tisdag 15 juni 2010

Bland skäggiga damer och dresserade björnar

Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i företeelsen cirkus. Å andra sidan har jag bara varit på en enda riktig cirkusföreställning i mitt liv, en gång när jag var runt sex år gammal och pappa tog mig med för att se en gästande liten cirkus. Att den var liten gjorde att den varken hade de häftigaste sakerna, som stora konstiga djur, eller de läskigaste, som trapetsakrobatik högt uppe under tälttaket.

Just de där farligare numren på hög höjd misstänker jag är vad som har gjort mig illa till mods när jag har sett cirkusföreställningar på tv och så. Bortsett från clownerier och liknande förstås, men sådant är jag nog inte helt ensam om att ogilla.

Hur som helst, eftersom jag nu kände sådan avsmak inför det hela, och eftersom jag samtidigt tyckte att jag måste undersöka saken närmare, passade jag i kväll på att gå på en föreställning med Cirkus Bronett på Liseberg. Och jag testades direkt, för först av allt kom naturligtvis ett trapetsnummer!

Gunga, gunga, släppa, snurra, fånga!

Det var inte så otäckt som jag mindes det. Ändå användes skyddsnätet flitigt. Men att jag slapp svimma av nervositet gjorde att jag kunde stanna och se resten av föreställningen också: muskulösa latinamerikanska karlar som hoppade hopprep och gungade, hundar som välte stolar och väskor, en tjej som hängde inlindad i ett fisknät, en clown utan clowndräkt, ett par medelålders män som klättrade på varandra och förstås cirkusdirektören själv som uttalade det klassiska får jag be om stööörsta mööööööööjliga tyyyyyysssssssssssssssssssssklandsfärja.

Vad jag kom fram till var att jag nu som vuxen inser att det krävs oerhört mycket träning för att utföra snygga akrobatnummer (så att det dessutom ser enkelt ut), och de som klarar av det har min respekt. Men jag tycker fortfarande att clownerier är obehagliga, fast numera kanske snarast pinsamma (jag får försöka minnas att de nog är tänkta för barnen), och dessutom har jag fått mer och mer svårt för att se gulliga djur som dresserats till att utföra mänskliga handlingar. Men som helhet är det nog ändå inte så hemskt att titta på som jag hade fått för mig.

Fast jag undrar ändå hur det fortfarande kan existera cirkusar på 2000-talet. Hur kan det löna sig, nu när det finns så mycket annat häftigt och halsbrytande att se på annat håll?