Ett år senare

(Inlägget från 2012-01-02.)

Lionel prick ett år efter sådd. Det här är det största litchiträd jag hittills sett. Vill de någonsin bli större?

Hela gänget. Bilden är tagen i november, men ger ändå en rätt bra bild av hur mycket avokadoträdet Ally har växt. Det är faktiskt till och med en våning blad till på gång uppe i toppen nu.

Hoppas de överlever flytten, för jag vill inte att det ska sluta här.

Inga sorgmyggor för närvarande. Bara en massa damm som flyger omkring i luften.

Örhängesprojektet skippade jag, även om jag åtminstone gjorde ett ryck och bytte mellan fler olika än vanligt under årets sista månader. Tack nya jobbet för det.

Mars i min trädgård

Lionel växer, ryckigt och asymmetriskt liksom föregångarna, men än så länge åtminstone konstant.

På bilden syns också, ja, främst faktiskt, min nya avokadovän som jag kallar Ally. Det namnet kan med god vilja förklaras någorlunda logiskt, men det kan ni ju få fundera på. Då har ni något att göra över semestern och så, menar jag.

Lionel Jr

Säg hej till Lionel Litchi II! Må han få ett längre och frodigare liv än föregångarna fick!

Liknar just nu lite en älg. Eller en örn. Det kan man ju tolka som ett tecken på kraft och mäktighet om man vill. (Och det vill förstås jag.)

Mario, som har kommit ungefär lika långt med sin litchiplanta (odlad med alla tänkbara specialjordar och tillbehör), och som dessutom har ett par till på gång utom "tävlan" (det är ju ingen tävling, tror jag, utan mer ett slags forskningsprojekt), säger sig ha namn till sina plantor också. Mer har jag dock inte fått veta, för det skulle visst filas på dem. Jag antar att de kommer att vara hejdundrande göteborgsvitsiga när de så småningom släpps.

Att göra 2012

Det där med nyårslöften har aldrig varit något för mig, kanske till stor del för att jag aldrig har behövt banta eller sluta röka. Men något nytt projekt för det nya året kan man väl ha, och dessutom gärna något roligt om det ska bli av.

Därför har jag för det första bestämt mig för att under 2012 försöka använda alla mina örhängen. Lova kan jag förstås inte, för givetvis måste jag reservera mig för att några par kanske bara inte går att använda, och för att jag inte heller vet hur många hundra par jag själv kommer att tillverka. Men annars.

Jag inledde starkt genom att igår vara hemkär och bära mina fina dalahästar i silver (eller flygande hästar, som Mario säger, inspirerad av Dalatrafiks logga). Visst hade det suttit fint med en bild här? Ja, men nu blev det ingen.

För det andra hade vi en mycket trevlig nyårsafton, som den här gången inkluderade gäster (också de mycket trevliga). Och när vi alla efter förrätten hade dissekerat de dekorativa litchiplommonen vi fått kläckte jag idén att vi skulle spara kärnorna och var och en försöka driva upp en planta. Eventuellt för uppföljning vid nästa årsskifte.

Så då får jag väl se till att ta mitt ansvar här nu då, trots att jag inte har jättegoda erfarenheter av litchiodling, och trots att det är både mörkt och kallt än. Men tydligen är det bråttom, bråttom (ja, detta tips bjuder jag generöst övriga deltagare i projektet på*), så det var bara att ta tag i saken.

På köpet blev även en ny avokadokärna satt. Jag hade tänkt vänta lite till, men funkar det inte så här års är det väl bara att göra ett nytt försök senare. Jag saknar faktiskt mitt fina avokadoträd litegrann.

Innan någon blir orolig ska jag tala om att krukorna inte står och fryser i draget intill fönstret just nu. Jag var bara tvungen att se om de överhuvudtaget kunde få plats på den där fjantsmala kanten.

Nu har jag i alla fall ett par krukor med jord stående här på min arbetsplats. Med tanke på att jag har ett akut behov av att få upp luftfuktigheten i lägenheten var det här nog ett bra projekt att inleda året med. Alla sorgmyggorna som redan bor i alla rum, med eller utan växter, ska jag helt enkelt försöka lära mig att leva med. Alternativt ska jag bli effektivare i mitt dödande.


