onsdag 18 augusti 2010

Ark men ingen syndaflod

The Ark på Liseberg på kvällen. Vi velade dock en hel del först, eftersom regnet kom skurvis och mer eller mindre garanterat skulle förfölja oss resten av dagen, och var någon tillräckligt sugen på konserten för att ta risken? Ja, så blev det i alla fall, och det visade sig vara rätt beslut för åtminstone min del.

Jag hade inte riktigt vetat vad jag skulle vänta mig av konserten, vågade inte ens gissa om det skulle bli mycket folk, men det blev det förstås. Det var den publikmässigt största konsert efter Håkan Hellströms (men honom kan man knappt jämföra med ju) som jag bevistat på Liseberg. Och bra var den också. Jag hade hunnit lyssna in mig lite på nya albumet under dagen och kunde därför med lätthet både känna igen och skilja ut de nya låtarna från de äldre hitsen. Blandningen framstod som i det närmaste optimal (även om jag personligen saknade en låt) och hela konserten kändes proffsig och snygg.

Att sedan dessutom, tillsammans med trevligt sällskap, få stå där i den stora publiken medan de tunga molnen tornade upp sig och mörkret snabbt föll bättrade på stämningen ytterligare. Visst, jag medger att jag retade upp mig på ett antal korkbollar som, så snart det fallit tio ynka regndroppar, fällde upp sina paraplyer mitt i publiken. Förutom att det är ett oförsvarligt beteende överhuvudtaget så regnade det faktiskt inte. Fast det insåg de också så småningom, och så kunde även slutet av konserten avnjutas i en positiv anda.

Som för att en gång för alla understryka för mig att vi gjort rätt val i kväll höll regnet sig nådigt uppe tills jag precis kommit innanför dörren hemma. Nu glittrar det stillsamt på fönstret medan jag sitter inne i värmen och letar upp den där enda låten som behövdes för att göra kvällen komplett.