3-årskalas

Och Göteborg och jag utgör fortfarande en lysande kombination!

Vitt och tyst

Så blev det ny fart på vintern, med en decimeter kramsnö ovanpå istäcket. Morgonen är så förunderligt vit och stilla. Jag njuter av tystnaden och tänker först att den beror på att snön har bäddat in allt i ljuddämpande vitt fluff. Men så inser jag att det faktum att varenda liten kvist är så där snötäckt beror på att det inte blåser.

En vindstilla morgon åstadkommer exakt samma överraskning som tystnaden man plötsligt befinner sig i när det blir strömavbrott och alla små störande ljud från apparater man annars inte hör tystnar.

Dags att snuffa med oxarna

Är det jag som inte hänger med nu igen? Plötsligt är det ett himla tjat om oxveckorna. Eventuellt är det bara tidningarna som har bestämt att befolkningen nu ska tryckas ned med nästa dusch av katastroftänkande, för jag har då aldrig hört folk prata om detta förr.

Jag fattar verkligen inte varför det skulle vara relevant för människor i allmänhet. Även om jag hade varit normal och haft en ledighet som tagit slut nu så tror jag inte att jag skulle se veckorna fram till påsk som ett endaste dugg längre och tyngre än den ständigt lika helglösa och evigt långa och mörka hösten. Nu har det ju vänt! Nu blir det ljusare för varje vecka, decemberstressen är avklarad (jodå, den finns där även andra år och för andra än mig), det är nytt år med nya möjligheter och planer, krafterna kommer tillbaka och man kanske till och med får lite tid att gå ut och njuta av luften eller åtminstone se på vintersport på tv.

Det kan inte vara bara jag. Jag hoppas verkligen att jag inte är så förfärligt tvärtom i det här fallet. Sannolikt varierar det från person till person, ungefär som hur man ser på det när man slänger ut julen. Vissa menar att det blir mörkare då, men det beror ju på om julbelysningen består av extra ljus eller är ersättning för vanliga, starkare lampor. Naturligtvis finns det också människor som tycker att det är jobbigt långt till nästa långhelg, och det ska jag inte förringa, men i så fall är det väl framför allt dystert om livet bara handlar om de få dagar av ledighet man har?

Fast idag är jag faktiskt lite ledig (från studierna, that is) efter att ha jobbat hårt och länge. Motvalls som jag är.

Hellre en skridskotur med korvgrillning i så fall

Det regnade hela dagen. Hela dagen! I januari! Det har förresten redan regnat några gånger här sedan strax före jul och det verkar varvas med dagar av snö, lagom för att vägarna ska bli så eländiga som det bara är möjligt, så just nu lyckas vintern till och med få mig att ogilla den. Det här är marsväder för mig, och det förklarar helt och hållet varför jag får olustkänslor när månaden mars kommer på tal. Vägarna var idag täckta av en decimeter is med en decimeter modd ovanpå, och efter ihärdigt regnande i några timmar även en decimeter vatten.

Och som vanligt när det regnar i Göteborg blåste det samtidigt.

Isgata, regn, blåst och tjocka vinterkläder. Inte som gjort för paraplyhantering.

Mario och jag trotsade ändå vädret och väglaget och åkte och hälsade på Luigi och Daisy i deras nya fina lägenhet. Vi hann lagom äta och spela en omgång Skip-Bo innan brandlarmet gick. Sedan stod vi ute på isen i regnet och hade det så lagom lördagsroligt ett tag utan att huset brann upp (eller ned) eller något annat hände heller. Eller jo, det rasade en massa tung blötsnö från taken omkring oss. Till slut gav vi upp och åkte hem. Utan paraplyet. Det räddade säkert livet på paraplyet, mig eller båda två. (Men det krävdes alltså en utrymning för att jag skulle åka ifrån ett paraply. Det är rätt anmärkningsvärt ändå, så lätta som de tycks vara att glömma.)

Skitvinter. Men när det nu väl har börjat töa kan det gott vara tio grader varmt tills vägarna är bara.

Jag kan dock meddela att säsongens vinterkängor faktiskt klarade prövningen bra. Trots att jag klev rakt ned i ett decimeterdjupt vattenhål blev jag inte det minsta blöt om foten. De här kängorna ska jag vårda ömt. Det blir till att skriva upp dem på "att rädda om det börjar brinna"-listan.

Bäst i år

Å, jag har just sett årets bästa dokumentär! Och då menar jag inte så här långt, utan 2011 års bästa. Jag utgår ifrån att den i något objektivt perspektiv inte är det (inte minst för att jag gillar den). Jag antar också att man måste bry sig om ämnet för att inse storheten i den, och i min bekantskapskrets kan jag inte tänka mig att någon mer än möjligen Göteborgskusinen skulle kunna begripa sig på euforin jag upplever efter att ha ägnat drygt en timme åt denna dokumentär. (Därför talar jag inte om vilken det är, men det är säkert busenkelt att luska reda på för den som är intresserad av sådant.)

Men vad gör väl det när man bara är helt och komplett genomlycklig över att ha fått chansen att se sina drömmars dokumentär på Svt Play? På tv sändes den givetvis på en konstig tid, men för min del är alla tv-tider lika besvärliga, så jag koncentrerar mig på att vara tacksam över att svt.se hade en länk till programmet direkt från förstasidan.

Att jag redan den 5 januari vet att ingen dokumentär kommer att kunna toppa den här under året, eller sannolikt på ännu längre tid, känns inte heller tråkigt. Huvudsaken är att jag inte missade chansen när den kom. Som jämförelse såg jag förresten bara en enda ny spelfilm förra året, och jag är rätt övertygad om att det inte fanns många som hade kunnat klå den under det året heller. Jag menar att bara för att man inte sätter i sig allt man kommer över behöver sannolikheten för att råka på det bra inte minska. Det gäller bara att välja med omsorg. Och lyckan blir möjligen större över denna specifika upplevelse, men för den delen inte mindre värd, bara för att jag inte spär ut den med en massa halvgoda och tillfälliga förströelser under resten av tiden.

Alltså: Bäst 2011! Och när året sedan ska sammanfattas har jag åtminstone den så tunga dokumentärfilmsbiten avklarad. Puh!

"Vårt" hus åter bara mitt

Det nya året för omedelbart med sig en förändring i grannsituationen, då Luigi lämnar mig här med alla VÄGG:ar och andra obehagliga typer. Han flyttar nu till en okänd stadsdel för att bo med Daisy.

Så här sista dagen före flytten sprang vi på varandra i entrén, precis som på den gamla goda tiden (vilket i det här fallet vill säga när jag var vaken lite mer som folk och dessutom lämnade mitt rum mer än två gånger i veckan). På sistone har vi inte märkt mycket av varandra som grannar, så jag har inte riktigt reflekterat över vad det i praktiken kommer att innebära när han inte bor här längre. Jag bodde visserligen här före honom, så jag har varit med om det förut, men nu när alla vant sig?

Kommer vi att ses mer än till Mariofamiljens högtider? Hur blir det med hemgjord glass och tv-spelande? Blir min dammsugarpåse någonsin full nu? Och kommer Mario i fortsättningen att hitta några anledningar att titta förbi hos mig lite så där spontant då och då?

Det är ett synnerligen ovisst läge. Men vi märker väl vad som händer. Normalt gör man ju det.

Året 2010

Jaha, vad hände det här året då?

• Jag flyttade inte. Efter att under de föregående tre kalenderåren ha flyttat varje år har jag i år hållit mig stilla.
• Jag fyllde jämnt och firade med fest tillsammans med Mario.
• Jag började plötsligt dricka mjölk igen, efter ett antal års uppehåll. Och det var precis lika gott som förr.
• Jag startade eget företag, skrev magisteruppsats och jobbade hårdare än någon gång tidigare.
• Jag träffade ett helt gäng nya små glada och dreglande människor.

Här borde jag väl ha något eller några "bästa" också. Men vad ska jag ta? Förslag?

Ytterligare uppdatering

När man så sällan hinner skriva blir det svårt när man väl ska göra det. Vad är så viktigt att det ska väljas ut framför allt annat? Och när man tänker så är svaret oftast: inget.

Men bara för att bloggen inte helt ska tappa greppet om mitt liv ska jag sammanfatta lite till.

Mer om julen:
Jag lyckades kombinera två av de saker jag under alla år som student har strävat efter men sällan lyckats med, nämligen att under julvistelsen i Falun träffa gamla goda vänner och plugga. Två mycket långa dagar blev det i slutet av julhelgen, med socialt umgänge på förmiddagarna och skrivande på eftermiddagarna, kvällarna och nätterna. Och nej, inte en enda natt under julresan sov jag ordentligt. Däremot vägde jag mig. Och var nöjd med resultatet. Ute var det strålande vackert, mestadels rejält kallt och den dag som det gick bra att gå på långpromenad utan långkalsonger såg man i gengäld inte långt alls på grund av ymnigt snöfall. Sjön var bara en vit evighet. Men det var lika underbart för det. Sista dagen tog jag nästan ledigt från både studier och företag och ägnade dagen åt underhåll av min trötta dator.