*Och Mario kommer och påpekar att kärnorna ska planteras i horisontellt läge, eftersom både rot och stjälk kommer ut på samma ställe. Nu hade jag råkat göra så, men kan det vara så otroligt känsligt, egentligen? Sätter man lökar uppochned växer ju grodden runt löken och uppåt ändå. I mitt fall är det nog värre att kärnan hade fått torka i nästan två dygn. Ja, det är nu faktiskt bara att vänta och se om det blir någon Lionel Litchi II.

Så kallade solmogna

Äntligen har även vi börjat skörda tomater! Det gäller dock att skölja dem ordentligt, då duvorna har haft sin favoritsittpinne precis ovanför.

En särskild hälsning till Mjölbykusinen och Sköna H.

De överlevande

De flesta av våra växter, både ute och inne, klarade sig bra ensamma i en vecka när både Mario och jag var bortresta. Flera hade till och med hittat på konstruktiva saker att ägna sig åt, som att blomma, växa och vakna ur träda. Ringblommorna är de enda av "mina" växter som försvunnit, men det var för att de hade så mycket bladlöss att jag gjorde mig av med hela rasket. Numera har jag inget överseende med några enda skadedjur och småkryp som inkräktar på mitt revir.

Tomatplantorna har som synes klarat sig bra, trots både det ena och det andra. Det syns nog inte på bilden, men det är många tomater på gång på den högra plantan, och båda blommar ymnigt. Det är också dags att skörda en omgång persilja igen, ser jag. Nere i högra hörnet skymtar den "krusbärsbuske" som Mario länge haft i en kruka. Den har mest bestått av en pinne med några enstaka blad i toppen (därav min tvekan att kalla den buske). Efter flytten såg den ut att ha fått en rejäl knäck och jag trodde att den var på väg att ge upp, men nu har den väl upptäckt sommarsolen eller något, för de senaste veckorna har den mer än fördubblat sig och ser med ens riktigt trevlig ut.

Nyskördat

Första skörden från balkongen. En massa persilja, en del dill och lite oregano blev det, så om plantorna av någon anledning inte överlever har vi i alla fall något grönt i frysen.

Det blev trots allt rätt mycket kvar på balkongen. Jag band upp tomatplantorna, vilket inte var en minut för tidigt, för just som jag var klar med den ena kollapsade den andra i en vindby. Förhoppningsvis gick stammen inte av, och förhoppningsvis blir det varken jättevarmt eller jätteblåsigt den närmaste tiden, så kanske de överlever ett tag till.

Långhelg

Trötthet efter minimalt med sömn, störd av bland annat åska och mardrömmar, tyngd i huvud och tankar, trist väder, post enbart från vårdcentral, försäkringsbolag och hyresvärd. Ja, plötslig vardag kort och gott. Men icke desto mindre: vilken helg det var! Eller helg och helg, nästan en hel vecka!

Det var besök av dubbla uppsättningar föräldrapar samt Wario (tidigare känd som Malmöbrodern), Luigi och Daisy. Det var middag på restaurang med Mariofamiljen med flera, och det var middag hemma hos oss med familjerna.

Mario och Luigi knåpade ihop ytterligare några mästerverk.

Det var möbelshopping och uträttande av en massa andra ärenden med bil, vilket ledde till början på vårt balkongodlande.

Nyplanterat och en aning slokande.

Men redan nästa dag hade jag blommande ringblommor att njuta av!

Det var också skön kvällspicknick vid havet.

Kvällsmat med utsikt i Fiskebäck.

På allt detta blev det soffbyggande, balkongliv, nationaldagsfirande med symfoniorkestern i Slottsskogen och lite mer pyssel med lägenheten (bilder kommer möjligen senare). Det känns ju som en halv semester, eller? Inte konstigt att man blir smått apatisk när man sedan sätter sig vid skrivbordet och försöker komma på vad man skulle göra där.

Omstart

Det är bara att ta nya tag!

När jag kom hem från Göteborgskusinen i fredags hade jag med mig mycket fina presenter från Mjölbykusinen och Sköna H. Ett par tomatplantor är ju en helt perfekt början på sommarens balkongodlande! Dessutom fick jag jord och nyskördad rabarber att kalasa på. Man tackar!

