När vi bevisade att vi fyllt 30

Min första riktiga födelsedagsfest efter barnkalasens tid blev väldigt vuxen. Trots att jag har gått bakåt i utvecklingen på många plan, för att ta igen sådant jag "glömde" att göra när jag var 22, så var det här utan tvekan en 30-årsfest. En dubbel dessutom. Vi hade nämligen en gemensam födelsedagsfest, Mario och jag. Förmodligen var det därför den blev så lyckad.

Det var inte bara vi själva som tyckte det heller. Lite kan det väl ha berott på att våra vänner är så trevliga av sig när de festar. Men antagligen tog vi udden av det hela när vi så charmigt kombinerade den prydliga ordningen med att också vara så ovuxna att vi exempelvis själva inte var på plats i festlokalen när gästerna började droppa in, inte hade maten klar eller ens hade dukat färdigt när festen började.

Fast ändå, nog var det en rätt vuxen 30-årsfest, där

• folk utan problem minglade med för dem okända människor
• flera av våra jämnåriga gäster hade barn, antingen med sig eller hemma med barnvakt
• vi åt och konverserade vid bord med vita dukar
• de gäster som hade med sig blommor var förståndiga och valde krukväxter och inte snittblommor i behov av vaser
• det blev en hel del dryckesvaror över.

Som om det inte var nog skojigt att ha fest med bara välbekanta, härliga människor som kommit dit för vår skull fick vi dessutom en massa fina, praktiska, roliga och på alla sätt bra presenter! Fylla år, alltså. Vilken grej! Till och med när det är två månader efter ens födelsedag.

Smörgåstårta: vuxet. Papperstallrikar och plastbestick: mindre vuxet. Eller?

Och efter att ha städat och diskat duktigt (efter det tidigare iordningställandet av tre sorters smörgåstårta) under natten kunde vi sedan unna oss att sova hela söndagen. Det var inte precis obehagligt, det heller.