Hemresan:
Tågresan tillbaka till Göteborg innehöll ovanligt lite att redogöra för. Tågen gick, och förutom att min vagn saknades var det inga problem. Den här gången hade jag otur med medresenärerna i stället. På den första sträckan antastades jag av en lodis, som fick mig att sitta klistrad mot fönstret och försöka hålla andan i en halvtimme. Sedan förföljde han mig ett tag även inne i köldhålet som utgörs av Örebro centrals vänthall, men där kunde jag åtminstone smita undan och söka skydd i folksamlingen. På nästa tåg ville jag försäkra mig om en behagligare omgivning, men råkade då välja att sätta mig bredvid tågets mest förkylda tjej, som satt och snöt sig intill mig i tre timmar.

Åter i Göteborg:
Efter detta hade det inte kunnat vara skönare att komma hem till Göteborg. Och på perrongen stod den bästa tänkbara överraskningen, som var där bara för att möta mig, och som sedan följde med hem och lagade mat åt mig i min julklappsstekpanna, medan jag fick ordning på mig själv och allt annat.

Därefter har jag kastat mig in i allt det vanliga igen, som om det inte alls var mellandagar. Faktum är att jag redan upplever det som nytt år, eftersom vardagen står i full blom för mig. Som vanligt är jag i otakt med allt och alla, men det struntar jag i för ögonblicket.

Jul i Falun 2010

Kort sammanfattning så här långt:
Onsdagen var tågresa, kort möte med moster i Örebro och ankomst till kylan i Dalarna.

Torsdagen var Falu stad, ringrostig bilkörning, knarrande snö, julklappsshopping och klädning av vår fetaste gran hittills.

Och nu är det mättnad efter julbord, vackert inslagna klappar under granen och avstängd tv (tjoho!).

Dessutom:
God jul och allt annat!

Vad tjock den är!

Inför den obevekliga julen

Idiotiska jul att vara i vägen. Den tar så mycket tid från allt annat. Jag bara måste älska folk som inte tycker att man behöver vara ledig i mellandagarna (som min handledare och alla verksamheter som fungerar åtminstone hjälpligt)!

Själv är jag ju både student och företagare och således kommer jag inte att vara helt ledig en enda dag. Eller ja, kanske nyårsafton, vi får se.

Dock börjar jag tycka att det känns lite trist att jag så helt har förträngt det där med julklappar. När nu alla andra verkar tycka att det har betydelse är det kanske en aning knasigt av mig att glömma det bara för att jag själv inte bryr mig om det i år. Och jag gillar ju att hitta på och ge bort roliga saker! Det har bara inte funnits tid till det.

Som så ofta är jag helt i otakt med världen omkring mig. Att jag säkerligen kommer att få tvinga mig att gå upp tidigare än jag normalt gör på morgnarna under julhelgen, det kommer jag knappast ifrån. Och medan de flesta andra bekymrar sig över hur de inte ska gå upp i vikt över julen tänker jag att jag måste försöka passa på att äta upp mig lite när det står en massa kött på bordet. Kanske borde jag till och med försöka komma ihåg att äta mer av föräldrarnas goda julgodis än bara enstaka provsmakarbitar också.

Men först väntar en heldag med, på och kanske i väntan på tågen. Det är lika bra att räkna med några timmar mer än vad som står i tidtabellerna, klä sig varmt och packa ned så mycket matsäck som möjligt. Om ändå alla dessa timmar på resande fot kunde användas till jobb, men det betvivlar jag starkt.

DECEMBERSTRESSEN (ett personligt exempel)

Situationen kan i korthet beskrivas så här:

Att stressa över	Framgång beroende av
UPPSATS	tid
JOBB	tid
PENGAR	jobb
BOSTAD	pengar + uppsats + [okänd storhet]
HÄLSA	mat + sömn + motion + relationer
MAT	pengar + tid
SÖMN	tid!
MOTION	tid
RELATIONER	tid + hälsa + uppsats + jobb (+ pengar)
JUL	tid + hälsa + relationer + julklappar
JULKLAPPAR	tid + pengar (alt. tid x 10)

Då det i själva verket är brist på tid som är det centrala kan man också sammanfatta det i något liknande:

DECEMBERSTRESSEN = tidsbrist x 24 + [okänd storhet]

Och:

missat/inte nödvändigt telefonsamtal => DECEMBERSTRESSEN x 2


Alltså. Det är inte för att klaga. Jag vill bara

1. visa att jag har blivit vuxen och att advent därmed inte längre är vad det en gång var
2. att det ska bli januari
3. få förståelse för detta (fast som vanligt är det ju inte er det här berör egentligen).

Många papper blir det

Inte det papperslösa samhället.

Pappersslösarsamhället.

Förlåt, jorden, för att jag har gått och blivit en ond företagare som genererar så många fönsterkuvert.

(Fast privat tänker jag fortfarande inte skicka några pappersjulkort.)

I det vita

Jag måste göra ett pluggryck igen, men idag var det en för Göteborg sådan sällsynt vinterdag att jag först bara var tvungen att gå ut. En decimeter nysnö på den snö som redan fanns, sol, varken för kallt eller för milt och helt vindstilla. Perfekt för skidåkning om man ägnar sig åt sådant. Själv tog jag en promenad.

Starta företag

Jag börjar förresten undra så smått om företagande på något sätt kan ge föraningar om hur det är att få barn. Man förbereder sig minutiöst i en evighet, men när dagen man väntat på till slut kommer är man i alla fall inte beredd. Men folk frågar, gratulerar och skickar blommor och det är en väldig uppståndelse. Det är också ett fasligt sjå att välja namn och man får alldeles på tok för lite sömn. Och det är fantastiskt roligt och det enda man har i huvudet.

Nej, förlåt, jag vet att det var en töntig liknelse.

En helt (nåja) annan sak jag funderar över är hur jag lämpligast ska sprida adressen till företagshemsidan till de bloggläsare här som inte redan fått den via Facebook och mejl. För hur mycket jag än vill marknadsföra mig känner jag inte för att ha direkta länkar mellan de två ställena. Lite fånigt kanske, men så är det.

Mammas lilla flicka

Justja. Jag tänkte att den här dagen blev jag väl ändå verkligen, verkligen vuxen på riktigt. Trots att jag fortfarande bor i ett studentrum.

Men så kom den traditionella adventskalendern med glitter på med posten och jag blev osäker igen.

Nätverket

När jag skrev affärsplan började jag för första gången på allvar utvärdera mitt befintliga nätverk. Jaha, lite släktingar och några spridda bekantskaper här och var, tänkte jag, men knappast någon man kan be om någon hjälp av. Alla säger bara att de inget vet.

Men i själva verket omger jag mig faktiskt inte bara med civilingenjörer, vilket jag konstigt nog fortfarande ibland får för mig, utan minst lika många pedagoger, journalister och rent allmänt språkkunniga som sitter inne med en massa värdefulla kunskaper och erfarenheter. Och halva befolkningen har ju eget företag, tycks det en när man väl börjar forska lite. Sedan finns det de man kan låna pengar av, andra som kan det där med ekonomipysslet, någon som just ska göra sig av med en massa kontorsmaterial och så ingenjörerna som gärna hjälper till med det tekniska. Eller, nej, det gör de oftast inte, så det får jag själv räkna ut hur det ska göras. Men då känner jag mig duktig och lär mig saker i alla fall. (Förutom när jag bara blir stressad och frustrerad för att det tar så mycket längre tid än om jag hade kunnat få hjälp.) Därutöver finns det en hel massa uppmuntrande, glada och peppande nära och kära (och till och med avlägset bekanta) med tålamod att lyssna.

Och jag vet att jag inte pratar om annat just nu, men hur skulle jag kunna när jag själv inte hinner tänka på annat? Tack för att ni uthärdar (ni som gör det). Jag kommer att fortsätta behöva er även efter idag, ja, troligen ännu mer hädanefter, så om ni fortsätter finnas lovar jag att fortsätta vara tacksam. Okej? Ja, ni kan ju få någon reklampryl som belöning någon gång sedan. Eller ett korsord. Eller en puss. Det beror lite på relation och intressen, antar jag.

Måndagsärenden

Jag var för ovanlighetens skull ute och uträttade ärenden i verkligheten idag. Med varierande resultat kan man säga.

Banken gick bra. Det var bara andra gången sedan jag flyttade till Göteborg (för snart tre år sedan) som jag var inne på ett bankkontor här i stan. Det är förstås inte heller meningen att man ska gå dit, vilket antagligen förklarar att just den här banklokalen låg i en städskrubb och hade öppet i ungefär en kvart om dagen. Dessutom var dörren låst, så kunderna fick hålla på och öppna för varandra hela tiden. Smidigt. Men detta bidrog å andra sidan till en gemytlig gemenskap bland oss alla som klämde in oss i skrubben. Det visade sig nämligen att det fortfarande visst finns folk som går till banken för att uträtta ärenden. Alla de andra var dock så omoderna att de hade kontantärenden, så när det öppnades en ny kassa enbart för andra slags ärenden var det bara jag som var intresserad av den, så jag kunde gå före hela kön och lämna in mina papper. Det var ju smidigt (och den här gången är jag inte ironisk).