Rapport från köksträdgården: 28 april

Det är ju bara krukväxter, jag vet! Det är till och med nästan lättare att odla nya än att flytta dem man har, men det var svårt att skiljas från dem ändå. Alla verkade nämligen precis ha vaknat till och satt fart. Citronplantorna sköt i höjden, tamarinderna (se nedersta bilden) hade efter många om och men fattat att de skulle göra annat än växa på höjden också, murgrönan hade växt i två år och var riktigt frodig och avokadon (å, avokadon!) var det finaste jag någonsin drivit upp. Den skulle just fälla ut sitt 25:e blad. Men jag kunde bara inte chansa och ta något med mig.

Hade jag bara vattnat A. Vokal-Då den där dagen hade den varit glad och fin, men det kändes ju liksom lite onödigt när den ändå skulle knölas ner i en biopåse strax därpå.

/p/, /t/, /k/. Det var roligt så länge det varade.

Rapport från köksträdgården: 4 oktober

Det var ju ett tag sedan senast, så det är hög tid för en ny runda i fönsterträdgården. Det känns bara inte som om det har hänt så mycket att redogöra för. Det kan ha något att göra med att jag numera bara odlar träd, och sådana växer sällan så rasande fort. Som väl är, får man väl säga, för tio träd i ett studentrum skulle i så fall vara ungefär tio för många.

Till höger tamarinderna /p/, /t/ och /k/. Nog har de tagit sig under sommaren, men jag undrar verkligen hur länge de ska växa som plymer med alla blad vända åt ett håll? Så där ser väl inte träd ut heller. Till vänster det större citronträdet från Mjölby. Det har inte fått något namn, kom jag på. Hm.

Från vänster till höger: två citronplantor till, som inte heller har fått varken namn eller fart på växandet (fast de senaste bladen är i alla fall större än de tidigare), Litchi Prosit II, som beter sig lite skumt men får hållas, Lionel Litchi, som tappade en massa blad i somras men nu verkar ha piggnat till och börjat grönska igen, och slutligen myrtenplantan jag fick förra året och sedan dess bråkar med för att den skjuter skott åt så konstiga håll.

Vill man få stora träd fort ska man tydligen satsa på avokado. A. Vokal-Då tycks trivas alldeles utmärkt i sin kruka som redan börjar se skrattretande liten ut. Personligen tycker jag att det vore smart att satsa på lite grövre stam före allt större och tyngre blad.

Rapport från köksträdgården: 8 juli

Inte en enda kruka hade torkat ut helt under min frånvaro, så på den punkten hade jag tydligen gjort rätt. Däremot tyckte en del av växterna att det hade varit lite väl mörkt och såg trista ut för den skull. Därför har jag nu lagt ner kryddodlingarna för tillfället. Dem hade jag ju mest för dofterna ändå, och det är lätt att så nya kryddväxter senare.

Roligast just nu är att A. Vokal-Då verkar pigg och växer i lagom takt, och att det stora citronträdet som jag fick i födelsedagspresent också har klarat sig bra.

Mindre glada är litchiplantorna. Tyvärr. Den nya Litchi Prosit växer visserligen, men tappade snabbt det första bladet på den nya stammen. Och Lionel Litchi blev deprimerad medan jag var borta och har sedan min hemkomst börjat krulla ihop sina allt torrare blad. Jag har inte mycket hopp om de här två längre, men de får vara kvar ett tag till.

Kanske det sista vi ser av bröderna Litchi i den här bloggen? (Att bilden är mörk beror förstås på den sorgliga stämningen. Men det regnar faktiskt ute också, vilket säkert växterna där är lyckliga över.)

Trots nedskärningarna har jag inte fått så många krukor färre i rummet, eftersom jag passade på att dela på de citron- och tamarindplantor som stod och trängdes tre och tre.

För ögonblicket prydligt, välordnat och friskt.

I syfte att ändå kunna rädda några små stackare undan den för tidiga död som livet i mitt våld ofta medför gjorde jag ett försök att ge bort ett par plantor av varje sort. Men jag glömde att direkt nämna att de skulle skänkas mot avhämtning, helst nyss, så det resulterade bara i att brorsan (som bor på andra sidan landet och av lite olika anledningar troligen inte kommer att kunna hämta några krukor på bra länge) tingade dem. Så risken är väl stor att jag blir den som på ett eller annat sätt lyckas ta dem av daga i alla fall.

