Angående tidigare flyttar

Jag insåg just att den här bloggen, trots att den bara varit min följeslagare i tre och ett halvt år, redan är uppe i sin fjärde flyttberättelse. De tidigare var:

1. Till föräldrahemmet i Falun.
2. Till Göteborg och Haga.
3. Inom Göteborg, men österut.
   

Allt känns så avlägset när jag läser de där gamla inläggen nu, men oj, så trevligt också! Jag gläds nästan lika mycket åt de där gamla flyttarna nu som jag gjorde då.

Har jag sagt att jag gillar att flytta?

Angående svårigheten att lämna sitt hem

Jag antar att varifrån man än flyttar finns det alltid både sådant man kommer att sakna och sådant man är glad över att komma bort från.

I mitt fall tror jag att boendehistoriken har spelat en avgörande roll för hur jag har sett på mina flyttar hittills. Efter att först ha levt i nitton år på ett och samma ställe har jag sedan flyttat i snitt vartannat år eller så. Och varje gång har det funnits ett mer eller mindre starkt behov av att komma iväg, lämna något bakom mig eller åtminstone söka efter något nytt och bättre. Givetvis har inget kunnat mäta sig med ett barndomshem av det slag jag hade, så därför har alla andra ställen haft rejäla brister på ett eller annat sätt, och därmed också varit lätta att lämna.

Den här gången är det dock annorlunda. Ingenstans där jag har bott sedan jag flyttade hemifrån har jag trivts så bra som här, och för första gången längtar jag egentligen inte efter att flytta, trots att jag nu bott på samma adress i nästan två år. Rummet är så bra, kokskåpet så fräscht och fint, läget i huset bästa tänkbara, utsikten fin och närheten till kvartersbutik och busshållplats toppen.

Fast jag visste ju att jag skulle bli tvungen att flytta i år, så inställd på det var jag ändå. Och det är klart att jag verkligen vill, nu när jag också kan få så mycket av det som jag har saknat och längtat efter. Det är dock ändå skönt att känna att jag för en gångs skull inte drivs vidare för att jag mår dåligt där jag befinner mig.

För att komma i rätt stämning ska jag nu ändå fokusera på sådant som jag inte det minsta kommer att sörja över att flytta ifrån:

• Att svettas konstant i över trettio graders hetta inne under långa perioder under sommaren är inte så behagligt. Sådant kan man bli galen av rätt snabbt. 
• Att sova bredvid kylskåp och köksfläkt, ibland också i matos och soplukt, kan jag lätt vara utan. 
• Och hatgrannen förstås. (Fast så länge man bor i flerbostadshus får man räkna med att minst någon granne är ett störande element, så där tar jag inte ut någon glädje i förskott.)

Tjoho, jag ska flytta!

Angående Västra Frölunda

I Västra Frölunda hade jag förresten en brevkompis när jag var tonåring. Undrar vad det blev av henne?

På den tiden visste jag inte ens var Västra Frölunda låg. Ärligt talat tog det mig ett bra tag efter att jag hade flyttat till Göteborg innan jag klurade ut det exakta läget. Det fanns ju inte med på turistkartorna över innerstan.

Angående den nya lägenheten

Den nya lägenheten ligger i Västra Frölunda. Dit flyttar vi i vår, Mario och jag.

Västra Frölunda. Knappt ens Göteborg alltså. Långt från de flesta jag känner i stan, och ännu lite längre söderut och närmare det blåsiga havet än tidigare.

Men närmare jobb för Mario och kanske även för mig. Och 88 kvadratmeter plats för allt vi kan tänkas behöva, inklusive de obligatoriska trettiofjorton återvinningskärlen, allehanda böcker, diverse mer eller mindre skrymmande musikinstrument och upp till tre frysar, det är inte så dumt.

Och det finns ugn!

Och två klädkammare!

Och helkaklat badrum!

Och skafferi att lägga bananerna i!

Jag kommer ganska säkert att sakna Öster och min fantastiska utsikt över hela stan, skogen, insjöarna och kvarteren som är precis som villakvarteren i barndomens Falun.

Men: Jag får ju faktiskt nya omgivningar att utforska (bra för bloggen), jag får bo med mannen i mitt liv (bra för mig och för honom, förhoppningsvis) och dessutom får vi en stor balkong (bra för såväl blogg som odlingar och oss själva).

Med så mycket plats ska vi väl kunna hitta något ställe där tomaterna kan växa utan att behöva hamna uppe i kristallkronan.

Angående svårigheten att få en bostad i Göteborg

Jag läser ofta i tidningen om hur svårt det är att få tag i en lägenhet i Göteborg. Folk berättar där sina historier om hur de har väntat i åratal utan att få så mycket som ett erbjudande om visning. Man kan förstås fråga sig om de då alls har sökt några lägenheter, och i så fall vilka, men det är klart att situationen framstår som alldeles hopplös när man själv närmar sig ett läge där man måste lämna sin studentbostad, inte har något fast jobb och heller ingen jättehög med pengar att köpa sig en bostad för.

Visserligen hjälper det då säkert att ha en välavlönad blivande sambo, samt att faktiskt kunna säga att man har en studentlägenhet som måste lämnas, när nu hyresvärdarna får välja och vraka som de vill bland alla potentiella kunder.