Sedan klättrade jag upp på gångbron över motorvägen och järnvägsspåren vid Olskroksmotet. Den ser inte alls ut som på bilden här, för den gamla bron revs kort efter att jag gått där senast, så nu var det en ny och stabil en, men det hjälpte inte mycket. Jag lyckades ändå inte uträtta mitt ärende, som gick ut på att jag skulle ordna en bild som ersättning för en redan existerande. Men en sådan vy som jag är på jakt efter får man nog inte tag i inne i stan, där det är fullt med vägar och stolpar och staket överallt kring järnvägen, som dessutom är så skyddad att den inte behöver ha en massa "livsfarlig ledning"-skyltar eller motsvarande.

En bild på ett tåg blev det i alla fall. (Som en särskild hälsning till Nische.)

Sedan fortsatte jag till biblioteket. Det gick faktiskt precis enligt planen.

Det drar ihop sig

Det är vinter redan före december! Det betyder att det inte hjälper med tredubbla tjocktröjor, stickad sjal, filt och fårskinnstofflor för att jag ska hålla värmen inne vid datorn, men det betyder också att det är skönt ute. Inget slask utan vitt och ljust, och skön, kall vinterluft att andas. Detta bidrar till att göra vad jag redan vet kommer att bli en ovanlig december ännu underligare.

Jag skulle förresten hemskt gärna ha november i en månad till (vilket låter vansinnigt, jag vet, men jag har ju mina skäl), så jag kan inte precis påstå att jag längtade efter advent eller ens var det minsta beredd på det. Just nu tänker jag bara på två saker, och de involverar inte pynt, så att hålla på traditionen kändes heller inte viktigt, men i fredags tänkte jag att det kanske var lika bra att försöka hänga med, för annars kommer väl hela decembergrejen att komma som en total överraskning också.

Därför grävde jag fram mitt samlade advents- och julpynt (det jag har i Göteborg, vill säga) och slängde fram alltihop på en gång. Normalt sett är jag emot sådant beteende, men då det i detta fall handlar om en ynka ljusslinga och elva pyttesmå gröna julgranskulor till dekorationsträdet samt en usb-gran tyckte jag att det inte var något att tjafsa om. Jag ville dock inte offra tid på att klä in trädet i ljusslingan så den fick helt enkelt bara hänga på gardinstången. Tur var väl det, för trots att jag testade den först upptäckte jag inte förrän jag hängt upp den att den var trasig (som så mycket annat nu). Så nu hänger den där och ser mörk och dyster ut, men jag kommer åtminstone ihåg att det är första advent idag, så någon nytta gör den väl.

När Miss Gillette igår skrev om sitt jojojulnjutande insåg jag att jag följer ungefär samma mönster, med den skillnaden att jag verkar ha tagit anti-juliskheten och normalgillandet i omvänd ordning. Själv har jag varit minst sagt anti de senaste åren, och jag skulle utan större problem helt kunna skippa julen i år. Julen ger mig inte den rätta ron när jag inte har alla de viktigaste kära på samma ställe. Julmaten har jag aldrig tyckt om, och nötter kan man ju äta utan att det är jul. Dessutom försiggår en massa eländigt tv-tittande som jag tvingas delta i om jag vill försöka vara trevlig och umgås.

Nej, jag har inte tiiid! Och på tal om det måste jag återgå till allt det andra nu. Ah, klockan är bara lite över 22! Flera timmar kvar av dagen att jobba på!

Åter tioll io

Jahapopo, så giock det externa tangentbordet sönder och jag tviongas använda datorns eget ionbyggda knasioga (kolla länken för förklarioong).

Jag har ytterliogare ett gammalt tangentbord liooggande här också, men det går ionotoe att kopopola iono poå den här datorn, så alltså siootter jag här med tre tangentbord och har ändå ionget som går att skriova poå.

Och att skriova är ju lioksom det jag ägnar mioog åt här. Suck och poust.

Tank jo

Tänkte precis skriva ett inlägg om hur tacksam jag är över alla människor omkring mig som visar sig kunna och vilja hjälpa mig med både det ena och det andra i samband med mina företagsförberedelser, men så kom jag på att det visst är sån däringa Thanksgiving i USA, och då kunde det ju verka som om jag skrev bara för den sakens skull. Så det får bli i morgon i stället. Eller när jag råkar få några minuter över nästa gång.

Ta det en gång till

Tidigare under kvällen tillbringade jag några timmar på nyföretagarträff på Skatteverket. Jag insåg snart att jag redan hade koll på det mesta som togs upp, antingen sedan den starta företag-dag jag var på för ett par månader sedan eller från sådant jag läst om själv eller redan erfarit i praktiken.

Jag kunde med andra ord ha använt min tid bättre, med tanke på hur mycket jag har på mina listor över saker att göra, men jag var rätt nöjd och glad ändå. Och var inte ens i närheten av att somna, fast jag borde vara trött efter en lång pluggnatt.

Längst bak satt (något oväntat, eftersom det var helt frivilligt deltagande) några "coola killar" som tydligen hade bestämt sig för att ha en negativ och hånfull inställning till Skatteverket, men på det hela taget var det en lika snäll och trevlig stämning som det hela tiden hittills har varit kring de här företagsförberedelserna.

Dessutom kände jag mig smart som fattade. Skam vore det väl annars, förresten, efter att ha läst företagsekonomi på gymnasiet, ekonomistyrning med bokföring på universitetet och plöjt nyföretagarinformation konstant de senaste månaderna. Ja, repetition sägs ju vara bra, och det ligger nog möjligen något i det.

Tur att jag inte är skrockfull då

Jag är inne i ett par dagars extrem motivation igen, så trots att det är mitt i natten och jag är dödstrött (eftersom jag var lika mycket igång den föregående natten och inte sov då heller) är det lika bra att fixa saker när jag nu känner för det.

Bland annat köpte jag tågbiljetter till jul. När jag skulle välja plats blev jag lite sådär nojig igen, för att om jag väljer aktivt så har jag ju mig själv att skylla om det blir en dålig plats. Sedan valde jag ändå och då blev det först "tekniskt fel", och när jag gjort om hela bokningsproceduren fick jag plats nummer 13.

Ska man bli nervös nu? Ja, absolut! Fast det där med 13 struntar jag i. Jag tänker snarare på att det sällan är trevligt att åka tåg kring julen. Som förra året, till exempel. Skönt att jag har en månad på mig att glömma bort det här nu.

Födelsedagsfirande i cykelverkstaden

Igår var det kalas hos Mjölbykusinen och Sköna H, med deltagande av en massa av deras släktingar från olika håll. Mario och jag åkte till Mjölby över dagen, vilket faktiskt fungerade utmärkt, trots snö och många tågbyten. Även resten av min familj tog sig dit, så det blev nästan så mycket släktträff vi kan räkna med att få till nuförtiden.

Som om det inte räckte med roliga människor att umgås med så lät vi oss underhållas av det mycket spännande hus som Mjölbykusinen och Sköna H har att visa upp. Bäst, åtminstone för en tillfällig gäst, är förstås alla dörrar som leder till mystiska skrubbar, vindsförråd fyllda med loppisfynd och andra intressanta tingestar, och så givetvis den stora, helt fantastiska källaren, med karaktäristisk och ljuvlig källardoft och mängder av små rum att ha pettsonska verkstäder och förråd i. Jag tog några bilder, men min kamera (eller i alla fall blixten) har ballat ur, så ni får hålla till godo med det lilla ljus som kunde fångas upp.

(Måste visst ha en ny kamera snart. Och en ny telefon. Och en dator till. Suck. Klarar man sig på en smarttelefon, tro?)

Hallen blev den naturliga samlingsplatsen under kalaset, när man behövde sträcka på sig och ta lite luft. Och kolla om någon hade ringt. Det hade ingen, för alla hade ju lagt ifrån sig telefonen.

Hos Mjölbykusinen och Sköna H hittar man trädgårdsodlingar, handarbeten, seriösa porslinssamlingar och hundra sorters hembakta småkakor, och dessutom gamla cyklar i mängder. Vi räknade till sexton stycken i källaren, som på sina håll snarare liknar ett cykelrum i ett studentbostadsområde än ett vanligt villakällarförråd.

Huset är inte precis nybyggt, vilket en del inredningsdetaljer vittnar om. Undrar om brandskåpet finns kvar?

Trots att det var värdparet som fyllde år fick även jag med mig en present hem: en Göteborgsduk!

Under tågresan hem satt vi sedan mest och drömde om rymliga källare. Själv är jag visserligen ganska nöjd med att bo litet, för det gör att man låter bli att samla på sig saker som man absolut inte behöver. Men när man inte ens kan hitta ett lämpligt förvaringsställe för en kasse valnötter (under sängen säger ni?) är det klart att det är lätt att börja drömma om mer. Tänka sig, en egen cykelverkstad!

Låta sitt vatten

Under tiden jag stod och pratade med den trevliga telefonförsäljaren, han som försökte blåsa mig och sätta mig som företagare i klistret redan från början, stod en annan trevlig karlslok utanför fönstret och LÄTTADE PÅ TRYCKET. Fullt synligt. Ungefär i den del av cykelvägkorsningen som syns till höger på bilden i mitt förrförra inlägg. Som vanligt när sådant händer trodde jag till en början inte mina ögon, så jag hajade till först efter någon sekund (så där som figurer i tecknad film gör när de springer ut över kanten på ett stup), men ställde mig sedan och vrålstirrade.

