lördag 22 mars 2008

Påskutflykt

Hur firar man påsk ensam i en stor och ny stad? Med en utflykt förstås!

Eftersom jag ville passa på att utnyttja mitt provåkarkort så bestämde jag mig för att göra något så spännande som att nöjesåka lite. Men inte spårvagn, utan färja. Att ta båten från Rosenlund till Klippan tar ungefär 20 minuter. Sedan hade jag kunnat ta spårvagnen tillbaka till Järntorget på halva den tiden, men varför skulle jag vilja göra det när det är så mycket roligare, bekvämare, varmare och mer turistigt att åka båt?

Jodå, en del turister hade vågat sig hit i kylan och jag satt och tjuvlyssnade på dem när de pratade sina olika språk. Fast mest njöt jag av utsikten, och tog förstås en massa bilder.

Här, till exempel, tyckte jag mig känna igen en kändis (klicka som vanligt på bilden för en något större version):


Vid Klippan hoppade jag iland och hastade iväg bort till Röda Sten. Mest intresserade mig dock Älvsborgsbron.


Jag vet inte vad det är, men det finns något hos broar som alltid har fascinerat mig. Ett tag, när jag funderade på att bli civilingenjör, var jag till och med inne på att rikta in mig på något som hade med brobyggande att göra. En vän sade då till mig att det kanske var att bygga broar mellan människor jag egentligen ville göra. Mycket fint, men det hör ju inte hit.

I närheten av bron ligger ett hotell. Jag minns att jag vid ett tidigare besök i Göteborg har bott på ett hotell intill Älvsborgsbron tillsammans med familjen. Och det finns ju inte alltför många byggnader som passar, så skulle det ha varit här alltså?

Jag minns bara just det där med bron från den gången, trots att det då var sommar och måste ha varit väldigt fint längs med kajen. I alla fall fanns det mycket intressant att titta på där nu. Men jag kan inte ens påminna mig att vi var framme vid kajkanten och tittade på vattnet. Det vore väl högst märkligt om så var fallet!

Nu gick jag däremot så nära vattnet jag kunde mest hela tiden. Där träffade jag på en ensam svan, och vi förenades för ett ögonblick i ensampåskfirarnas samförstånd, innan den på nytt körde ner huvudet i vattnet och jag skyndade vidare.

Att stå under bron var ganska intressant. Det klonkade och skramlade och lät lustigt på alla möjliga vis, och jag skulle säkert ha kunnat stå kvar där resten av eftermiddagen om det inte hade varit för den isande blåsten och att jag tänkte mig att passa båten hem efter en halvtimme.


Bron underifrån. Och därborta någonstans gissar jag att havet ligger.

Just det, jag såg ju förstås den röda stenen också, men ska jag vara ärlig så höll jag på att missa den för allt det andra som var så mycket mer spännande. Jag undrar dock lite över en sak, om den nu har funnits där i hundratals år, hur kommer det sig då att den ligger ovanpå asfalten?



Jag skymtade en massa både snygga, skojiga och sött idylliska hus, men dem hann jag inte titta så mycket närmare på den här gången. Fast här i Göteborg får jag ändå mitt lystmäte av intressanta byggnader, så det gjorde inte så mycket. Men ett litet tillägg till min kyrksamling fick jag i alla fall, i form av Sankta Birgittas kapell.

En halvtimme i blåsten var faktiskt precis lagom, fast det var så roligt och tiden bara svischade förbi, så sedan var det skönt att komma in i värmen på båten igen. Och tänk vad fort även resor kan gå när man gör dem för skojs skull. Till och med att det var biljettkontroll på båda resorna roade mig, inte minst att kontrollanten faktiskt kom ihåg mig den andra gången!

Och så njöt jag lite av utsikten igen. Titta, båtar!