Vaknade knappt i morse. De andra i huset hann gott och väl koka sitt morgonkaffe, packa väskor, bygga om ett par rum, lägga in sill och ge sig av hemifrån innan jag så smått blev medveten om världen. Det var då det smattrande regnet och det ihållande skvalandet från de abrupt avhuggna stuprören utanför mitt fönster trängde igenom radions struntprat, som redan pågått i någon timme.
Jag tvingade mig att glänta lite på ögonen, men såg efter detta fortfarande ingenting. Jag öppnade ögonen helt och vände mig på rygg. Stjärnorna i taket hade slocknat, men annars såg det i stort sett ut som det gjort innan jag började blunda tidigt på natten. Det var mörkt!
Efter att ha legat och dragit mig i ytterligare en halvtimme utan att bli ett dugg piggare började jag tala högt och bestämt till mig själv:
- Nä, hörru, nu är det i alla fall hög tid att gå upp.
Inget svar.
- Här kan man ju inte ligga hela dagen.
Djup suck.
- Ja, jag ska väl gå upp då. Men det finns verkligen ingen som helst anledning att göra det idag. Om jag går upp eller inte gör inte den minsta skillnad för en enda människa.
Och med min vanliga logik satte jag mig därmed tvärt upp i sängen, slängde fötterna över kanten och utförde dagens första helt onödiga handling.