Dessutom är det inte precis läge att vara så förskräckligt kräsen, vilket jag misstänker är en utmärkande egenskap för många av de där "jag har minsann stått i kö i hela mitt liv och aldrig fått någon lägenhet"-människorna. Jag tror att det gäller att läsa på och vara lite smart och söka taktiskt. (Och därutöver ha en hel del tur, förstås.) Jag måste helt enkelt ha någonstans att bo, så därför söker jag inte de mest eftertraktade lägenheterna inne i centrum.

Ändå var det onekligen lite överraskande att bli erbjuden först visning och därefter kontraktsskrivning på den allra första lägenhet jag valde att anmäla intresse för. Men tvära kast har liksom kommit att bli rätt typiskt för mina flyttar, så det är helt i sin ordning.

Och eftersom jag har förstått att man allmänt bör sträva efter att uttala sig ofta och kortfattat hellre än mindre ofta och mer långrandigt, lämnar jag er nu här hängande på klippkanten. To be continued, hasta luego et cetera.

Ett första försök

Mitt första virkprojekt blev litet, och resultatet snarare surt snörpigt än sött, så jag kanske gör om ansiktet, men annars är jag rätt nöjd med inledningen på detta nya hobbypyssel. Fixar jag nu bara fler garner och virknålar som gör virkningen mer optimerad (och mina händer mindre slitna av krampaktigt hållande) samt får en aning mer träning så kan jag nog få till något hyfsat snuffigt sedan.

Och nu började jag visst surfa virkbloggar också. Inspirationsmaterial är det då inte ont om! Inte virkade figurer i denna värld heller. Jag skulle gärna försöka bli duktig och göra roliga saker av det här, men särskilt originellt kommer det aldrig att bli. Fast huvudsaken är väl att man har kul själv.

Julen varar än till påska

Den här veckan har min närmaste granne äntligen kommit sig för med att plocka undan adventsljusstaken. Nu behövde jag visserligen inte se den så mycket, eftersom hans fönster sitter bredvid mitt, men det är inte precis lätt att förbereda sig på vår om folk har julbelysningen kvar uppe.

Här kommer bilder på julpynt som lär bli än svårare att bli kvitt. Jag upptäckte tilltaget strax efter jul, men det har inte blivit av att dokumentera förrän nu.

En polkagrisstång på mitt hus!

Och två i Renströmska parken. (Jodå, om man tittar noga.)

Den tredje på närmare håll.

Kanske finns det ännu fler som jag inte har upptäckt än? Spännande!

Grattis Mario!

Mario hade fått en avi för ett stort brev, vilket förbryllade honom mycket, eftersom han inte kunde komma på att han hade beställt något som det kunde vara.

När han sedan hämtade ut brevet visade det sig vara en bokvinst från Språktidningens julklurtävling!

Och det var ju så att eftersom jag hade vunnit både i somras och den föregående sommaren tänkte jag att sannolikheten att jag skulle vinna igen nog var försumbar, så jag skickade in mina lösningar i Marios namn den här gången.

Att jag har mystiskt stor otur med saker som ska skickas till mig, företag och folk som ska hjälpa mig att fixa saker och så vidare, tycks uppvägas av en nytillkommen tur i klurtävlingar. Och den här gången kom alltså dessutom vinsten helt utan fördröjning, men så var det ju inte heller till mig den skickades.

Välkomponerad helg

Det blev en mycket social helg även denna vecka, och jag njöt enormt av att ha jobbat som folk på fredagen för att sedan kunna gå hem och vara ledig över helgen. Så därefter blev det tv-spelskväll med lagom nördiga typer på fredagen, på lördagen fin middag med storfamiljekväll hos Luigi och Daisy, som hade besök av Toad och Toadette över helgen, och idag ytterligare en familjesammankomst med söndagsmiddag på stan.

Lite skid-VM har jag till min stora lycka ändå hunnit klämma in mellan varven. Att det går i Norge gör att tiderna för tävlingarna passar mycket bra in i mitt schema, vilket jag är hemskt nöjd över. Men med Melodifestivalen var det förstås värre. Det blev den andra missade deltävlingen på raken. Tack och lov för Svt Play, som låter mig ha lite koll på det viktigaste på tv, trots att jag egentligen aldrig har tid att se på tv! Så nu är det bara att jobba ifatt med festivalandet. Perfekt avrundning på helgen.

Min första dag som universitetslärare

Mitt plötsligt uppkomna extraknäck innebar att jag i fredags fick ägna dagen åt att hålla lektioner i akademiskt skrivande för blivande lärare.

Trots att det handlade om två tretimmarspass, att förberedelsetiden blev mycket kort och att jag ju faktiskt inte har någon lärarrutin att falla tillbaka på var jag inte särskilt nervös. Jag såg bara fram emot det. Av någon anledning har jag nästan aldrig haft något emot att prata organiserat inför folk, hur ovillig jag än är att göra det spontant och hur grav min sociala fobi än har varit under vissa perioder. Jag fattar inte hur det kan vara så, men det är ett faktum.

Däremot vill jag gärna ha så bra koll som möjligt på de praktiska detaljerna omkring pratandet för att känna mig lugn. Jag föredrar att vara förberedd på alla tänkbara sätt, från att ha kollat upp busstider och lokaler till att ha putsat glasögonen. Därför var det inte precis någon drömuppladdning när jag natten till fredagen hölls vaken av magsmärtor (sannolikt inte relaterade till föreläsandet, med tanke på att jag ju faktiskt inte var nervös), vilket ledde till att jag fick åka iväg till min första arbetsdag som universitetslärare utan frukost i magen och med bara tre, fyra timmars sömn i kroppen. Dessutom var jag osäker på hur jag skulle kunna hålla studenterna någorlunda vakna under så lång tid, när jag inte hade hunnit tänka ut något extra roligt åt dem.

