Har man inga stora ärenden får man göra sig några små, så att man lär känna sina nya omgivningar. Och att det regnar kan man inte ta hänsyn till, för ska man vänta på bättre väder blir väl inte mycket gjort på en vecka. Eller ett år.
Så jag begav mig ut igen, utan paraply förstås, för de dör ju bara i den här stan. Jag har nog sett dem där de ligger, skrynkliga och felvrängda, på gator och i papperskorgar. Även jag har en gång försökt mig på att gå med paraply på Avenyn mitt i vintern. Men nu är jag inte turist, så då är det bara att vänja sig vid att vara blöt i håret, tänkte jag.
Jag förundras över hur fort man kan känna sig någorlunda säker på att hitta på ett nytt ställe. Visserligen har jag noga studerat kartan - många, många gånger vid det här laget - men att så mycket finns inom två minuters gångväg från ens dörr spelar nog också in. Och även om jag inte går jättefort hela tiden (bara när jag vet exakt vart jag är på väg) och även om jag avslöjar mig så fort jag ska prata med folk i affärerna, så tror jag att jag redan smälter in någorlunda ute bland folk.
Det är i alla fall kul att låtsas att jag bor här "på riktigt". Jag känner mig som tio år och på äventyr i kvarterets skogsdungar igen. Allt är så nytt och spännande och exotiskt. Hur länge jag kommer att tycka att det är häftigt med gatsten och asfalt istället för gräs och grus återstår att se, men det kommer nog att dröja innan jag tröttnar på att ha nära till nästan allt.