Jag säger "som vanligt", för dessvärre är det här inte någon särskilt unik händelse, vilket säkert de flesta vet av egen erfarenhet. Och att jag säger "vrålstirrade" beror på att det är vad jag brukar göra när män ställer sig och URINERAR i min åsyn.

Är det så att det inte alls generar vissa män att TÖMMA BLÅSAN mitt framför sisådär 30, 40 lägenhetsfönster? Tänker de inte på det eftersom de har PISSAT i sällskap, med öppen toadörr och vid vägkanter hela livet? Njuter de till och med av att få en anledning att hala fram den och KASTA VATTEN inför publik? Gör de det bara för att de kan? Det må vara fullt naturligt att SLÅ EN DRILL, och det är kanske inte ens särskilt upprörande i sig, men tycker de verkligen att det är helt okej att göra det framför okända människor som exempelvis sitter och äter?

Dagens tilldragelse med slusken som ställde sig och PINKADE mitt i korsningen och en bra bit från närmaste högre växtlighet (men inte så långt bort att han inte hade något val), påminner mig förresten om en episod uppe på Hekla förra sommaren. Min mamma hade då mycket roligt åt mitt lilla utbrott över den herre som stod och LÄTTADE SIG mitt i mitt synfält medan jag satt och åt. Uppe på en vulkan finns visserligen inte många buskage att dölja sig bakom, men han kunde ju förslagsvis ha valt att gå bakom sin bil eller något av de stora klippblock som fanns på platsen. Fast antagligen tyckte denna karl, som en hel del andra, att det var hans rättighet att få SLÅ EN SJUA med fri utsikt över den makalösa naturen.

Undrar om han alls reflekterade över hur vi kvinnor bar oss åt ute i det öppna, karga isländska landskapet. Förmodligen inte. För den orättvisan, och hans brist på hänsyn, tyckte jag att jag kunde få härja lite mot honom, där jag satt tryggt instängd i en stor bil. Och åt! Medan han KISSADE!

Och det är klart att jag glor när de tvingar mig sådär, blottarna. De må njuta av det, men jag glor nedlåtande, så det så. Så mycket att se brukar det ju inte vara heller, för den delen.

Jaja.

Det måste vara det här som kallas penisavund.

Splittrad, stressad och sunt misstänksam

Det närmar sig. I december är jag alltså företagare på riktigt. För ett par veckor sedan var det den bästa moroten i världshistorien för att skriva färdigt en magisteruppsats på kort tid. Nu börjar det dock kännas som så snart att jag inget hellre vill än att ägna mig åt att förbereda mig inför företagsstarten. (Jag skulle med andra ord egentligen behöva en uppsatsslavdrivare, en som inte är så medgörlig som jag själv. Och så dubbelt så långa dygn på det.)

Igår fick jag min första adresserade reklam till mig som företagare. Eftersom jag nästan aldrig får post annars kunde jag inte låta bli att vara lite till mig över det. Fast ännu roligare var det förstås när jag idag äntligen fick registreringsbeviset från Bolagsverket. Nu vet jag vad mitt företag heter!

Det finns givetvis sådant som jag inte alls ser fram emot också. Men det jag hittills fasar mest för är ingenting som har med skatter och bokföring att göra, inte heller att tvingas lära mig att marknadsföra mig själv och mina tjänster och faktiskt inte ens den högst osäkra tillvaron där jag inte vet om jag kommer att kunna försörja mig. Nej, det värsta av allt är att det kommer att ringa en massa folk och försöka sälja saker till mig, och att jag då måste svara i telefonen. Jag antar att jag vänjer mig. Med principinställningen att inte ingå avtal över telefon vet jag ju i alla fall vad jag ska säga.

Men lätt är det ju inte. Det insåg jag redan idag. Mitt under frukostätandet ringde en kille och ville "ha min hjälp". Jag var naturligtvis lika misstänksam som vanligt, men då jag var trött och förvirrad lät jag mig ändå bli indragen i samtalet i några minuter. I efterhand tycker jag att det är lite konstigt att han gav med sig tämligen enkelt efter att jag hade sagt att jag inte går med på saker utan vidare utan ville tänka på saken, så jag blev genast nervös att samtalet spelats in och kommer att manipuleras och att jag sedan får en faktura på något jag inte har beställt.

Sedan ägnade jag förmiddagen åt att (i stället för att jobba med uppsatsen, som jag faktiskt hade tänkt) googla och läsa mängder om det här företaget som nu tydligen går under namnet Ace (tidigare Ace Online och Nordic Ace), och som gjort sig känt som typiskt fult i sina metoder. Dock verkar det mest vara så att de är mycket dyrare än vad folk fattar, att man får väldigt lite för pengarna och att det nästan är omöjligt att bli fri från dem när man en gång blivit kund. De som tackat nej till telefonförsäljningen tycks främst klaga över att försäljarna ringer igen och igen, som det verkar utan att ha någon koll på att de ringt samma nummer många gånger förr. Så jag hoppas att det inte blir värre än så. Och jag hoppas att jag verkligen sa nej tillräckligt tydligt.

På sätt och vis var det ju bra att de här var de första som ringde, för nu är jag mer på alerten än någonsin. Å andra sidan hade inget företag som jag skulle kalla seriöst och respektabelt ringt mig på detta sätt, på mitt privata mobilnummer i sådana ärenden.

Brr!

En anledning att gå ut

Står i fönstret, som jag så ofta gör när huvudet går på tomgång. Följer de förbipasserande bussarna med blicken, sveper vidare och läser av hela bilden. Fastnar automatiskt vid något som ser lovande ut. Är det inte?

Jo! Titta här! Nummer 34.

Snö i Göteborg

Så var det dags för den första riktiga snön för säsongen (det vill säga den första som jag har sett i höst). Inget anmärkningsvärt med det. Två saker med det har dock ändå fascinerat mig idag:

1. Att någon snö alls lyckas lägga sig på marken när det hela dagen har snöat horisontellt och då och då snarast uppåt.
2. Att det var en av de där helt perfekta dagarna i kollektivtrafiken. Bussar exakt enligt tidtabellen, spårvagnar som kom som på beställning där och när man ville ha dem, bra sittplatser och inte ens någon obehaglig lukt under färden.

Och nu kan jag med gott samvete sitta inne resten av dagen och ta mig igenom åtta samlingar med artiklar som jag har lånat till i morgon.

Ledig i kavaj

Min tid delas för närvarande främst mellan uppsatsskrivande och företagsförberedelser, så det händer inte mycket att notera i övrigt i dessa dagar. Det är till och med så att jag väljer bort sociala aktiviteter bara för att få mer tid att jobba. De gånger någon får tag i mig pratar jag dock min vana trogen ändå en hel massa, men bara om mitt, mitt, mitt! Jag är verkligen vansinnigt tråkig just nu. Men jag är innerligt tacksam över alla som lyssnar och kommer med uppmuntrande tillrop och hjälper till på alla möjliga sätt. Jag hoppas att ni orkar fortsätta åtminstone i några veckor till.

Helgerna har trots allt kommit att bli rätt lediga och sociala den här senhösten. Den här veckan var det maskerad på fredagen. Luigi och Daisy arrangerade. I förväg tyckte Daisy och jag att det skulle ha varit skojigt om våra karlar faktiskt hade klätt ut sig till tv-spelskaraktärerna Mario och Luigi, men det slutade med att båda bröderna dök upp i damkläder, lösbröst och långhåriga peruker. För att virra till det hela lite var Luigi rätt lik tv-spelsvärldens Peach medan Mario såg ut som motsvarande version av Daisy. Sammanträffandet var helt oplanerat, men mycket lustigt. Själv hade jag inte orkat lägga tid, kraft och pengar på att ordna någon spejsad kostym, utan jag passade på att lufta den kritstrecksrandiga dräkt jag köpt för många år sedan (under min business-wannabe-fas) men sedan aldrig använt. Kavajens fickor var till och med osprättade. Med denna utstyrsel följde jag alltså på sätt och vis samma tema som karlarna och klädde ut mig till kvinna, om än till en annan tolkning av begreppet.

Idag hade jag besök av brorsan. Vi hängde i några timmar och hade det familjärt slappt och skönt, fast först hade vi en fotosession med ytterligare prydlig klädsel och uppfluffat hår på mig. Förhoppningsvis resulterar fotandet i någon bild där jag ser ut att vara både seriös, kompetent, pålitlig, intressant, kreativ och "icketråkig". Och förstås allt annat jag helst ska vara för att falla alla möjliga målgrupper i smaken.

Till dem som ändå inte läser detta

Okej, vissa vill inte finnas på Facebook, läsa bloggar eller ens sätta sig vid sin dator. De envisas med att besvara mejl med telefonsamtal (eller inte alls). Jag gör mitt bästa för att vara förstående. Men jag tycker att i så fall är jag i min fulla rätt att vägra att lyssna av min röstbrevlåda eller att då och då besvara sms och missade telefonsamtal med mejl. Någon rättvisa måste det ju finnas.

