torsdag 18 november 2010

Splittrad, stressad och sunt misstänksam

Det närmar sig. I december är jag alltså företagare på riktigt. För ett par veckor sedan var det den bästa moroten i världshistorien för att skriva färdigt en magisteruppsats på kort tid. Nu börjar det dock kännas som så snart att jag inget hellre vill än att ägna mig åt att förbereda mig inför företagsstarten. (Jag skulle med andra ord egentligen behöva en uppsatsslavdrivare, en som inte är så medgörlig som jag själv. Och så dubbelt så långa dygn på det.)

Igår fick jag min första adresserade reklam till mig som företagare. Eftersom jag nästan aldrig får post annars kunde jag inte låta bli att vara lite till mig över det. Fast ännu roligare var det förstås när jag idag äntligen fick registreringsbeviset från Bolagsverket. Nu vet jag vad mitt företag heter!

Det finns givetvis sådant som jag inte alls ser fram emot också. Men det jag hittills fasar mest för är ingenting som har med skatter och bokföring att göra, inte heller att tvingas lära mig att marknadsföra mig själv och mina tjänster och faktiskt inte ens den högst osäkra tillvaron där jag inte vet om jag kommer att kunna försörja mig. Nej, det värsta av allt är att det kommer att ringa en massa folk och försöka sälja saker till mig, och att jag då måste svara i telefonen. Jag antar att jag vänjer mig. Med principinställningen att inte ingå avtal över telefon vet jag ju i alla fall vad jag ska säga.

Men lätt är det ju inte. Det insåg jag redan idag. Mitt under frukostätandet ringde en kille och ville "ha min hjälp". Jag var naturligtvis lika misstänksam som vanligt, men då jag var trött och förvirrad lät jag mig ändå bli indragen i samtalet i några minuter. I efterhand tycker jag att det är lite konstigt att han gav med sig tämligen enkelt efter att jag hade sagt att jag inte går med på saker utan vidare utan ville tänka på saken, så jag blev genast nervös att samtalet spelats in och kommer att manipuleras och att jag sedan får en faktura på något jag inte har beställt.

Sedan ägnade jag förmiddagen åt att (i stället för att jobba med uppsatsen, som jag faktiskt hade tänkt) googla och läsa mängder om det här företaget som nu tydligen går under namnet Ace (tidigare Ace Online och Nordic Ace), och som gjort sig känt som typiskt fult i sina metoder. Dock verkar det mest vara så att de är mycket dyrare än vad folk fattar, att man får väldigt lite för pengarna och att det nästan är omöjligt att bli fri från dem när man en gång blivit kund. De som tackat nej till telefonförsäljningen tycks främst klaga över att försäljarna ringer igen och igen, som det verkar utan att ha någon koll på att de ringt samma nummer många gånger förr. Så jag hoppas att det inte blir värre än så. Och jag hoppas att jag verkligen sa nej tillräckligt tydligt.

På sätt och vis var det ju bra att de här var de första som ringde, för nu är jag mer på alerten än någonsin. Å andra sidan hade inget företag som jag skulle kalla seriöst och respektabelt ringt mig på detta sätt, på mitt privata mobilnummer i sådana ärenden.

Brr!