Så var det dags, och jag upptäckte snart att den grupp jag hade framför mig var den bästa tänkbara. Jag har själv pluggat med lärare och lärarstudenter och vet att de kan hålla låda som få, men aldrig har jag väl varit så glad över det som nu. Pigga verkade de vara också. Och intresserade, frågvisa och tacksamma. Det var enormt roligt och stimulerande att diskutera skrivregler med dem!

När det efter lunch var dags för nästa grupp hade jag betydligt högre förväntningar än jag hade haft på morgonen. Jag insåg dock snabbt att den här gruppen var rätt olik den föregående. Eller så var det fredagseftermiddagen som spökade. De flesta verkade i alla fall bara ha helg och allt annat än studier i tankarna redan innan lektionen började.

Så slog jag på OH-projektorn, som jag hade haft fin nytta av under förmiddagen, och lampan i den dog omedelbart. Rackarns! Okej, det här ska man klara av om man är flexibel, tänkte jag, och försökte en stund kompensera med andra hjälpmedel, testa att dra igång diskussioner och allt vad jag nu kom på, men studenterna bara satt där och vände tyst sina stenansikten mot mig.

Jag blev tvungen att tigga till mig en tidig rast för att gå en runda i de angränsande lektionssalarna, där de andra grupperna från samma kurs hade motsvarande lektion, men alla lärare sa sig använda OH-projektorerna. (Att det är jättefina, nya lokaler, utrustade för att man enkelt ska kunna koppla in sin medhavda dator och köra presentationer på den hjälper ju föga om man inte vet om i förväg att möjligheten finns.) Under tiden passade flera av "mina" studenter på att gå hem, visserligen inte alls i smyg och de hade säkert mycket giltiga skäl allihop, så jag tog inte illa upp, men lite orättvist kändes det allt.

Så hittade jag till slut ändå en kollega som var så modern att han föredrog datorn framför den gamla OH-tekniken, så jag fick låna en ersättningsprojektor och kunde fortsätta min lektion så som jag hade tänkt mig den. Studenterna vaknade till och började prata, och allt slutade lyckligt.

När jag åkte hem efter sex timmars stående och pratande var jag så uppfylld av berusningskänslor att jag fortfarande inte hade hunnit bli det minsta trött. Det här var det bästa jag gjort på länge! Jag hade fantastiskt roligt, lärde mig massor av nyttigt och trots att det var första försöket verkar jag inte ha varit helt värdelös på att utföra min uppgift heller. Jag längtar redan efter mer!

Bokrean 2011

Min bokreapassion blossade upp plötsligt för omkring tio år sedan, då jag ett år mycket lämpligt kunde köpa halva den terminens kurslitteratur på rean. Då handlade det om litteraturvetenskap. Därefter började jag samla Agatha Christie-böcker, och hade sådan tur att ett helt gäng med sådana fanns med på rean ett år. Efter det fortsatte det i några år med att jag väntade mig galen på reakatalogerna, som jag sedan lusläste innan jag skrev prisjämförande tabelller, noga planerade i vilken ordning butikerna skulle betas av och sedan, på reans första dag, storhandlade ett antal kassar med "bra att ha"-fackböcker, några romaner och lite barnböcker som jag mindes från barndomen.

Därifrån har det gått till att jag de senaste åren bara har köpt enstaka böcker, främst språkböcker och romaner av favoritförfattare, men jag har fortfarande väntat på den speciella dagen och läst bokreakatalogerna med stort nöje.

I år visste jag visserligen om att rean började idag, men katalogerna hade jag inte sett förrän jag nu passade på att ta en tur i butikerna när jag ändå var på stan. Ytterligare en lägre nivå på firandet, således. Fast det var trevligt ändå, och ett par spontanköp blev det, i form av två hobbyböcker.

Virkat har jag inte gjort på många år, men det ser jag inte som något hinder. Jag blev bara så toksugen när jag fick syn på den här boken (den till höger, om det behöver förtydligas), så jag tänker mig att det kommer tillbaka bara jag sätter igång. Då är det i så fall ett större problem att jag varken har virknålar eller garn. Jag skulle utan att skämmas acceptera mutor, donationer, allmosor och bytesuppgörelser, om jag säger så.

Döden i urmakeriet

Jag försöker förbereda mig inför mitt gästspel som lärare på fredag, och som en del av dessa förberedelser tänkte jag passa på att få ordning på mitt armbandsur som stått stilla så länge. Därför var jag idag ute på stan och letade efter en urmakare. Förr i tiden (läs: för högst ett par år sedan) tycktes de finnas överallt, men nu verkar de ha gett upp hoppet om mänsklighetens behov av klockor. Det är i och för sig förståeligt, när till och med tidskontrollfreaks som jag slutar använda annat än digitalklockor inbyggda i andra verktyg och apparater. Men konstigt var det ändå, tyckte jag.

Jag letade och letade, gick fram och tillbaka, tog fram smartfånen och sökte efter adresser, kollade upp dessa ställen men hittade fortfarande ingenting, tills jag äntligen stod utanför ett skyltfönster med en gigantisk klocka ovanför.