Om tidsbrist ska anses vara ett giltigt skäl för att välja bort den skriftliga kommunikationen måste samma villkor gälla för telefonsamtal. Och när jag nu har bestämt mig för att skriva ett visst antal sidor om dagen den här veckan ser jag ingen bättre lösning än att stänga av telefonen då och då för att få tillräcklig arbetsro.

Folk är ju olika, tycker olika, fungerar olika, prioriterar olika. Jag har fattat det. Fast jag lyckas aldrig meddela datorvägrarna detta. Konstigt nog.

Uppdatering:
Vid inlägget jag länkar till ovan fick jag förresten tips om att man kan stänga av sin röstbrevlåda, och nu då jag har en annan mobiloperatör än den gången visar det sig att det har blivit betydligt lättare att fixa detta. Men just som jag är på väg att koppla ur röstbrevlådan börjar jag ändå tveka. Vill jag verkligen aldrig ha den? Jo, nej, jo, nej? Och så presenterar sig ännu ett ämne för en meningslös bloggföljetong.

Tennisskor?

Ni som vet en massa, kan ni vara snälla och förklara det här för mig? Inklämd mellan plösen och snörningen i en av mina nyinköpta skinnkängor satt en liten boll, som en tennisboll fast mindre. Vad har den för funktion? Innehåller den saker som gör den olämplig att spara bara för att den är rolig?

Besökshelg

Det har varit besökshelg här. Toad och Toadette hälsade på sina söner i Göteborg och även jag har i samband med det blivit gödd på god mat. Bland annat åt hela gänget en makalöst smarrig lördagsmiddag på en mycket trevlig grekisk restaurang. Söndagsmiddagen var inte mycket sämre, och framför allt var den stor. Utöver maten fick jag en tidig julklapp, i form av en liten del av årets valnötsskörd och dessutom ett tillhörande öppningsverktyg, vilket var mycket uppskattat.

I går var vi åter på Naturhistoriska museet, nu tillsammans med gästerna med flera, och sedan jag efter senaste besöket blev upplyst om att Malmska valen tydligen skulle vara klibbig på ytan studerade vi den noga. Jag lät undersöka det där med kladdigheten, och fick det bekräftat, men för den skull kan jag fortfarande inte anklagas för att ha vidrört museiföremålen.

Lite ironiskt kändes det att jag, som så sällan är inne i centrum numera, skulle hänga där stora delar av helgen just nu när det var bombhot och stort polispådrag, men det gick bra. Kanske var det till och med en fördel att gå i Nordstan idag, för det kan nog ha varit lite mindre trängsel än vanligt i affärerna.

Jag var duktig och klarade av två tråkviktiga ärenden: inköp av höstskor och klippning av hår. Klippningen behövdes verkligen, men att den blev av just nu var mest för att jag skulle få användning för en kupong som berättigade till halva priset. Och det var då för väl att jag bara behövde betala halva normalpriset, för det blev ändå ungefär dubbelt så dyrt som på vissa andra ställen med studentrabatt. Dessutom såg jag sedan på kvittot att salongen körde med den omtalade olagliga metoden att öresavrunda även vid kortbetalning, så jag blev alltså blåst på 50 öre. Ska man tipsa polisen då, eller vad gör man?

Bra helg kort sagt. Och "klipp dig och skaffa ett jobb": (typ) check!

"Hej Skatteverket!"

Min nya kompis är tydligen en flitig självgooglare. Det ser jag som ett gott tecken. Skulle någon ha något att klaga på kanske det faktiskt når fram. Det har nu absolut inte jag, än åtminstone. Och idag fick jag nästa brev, som var om möjligt ännu trevligare, bara för att det faktiskt innehöll ett riktigt brev bland alla sifferpapper.

Det känns skönt att inse att jag inte är rädd för min nya kompis. Jag gör ju allt jag förmår för att göra rätt, och får förhoppningsvis i gengäld den hjälp som utlovas för att det ska bli så bra som möjligt.

Jag kom förresten att tänka på en tidigare kurskompis som jag pluggade svenska med. Som ett exempel på hur man måste lära sig att anpassa sitt språk efter situationen berättade hon om hur hon hade hjälpt en man som var relativt ny i Sverige att kontakta någon myndighet. Han hade förstått så mycket som att här säger vi hej till alla, men hon tyckte att det var vansinnigt roligt att han hade inlett sitt brev med "hej Skatteverket". Äh, säger jag nu. Det måste man ju kunna göra. Om man är kompisar i alla fall.

Taskigt

Gissa vad! Både Mario och Luigi har fått sina kexchokladhanddukar, men jag har inte fått någon. Å ena sidan känns det så typiskt att jag därför inte är ett dugg förvånad, å andra sidan har de gått och drivit med mig i flera månader och sagt att det skulle kunna bli så här, och därför är jag nu sur på dem, mer än på den som borde ha skickat mig min handduk. Kanske har de rentav manipulerat min post och arrangerat detta. Flinar hånfullt och retas gör de i alla fall. Det gör betydligt ondare än att råka ut för företagens orättvisor.

Jag som nyligen har läst ut Kjell Erikssons Kjell bär med mig färska påminnelser om att man ska vara snäll även när folk är taskiga mot en, men det hindrar ju inte att jag tjurar en stund.

Brev med f

Ni: Jaha, hur var det här då?

Jag: Tja, jag producerar fortfarande mer snor än akademisk text, men idag fick jag brev från min nya kompis Skatteverket. (Jag får förresten jobba lite på den relationen, tror jag, för min nya kompis niar mig. Dock inte versalt, tack och lov.)

Ni: Jaja, brev från Skatteverket får vi ju alla lite till och från.

Jag: Jo, jag också faktiskt. Men det här brevet innehöll mitt eget stora F!

...

(Det går bra att studsa energiskt, klappa i händerna och fjortispipskrika nu. Det blir inga mer detaljerade avslöjanden än så för tillfället.)

Dagens plus i kanten

Nu fick jag en ny idol. Kontakten på Språktidningen (eftersom jag inte nämner namn annars ska jag inte göra det nu heller) mejlade och undrade om jag hade fått min bok. Och ja, det kunde jag ju meddela att jag hade.

Omtanke om kunderna is the shit. Jag tänker i allmänhet rätt mycket på det här med att vårda kundrelationer, men just nu av olika anledningar ännu mer än vanligt. Så goda exempel fastnar i minnet.

Ynkedom

Jag var visst sjukare än jag trodde igår. Eller blev, åtminstone. För dagen slutade med att jag låg däckad framför tv:n i flera timmar i sträck. Med tv:n på! (När såg jag senast på tv på eget initiativ?) Till en början stängde jag av ljudet i reklampauserna men efter ett tag orkade jag inte ens det, så då låg jag där och såg på reklam för nässprej och te medan jag snörvlade och hostade konstant och inte ens orkade hämta ett glas vatten.

Ute blåste stormbyar som kastade upp kvistar och annat mot mitt fönster på fjärde våningen. Det kunde i och för sig ha varit den perfekta kvällen att ligga inne och kura, ombonad av kuddar och filtar, men nog kan man känna sig mysigare än vad jag gjorde ändå.

I vilket fall som helst ska jag bara vara frisk i morgon, för då är det äntligen dags för en inflyttningsfest som vi har väntat mycket länge på. I kväll får det inte bli någon tv-kväll.

Same old, same old

På Västkusten intet nytt, kan man säga.

Jag är sjuk igen, förhoppningsvis bara i en vanlig och relativt snabbt övergående förkylning den här gången. Jag sitter uppe på nätterna och jobbar och grejar, och sover sedan gott på förmiddagarna.

Och så är jag förföljd av min Hatgranne. Man ska inte hata, jag vet, och det brukar jag inte göra, men en Hatgranne kan man uppenbarligen ha ändå. Det är ju hans val, inte mitt. Han är Världens Äckligaste Gubbslem till Granne (VÄGG). Han stinker på alla tänkbara sätt. Tydligen tycker han det själv också, men det hjälper inte mig, för det betyder bara att han brukar ha sin ytterdörr öppen på "vädring" in mot huset. Jag får kväljningar vid blotta tanken på honom.

Ibland har jag känt hans vedervärdiga odör inifrån tvättmaskinen när jag ska tvätta, och det är en stank som naglar sig fast så till den milda grad att min tvätt sedan luktar likadant när jag tar ut den efter körd maskin. Gubbäckelstank!

Det värsta är att han tycks förfölja mig, trots att det inte borde vara möjligt. Senast jag tvättade upptäckte jag att jag skulle ta över de maskiner VÄGG:en hade använt, och att han till råga på allt fortfarande var kvar i tvättstugan. Första impulsen var att springa därifrån, men jag behövde ju tvätta, så det var bara att hålla andan och skynda sig järnet.

Eftersom jag misstänker att han är ungefär lika regelbunden i sitt tvättande som jag (vilket i och för sig inte är konstigt, då han alltid verkar gå i samma vidriga kläder), och har råkat ut för honom i tvättstugan ett antal gånger nu, har jag försökt se till att boka tvättpass på olika dagar och olika tider från gång till gång. Men inte hjälper det. VÄGG:en är lik förbaskat där och stinker så att man nästan dör!

