning av rester senare.

Skönhet i vardagen

Jag gjorde en ny onsdagspromenad till vattentornet i Slottsskogen (fast det där med onsdag var oplanerat, och ja, själva promenaden också faktiskt). Utsikten var förstås en aning bättre så här års, utan löv på träden, men fortfarande inte så bra att jag skulle räkna det som en utsiktsplats. Så där blir det inga poäng och topplisteplaceringar. Däremot är det en av de bästa sagomystiska platser jag har sett på länge, och den får mig att vilja spela Ico.

På hemvägen hittade jag böcker som låg utplacerade på elskåpen på Fjärde Långgatan. Det är en sådan där sak som säkert vissa människor skulle förfäras över, men jag tycker att det är vackert. Det är stor skillnad på nedskräpning och att framkalla leenden hos stressade stadsmänniskor en grå vardagseftermiddag. Sådant, vill jag inbilla mig, kan göra världen till en lite bättre plats.

Men nu har det börjat snöa, och då finns nästan inget bättre än att krypa in i sin lilla ombonade håla, sitta där i värmen och skumrasket och iaktta snöfallet genom fönstret.

Begagnade älsklingar

Eftersom jag aldrig lyckas komma ihåg alla titlarna när jag ska tala om vilka isländska böcker jag köpte häromsistens så får jag väl helt enkelt visa dem:


Jaja, fnys lagom, naturligtvis finns det motiveringar bakom alla val. Mest kanske ni undrar över varför jag har köpt två böcker som inte är skrivna av isländska författare? Jo, ser ni, jag har redan bortåt 50 Agatha Christie-böcker, och jag är inte sådan att jag måste läsa dem på originalspråk, så de här två har jag redan på svenska. Och det passar ju alldeles ypperligt att ett par av de första böcker jag försöker mig på att läsa på ett nytt språk är sådana jag redan känner till handlingen i och till och med kan plocka fram på svenska om jag behöver lite extra stöd. Ja, och så ser det ju fint ut i samlingen förstås!

Jag har räddat Island!

Det där med att nätshoppa böcker från Island var visst inte det enklaste, kom jag ju fram till efter några dagars letande, men hittade som sagt i alla fall en nätbokhandel som säljer begagnade böcker även till utlandet. Och varför inte länka till den, när jag nu faktiskt glatt tänker rekommendera den? Det kan ju hända att någon kommer hitsurfande på jakt efter samma sak som jag, och i så fall är mitt tips: Haraldur íkorni.

Det här var en lite speciell upplevelse. Lite som när näthandeln var ny och man precis hade upptäckt den och funderade på om man skulle våga ... fast på samma gång precis tvärtom. För nu vet man ju ändå hur det "ska" vara, i alla fall hur det brukar vara på de stora företag vi i vanliga fall köper böcker och annan underhållning av.

Förra torsdagen fick jag något slags knäpp och gjorde helt oöverlagt en bokbeställning från nämnda företag. Lite nervös var jag allt, eftersom hela köpet gjordes på isländska. Men med ordboken i handen tyckte jag att det gick bra. Mer nervös blev jag när jag började misstänka att man förväntades betala böcker och frakt innan de skulle behandla ens order, men att det var omöjligt för mig som utriking att veta hur mycket frakten skulle gå på. Jag kunde inte göra något annat än att vänta.

På lördagen kom ett mejl från Harald ekorre personligen, i själva verket en kvinna, på engelska förstås, eftersom jag väl som icke-islänning antogs inte förstå isländska (trots att jag ju faktiskt beställt böcker på isländska via en webbplats helt och hållet på isländska). Haraldkvinnan bad om ursäkt för fördröjningen, på grund av att de anställda hade semester från fredag till söndag. Oj, tänkte jag. Inte hade jag väntat mig att de alls skulle jobba under helgen. Och någon fördröjning hade jag också svårt att tycka att det var två dagar efter beställningen, med tanke på hur länge man kan få vänta andra gånger. Men det är väl jag som är en ovanligt vänligt sinnad kund, kanske.

Hur som helst, jag fick i alla fall lite mer information om det där med frakt och sådant, så allt var under kontroll, förutom att jag ångrade våldsamt att jag av olika anledningar inte hade valt att betala med kort. På söndagen tyckte jag att det kunde vara lagom att skriva tillbaka. Ett tydligt tecken på att jag hade att göra med ett litet och personligt företag var att en och samma mejladress användes till allt, så jag antog att det gick bra att svara direkt på det mejl jag fått. Och jag använde lite fina isländska inlednings- och avslutningsfraser, för att i alla fall hinta om att jag inte var helt obekant med det isländska språket.

