tisdag 22 december 2009

Hem till Dalarna, december 2009

Jag sitter i mitt gamla rum i Falun igen. Plötsligt, känns det som. Men på samma gång som jag tycker att jag ju nyss var mitt i allt det vanliga i Göteborg så har det här varit en ovanligt lång resdag.

När jag köpte tågbiljetten noterade jag att restiden hade förkortats med en hel timme sedan senast, trots att jag skulle åka med samma gamla vanliga tåg från Göteborg vid klockan 14. I stället för att behöva sitta i trekvart i Hallsberg skulle det nu bara bli åtta minuter i Örebro och jag skulle vara i Falun vid 19:30. Bland annat. Visserligen hade jag samma farhågor som jag alltid har inför tågresor, men samtidigt går det för det mesta oväntat bra, så jag kan ändå inte låta bli att vara en aning förvånad över hur otroligt segt det kom att bli idag.

Redan från Göteborg var mitt tåg 43 minuter försenat, efter att det kommit alldeles för sent från Stockholm. Den här gången berodde det på ... personalbrist! De hade tydligen inte lyckats hitta en lokförare i Stockholm. Därefter behövde man byta bromsklossar, och ja, och så vidare. Ni fattar säkert. Alla vet ju hur det är vid det här laget. Faktum är att jag börjar tro att svenskarna så smått har börjat acceptera att inte komma fram i tid, eller är det så att folk verkligen är så ostressade så här inför julledigheten att de kan ta flera timmars förseningar med ro?

Lustigt nog tog jag också själv det hela med ett lugn som förvånade mig. Kanske berodde det på att jag redan fått fira jul igår och nu kunde leva på det, kanske på att jag hade mat och sysselsättning och satt bra och på det hela taget hade det rätt gott där jag var.

De enda jag hörde klaga på hela dagen var ett par stockholmare som satt bakom mig på tåget från Göteborg, och som hade det så besvärligt för att de var tvungna att åka "vanligt tåg" och dessutom baklänges. Fast vad de egentligen hade att gnälla över fattar jag inte, för de satt ju på ett tåg som skulle ta dem hem utan byten och krångel, och förresten jobbade de hela tiden ändå. Som något slags support till telefonförsäljare, om jag förstod det rätt. Och de talade HÖGT och LJUDLIGT i sina mobiler i den för övrigt nästan tysta vagnen tills alla vi andra bara satt och hoppades på en riktigt lång tunnel.

Något åttaminutersbyte blev det förstås inte i Örebro för mig, men nästa tåg till Falun skulle ändå komma hyfsat snart, så det var inget att jaga upp sig över. Det var bara det att tågen mellan Mjölby och Hallsberg var ersatta av buss, på grund av ett havererat lok på den sträckan, så nästa tåg från Hallsberg blev slutligen runt 90 minuter försenat. Och så gott som alla tåg från Örebro var sena, så det var trångt och härligt i vänthallen, där alla satt och stod och hostade och pratade i mobil. Fast alltså väldigt behärskat och tålmodigt.

Vid 19 passerade nästa tåg från Göteborg mot Stockholm, medan vi som väntade hade tagit oss ut på en iskall perrong igen bara för att se vårt tågs beräknade ankomsttid flyttas fram gång på gång. Men tåget kom ändå till slut och alla fick plats. Därefter kunde väntan fortsätta under färd igen, men i Borlänge blev vi bryskt uppmanade att stiga av, eftersom tåget behövdes där till morgonen, så det blev byte till buss. Det är inte första gången jag eller andra har fastnat de där retliga två milen från resmålet, men jag orkade inte bli tröttare. Det kom ju trots allt en buss efter en stund, och en halvtimme hit eller dit när man redan rest i åtta timmar gör ju ingen större skillnad.

Och egentligen tycker jag bäst om att komma till Falun bilvägen. När jag nu såg de upplysta hoppbackarna avteckna sig mot natthimlen och den snöklädda gruvstaden breda ut sig på sidorna av vägen kändes det som om det ändå var värt hela besväret.

Men jag fattar inte hur man kan bli så trött av att bara ägna dagen åt att sitta på tåg varvat med att stå och vänta. Jag är nu absolut inte det minsta sugen på att åka tåg snart igen, fast det är ju precis vad jag kommer att bli tvungen att göra. Först dock Falun.