I glädjen över att äntligen ha hittat en urmakare missade jag att vara uppmärksam, och började inte ana oråd förrän jag ringt på en dörrklocka och fastnat i en sluss mellan ute och inne. När jag väl blev insläppt i butiken och väntade på min tur vid disken insåg jag snabbt att alla klockor i montrarna hade femsiffriga belopp på sina prisskyltar, men då var det för länge sedan för sent att backa ur.

När jag lämnade över min, numera halvtrasiga, armbandsklocka till en av killarna bakom disken var jag rädd att han inte ens skulle vilja befatta sig med den, men det gick bra. Jag förklarade läget med den lilla heltimmesplutt som lossnat och därefter kilat in sig mot kanten av urtavlan, vilken i sin tur satt löst för att någon vid det förrförra batteribytet glömt att sätta tillbaka en ring som skulle hålla allt på plats. Något naivt hoppades jag väl att han skulle kunna tänka sig att trycka fast den lilla plutten när han ändå öppnade klockan för att byta batteri, men detta skulle dubbla priset, så det skippade jag.

Nästa överraskning kom när det visade sig att han skulle behöva en halvtimme för att fixa det lilla ingreppet. På alla andra ställen jag har fått klockbatterier bytta har det gjorts omedelbart och tagit högst några få minuter (under vilken tid somliga urmakare visserligen skyndade såpass att alla delar inte kom med, men ändå). Så jag, som redan var klar med alla mina andra ärenden och egentligen redan skulle ha varit på väg hem, fick driva omkring i Saluhallen ett tag och titta på folk som åt lunch.

När jag kom tillbaka (nu erfaren nog att bete mig korrekt med automatiska slussdörrar) var klockan fortfarande inte klar, så det blev till att vänta vidare inne i butiken. En närmare titt avslöjade att den egentligen mest såg ut som ett väntrum, så tydligen var väntandet något som ingick i konceptet på detta flådiga ställe. Även de dammiga hyllorna i de tjusiga pansarglasmontrarna vittnade om att det här stället bara gav sken av att vara exklusivt. När jag insåg det slutade jag känna mig pinsam, där jag stod i min gröna tantbasker bland alla män med dyra klockor, och när min väntan var över betalade jag bara och lät mig slussas ut.

Dit lär jag inte återvända frivilligt. Men om jag någon gång skulle få för mig att skriva en deckare skulle den nog utspelas i ett urmakeri. Fast en sådan eventualitet ligger väl så långt fram i tiden att det då inte längre finns några kvar som minns vad ett urverk är, så sannolikheten är nog liten för att det blir av.

Hur som helst fattar jag absolut varför lärare går in i väggen. När det är så här besvärligt att förbereda sig bara inför första arbetsdagen, menar jag.

Jag fick oväntat nog tillbaka den lilla plutten, inklusive en knarkpåse, helt utan kostnad! Vilket klipp! (Jag tänker mig att det bör ha tagit ungefär samma tid att plocka ut plutten ur klockan och stoppa den i en påse som det skulle ha gjort att sätta fast den på sin plats, men jag ska inte klaga. Blir jag någon gång urmakare kan jag ju ordna det själv.)

Föredömlig måndag

Jag vaknade i morse till denna nya vecka och fick snart veta att jag före veckans slut tydligen kommer att jobba som universitetslärare. Där ser man!

Det här är andra gången på kort tid som personer jag känner har tänkt på mig när deras egen arbetsbörda har blivit ohanterlig. Mycket bra tendens, tycker jag.

Så denna utveckling har nog inte mycket att göra med alla människor som i åratal har gått och undrat om jag inte skulle ta och bli lärare i alla fall. Snarare är det väl så att när någon ringer en måndag och erbjuder en ett extrajobb som man inte ens har sökt tackar man ganska enkelt ja.

Risktagande

Jag har samtidigt för första gången missat både direktsändningen och reprisen av en melodifestivalsdeltävling. Och jag lever tydligen än. De mer långtgående effekterna är dock ytterst oklara i detta skede.

Helgen i S-städerna

En storfödelsedag firades under det gångna veckoslutet med familjehelg på andra sidan landet. Det innebar tidig lördagsmorgon och tågresa, som faktiskt före utsatt tid placerade oss i Södertälje. Och så lyckades jag alltså till slut hälsa på hos brorsan.

Vi åt och åt och åt och åt, sov på hotell med badrockar och engångstofflor, åt igen (hotellfrukost, fast inte så överdrivet mycket, då det mesta just ätits upp av idrottsungdomar), begav oss till Stockholm och gick på Tekniska museet och utställningen NASA -- A Human Adventure.

Rymdprylarna tycktes tilltala många människor i olika åldrar, men mig och Mario passade temat extra bra, då vi nyligen börjat med Star Trek-filmsessioner med Mr Data (vilket jag kallade honom långt innan jag alls visste att han var trekker). Fast Mario hade som vanligt sina synpunkter på hur museer ska skötas. Sedan tidigare har han en idé om ett måndagsöppet bajsmuseum (fråga inte), och nu vill han ha ett museum fyllt med instrumentpaneler där alla barn får trycka på knappar och dra i spakar, och där detta helst också ska medföra roliga effekter.