Svaret kom som väntat på måndagen. Lite dum kände jag mig förstås, särskilt som jag nog misstänktes inte ha förstått hur jag borde ha gått till väga vid beställningen och därför fick en fin personlig genomgång på engelska med skärmdumpar och pilar och allt. Därefter presenterades en minst lika personlig lösning i form av en specialdesignad fejkorder som gjorde att jag kunde lämna mitt kortnummer utan att behöva handla ännu mer. Och jag blev lovad att de hade totalkoll på vad jag skulle betala och inte.

Jag tog genast itu med det, följde instruktionerna till punkt och pricka och meddelade per mejl vilken sorts frakt jag ville ha, samt tackade så mycket för hjälpen. Det dröjde sedan bara några minuter innan nästa mejl kom, med meddelande om att mitt paket var på väg. Och jodå, nog hade de koll alltid. Ett litet företag var det.

Av nyfikenhet tittade jag på ordernumren och upptäckte att mina två ordrar hade numren (tresiffriga!) efter varandra, så det kanske inte precis går för högtryck på det företaget ens utan ekonomisk kris. Det kändes nästan lite gulligt att allt var så jämförelsevis enkelt och nästan omodernt, men i det här fallet passade det alldeles utmärkt. Och med tanke på hur bra service jag fick var det ju en trevlig upplevelse, trots att det känns lite jobbigt att framstå som dum.

Att köpa begagnade böcker för en isländsk krona som knappt kostar någonting är kanske inte så ädelt, men jag har i alla fall gjort en liten insats för att rädda Island. Det känns fint.

Böckerna kom förresten fram som de skulle, var packade ordentligt och i jättegott skick, så det enda jag har att klaga på är det här:

Ska det inte märkas när man får paket från främmande länder med exotiska språk?

Biblioteksbesök som väcker minnen

Efter ett par dagars pluggpanik lyckades jag få någorlunda grepp om den gråa vardagen. Idag ledde duktigheten mig till stadsbiblioteket, där jag bara varit inne i entrén en gång förut.

Jisses, vad mycket folk det var på biblioteket! Mitt på eftermiddagen! Vad gör folk? Allt möjligt, tydligen. Det verkar som om man kan ha biblioteket som ett ställe att hänga och umgås på. Jaja, det som skrämde mig lite var inte det, utan att jag till en början var tvungen att irra omkring helt planlöst en stund och söka med blicken efter något slags ledtråd om vart jag skulle ta vägen för att hitta det jag letade efter. Ändå var det väl inte så förfärligt stort i jämförelse med andra bibliotek jag känner till. Antagligen fanns det också någon karta eller så någonstans, men hur som helst gick det bra ändå till slut. Men det var verkligen inte alls det jag hade tänkt skriva om nu.

Jag hade förresten tur med vädret också, för det passade på att regna medan jag var inne och inte alls medan jag var ute.

Nu ska jag komma till saken. Som jag håller på kan man ju tro att det är något obehagligt jag har att säga, något som jag inte riktigt vet hur jag ska lägga fram. Fast vad jag tänkte på var egentligen bara att jag fick tillfälle att studera lite av livet på Avenyn i dagsljus. Jag noterade då att det jobbades intensivt med upphängningar av diverse ljusslingeförsedda ställningar och hänganordningar. Igår såg jag också att det hängde något slags lianer från Lisebergstornet. Och plötsligt är nu alla annonspelare täckta med reklam för julshower och liknande.

Så det är alltså julen som smyger sig på oss. När jag var på stan med kusingänget i helgen såg vi en massa tomtepyssel i en pysselaffär. Jag rös lite lätt, men tröstade mig med att om det finns där redan nu på bekostnad av något eländigt halloweenkrafs så är det väl kanske okej. Det tar förresten säkert ett tag att tova till en liten tomte.

Och julen här i storstan börjar ju redan i november, vilket det tydligen är snart. Det här har till och med jag koll på. Faktum är att jag var i Göteborg i december en gång. På Liseberg förstås, så lite lampor har jag allt sett. Men det var åtta år sedan och det främsta jag minns är ändå att det var mörkt, regnade och blåste hela tiden, att jag och Motor-Ola åt spagetti och köttfärssås på en fin restaurang och det enda foto vi tog var av tv-testbilden på hotellrummet. Och medan vi var borta eldade någon upp den nybyggda hamburgerrestaurangen i vårt dåvarande kvarter hemma i Linköping. Men, vänta! Vi var ju på stadsbiblioteket också! Då borde jag ju ha känt igen mig idag!

