fredag 26 augusti 2011

Andra och sista chans tagen

Morgonen känns höstaktig och den tidiga tystnaden håller i sig i flera timmar idag. Kanske är det bara det och att jag som vanligt har sovit för lite, men annars känner jag mig fortfarande helt utmattad efter gårdagens konsert med The Ark.

The Apocalypse is Over.

Men, alltså, wow! Nej, jag förmår visst fortfarande inte prata om det.

Det var i alla fall tack vare Göteborgskusinen (som gick samma linje på samma gymnasium samtidigt som Ola Salo, och därmed i praktiken väl tillhör de närmast sörjande som helt enkelt måste ha koll och vara på plats när det händer) som jag fick chansen att se The Ark ännu en gång igår. Den sista sägs det ju, men sådant där kan väl ändras.

Jag har svårt för recensioner, så det vore ju bara bra om jag inte gick in på detaljer, men det kunde liksom inte bli mycket bättre än det var. Ett alldeles förträffligt band i toppform, bra musik, ett mycket punktligt regnuppehåll, en publik som skötte sig bättre än för det mesta (och som dessutom tycktes vara ovanligt kortväxt, så att jag nästan hela tiden såg alldeles utmärkt vad som försiggick på scenen) och den där sköna stämningen av tacksamhet, uppskattning och en allmän vilja att ta vara på festen medan den pågick.

Och just när jag (bara lite, lite) började påminnas om att jag förra året missade låten jag helst av allt velat höra, på grund av att sällskapet då ville gå innan det var slut, kom den! Som allra sista låt, och den varade länge, länge, med en kör av tusentals röster som för ovanlighetens skull var eniga med min. Det var en avslutning som regisserad av en barnslig fantasi eller en amerikansk film, men det var hur som helst perfekt.

Ja, jag skrev överraskande nog ungefär samma sak förra året (så för allas skull ger jag åtminstone ingen direktlänk till det inlägget), men nu vet jag att det var det här jag väntade på.