Nåväl, sedan trängdes vi i innerstadstrafiken och letade parkeringsplats tills detta blev det mest bestående minnet av dagen. Därpå hann vi faktiskt äta ännu mer innan det blev dags att ta bussen tillbaka västerut. Även bussresan förflöt utan incidenter, och hur långt och segt det än hade kunnat vara så blev det nästan precis lika mysigt som jag tyckte att det var att resa i mörker som liten. (Intressant bonusinfo: Från Stockholm var det nästan bara tjejer med på bussen, men i Jönköping klev i stället nästan uteslutande killar på.)

Helg!

... som de säger, folk. Jag börjar förstå innebörden av begreppet nu.

Folk verkar anstränga sig för att planera in så många sociala aktiviteter som möjligt så här års. Helt utan att jag tar några egna initiativ blir helgerna fullbokade, och ännu mer blir det förstås av att vi nu rätt ofta är två personer som samsas om almanackan under veckoslutens lediga tid.

Jag antar att det är ett gott tecken att många vill ha mig med (om det inte är precis tvärtom förstås, att de ser sin chans att slippa min närvaro och därför förlägger fester till melodifestivalskvällar vartenda år), men tid och ork räcker ändå inte till hur mycket som helst. Dessutom vill man kanske välja någonting själv emellanåt också. Så det är bara att acceptera att så här års missas det fler sammankomster än under andra delar av året.

Och varför festas det så hårt just nu då? Är det på grund av de där oxveckorna? Eller har det ständiga kalasandet möjligen något att göra med att halva befolkningen fyller år i februari och mars?

Är det förresten ens så mycket mer än vanligt? Sa jag inte precis samma sak om våra aktivitetsspäckade helger i november och december?

Hur som helst är situationen helt ny nu. För jag sover på nätterna, kämpar mig upp som de flesta andra på morgnarna, försöker bli klar med dagens sysslor i rimlig tid på kvällarna och har för närvarande faktiskt möjlighet att vara ledig på helgerna. Mycket lämpligt. Men ovant. Att vara i fas med "folk", alltså.

Trevlig helg!


(Ah, just det, jag har ju noterat förr hur festligt det är i februari. Även i andra avseenden.)

Pruttsystem

Ni kanske minns att jag häromsistens beklagade mig över ett visst företag som hade fått mina kontaktuppgifter om bakfoten. Och att jag sedan fick trevligt svar i en kommentar, med tips på hur jag skulle gå till väga för att de skulle ordna det åt mig.

Jag följde naturligtvis tacksamt instruktionerna.

Och väntade.

Så himla naivt! Klart att de inte tänkte fixa något åt mig! Inte utan extra krångel åtminstone.

Jag antar att jag står i något register över personer som man bara skenbart ska vara hjälpsam mot. Och inte kan jag bara skita i allt heller. Nej, det gäller väl att vara glad över och fokusera på de detaljer som jag och bara jag har makten över. Som, öh, att den här bloggen uppdateras då och då?

Ut med det gamla

Klarar av det allra sista pluggandet, städar lite i uppsatsmappen på datorn, kommer på att en backup vore bra, börjar rensa och organisera bland filer, slänger, sparar, kopierar, flyttar om, strukturerar, arkiverar, övergår till att samla ihop alla papper, letar efter en pärm som de som ska sparas kan få plats i, hittar två tidskriftssamlare med ännu fler gamla uppsatsprojekt att sortera, flyttar om, hålar papper, möblerar om i pärmar, skriver etiketter, strimlar papper, kastar, frigör halva oskrivna block, finner utan minsta tvekan en given plats för varje liten grej som dyker upp, tömmer bordet, ställer undan de nu välordnade pärmarna och tidskriftssamlarna i bokhyllan, återgår till datorn, utökar backuppandet, fortsätter med att rensa bland gamla studierelaterade bokmärken och slutar bara för att det är färdigt och lite för att det faktiskt är hög tid att äta.

Njuter av känslan av att ha färdigställt saker. Först studierna, sedan att röja undan spåren efter dem. Äntligen slut på flera parallella spår, hundra miljarder flikar ständigt öppna i webbläsaren och flera vitt skilda och stora projekt spridda över rum och dator.

Men! Inte helt klar ändå. Hittar dagens post, som av någon anledning innehåller två exemplar av en studenttidning. Bläddrar pliktskyldigast igenom ett av dem, för att fortsätta "jobba undan".

Hittar en lönetopplista för olika utbildningar, bara en massa tekniska och ekonomiska förstås, ser "Civilingenjör i industriell ekonomi, Linköpings universitet" på plats tio, men joråasså, man ska ju ta sig igenom utbildningen också.

Faller för frestelsen att göra ett "vilken typ är du"-test, som visar sig vara ett av de få som faktiskt verkar vara lite genomtänkta, fast de valda svaren spretar som vanligt och fördelar sig jämnt och fint över tre kategorier: delad seger för konstnären och organisatören, tätt följda av entreprenören, och ja, beskrivningarna av de första två stämmer alldeles på pricken, samtidigt som alla tre delarna behövs för det som efter så många om och men blev beslutet.

Inte ingenjör, ingen jakt på status och pengar. Däremot lite konstnär, lite (okej, mycket) organisatör och en gnutta entreprenör på det. Men inte student, nejånej. Nu åker studenttidningarna i pappersinsamlingen.