Jag ska försöka uppleva lite mer av förskottsjulen i Göteborg det här året. Det borde inte vara särskilt svårt. Fast det känns verkligen inte som om det är någon brådska. Jag orkar ju inte ens tänka på att boka de där tågbiljetterna som väl ändå måste köpas någon gång inför jullovsresandet.

Äsch, jul. En student planerar väl aldrig längre än en vecka framåt i tiden? Det skulle bli alldeles för mycket studieångest på en gång. Nej, nu slår jag bort det. Åter till böckerna. Här och nu.

Ég vil lesa

Jag har alltså gått från att föreställa mig att jag skulle kunna lära mig läsa och förstå isländska, och glatt acceptera att det skulle vara allt, till att nu desperat vilja kunna tala språket. Fast det ter sig fortfarande lika omöjligt. Visst, när jag har pluggat, lyssnat, tänkt och tragglat det en halv eller hel dag kan det rätt som det är dyka upp en mening som inte tar fem minuter att formulera. Men för det mesta går det bara inte.

Speciellt svår blir min tunghäfta varje gång en av de söta, rara och mycket intelligenta och lättlärda islänningarna ställer en fråga till mig på isländska. Att jag får total minnesförlust när de frågar mig vad jag gjorde i helgen (och jag till och med kan ha gjort något så stort som att gå på bokmässa) kanske jag kan skylla på deras närvaro. Tydligen har jag inte riktigt kommit över det där första lyckoruset över att ha hittat några "egna", äkta islänningar att vara med. Men främst beror det antagligen på grammatiken. Tre genus, fyra kasus, en massa verbformer som blandar ihop sig med varandra och kan vara bedrägligt lika svenskans, för att inte tala om den för mig helt obegripliga tanken att ett personnamn är möjligt att böja. Hur ska jag någonsin kunna greppa det?

Så tills vidare får jag framstå som en stammande fåne. Men jag ger inte upp. Jag tänker ägna tiden åt att utsätta mig för så mycket isländska jag bara kan. Givetvis vill jag också läsa texter på isländska. Nätet är ju bra, där kan man få tag i nyheter och bloggar. Men jag skulle vilja läsa skönlitteratur också. Det tycks vara klurigare. Här är en avigsida med att förälska sig i ett litet språk.

Jag började med att kolla de stora nätbokhandlarna. På ett ställe hittade jag tre titlar, alla inbundna böcker, dyra och lite fel typ. På bokmässan kom jag sedan över ett papper med lite nordiska boklänkar, men det försvann först med Motor-Ola, och när jag sedan fick länkarna och kollade upp dem verkade det inte som om de aktuella företagen ens kunde föreställa sig att någon utanför Island skulle vilja beställa böcker från dem. Jag frågade mina isländska kompisar var de köper sina böcker, men de ägnar sig tydligen inte åt nätshopping alls. Jag rotade igenom antikvariaten och googlade på allt jag kunde komma på. Och det är nu så att jag vill ha min egen bok att ha kvar länge och kunna skriva i (sådant gör jag i och för sig nästan aldrig, men jag vill veta att jag har möjligheten), så då går ju bibliotek bort.

Till slut hittade jag faktiskt ett ställe som säljer begagnade böcker över nätet, och även skickar dem utomlands, så i nuläget är det väl det som ligger närmast till hands. Efter att ha läst lite sådant här känner jag förresten ännu mer för att handla av våra kära isländska vänner, grannar, bröder eller vad de nu ska kallas (jag har i alla fall förstått både att våra folk är mer lika än man kan tro och att islänningarna ofta faktiskt vill räknas som skandinaver, så då är ju anledningen ännu större att bry sig om dem). Dock har jag just blivit tvungen att än en gång lägga överdrivet mycket pengar på en ordbok, så det är ju det där med bokbudgeten också. Å andra sidan, behöver man inte litteratur ungefär lika mycket som mat?

På bokexkursion i Haga

Nu när jag fick lite tid över igen skulle jag ju se till att ta itu med sådant som blivit liggande. Givetvis hoppade jag raskt ner till de mindre akuta punkterna på min lista. Något som jag länge har planerat att göra, men som inte har blivit av, kanske för att jag hoppades på sällskap eller för att jag var för lat eller av någon annan dum anledning, var att gå igenom Hagas bokhandlar. Idag gjorde jag det bara.