Men spänningen lever ju fortfarande! Det är kanske huvudsaken.

Grönsaker i nervös väntan på dom

Förra sommaren var jag hemifrån i tre veckor i sträck utan att det fick några allvarligare konsekvenser för mitt hem. Jag lämnade mina krukväxter hos Göteborgsgrannen och så var det inte mer med det. Men så hade jag bara fyra krukor då också. För närvarande har jag tjugo.

Min hjärna kommer än så länge bara på fem möjliga förslag till lösning av problemet, och ingen av dem är särskilt bra.

Förslag 1: Låta någon passa växterna hemma hos sig.
Kommentar: Inte riktigt praktiskt genomförbart, eftersom de är så många.

Förslag 2: Låta någon passa växterna hemma hos mig, där de står.
Kommentar: Problemet är att det är så varmt och torrt hos mig att de måste vattnas i stort sett varje dag. Det är pyssligt även för mig som ändå är här för det mesta.

Förslag 3: Ordna ett bevattningssystem.
Kommentar: Mina erfarenheter av ickemänskliga semestervattnare är minst sagt dåliga. Så länge jag inte har ett växthus tror jag inte att jag kommer att lyckas fixa någon automatisk bevattning som fungerar alls.

Förslag 4: Ge bort, ta livet av, kasta, chansa och vara beredd att offra några av dem.
Kommentar: Bara så där? Efter månader av kärleksfull omvårdnad? Och skulle jag alltså välja mellan dem? Vill inte!

Förslag 5: Stanna hemma.
Kommentar: (Se föregående blogginlägg.) Ett korkat val av rena hälsoskäl. Stannar jag i stan hela sommaren kommer jag att må dåligt i vinter sedan.

Hur blev det så här? Jag som inte skulle ha några fler husdjur för att de gör det svårt att resa bort! Det här är ju nästan ännu krångligare! Uppenbarligen har min odlande omgivning haft mycket dåligt inflytande på mitt omdöme.

Rapport från köksträdgården: 16 juni

Den ena av körvelplantorna blev plötsligt varse livets mening när den fick bli till smaksättning i en smörgåstårta den gångna helgen. Vi får se om den (plantan, inte tårtan - den är definitivt borta nu) hämtar sig efter detta. Även några av de övriga kryddväxterna fick göra lite nytta genom att agera rekvisita till en tävlingsuppgift.

Annars är det mesta som vanligt. Det vill säga, det är som vanligt i den mening att det fortsätter att växa och förändras och tillkomma nya krukor. Tamarinderna är fortfarande en ensam i en kruka och tre stycken i en annan, och jag kallar dem numera /r/ respektive /p/, /t/ och /k/. Därmed föll sig namnvalet för avokadon naturligt: A. Vokal-Då.

I fönsterraden uppifrån vänster: tamarinderna i sina två krukor, citron, timjan, lavendel, A. Vokal-Då. Nedanför skymtar det nyfådda citronträdet. De små citronplantorna är fortfarande för lite av individer (och borde separeras snart för att bli det) för att kunna få några namn än.

Nu skulle jag behöva lite hjälp här. Den ena litchiplantan, numera känd som Litchi Prosit, har aldrig riktigt kommit igång med växandet efter det första bladparet. Något blad har fallit av, ett par är helt förkrympta och de senaste torkade bort innan de ens blev något. Däremot kommer nu nya små skott nedifrån roten.

Det största av de nya skotten är ungefär 2 cm.

Nu frågar jag er, vars omdöme och erfarenhet jag litar fullt och fast på, om jag helt brutalt ska offra den första stammen och se om det kan bli något av de nya skotten i stället?

Jag vågar nog, främst tack vare att jag ändå har Lionel Litchi också. Han mår för övrigt finemang, kan jag hälsa.

Ja eller nej? Eller något däremellan?

Rapport från köksträdgården: 28 maj (uppdaterad)

En minirapport, bara för att jag vill visa upp tamarinderna, som har blivit riktigt gulliga. Man kan väl förresten ana att det snart kommer att vara mer tonvikt på "träd" än på "kök" i min köksträdgård. Men jag har ju alltid gillat träd, så det är egentligen helt i linje med allting.

