Tog en liten tur ut i den kalla blåsten på eftermiddagen. Där satt återigen jättefluffkatten nere vid vägen. Jag stannade på ett antal meters avstånd och började småprata med den. Den tog genast några kliv åt mitt håll och satte sig sedan och jamade till svar. Så höll vi på i någon minut, tills den bestämde sig för att komma fram och hälsa på riktigt. Och så fick mina byxor sig en rejäl omgång av katthårsstrykning igen. Jag tänkte låta bli att klappa jättefluffkatten den här gången, eftersom vi befann oss precis utanför huset där den påstås bo och jag inte vill verka som om jag har planer på att sno den, men den är verkligen något makalöst kelsjuk! Den klättrade helt sonika på mitt ben tills den nådde min hand med huvudet. Jag blev tvungen att slita mig lös och gå därifrån idag också.
På kvällen var jag som vanligt och veckohandlade med mamma i Butikernas butik 2007. Medan jag stod och hängde över vagnen i väntan på att hon skulle ha kollat upp alla veckans specialerbjudanden såg jag i ögonvrån hur en mörk typ närmade sig. Jag kurade ihop mig i tron att om det var någon som skulle antasta mig med frågor om tiden eller erbjudanden om telefonabbonemang så skulle han plötsligt ändra sig. Men det gjorde han inte, utan i stället knackade han mig på axeln och sa hej.
Det var onekligen något bekant i den där rösten, så jag vände mig om och stirrade rakt in i ett ansikte med mustasch mitt i och mössa ovanför. Jag riktigt hörde hur det knastrade och klonkade när min hjärna tog emot signaler och kopplade om. Och så insåg jag plötsligt att personen som stod framför mig var en av mina bästa vänner.
Eller ja, en gång i tiden var han en av mina bästa vänner. Sedan försvann han bara från världen. I alla fall från min värld. Jag hade nästan börjat tro att han inte ens fanns. Men det visade han sig nu alltså göra. Och nu har jag alla tänkbara kontaktuppgifter till honom, så då kan vi ju hitta varandra åtminstone den närmaste tiden igen.
Han hade inte varit här i stan på ett och ett halvt år, och jag har ju just flyttat hem, och så träffades vi så där. Sådant tycker jag alltid är lika spännande. Fast alla sydlänningar tycker antagligen att det är helt naturligt att sådant händer här, där det ju knappt bor något folk (bara några enstaka tiotusental). Nåja, jag är i alla fall fortfarande nästan förstummad av överraskningen.
Oj.
