lördag 27 september 2008

Gå på konsert typ gratis: Håkan Hellström

Det blir lite sen och nästan inaktuell rapportering den här gången, men när konsertserien avrundas (nu är jag rätt säker på det i alla fall) är det med en så betydelsefull händelse att jag omöjligt kan ignorera den.

Det var ju Håkan Hellström. Igår, fredag, alltså.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det tog ett tag innan jag tog ställning, men från och med Kom igen Lena har jag gillat honom. Jag kan dock inte påstå att jag brukar lyssna på honom till vardags, och jag känner bara till de låtar som av en eller annan anledning kommer i min väg. Men när jag fick höra talas om den här konserten visste jag att jag bara måste vara där, för det kunde inte bli annat än något speciellt med Håkan Hellström i Göteborg, det förstod till och med jag. Folk här verkar verkligen alla ha en åsikt om honom, och ungefär varannan person jag pratade med inför konserten mumlade något längtansfullt och varannan fnös nedlåtande. Det gjorde det hela än mer intressant.

Lite allmänt om kvällen: Jag kom direkt från en heldags jobb som inneburit mycket stående och gående i helt fel skor, och var redan sliten och öm i fötterna, men jag hann i alla fall med flera minuters marginal till konsertens början ta mig fram bland de tusentals andra som trängdes vid entrén, hittade Motor-Ola utan minsta problem, fick tillsammans med honom lite kött och bröd i magen och så sällade vi oss till folkmassan. Vädret var rätt skönt för årstiden, men jag antar att ingen hade behövt frysa ändå, så gosigt tätt som vi stod packade så långt upp i backen man fortfarande kunde skymta scenen.

Publik: Ungefär en halv miljard huvuden stor (GP säger 17 000). Det var fjortisar i alla åldrar, kramiga par i åldrarna 14 till 74 år, själviska 30-åringar som tvingade sina spädbarn att tillbringa kvällen gråtande mitt i oväsendet och trängseln och, tja, egentligen typ alla sorters människor.

Några tankar som dök upp under konserten:
  • När jag inte sovit på en vecka är jag tydligen extremt mottaglig för melankoliska låtar. För ett år sedan hade jag inte uthärdat den enorma trängseln, men nu var det låttexterna som var orsaken till att jag kände för att bryta ihop en stund. Naturligtvis kom också de gladare låtarna så småningom, och de tog tack och lov nästan lika bra.
  • Det var så fascinerande att få vara med, just här i Göteborg, när alla dessa människor skrålade Känn ingen sorg för mig Göteborg för full hals. Jag antar att det måste kännas rätt mycket att stå där framme på scenen och höra alla sjunga ens låtar också.
  • Jag har aldrig riktigt brytt mig om diskussionen om sångröst och blablabla, men ändå, visst sjunger han bättre nuförtiden? Det finns väl egentligen inget kvar som folk skulle behöva klaga över?
  • Det är klart att det var bra. Ännu mycket bättre blev det halvvägs in i konserten när folk slutade springa omkring och knuffas mer än stå och lyssna. Ytterligare positiva känslor uppstod när jag insåg att också jag känner den här stan som han sjunger om nu, även om den naturligtvis inte är i närheten av att vara min.
  • Wow. Ja, jag är oerfaren, men jag skäms inte för att erkänna att jag aldrig varit med om något liknande. Jag är glad att jag lyckades ta mig dit, och det var väl också en alldeles utmärkt avslutning på min Lisebergssommar!

Publiken. Och det är ändå bara ena halvan av den.