Kyla och mystiska konstigheter

Jag har klockor överallt omkring mig och är enormt beroende av att ha koll på tiden. Trots det har jag inte bytt batteri i mitt armbandsur sedan det stannade för något år sedan, och mobilen har jag inte alltid tillgänglig, så ibland tvingar jag mig helt enkelt att klara mig utan att veta vad klockan är. Men generellt skulle jag nog kunna anses vara rätt pålitlig med tidsuppgifter, ifall jag iakttar något speciellt och behöver redogöra för hur dags det var.

Ett klockberoende känns förresten på något vis lite mer relevant än att ha termometrar överallt och ständigt övervaka minsta temperaturändring, så som vissa av mina närstående (som jag väl av hänsynsskäl inte ska hänga ut här, men mina föräldrar skulle eventuellt kunna ta åt sig) gör.

Idag har dock mina två termometrar* varit av största intresse för mig. Om ni är nyfikna visar de båda på 18 grader nu, vilket nog förresten är en större enighet än de har uppvisat någon gång tidigare.

Efter att knappt ha kunnat sova under natten, på grund av fysiska obehag, blev jag på morgonen också stående ute i kylan i väntan på en buss som bara blev senare och senare. Och när jag kom hem frös min redan försvagade kropp ännu mer, då det visade sig att värmen inne inte fungerade. Den kom så småningom tillbaka, men vilken tid det kan ta att få upp temperaturen i ett litet rum! Så här sitter jag nu inlindad i tjugofjorton lager av ylle och fleece och har åstadkommit så mycket som att se den tredje delen av Sherlock.

Åh, jag identifierar mig så med John för de där ständiga pikarna om bloggandet! Sherlock själv gillar jag för att han lägger märke till små detaljer som andra inte ser. Jag är rätt mycket sådan också, om än inte alls i samma extrema utsträckning som han.

När jag diskade nu noterade jag exempelvis denna mystiska mörka rand på kaklet ovanför spisen (jaja, kokplattan då).

Den har inte varit där förut! Men kan den verkligen ha uppstått på mindre än ett dygn, medan jag var borta? Vad hände här den gångna natten egentligen?

Jag kom i alla fall snabbt på vad som åstadkommit själva mönstret.

Det kan alltså inte vara sot från min matlagning. Bordstabletterna står ju inte på spisen när den är på.

Okej, nu känner jag mig mest bara som John igen. Tankarna leder inte vidare åt något håll. Men jag vet åtminstone vad klockan är.


*Den ena hör faktiskt till bostaden och är placerad på det där stället i ögonhöjd på en innervägg där alla hyresvärdar tycks anse att man ska uppehålla sig.

Att titta på Melodifestivalen

Tack vare Eurovision-sajten kan jag numera en vanlig lördagskväll i februari se fyra webb-tv-sändningar från olika länders melodifestivaler samtidigt. Dessutom gäller det ju att hålla koll på alla kommentarer på Twitter och bloggar i realtid.

För tjugo år sedan var det största stressmomentet under årets enda melodifestivalskväll att se till att kassettbandspelaren drog igång inspelningen från radion på rätt klockslag. Vad folk tyckte om saker och ting fick man inte veta förrän på måndagen.

Helt ärligt kan jag säga att jag gillar båda uppläggen. På den tiden var det en högtidsstund som inte fick störas, nu håller det höga tempot och växlandet mellan webbläsarens flikar mig vaken under allt mer sövande tv-sändningar.

Slutet på en era

Magisterseminarium igår. Nu är det bara sista vändan med justeringar och finputsning kvar innan uppsatsen får den form som sedan ska bestå och följa mig resten av livet. Nej, så allvarligt är det väl inte, och det är fortfarande bara en magisteruppsats, men det har börjat gå upp för mig att det kommer att bli betydligt fler än fem personer som kommer att läsa den, så plötsligt är det lite viktigt ändå. Och samtidigt som det är så skönt att det nästan är över tar det emot att fixa det där sista just för att det är så svårt att veta var jag ska nöja mig.

Men det var en härlig dag igår. Oväntat nervöst först, men sedan, väl på plats, bara trevligt. Efteråt, med opponent, handledare, examinator och medbedömare uppe i institutionens pentry kom skolavslutningskänslan. Å ena sidan den sköna, den där lättnaden, friheten och lyckan som hör ihop med insikten att jag till slut, efter elva och ett halvt år faktiskt har kommit fram till en punkt där jag har bestämt att det får räcka och att jag har uppnått mina mål med den här delen av livet. Å andra sidan den något sorgliga avskedsstämningen, när jag tänkte på att jag antagligen kommer att sakna de här människorna och hela universitetsvärlden ganska mycket i början. De verkade visserligen inte se någon anledning för mig att klippa banden så tvärt, så jag får väl hänga lite där om jag hittar några bra ursäkter och får tid över.

För det är ju det, att nu ska jag faktiskt bara göra annat. Det kommer sannolikt inte att bli så mycket tid över till hängande. Och jag kommer säkert också mycket snart att sluta tänka på annat än att det är skönt att vara klar, de gånger jag nu påminns om mina studier. Men i ytterligare ett par dagar är jag student, så jag kan gott ta mig den tid som behövs för att fila färdigt på uppsatsen.

Dessutom, som min examinator sa, så är jag inte magister på allvar förrän jag slutligen har gått genom ringen framför Humanisten vid examenshögtiden. Just nu vill jag gärna hålla fast vid det, för sådana här milstolpar är lättare att uppfatta om de är lite upphackade och utspridda över en längre tid. Har man nu varit student i så många år är det nog inte hälsosamt att lägga av alltför tvärt. Så jag tänker baske mig ta vara på varje anledning till firande som dyker upp!