Jag hade redan kollat upp lite på nätet för att inte behöva missa något, för det känns som om det finns fler som säljer böcker i lilla Haga än i hela Falun. Sedan tog jag penna och papper och till och med plånbok och gav mig ut, dock utan att ha några mer specifika mål än att titta efter allt som brukar intressera mig (eftersom jag är galen i böcker var det kanske ganska vagt formulerat, ja).

Bokrummet i Haga hade jag skymtat på bokmässan, men undvikit just för att jag ändå tänkte uppsöka butiken på riktigt snart. Det var en trevlig liten affär, med en glad man bakom disken och många stora, färggranna böcker i hyllorna. Där fanns en massa litteratur om farkoster, handarbeten, historia, konst och allt annat sådant där som passar bra att göra tjocka, bildrika böcker om. Mycket var på engelska. Jag var nöjd med vad jag såg, även om det här inte var något jag var ute efter att köpa just nu.

Jag fortsatte till Bokmalen antikvariat. Det var precis som sådana ska vara: trångt, proppfullt, med en gammal bokfantast vid ett pyttelitet skrivbord i ett hörn mellan alla böcker som ändå stod perfekt sorterade och ordnade i de höga hyllorna. Jag tittade på allt, letade förgäves efter fynd bland skönlitteraturen och fastnade sedan vid den lilla sektionen med språkböcker. Där fanns lite av varje, som ordböcker för diverse obskyra språk (fast inte isländska förstås), språknörderier av allehanda slag och till och med en specialordbok för Agatha Christies alla romaner som givits ut på svenska.

Jag hittade en liten skrift om svenska provinsialismer som jag bestämde mig för att köpa, men fick vänta i en evighet medan någon galen samlare diskuterade sina personliga bokproblem med butiksinnehavaren. Så ska det väl vara på antikvariat, antar jag. Där har man helt enkelt inte bråttom.

Därefter begav jag mig till nästa ställe, Röde Orm bokhandel & antikvariat, där jag faktiskt varit en gång förut. Den gången blev jag mycket besviken, eftersom jag upplevde att allting stod i en enda röra och det var stört omöjligt att hitta någonting. Därför hade jag nu låga förväntningar. Men jag måste ha drömt om den där andra gången eller något, för det var inte alls rörigt och osorterat idag. Det var precis lika prydligt organiserat som på det föregående stället, och jag hittade också fler hyllor än jag sett senast.

Något av det första som fångade min blick var dock min vän Anders (här i bloggen nyligen omtalade) bok. Min första reaktion var förstås lycklig igenkänning, men sedan blev jag arg på den tok som bestämt sig för att sälja den. Positivt var ändå att den såg ordentligt läst ut, och dessutom att priset låg bara fem kronor under nypris, så att den som funderar på att köpa den lika gärna kan skaffa sig ett nytt exemplar.

Bland deckarna hittade jag ett ganska fint utbud av Agatha Christie-historier. Tre av dem var dessutom sådana som jag trodde att jag inte hade. Jag vill nu poängtera att min osäkerhet rörande mina egna ägodelar inte sträcker sig mycket längre än så, för det är nämligen på det viset att jag nu har hunnit samla på mig rätt många Christie-böcker, varför det är svårt att riktigt hålla reda på de ibland ganska snarlika titlarna och det också är tämligen ovanligt att jag ens hittar en bok som jag inte redan har. Nu måste jag alltså konsultera listan över min samling och därefter eventuellt min inköpsansvarige.

Även på detta ställe fanns en intressant hylla med språkböcker. Om det inte hade handlat om pengar skulle jag antagligen ha tagit med mig hälften av böckerna därifrån. Men jag antecknade flitigt priser och dylikt i alla fall.

Efter detta gick jag hemåt igen. Jag hade redan från början bestämt mig för att inte ta med Bokia och Regnbågens böcker & smycken i min lilla undersökning. I det första fallet berodde det på att jag redan besökt butiken några gånger, och att den är en helt vanlig bokhandel, om än mindre än de flesta andra av samma typ här i stan. I det andra fallet kände jag att sortimentet inte riktigt tilltalade mig, om man säger så.