Ja, så allt är som sagt som vanligt här. Vi hade i och för sig en skata inne i huset i över ett dygn för några dagar sedan, men det iddes jag visst inte blogga om. Dock, mycket bajs blev det.

Sparka boll

Har jag bloggat om fotboll någon gång? Jag vet inte, men det är då inte vanligt. Men nu blir jag så illa tvungen. (Nej! Inte så, fortsätt läsa bara.)

Att jag inte skriver så mycket om fotboll kan ha något att göra med att jag avskyr fotboll (bortsett från VM -94 och även då och då annars att titta på, främst, landslagsfotboll). Och att jag avskyr fotboll kan ha något att göra med att jag förknippar det med skolgympa. Jag avskyr allt som på minst lilla vis går att associera med skolgympa. Utom möjligen dans och badminton.

I min klass på högstadiet spelade nästan alla fotboll på fritiden. Så inte nog med att det var gympalektion, vilket bara det räckte för att ge mig ont i magen i timmar i förväg, när det var dags för fotboll tvingades jag också känna mig ännu mer värdelös än vanligt medan alla de andra hade skitkul. Ändå var det väl inte så farligt i praktiken, för jag höll mig alltid så långt ut på kanten och så långt borta från bollen som det bara var möjligt, och där är det normalt inte många högstadieelever som passar till en. Faktum är att det inte är någon som ens ser en. Men det fattade ju inte jag då.

Jag hade inte konfronterats med denna skräck från det förgångna på bra länge när jag idag passerade en gräsplan där fyra småkillar spelade fotboll. Eller spelade och spelade, vad visste väl jag om det, men jag märkte att de hade en boll och skrek och svor en del i alla fall. Så medan jag gick förbi dem försjönk jag i tankar på hur jag skulle prata med dem om språkbruk och sådant om det hade varit min uppgift att göra det.

Helt avskärmad var jag ändå inte, för jag uppfattade att en av killarna ropade "ursäkta" samtidigt som jag i ögonvrån såg bollen komma rullande, på väg att korsa gångvägen bakom mig. Och jag må vara helt väck när det gäller fotboll, men när det handlar om kommunikation står det bättre till, så jag fattade förstås genast vad de ville.

Jag vände om, stoppade bollen med foten och kände samtidigt hur hjärtat började skena. Killarna var ändå säkert femton meter bort. Skjuta så hårt och ändå rakt? Hjälp!

För att ta deras uppmärksamhet från bollen hojtade jag "orkar ni inte springa lite?" medan jag siktade och svingade foten genom gräset. (Och nej, det är klart att de inte gjorde, för de var ju ute och spelade fotboll, vilket ju är hemskt utmattande.) Hade min hjärna inte varit utslagen av stressen hade jag förstås inte vågat mig på något så riskabelt som att prata och sparka samtidigt, men hur det nu gick till fungerade det faktiskt. Bollen for i väg, lagom hårt och precis rakt mot killen som ropat och nu stod och väntade. Jag stirrade häpet efter den.

Sedan skrattade jag vuxet och kände mig som tio år och femtio på samma gång medan jag vände mig om och gick vidare. Och se där, nu har jag bloggat om fotboll också.

Kontrollfreak

Efter allt strul tidigare började jag nu, en månad efter att jag fått mejl om att jag vunnit en bok som skulle "skickas inom kort", misstänka det värsta. Det var ju ändå så att jag förra året, när jag vann i samma tävling, fick vänta i flera månader, och då jag till slut mejlade och frågade fick jag veta att boken verkligen skulle ha skickats samtidigt som jag fick beskedet att jag vunnit. Så då borde det rimligen vara samma system i år, kan man tänka. Kanske därmed även samma system för att tappa bort min adress?

För att inte dra ut mer på ovissheten mejlade jag faktiskt på en gång när jag börjat tänka på det här, alltså igår morse. Svaret kom snabbt. Vinstböckerna skulle skickas just i början av den här veckan, så om jag bara kunde tåla mig lite till skulle jag nog få min.

Jaha. Så resultatet av allt administrativt krångel är inte, som jag för ett ögonblick trodde, att jag har blivit bättre på att ta itu med saker själv och våga fråga, utan snarare att jag har blivit en sådan där jobbig en som aldrig litar på att någon enda människa sköter sitt jobb och som måste fråga och tjata om allting i onödan.

Ännu fånigare framstod jag för mig själv när jag, efter att ha väntat ända till kvällen med att ta en liten promenad, på hemvägen slutligen tittade i postfacket och där hittade en avi. Men jaja, då fick jag ju i alla fall både min bok och en extra promenad på en gång.

Och förresten, om jag nu håller på att bli en dryg typ gör det kanske inte så mycket när allt kommer omkring. För världen lär det vara en försumbar förändring, men själv kan jag få både svar och ordning och reda lite fortare. Ah, vad härligt avtrubbad och hänsynslös jag ska bli!

När jag kan välja själv

Nu har jag gjort så där igen. Suttit uppe hela nätterna och jobbat och helt halkat ur normala människors dygnsrytm. Jag försöker verkligen lära mig att få saker gjorda på kontorstid, men då och då måste jag falla för frestelsen att göra på det lättare sättet. För det blir ju så vansinnigt mycket mer effektivt för mig så. Det är så skönt att slå sig till ro framför datorn efter midnatt, när världen tystnar omkring mig, folk går och lägger sig och slutar hänga på nätet och vara tillgängliga för telefonsamtal. Jag behöver inte äta, inte sköta hushållssysslor, ingenting.

Och så går timmarna medan jag sugs allt djupare in i det jag håller på med. Tiden rusar förbi och jobbet tar sig i jämn lunk framåt medan allt annat står stilla. Så, rätt vad det är hörs morgonens första buss passera och jag tittar förvånat upp. Hade det varit försommar hade jag sett solen gå upp över sjukhuset för länge sedan, men nu är det fortfarande nästan mörkt när jag går och lägger mig samtidigt som morgonleveranserna till kvartersbutiken kommer och grannarna i huset börjar vakna och spola i vattenledningarna.

Dessutom har jag märkt att jag har mycket lättare att klara mig på färre timmars sömn om jag går och lägger mig på morgonen än om jag försöker sova som folk och gå upp tidigt. Eventuellt har det något att göra med att det känns mer motiverat att stiga upp vid middagstid än före solen, men jag tror bergfast att det är mer än så. Jag fungerar helt enkelt bäst sent på dagen och på natten, och sover bäst på morgonen och förmiddagen.

Hur som helst, det där var igår. Idag vaknade jag faktiskt ungefär vid samma tid som jag kröp till kojs igår morse. Så för ögonblicket är jag väl "som folk" igen då. Dags för dagskift.

Livet som ekorre

I helgen var vi ute och letade bokollon. Vi hittade också bokollon, alltså till och med själva fröna, inte bara kapslarna. Sedan hittade vi ekollon (vilket inte är svårt, utan snarare skulle man väl ha hjälm när man går under ekarna så här års), enbär och en hel massa andra fröer. Det är liksom säsong för det nu. Så nu skulle jag kunna odla även svenska träd och inte bara exotiska fruktträd i min lilla trädgård.

När jag tänker efter borde jag dock egentligen samla tallkottar, för tall är trots allt min givna trädfavorit. Å andra sidan gör tallar sig bäst i stort format och ute i skogen. Liksom ekarna.

Jag tror att Mario får ha ekodlandet för sig själv. Det finns roligare saker än att titta på när en ek växer. Jag har förresten redan en, utomhus på landet, och på de bortåt tjugo år som har gått sedan jag hittade plantan i gräsmattan har den lagom hunnit växa om mig på höjden. Det kan i och för sig delvis bero på att den har fått för sig att den är en akacia eller något, och därmed växer mer sidledes än på höjden.

Nog med babbel nu. Här kommer några höstbilder som jag passade på att ta när jag ändå var ute och samlade.

Inte så att man blir direkt sugen

Det är rätt fascinerande att läsa platsannonser. Mestadels frustrerande, men också fascinerande. Vissa annonser är otäckt illa skrivna, men det finns också en hel del som har gått igenom något slags stavningskontroll. Det fascinerande är dock att även om texten i resten av annonsen är okej, så händer underliga saker så snart det ska nämnas något om önskvärda språkkunskaper.

Antingen blir skribenten så nervös vid tanken på att försöka vara språkligt korrekt att det bara blir värre.

Eller så är det ett test.

Fast om det är ett test tror jag inte att det fungerar. Jag misstänker att just de här företagen inte kommer att belönas med den kompetens de skulle behöva.

På tal om Mario

Jag ska väl inte skriva om Mario idag då, för då blir folk säkert förvirrade. Men nu ska vi ha lite Nobelmiddag här i alla fall.

Veckans nyheter

Det här är ju skitbra. En pluggkompis som kräver resultat, en promenadkompis som ser till att jag får socialt liv, naturupplevelser och motion på samma gång, och så Miss Gillette som säger åt mig att inte blo... Ojdå.

Det kanske inte var hans egna

För två veckor sedan tömde jag en torktumlare på kalsonger och strumpor, då killen som använde maskinerna före mig inte hade kommit tillbaka när min tvätt skulle torkas.