Det kommer mera

Folk är ju helt tokiga. Prata om vår i januari! I Sverige! När blev det senast vår i januari, eller ens i början av februari?

Jag kan förstå att vinterovana personer här i Södern (och andra också, kanske) längtar efter vår, efter att ha varit med om något så ofattbart som tre hela månader med snö. Men bara för att vintern kom tidigt betyder det väl inte att man kan förhandla med den om att ge upp under sin egentliga högsäsong!

Visst, det regnar och regnar och töar och smälter här i Göteborg. När jag beskådar min utsikt från fönstret ser jag nu lika mycket grå och brun mark som vitaktig. Sälgen nedanför fönstret blommar, måsarna har börjat cirkla över taken och det är ljust en aning längre på eftermiddagarna, även om jag inte tycker att det märks av så mycket, antagligen på grund av allt regnande.

När sedan solen ändå tittar fram, som idag, är det klart att det kan kännas vårlikt när man levt i mörker så länge. Och givetvis tycker även jag att det är skönt att isen försvinner från vägarna. Men vår? Finns liksom inte i mina tankar, mer än möjligen som en mycket abstrakt bild som dyker upp när jag bläddrar långt framåt i kalendern.

Februari är en vintermånad i Sverige. Vintern kan se olika ut i olika delar av landet, det är klart, men de som pratar om vår menar knappast heller västkustvinter. Tossiga människor! Ät era semlor, köp era tulpaner och lugna ner er. Tiden går fort nog ändå.

Uppladdning inför melodifestivalssäsong

Jag sitter och lyssnar på årets isländska melodifestivalslåtar och blir på härligt humör. Som vanligt gillar jag de flesta bidragen. Jag har tyckt mig ha så mycket självinsikt att jag alltid har erkänt för mig själv att det förmodligen beror på att jag gillar nästan allt som är isländskt*, men nu börjar jag undra ändå.

De har faktiskt förhållandevis få bidrag i sina deltävlingar. För att de ju är färre som kan vara med och tävla och rösta? Nej, för att de skippar alla skräplåtar av den typ som fyller ut halva de svenska deltävlingarna (förutom förra året, när i stort sett hela vår tävling utgjordes av sådana utfyllnadsbidrag). Det är min nya teori.

Dessutom har islänningarna i år återgått till att sjunga enbart på isländska i den inhemska tävlingen! Big like på det.


*Jag gillar förresten schlager, Island och isländsk schlager så mycket att jag faktiskt vid ett tillfälle har skrivit en uppsats om Island i ESC. På isländska. Är man nörd så är man.

Lappa stan

Den här veckan har jag travat omkring i Göteborg i ett försök att föra en liten stillsam gammaldags annonskampanj. Under tiden har jag lärt mig ett och annat om stan och dess befolkning.

Jag har upptäckt hur svårt det är att affischera lagligt om man vill synas. I flera av de områden där jag har fått för mig att vissa av mina tänkta målgrupper rör sig hittade jag inte en enda anslagstavla utomhus. Det mest intressanta var att folk ändå inte alls verkar sätta upp sina lappar på varje tom yta, vilket jag alltid har fått ett intryck av förut, utan att stan är förvånansvärt ren och välstädad.

Och i villaområdena har numera en stor majoritet av postlådorna "ej reklam" på sig. Jag som privatperson är mycket nöjd med detta, men som företagare får jag det svårare. Jag vill göra saker rätt och tänker inte pracka på människor något de inte önskar. (Det är dock smått frestande att hämnas lite lätt på de villaägare som låter hela trottoaren utanför sina fastigheter vara täckt av helt ogrusad glansis.)

Nej, den metoden var inte den optimala. Nu är det dags att satsa på ett modernare medium för att nå ut med mitt budskap. Allt jag behöver göra då är att komma på en unik, smart och rolig idé som alla åldrar gillar, göra nätsuccé och bli kändis. Återkommer.

Och det var mina förberedelser inför beach 2011

Jag må vara förföljd av otur när det gäller att få saker skickade till mig som det är tänkt*, men i gengäld har jag nästan bara goda erfarenheter av kundtjänstmänniskor på de företag jag är i kontakt med. Nu fick jag snabbt, trevligt och hjälpsamt svar på mitt mejl, och titta:

Heja chokladfabriken!

*Det blir inga länkar idag, men sök exempelvis på "messmör" eller "Wii" här i bloggen för att hitta historiken.

Uppföljning av irritationsblogg

Ah, jag gillar företag som håller koll på vad som skrivs om dem och bryr sig om att hjälpa till så att problem blir lösta! Nu fattas det bara att alla breddgående människor googlar sig hit och lovar att visa mig lite mer hänsyn i fortsättningen, så är jag nöjd.

Eller, vänta förresten! Hoho, Cloetta, jag har fortfarande inte sett skymten av den där handduken! Som jag har betalat frakten för. Det ser inte bättre ut än att jag blir tvungen att mejla igen. Gruff.

I morgon ska jag byta namn och ställa mig mitt i vägen

Nu är jag irriterad. Igen. Men det är fullt motiverat, för det rör sig om riktigt enorma irritationsmoment.

Jag är irriterad över att folk är så vansinnigt envisa och bara måste gå i bredd, även när de får möte på smala, isiga vägar. Varför ska alltid jag vara den som förväntas kliva ut i diket? Går det inte att ta fem sekunders paus i samtalet, va?