En bokhandel fanns dock fortfarande kvar på listan: Clara Bookshop. Jag har gått förbi där nästan varenda dag sedan jag flyttade hit, men fortfarande inte vågat mig in. Utifrån ser den så söt och väldigt engelsk ut, och bidrar verkligen till min fantasi om att leva i en idyllisk filmvärld. Kanske är jag helt enkelt rädd för att den bilden ska bli förstörd om jag går in?

När jag nu närmade mig på gatan kom ägarinnan eller vad hon nu är ut genom dörren, och efter smög hennes vackra, svarta katt och satte sig på trappan. Aldrig har den romantiska bilden av livet som bokhandelsinnehavare varit mer perfekt. Jag kunde bara inte tillåta mig själv att rubba den idag, så jag lät besöket vänta och gick hem och kikade försiktigt på hemsidan så länge.

Bokmässefirandet 2008

Så var då äntligen dagen inne då även jag skulle få gå på bokmässan. I och med att jag haft så mycket annat roligt för mig på sistone har väntan inte varit alldeles olidlig, men lite som ett barn som väntar på julafton har jag ändå varit. Fast jag vaknade faktiskt inte riktigt lika pigg som ett sådant i morse.

Vi kom ändå iväg frampå förmiddagen. För att inte glömma den igen gick jag genast och hämtade min cykel för att ställa den nära mässan, men när jag kom dit tvingade en hetsig cykelparkeringsvakt mig att gå tillbaka och parkera cykeln på exakt samma ställe som den redan stått på i ett och ett halvt dygn. I och med detta fick jag flera gånger passera en person som utgav sig för att vara miljövän, men som stod och delade ut en massa papper som givetvis senare skulle komma att förvandlas till skräp utspritt över området. Det verkade inte helsmart, tyckte jag.

Efter detta var jag en aning okoncentrerad och ägnade väl den första timmen inne på bokmässan åt att slarva runt och titta på saker helt utan att ha någon struktur i mitt vandrande. När jag väl började handla blev det visserligen fyra böcker, men bara med helt och hållet blanka sidor. Det var i och för sig precis vad jag letat efter, men det kändes lite väl fånigt att börja shoppingrundan på en bokmässa med. Dessutom köpte jag dem rätt dyrt av en kostymnisse som inte hade koll på någonting, så jag borde förstås ha sett till att få ett bättre pris.

Titta, utsikt!

Vi åt dyr lunch bestående av lite slafsig nudelwok i små pappersmuggar. Detta var nu inte någon överraskning. Dock var de matbitar som påstods vara kyckling inte det minsta lika kyckling varken till smak, konsistens eller utseende. Såvida inte kycklingen hade knorr och klövar medan den levde förstås. Skumt.

Jag försökte hinna med att lyssna på en del av mina favoritförfattare, eller sådana jag brukar läsa eller hur jag nu ska kategorisera dem. Efter PO Enquist kom Viveca Lärn, så jag stod kvar och lovade Motor-Ola att inte gå någonstans medan han gick och handlade lite. Under tiden insåg jag att det inte var någon kö till Enquists signeringsbord, men medan jag funderade över om jag skulle våga bryta mitt lilla löfte hann tillfället gå mig förbi.

Enquist skriver, Lärn pratar.

När dagen avrundades skulle jag sedan också konstatera att jag faktiskt inte köpt en enda av de där nya, intressanta böckerna jag spanat in och väntat på. Men jag kan nog vara rätt nöjd ändå, eftersom det jag handlade mestadels var riktiga fynd, och förstås en hel del fasligt spontana köp. Den stora boken om Falu Rödfärg fick jag i både engelsk och svensk version för bara några tior sammanlagt (vad jag ska ha båda till är i nuläget oklart, men jag ville inte välja) och är nog det jag är mest nöjd med, i alla fall vid sidan av ytterligare ett verk av Joanne Harris (hurra!).

Jag kom också över en bunt med några olika nummer av Språktidningen, som jag själv redan har läst allt i, men som jag tänkte kunde passa att ge bort till bra människor vid bra tillfällen. Jag misstänker att det aldrig kommer att bli av, för de jag känner som skulle kunna vara intresserade läser nog redan av sig själva. Men gratis är ju alltid gratis. Det gällde till exempel också den stora affischen med regnskogsmotiv, som faktiskt skulle passa utmärkt ihop med de rätt kala vita väggarna och det för övrigt gröna temat i mitt rum. Den är snygg, men inte kommer jag att sätta upp den, inte.

Dagens skörd.