Hans tvätt ligger fortfarande kvar i tvättstugan.

Jag kan inte låta bli att undra. Kan någon verkligen glömma sin tvätt så länge? Har han sådana enorma mängder underkläder att han inte saknar 10-20 uppsättningar? Dog han?

Kortvarig lycka

En dag i förra veckan när jag kom ut upptäckte jag att "min" hassel var borta. En väl tilltagen marginal mellan växtlighet och byggnad hade uppstått. Bara så där! Jag som just hittat hasseln! Och sista gången jag såg den fanns det till och med nötter kvar. Snyft.

Jag har ju de här i alla fall.

Trädnörderiet eskalerar

Från mitt fönster ser jag en gren ligga på cykelvägen nedanför. Jag tycker att jag känner igen den. Den ser precis ut som någon gammal gren som antingen jag eller brorsan sparade någon gång i barndomen.

Till och med jag själv tycker att det är helt befängt att komma ihåg en viss bestämd gren, så jag är så illa tvungen att notera det.

Kåken

Igår var jag på Kåken för första gången. Två saker slog mig då:

1. Att det skulle ta så lång tid för mig att ta mig dit! Konstigt. Speciellt med tanke på att det ligger så nära vägen där jag ofta passerar.
2. Det är mycket större än jag hade fått för mig. Konstigt. Speciellt med tanke på att det ligger så nära vägen där jag ofta passerar.

Rapport från köksträdgården: 4 oktober

Det var ju ett tag sedan senast, så det är hög tid för en ny runda i fönsterträdgården. Det känns bara inte som om det har hänt så mycket att redogöra för. Det kan ha något att göra med att jag numera bara odlar träd, och sådana växer sällan så rasande fort. Som väl är, får man väl säga, för tio träd i ett studentrum skulle i så fall vara ungefär tio för många.

Till höger tamarinderna /p/, /t/ och /k/. Nog har de tagit sig under sommaren, men jag undrar verkligen hur länge de ska växa som plymer med alla blad vända åt ett håll? Så där ser väl inte träd ut heller. Till vänster det större citronträdet från Mjölby. Det har inte fått något namn, kom jag på. Hm.

Från vänster till höger: två citronplantor till, som inte heller har fått varken namn eller fart på växandet (fast de senaste bladen är i alla fall större än de tidigare), Litchi Prosit II, som beter sig lite skumt men får hållas, Lionel Litchi, som tappade en massa blad i somras men nu verkar ha piggnat till och börjat grönska igen, och slutligen myrtenplantan jag fick förra året och sedan dess bråkar med för att den skjuter skott åt så konstiga håll.

Vill man få stora träd fort ska man tydligen satsa på avokado. A. Vokal-Då tycks trivas alldeles utmärkt i sin kruka som redan börjar se skrattretande liten ut. Personligen tycker jag att det vore smart att satsa på lite grövre stam före allt större och tyngre blad.

Käften

Det finns mycket jag just nu skulle kunna skriva om mina senaste erfarenheter av ett samhälle som är uppbyggt kring någon idé om att människor ska röra sig längs en rät linje, ägna sig åt en enda syssla åt gången och följa standardmallen.

Men det ska jag inte. I stället håller jag för fullt på med att amputera några delar av min oregelbundna och spretande konstnärssjäl så att jag kan pressa ner den i det fyrkantiga utrymme som enligt uppgift är avsett för just den.

Så nej, jag har inte slutat blogga. Jag snackar bara inte så mycket för närvarande. Jag tror inte att det beror på sjukdom, även om det verkar väldigt underligt för att vara jag.

För säkerhets skull.

Bokmässan 2010

Trots att jag inte alls är lika bokgalen som förr, och framför allt inte känner för att köpa så många böcker längre, så måste jag nog säga att den här dagen kan ha varit den ljuvligaste hittills av mina relativt få på bokmässan. Till stor del berodde det nog på att det blev en heldag, vilket faktiskt inte har blivit av någon gång förut, så nu kunde vi kosta på oss att ta det lite lugnt och slappa emellanåt. Att ha med sig Mario som sällskap visade sig också vara en fullträff, för han var precis lagom intresserad och ointresserad av allting. Dessutom hann vi träffa Malmöbrodern hans ett tag, och bröder är ju alltid trevliga att träffa, oavsett vems de råkar vara.

Till slut handlade vi faktiskt också, några noga utvalda böcker, presenter och annat smått och gott. Jag spontanköpte Kjell Erikssons bok Kjell, delvis på grund av hans tilltag med signeringstelefon på bokmässan, som gick ut på att man fick ringa honom om man ville ha hans bok signerad. Det behövde jag nu inte, då han råkade stå vid kassan där jag tänkte handla, men det var en kul idé (och säkert oerhört påfrestande för honom), så jag ville gärna bidra till att det skulle löna sig.

För er som inte var där.

Dagen gick fort förstås. Själv var jag inte mycket tröttare när jag lämnade bokmässan strax före stängning än när jag kom dit på morgonen, men Mario, förkyld och sliten, kunde på hemvägen fullt sanningsenligt säga sig vara, just det: mässmör.

Räkmackan 2010

Bokmässa igen! För mig betyder det nu inte några långa resor och heller inget mässbesök förrän senare, men jag har ändå hunnit börja få ordning på känslan. Nu har det börjat! Och idag var det bloggträff med räkmacka. Själva mackan var godare än den jag fick förra året, och det vete katten om jag inte också hade ännu trevligare i år. Bara att komma ut bland folk gjorde mig uppåt efter allt detta hemmasittande och hostande, och att se lite kändisar i myllret är alltid kul. Men det som gör en bloggträff till en bloggträff är ju ändå framför allt bloggarna, alltså människorna (de som skriver bloggarna).

Det bidde ingen bloggservett denna gång och jag tog inga bilder, men vi hann se Översättarhelena innan hon rusade till nästa programpunkt, Lotten och hennes djefla man bjöd på tips och uppmuntran när jag förde mina planer på företagande på tal, och Pseudonaja och Miss Gillette verkade inte alltför missnöjda med hur jag i tur och ordning har tagit över deras respektive gamla kvarter här i Göteborg. Det fanns med andra ord en hel del trevligheter att prata om.

(En fullständig närvarolista finns på en av bloggarna jag länkar till ovan. Där finns förresten också en dagsfärsk bild där man kan skymta mitt ena bröst. Det är bara för den nyfikne att ge sig ut i bloggosfären och leta!)

Jag åkte sedan hem i ett euforiskt tillstånd, höll på att glömma att gå av spårvagnen (men som tur är har man flera chanser) och så fort jag kom hem gick jag ut på en lång, skön planeringspromenad i naturen. Visst, det hade varit kul att gå på bokmässan redan nu som alla de andra, men en dag som denna är jag mer än nöjd med att för en gångs skull vara absolut säker på vad jag vill göra. Och det inkluderar definitivt vardagsbesök på bokmässan nästa år.

Delad glädje

Fick för någon vecka sedan syn på den här bloggen och fnissade lite för mig själv över en del lagom slående likheter med en viss annan blogg. Och nu kom jag på att det kanske är någon mer som vill fnissa lite, så varsågoda.

Valdagen 2010

Dagen började med extra tidig uppstigning och morgontåget från Kalmar (där vi lekt loss med ännu en glad nollåring). Att åka vid den tiden innebar tre byten på vägen mot Göteborg, med en genomsnittlig bytestid på tio minuter. Dessutom var det X2000 på en sträcka, vilket var ett orosmoment för att jag länge undvikit dessa tåg av åksjukeskäl och på grund av allt man hört och läst på senare tid. Men, tro det eller ej, allt gick alldeles perfekt och vi kom fram till Göteborg exakt enligt planen!

Väl i stan begav vi oss omedelbart till Naturhistoriska museet, där vi, tillsammans med många, många barn i alla åldrar, tog en titt inuti den Malmska valen, som var öppen så här på valdagen. Detta var orsaken till att vi valt det där tidiga tåget med alla bytena, för sedan jag för fyra år sedan, genom andra bloggare, fick höra talas om detta praktiska ordvitsande har jag inte kunnat släppa tanken på att få ta del av evenemanget nästa gång det var dags, nu när jag ju bor i Göteborg och allt.

Valen. Nu har även jag varit inne i den.

Senare fick Mario och jag sällskap av Luigi till vallokalen. I vanliga fall brukar jag rösta rätt tidigt under valdagen, så det var ovant att spara "jobbet" till sist av dagens aktiviteter, men då fick jag uppleva långa köer fram till valurnorna, och det var en nyhet jag fann rätt stämningshöjande.

Hur det blir med stämningen under återstoden av dagen är ovisst, men nu är det i alla fall dags för valvakepizza.

Min sista 50-öring

Skulle gå och kompletteringshandla en enda liten grej. Eftersom jag normalt alltid betalar med kort om det går kom jag på att det här kunde vara ett ypperligt tillfälle att göra av med småpengar, och i synnerhet då 50-öringarna som snart går ur tiden. Men jag hade inga sådana. Det känns som om jag nästan aldrig har haft mer än högst en åt gången heller, så det var inget märkvärdigt.

