söndag 10 augusti 2008

Gå på konsert typ gratis: Jill Johnson

Kan ni tänka er, nu är det dags igen. Tur att sommaren snart är slut, för ett sådant här rännande på Liseberg kan väl inte vara nyttigt? Men mycket i princip gratis musik blir det ju, och musik är väl i högsta grad nyttigt? Nåja, här följer fortsättningen på serien.

Idag: Jill Johnson.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Jag gillar Jill Johnson. Plötsligt mindes jag att jag har sett henne live en gång tidigare. Det var just på Stora scenen på Liseberg, fast 1995, och då var hon med som något slags gäst hos Jan Johansen som råkade uppträda den dag jag var där och turistade med familjen. Och jag har väl gillat henne sedan dess. Däremot måste jag erkänna att jag inte blir så värst tagen av countrymusik. Men i mindre doser med en bra artist (och typ gratis) är det förstås helt okej.

Lite allmänt om kvällen: Efter en riktig regnväderssöndag var det fortfarande grått och lite ruggigt, men lagom till konserten blev det ändå uthärdligt att sitta ute på blöta plaststolar. Att jag alls gav mig iväg ut en sådan kväll berodde på att Pinglan var där och tyckte att mitt sällskap kunde duga.

Publik: Inte jättestor, antagligen mest på grund av vädret. Den intresserade skara som kommit just för konserten såg också ut att vara lite av vad jag fördomsfullt gissar är typisk countrypublik. Inget fel med det dock. Alla gillar ju inte samma saker.

Några tankar som dök upp under konserten:
  • Naturligt fläktande i artisthår, som så här utomhus, är såå oerhört mycket snyggare än de där stormmaskinerna man brukar se på tv. Håret ska bara fladdra lite, inte se ut som om det håller på att slitas av huvudet. Tycker jag.
  • Alltså, förlåt att jag har en åsikt till, eller om jag kanske ska uttrycka den som en stilla undran, men vad är poängen med alla dessa covers som görs nuförtiden? Går det verkligen inte att skriva fler bra låtar?
  • Alltså, förlåt att jag har en konstig grej till i huvudet, men efter den där Brolin-versionen, som väl gjordes vid fotbolls-VM 1994 eller så, kan jag bara inte höra låten Jolene utan att fnissa inombords och tänka på fotboll.
  • Precis som väntat gillar jag de rockigare låtarna lite mer. Och en schlager fick vi också, tack vare att den väl också är country. Den här konserten skiljer sig lite från de som varit med andra etablerade artister jag har sett här i år, för de har i princip riktat in sig på att köra sina greatest hits. Det här är väl mer en "vanlig" konsert? (Och mer normallång som konsert också, skulle det visa sig, för extranumren var många.)
  • En liten glimt sol till slut! Fast det är klart, det blir alltid sol när Pinglan kommer till stan.
  • Jag tänkte att jag skulle träna mig i att vara tyst en stund och inte störa Pinglan så mycket, när det nu var hon som hade valt konserten och allt, men detta verkar främst ha resulterat i att hon själv fick chansen att prata mer under låtarna. (Vi kanske är lite lika ändå?) Hon vill för övrigt gärna se ut som Jill Johnson, har jag förstått. Men det är enkelt, för det gör hon faktiskt redan. På med stövlarna bara så är det klart!
  • Om de inte hade så långa och otydliga slut på låtarna skulle folk slippa bli så förvirrade och applådera på "fel" ställen, och så skulle det kunna bli mer applåder på "rätt" ställen i stället. Bara en tanke.
  • Det blir visst många tankar idag (delvis på grund av en lång konsert, visserligen, men ändå). Shit, vad jag säkert verkar anti och oimponerad. Men jag är visst imponerad. Och det är klart att jag fattar att fantastiska Jill Johnson måste sjunga den här typen av låtar när hennes röst passar så perfekt för det. Men om inte ens hon kan få mig att bli såld på country, då tror jag faktiskt inte att någon kan det.