Så kom jag för andra gången samma dag ihåg att hämta min cykel, och både den, alla böckerna och vi själva kom hem på ett kick. Kassarna packades upp och sedan slog tomhetskänslan till med full kraft. Likheten med ett barn på julafton blev om möjligt ännu större, fast den här gången påminde det om stillheten efter att julklapparna öppnats och alla vuxna börjar vilja gå och lägga sig. Skillnaden nu var att jag inte ens kunde roa mig med alla mina nya leksaker. För nej, jag har faktiskt inte förmågan att läsa mer än en bok åt gången, och förresten hade jag fortfarande en gäst att underhålla (vilket jag nu gör genom att fly in i mitt bloggande).

Men när nu den långa, hektiska nöjesveckan är över och jag mest kan blicka fram mot höst och vardagssysslor har jag åtminstone en massa trevliga nya vänner i form av böcker att umgås och trösta mig med. Det kunde absolut vara betydligt värre.

Småsvängningar

Jag är nu inte fullt så upptagen som det kanske kan verka. Efter att jag har fått ställa in eller skjuta upp fyra trevliga möten på sex dagar har livet återgått till vanlig, trist, stillsam vardagslunk. Jag tillbringade fredagskvällen med mina studier och lördagseftermiddagen med ännu en shoppingtur. Även om jag nu inte gjorde av med så mycket pengar så vet ni ju ändå att det inte är något gott tecken när jag ger mig ut i affärer. Det betyder att jag är övergiven som en sommarkatt, åtminstone för stunden.

Det var faktiskt nästan deprimerande fint väder. Liksom helt perfekt och jätteskönt. Jag kom på mig med att tänka att det är snudd på bortkastat när man inte delar sådant med andra tänkande och kännande varelser. Eller var det bara av att göra av med energi genom att gå och trängas i affärer som jag blev lite låg? Det kan väl hända.

Jag var i alla fall inne i en bokhandel och bara råkade kasta en blick på ett bord med nyheter. Ja, jag vet, det är jättekonstigt, jag älskar att läsa, är helt galen i böcker, vill ständigt ha fler, njuter stort av att hitta bra författare som jag inte har läst något av tidigare och så vidare. Men jag glömmer ändå för det mesta att hålla mig uppdaterad. Det kan väl delvis ha att göra med att jag inte är intresserad av att läsa recensioner och annat om böcker. Och tydligen tänker jag inte på att leta aktivt efter det jag gillar heller. Men nu upptäckte jag på det där enda bordet nya titlar från fyra av mina absoluta favoritförfattare! Fyra på samma gång! Och dessutom några böcker till som såg klart intressanta ut. Så där stod jag och antecknade och antecknade, för att inte tillåta mig att glömma igen. För hur mycket mina hjältar superförfattarna än förtjänar det köper jag inte deras verk till fullpris. Det går inte. Inte idag åtminstone.

Men jag har något att längta efter! Mmm!

Äsch, nu går jag ut lite till i det perfekta vädret och ser om man verkligen kan bli dyster av något sådant.

Snart i en skum närbutik nära mig

Jag beställde två böcker i förra veckan. Nu hade jag just börjat undra var de höll hus när det kom ett mejl.

Då övergick jag till att undra vad "inom kort" betyder när det verkar som om till och med företaget som jag handlade av definierar uttrycket på minst två olika sätt.

Om den ena boken stod det nämligen: "är försenad från förlaget men förväntas skickas inom kort".

Om den andra stod det: "är under behandling hos oss och förväntas levereras inom kort".

Å andra sidan, när jag nu tänker efter, får jag precis för mig att det här hände senast jag handlade där också. Och då kom verkligen allt jag hade beställt kort därefter. Antagligen skickar de ut de här mejlen för att jag ska ha något att läsa medan jag väntar på mina böcker. Och det är ju väldigt omtänksamt.

Uppdatering 080910:
Och idag är båda böckerna skickade! Då verkar "inom kort" ha betytt precis det då.

Fast böcker är faktiskt himla tungt att gå omkring med

Ett bokpaket med posten idag igen! Och nu var det ett jag inte alls väntade på. Det är också roligt, när det har dröjt så länge att man har glömt bort att man ska få det. Då blir det ju en total överraskning.

Och lite latin sitter väl aldrig fel?

Ómnia mea mecum porto. Allt mitt bär jag med mig.

Det må ha varit Cicero som sade det först, men gissa en gång var jag lärde mig det. I Bones förstås! Jag säger ju att jag inte behöver någon annan serie. Universitetet, Livet, Bones och så lite extra böcker på det, sedan kan jag väl det jag behöver veta?