Den lilla tamarinddungen.

Uppdatering:

Och titta här! De fäller ihop bladen för natten! Långt innan det blir mörkt dessutom.

Rapport från köksträdgården: 11 maj

Litchiplantorna växer lite lagom fort, framför allt Lionel Litchi, som nu har klart fler och större blad än Litchi Prosit, den lilla klena stackaren. För Lionel har jag stora planer. Jag tänkte börja med att lära honom spela All night long (all night) på xylofon.

Även basilikan (som ju skulle vara rödbladig -- trotsunge!), myntan och körveln frodas, och har dessutom den goda smaken (eller lukten då) att sprida väldoft omkring sig.

Nykomlingarna uppifrån: citron, timjan, lavendel och avokado. Jag vågar inte vara så optimistisk att tro att alla kärnor och fröer jag sår ska gro, så både citron och tamarind fick trängas flera i varje kruka. Det kommer jag snart att få betala för på ett eller annat sätt.

Jag ska nog förresten tänka ut ett namn på avokadon. Några förslag? Ove kanske, eller Eva?

I tamarindkrukorna är det jordbävning, så min vågade gissning är att även de kärnorna fick för sig att gro. Fortsättning följer såvida ingen plötslig missväxt inträder.

Rapport från köksträdgården: 20 april

Länge, länge har jag väntat på avokadon, och nu har den äntligen öppnat gapet för att sträcka ut tungan mot den konstgjorda dagg som här faller dagtid.

Nu har jag också sått citron, tamarind, lavendel och timjan. Snart får jag inte plats i rummet själv. Var ska jag ha allt?

Rapport från köksträdgården: 1 april

Det är läge för en liten rapport så här före påsk, eftersom jag ska lämna mina ungdomar utan tillsyn i ett par dagar, och man aldrig vet vad som kan hända då. Jag kan inte låta bli att hoppas att det inte kommer att bli alltför soligt påskväder i Göteborg, eftersom det i så fall snabbt kommer att bli ökenkänsla i mitt rum. Just nu är det dock fint i krukorna.

Efter nästan fem månader har basilikan börjat fatta hur riktiga blad ska se ut och reser sig så sakteliga ur sitt trassel av långa stjälkar.

Myntan börjar också gå att ta på allvar, trots att bladen är så små, så små. Och de doftar ... tuggummi! Två fina tuvor med körvel har jag fått, så där kan man väl säga att målet är uppnått. Jag antar att jag borde försöka använda mitt kryddgröna också, men det tar emot att nypa sina små kompisar så illa.

Det skiljer fyra dagar i ålder på Lionel Litchi och Litchi Prosit, men de har hittills ändå varit extremt synkade. Fast nu drar ... hm, Lionel ifrån genom att planenligt veckla ut två par nya fina blad medan Prosit mår mindre fagert och så här långt bara har orkat skjuta ut ett blad av fyra. Hur ska det gå, hur ska det gå?!

Rapport från köksträdgården: 8 mars

Myntan är nog gladast av alla över det tilltagande vårljuset och förmiddagsvärmen här i fönstret, och har nu lämnat nanostadiet. Den har också fått sällskap i krukan av ett par av de där skumma svamparna. Jaja, det var billig jord, men det är ju bara spännande!

Själv är jag så glad över mina litchiplantor att jag nog börjar fästa mig lite oroväckande mycket vid dem. Att det gått bra för dem så här långt är ju ingen garanti för att de ska orka vidare efter den första späda fasen. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har till och med gett dem namn: Lionel Litchi och Litchi Prosit.

Rapport från köksträdgården: 22 februari

De små litchiplantorna börjar fälla ut gulliga blad och verkar må bra än så länge.

Den stora tuvan med körvel ser skördemogen ut ...

... eller såg, snarare. För tydligen tog jag död på den när jag öppnade plastpåseväxthuset för att vattna och fota. Så här såg den ut några minuter efter att den föregående bilden togs. Eftersom jag är mer för att odla och pyssla med de små nyttoväxterna än för att sedan ta vara på dem är det ju inte hela världen. Dessutom får jag nu mer plats över för min nysatta avokadokärna. Men ni som kan det här med växter lite bättre får hemskt gärna förklara vad som hände där. Hade det med nattens stränga kyla att göra, måhända?