fredag 25 april 2008

Någon där?

Jag är inte precis överförtjust i allt sådant som rör telefoni, och länge sade jag mycket bestämt att jag skulle bli den sista i min generation som skaffade mobil. Sedan fick jag en i alla fall, och det är klart, det finns ändå tillfällen när den kan vara bra att ha. Nu har jag ingen annan telefon, så då kan jag väl anse mobilen vara motiverad, och dessutom finns ju också möjligheten att meddela sig via sms. Så jag har nog vant mig nu kan man säga, även om jag inte använder min mobil särskilt frekvent (och den har fortfarande inte kostat mig ett öre!).

Men en sak gör mig galen. Röstbrevlådan.

JAG VILL INTE HA NÅGON J-A RÖSTBREVLÅDA!

Oj, vad jag tar i. Sorry. Men i alla fall. Det är lite så jag känner det.

Jag lyssnar aldrig av den. Ibland händer det att folk pratar in meddelanden, men har jag numret ringer jag hellre tillbaka direkt än kollar upp det fåniga mobilsvaret. För nio gånger av tio består inspelningen ändå bara av brus följt av ett knäpp eller ett klick. Jätteroligt, verkligen.

De flesta som känner mig vet nu detta om mig, och skickar förhoppningsvis ett sms eller ringer igen ifall jag har lyckats missa deras samtal (vilket är mycket troligt om jag är utomhus, för fast jag tycker att signalen är fasligt hög inomhus så hörs den inte alls från min jackficka, och vibrationerna försvinner tydligen också där). Annars borde jag väl ha ett meddelande som säger åt folk att inte säga något. Men då skulle de säkert höra tvärtom eller något i alla fall.

På sistone har jag dock haft mobilen avstängd en del, eftersom jag har jobbat och ändå inte skulle kunna svara. Och då får jag sväva i ovisshet om ifall jag har några missade samtal. Förutom de gånger jag får ett meddelande från röstbrevlådan om nya meddelanden. Då blir det problem. Ska jag följa mina principer och ignorera det eller ska jag ge efter för nyfikenheten och kolla upp det, eftersom jag annars kanske inte får veta vem som har ringt?

Efter en stunds velande bestämmer jag mig. Okej då, jag lyssnar av meddelandena. Den här gången. Jag ringer upp röstbrevlådan, som talar om att jag har tre nya meddelanden, jag får klockslaget för det första ... följt av tio sekunders brus innan det blir tyst.

Nästa meddelande. Kanske personen som ringde ångrade sig och kom på att det ändå vore bra att lämna ett meddelande. Ett nytt klockslag, nytt brus, den här gången lite mer bakgrundsljud och så ett knäpp. Tillbaka till tystnaden. Morr.

Ett kvar. Gissa om det också bara är skräp och slöseri med min tid och hälsa. Med mera.

Ännu mer irriterande blir det när jag inser att det sista "meddelandet" kom när jag egentligen hade kunnat svara, om jag bara inte hade glömt att slå på mobilen direkt efter jobbet. Gah! Vem var det, vem var det?

Nu lovar jag att jag inte kommer att lyssna av mitt eländiga mobilsvar igen förrän det finns en väldigt bra anledning! Den som vill få tag i mig kommer ju att kunna göra det ändå.