torsdag 28 maj 2009

Blodomloppet

Igår lyckades jag hålla mig inne på eftermiddagen, men det var verkligen med nöd och näppe och bara för att det blåste så väldigt. Tanken var att jag skulle få en massa viktigt inomhusarbete gjort. Men så var det Blodomloppet på kvällen, och eftersom jag har börjat hänga med blodgivare och annat sådant där rättfärdigt folk som skulle vara med där var jag lite nyfiken och funderade på att åka in till stan och ta mig en titt.

Det gjorde jag sedan också, som ni förstås redan har räknat ut. Precis lagom tills jag klev av spårvagnen vid Linnéplatsen började det regna, men det var en göteborgskt kort skur, och det var ju tur, för de annars så regnrutinerade göteborgarna verkade inte ha tänkt på att ha med sig regnskydd. Förutom mitt eget paraply tror jag att jag såg tre stycken.

Det välfyllda startområdet framför Björngårdsvillan i Slottsskogen.

Men mycket folk var det däremot ute. Hur hittar man någon man ska träffa men inte har bestämt en mötesplats med i en sådan här trängsel? Lätt! Det gör man bara. Man ringer på mobilen, hör att personen i fråga svarar men knappt något mer, och tjôtar lite fram och tillbaka i ett par minuter utan att det leder någonstans. Men så hör man i alla fall ett "fortsätt bara gå" i örat, tittar upp och ser personen i fråga (som trots den föregående repliken inte alls behöver ha sett en) tio meter bort, samtidigt som folkmassan elegant skingrar sig framför ens ögon.

Så stod jag där mitt ibland en massa folk och undrade hur sjutton man kan betala pengar för att springa eller gå i denna trängsel, när det är gratis att göra det hemma i det åtminstone något mindre överbefolkade motionsspåret. Då gick plötsligt starten. Och jag också. Det var liksom bara att följa med strömmen och den betalande deltagare jag var där för att heja på.

Den första gruppen löpare startar. De personer som står närmast kameran må se ut som publik, men är i själva verket en annan startgrupp. Här stod minsann ingen stilla under loppet!

I början tänkte jag mest på starten i Vasaloppet, men efter ett tag gick det att få upp farten och börja passera långsamtgående ekipage. Och redan efter någon kilometer kom vi ifatt hjälpen.

Hjälp redan? Nej, någon ordning och reda måste det väl ändå vara.

Vi behövde den dock inte, så vi knatade vidare genom Slottsskogen. En timme senare hade jag "råkat" gå hela femkilometersrundan i Blodomloppet. Utan att vara anmäld och ha någon nummerlapp, och ja, utan att betala för att trängas. Men jag var faktiskt ärlig nog att inte ta emot någon medalj, banan eller T-shirt när jag kom i mål.