tisdag 27 juli 2010

Väntan och tjat

Jag tycker inte om att behöva vänta för länge, och speciellt inte när det börjar verka vara förgäves. Ännu mindre tycker jag om att tvingas tjata för att uppnå sådant som borde ha skett mer eller mindre automatiskt.

Kanske är det bara därför jag upplever att det händer så ofta. Att boken jag vunnit inte kommer som utlovats förrän jag frågar efter den. Att jag tvingas mejla och undra om sådant som uppropstider för kurser jag blivit antagen till om jag alls ska få någon information. Att post och telefonsamtal som borde ha kommit inte kommer. Att jag får skjuta upp beslutsfattande på grund av att andra inte orkar planera för saker som berör mig. Och så vidare.

Alla säger jämt "men ring själv då!", "skicka ett mejl!", "fråga!" och liknande. Och ja, det kan man ju göra. Men varför varför varför ska jag behöva göra det nästan varenda gång när det handlar om sådant som borde ha skötts av andra? Är det rimligt att så många människor som lovar saker glömmer att höra av sig som de sagt, att posten försvinner någonstans på vägen, att viktiga uppgifter halkar ur systemen och att kommunikation så sällan fungerar utan problem?

Och är det så konstigt då om jag börjar inbilla mig att det är mig allt strul förföljer? (Det handlar förvisso om vardagliga småsaker, men likaväl retfullt många.) För inte kan det väl fungera så dåligt för alla människor? Eller? Och vore det i så fall ett dugg bättre?

Nej, jag vill inte behöva vänta förgäves och tjata. Men ibland måste jag bara få gnälla lite.