Fast bara för det ändrade jag genast uppdraget till att handla om att skaffa mig en 50-öring att spara. Och som tur var kostade den vara jag skulle ha något å sjutti, så jag fick både växel innehållande en 50-öring och en "rabatt" på 20 öre. Jämfört med hur det skulle bli sedan, utan öringar och med avrundning till hel krona, blev det ju hela 50 öre billigare!

Vilket klipp!

Lärorik dag på något oväntade sätt

Om man normalt nästan inte har någonting schemalagt om dagarna är en hel dag av föreläsningar och information från myndigheter en ganska stor grej. Det tyckte jag i alla fall, och gick och laddade stenhårt i ett par veckor efter att jag väl hade lyckats anmäla mig till dagens starta företag-dag. Och när det både är något utöver det vanliga och man är som jag så vill man förstås gärna förbereda sig väl, kolla upp färdvägar och lokal och vara ute i god tid, klä sig propert och se vuxen och ansvarstagande ut när det är dags att träffa folk och nätverka.

Ändå är jag rätt nöjd med att ha lyckats vakna nästan två timmar senare än planerat, varken ha fått tid för frukost eller hårborstning, ha kommit inhastande i lokalen med tio sekunders marginal till första föreläsningen och sedan faktiskt ha varit så utsövd att jag har kunnat vara på alerten hela dagen.

Jag vet i och för sig inte hur mycket viktigt jag därefter fick höra som jag inte redan hade läst mig till på egen hand, och så värst många bestående kontakter med nya människor ledde det hela väl inte till, men det var inspirerande, uppmuntrande och kändes gott att träffa en massa folk som tänkte på samma saker som jag själv.

Men vad är det med folk som inte kan stänga av ljudet på mobilen, trots tydliga uppmaningar om detta? Varför har just dessa personer också de drygaste, gällaste ringsignalerna? Och hur kan man, när tvåhundra personer tyst blänger på en för att ens mobil har avbrutit en föreläsning, svara i telefonen och sitta kvar och fortsätta prata? Två gånger! Jag antar att det var en sådan där snubbe som snart kommer att bli väldigt framgångsrik med sitt eget företag.

Hoppsan!

Medan jag följde upp föregående inlägg med ett samtal med Nische kom vi att tänka på att det borde ha kommit upp några resultat till Språktidningens sommartävling. Jag letade upp sidan och ögnade förstrött igenom listan över vinnare, läste ortnamnen högt och förvånades över att så många vinnare kom från samma ställen. Och så hörde jag mig plötsligt uttala mitt eget namn, vilket förstås fick mig att hoppa till. För jag brukar ju inte vinna i tävlingar.

Jag brukar faktiskt inte vinna i tävlingar. Kanske måste jag revidera den regeln nu när jag uppenbarligen har gjort det två gånger på raken? Fast jag har inte fått något meddelande om det än, och då det förra året tog fyra månader efter att jag meddelats om vinsten innan jag fick min bok anser jag att det absolut är för tidigt att ropa hej och så vidare.

Ändå: jippi!

Paradis av slagg

Möjligen tycker Nische och kompani att jag bloggar för sällan, för idag kom det ett paket med posten, och sådant brukar som bekant ofta föranleda omnämnanden i bloggen, så det var ju smart tänkt i så fall. I dessa veckor av isolering och självömkan blir jag dessutom extra intensivt berörd av varje påminnelse om sådant som inte är här och nu.

När jag så får Ekomuseum Bergslagens nya guidebok i min hand, börjar bläddra och genast ser bilder från bekanta platser övermannas jag omedelbart av längtan. Hem. Visst är jag hemma även i Göteborg nu, men inte finns det något annat ställe jag hör ihop med så starkt som Bergslagen! Skogarna och sjöarna på andra håll må likna dem i mitt hjärta, men det är ändå alltid något som saknas. Bergen. Gruvorna. Hyttorna. Slaggen. Bergslagsbebyggelsen. Något i luften.

Och så bannar jag mig själv för att jag inte var där mer under denna lediga sommar. Ja, för att jag överhuvudtaget visst missade att ta vara på sommaren till fullo. Den var ju riktigt fin, men den egentliga sommaren var så ovanligt tidigt överstökad att jag lät mig luras att tro att den nätt och jämnt hade börjat när den tog slut. Och därför missade jag att bada, gå på knastriga grusvägar och i tysta skogen och leva livet på landet i den utsträckning som skulle ha mättat mig för hela året. Visst var jag borta från stan en del, men det blev kanske inte så mycket slapp lantvistelse för det, kan jag se så här i efterhand.

Dock, jag har åtminstone stadsnatur inpå knuten, jag har sjöar och skog och klippig terräng, och Göteborg är inte alls dumt för att vara något annat än Bergslagen. Men när jag är nära att börja tänka på att det precis just nu är som längst till nästa chans och möjlighet måste jag, för att inte bli mer galen än den här sjukdomstidens innesittande redan har gjort mig, promenera ner till byggarbetsplatsen en bit härifrån och låtsas att de stora grushögarna som ligger där öde i skymningen är slagghögar.

För att övertyga andra om Bergslagens magi borde jag kanske ha valt en gladare bild, men denna (tagen vid Stollbergs gruva) rymmer allt det viktiga. Och jag vet ju att det ändå inte är många i denna värld som skulle begripa sig på min kärlek till slagg, eller till sten överhuvudtaget. Det gör heller inget, bara ni låter mig hållas.

Förresten, en snabbräkning i guideboken avslöjar att jag bara har gjort någorlunda ordentliga besök vid ungefär en fjärdedel av ekomuseets miljöer. Jag har med andra ord en del att göra nästa sommar.

Så fråga ugglan

Att man ber de människor man litar mest på om råd då och då är säkert normalt. Det gör i alla fall jag, oftast utan att riktigt reflektera över det. Men nu råkade jag ändå börja tänka på saken, och inte minst på de svar jag brukar få. Om man hårdrar det har varje person något eller ett par svar som nästan garanterat dyker upp när jag ber om lösningsförslag till mina små och stora problem.

Mamma: 1) Ta en tablett! 2) Ring och fråga!

Pappa: Förlåt, men det där är inte riktigt mitt område.

Brorsan: Gört!

Mario: 1) Sätt ett Hello Kitty-plåster på! 2) Messmör!

Luigi: Smaka på det!

Göteborgskusinen: 1) Ja! 2) Nej!

Pinglan: Men får den inte plats under sängen då?

Alltihop är ju bra svar och så, och jag uppskattar varje uppriktigt försök till hjälp. Men jag känner ändå att jag nog behöver rådgöra med ännu fler personer om hur jag ska göra med den här efterhängsna idén jag har om ett eget företag.

Hack, hack

Till och med någon som jag kan få nog. Av att vara sjuk förstås, det får väl alla, men också av sjukdomens effekter. Jag sitter hemma, och missar under tiden en massa fina sensommarpromenader, för när jag försöker mig ut får jag hostattacker efter minsta lilla uppförsbacke. Sover upphackat, och av någon anledning skapligt bra endast på förmiddagarna, och det oavsett när jag går och lägger mig på kvällarna, så sedan blir det inte mycket gjort på dagarna heller. Träffar inget folk, längtar enormt efter kontakt, sitter med telefonen i handen, men påminner mig snart om att det inte går att prata för då går halsen omedelbart sönder och jag hostar nacken ur led på natten sedan.

Så kan det räcka nu? Jag har liksom andra saker jag vill göra också. Och blogga om.

Tillbaka till vardagen lagom till helgen

Efter att i fyra dagar knappt ha kunnat varken äta, sova eller prata upptäckte jag till min förvåning idag att vändningen hade kommit. Att få anse det vara skönt med halsont av normal intensitet gav en liten kick i sig, men det öppnade också sådana svindlande möjligheter!

Jag kanske orkar gå ut! Jag kanske slipper vara ensam i helgen! När jag nu har missat nästan en hel veckas fint väder längtar jag mer än vanligt efter dagsljus och frisk luft. Och efter fredagsmys.

Det första lilla testet var dock ett pass i tvättstugan. Jag var ovanligt ickepunktlig dit, men då jag ändå bara hade tänkt tvätta en maskin tog jag det lugnt. Det gjorde att en ny liten utländsk studenttjej hade hunnit lägga beslag på mina bokade maskiner innan jag kom dit. Hon var visserligen enormt ångerfull och bad om ursäkt tusen gånger, och just idag gjorde det ju inte så mycket, men det var inte lätt att med svag och sprucken röst försöka förklara alla regler och funktioner på engelska. Hoppas att hon inte ställer till det för någon annan, för då är det ju jag som måste stå till svars för det, inser jag nu. Åh, vad jag är trött på krångliga system som användarna själva tvingas upplysa varandra om!

På tal om krångliga system har jag förresten också upptäckt fler underligheter som för mig får Arbetsförvirringens inskrivningssystem att te sig högst ineffektivt. Utöver det har jag väl inte upptäckt så mycket sedan senast, utan mest bara ägnat mig åt att försöka slippa svälja. Men nu är det fredag, och detta faktum gläder mig nu minst lika mycket som om jag hade haft ett jobb att gå hem från för veckan.