Jag är irriterad över att Eniro vägrar kännas vid att mitt företagsnummer är just ett företagsnummer. Det finns i registret, men räknas som privatnummer (vilket det inte är), och sökningar på företagsnamnet ger ingen träff. Dessutom blev det ytterligare knas och ännu fulare när jag försökte lägga till information. Skitstörigt. På hitta.se blev det rätt och fint direkt. Jag som alltid har gillat Eniro mer. Nu måste jag ändra mig. Rackarns.

Jag är irriterad över att det är insekter i farten mitt i vintern. Måste man tampas med alla årstiders jobbigheter samtidigt?

Och till råga på allt tvingas jag vara irriterad över att mitt namn inte längre är unikt. Någon har tydligen gift in sig i den avlägsna släktgrenen och tagit samma namn som jag. Hur kan någon understå sig att göra så?! Nu måste jag lägga all min tid på att hinna först med att få mitt namn som användarnamn överallt. Himla onödigt gjort av henne.

 Ni ser, jag är väldigt upptagen här.

Närapå mönsterlördag

En nackdel med att ha sängen i köket, eller köksfläkten intill sängen om man så vill, är att man då och då tvingas vakna en annars skön lördagsförmiddag till någon grannes kompakta matos. Så då får man gå upp irriterad och illamående.

Men jag har hittat en karl som alldeles av sig själv plötsligt en fredag kommer fram till att han nog vill åka till Stora Möbelvaruhuset. För att köpa lådor till ett nytt förvaringssystem! Sådant säger man bara inte nej till, inte ens om det regnar ute, ovanpå ytterligare en decimeter nysnö. Så så fick det bli. Då fick vi dessutom användning för ännu ett av våra presentkort. Bra jobbat, tycker vi.

Och så triggar vi varandra till stordåd på temat röja, rensa, sortera, ordna, fixa och flytta om. Uj, vad härligt det är att få stänga av datorn och jobba med annat ett tag! Med gott samvete dessutom. Och under tiden jag i kväll funderade på vilka saker jag eventuellt skulle stuva undan i mina ickebefintliga förråd härnäst mindes jag med ens vad man skulle ha cd-spelaren till. Sedan spelade jag skivor och förundrades över att det aldrig kom någon reklam mellan låtarna.

På fönstren smattrar regnet, men jag måste inte gå ut, och det blev visst en rätt trevlig dag ändå, det här.

Bye, bye, studentliv

Uppsatsen är inlämnad inför seminariet, som jag visserligen fortfarande inte har något datum för, men ÄNTLIGEN ska jag väl få tid att ägna mig åt mitt lilla företag! Det är hög tid att börja dra in pengar. Man kan ju liksom inte betala hyra, nötter och studieskulder med högskolepoäng.

Röjardag

Jag tycker att det är så skönt att få röja undan och plocka i ordning när ett projekt är slut! I det här fallet visserligen bara nästan slut, men det var i alla fall äntligen läge att städa idag. Och solen värmde för första gången i år upp mitt rum, och hjälpte mig samtidigt att identifiera och avlägsna det tjocka dammlager som lagt sig över precis allting.

Ute var det däremot lagom kallt och friskt, och fortfarande så där sagolikt vitt, vackert och vindstilla. Jag skulle gärna ha varit ute flera gånger så länge som det nu blev, men man får vara glad över det man får.

Ser ni den lilla figuren under trädet? Jag upptäckte precis efter att jag tagit bilden att den personen samtidigt riktade en kamera åt mitt håll, så nu kanske våra bilder är magiskt sammanlänkade!

Förresten, gissa en gång vem som var före mig i tvättstugan! Just det. Jag slapp tack och lov att träffa honom, men jag kände stanken så fort jag öppnade dörren, och sedan såg jag hans tvättkorg vid torkskåpet.

Nu är det dags att åka till Luigi och Daisy igen. Undrar vad för spännande saker som händer där idag!

3-årskalas

Och Göteborg och jag utgör fortfarande en lysande kombination!

Vitt och tyst

Så blev det ny fart på vintern, med en decimeter kramsnö ovanpå istäcket. Morgonen är så förunderligt vit och stilla. Jag njuter av tystnaden och tänker först att den beror på att snön har bäddat in allt i ljuddämpande vitt fluff. Men så inser jag att det faktum att varenda liten kvist är så där snötäckt beror på att det inte blåser.

En vindstilla morgon åstadkommer exakt samma överraskning som tystnaden man plötsligt befinner sig i när det blir strömavbrott och alla små störande ljud från apparater man annars inte hör tystnar.

Dags att snuffa med oxarna

Är det jag som inte hänger med nu igen? Plötsligt är det ett himla tjat om oxveckorna. Eventuellt är det bara tidningarna som har bestämt att befolkningen nu ska tryckas ned med nästa dusch av katastroftänkande, för jag har då aldrig hört folk prata om detta förr.

Jag fattar verkligen inte varför det skulle vara relevant för människor i allmänhet. Även om jag hade varit normal och haft en ledighet som tagit slut nu så tror jag inte att jag skulle se veckorna fram till påsk som ett endaste dugg längre och tyngre än den ständigt lika helglösa och evigt långa och mörka hösten. Nu har det ju vänt! Nu blir det ljusare för varje vecka, decemberstressen är avklarad (jodå, den finns där även andra år och för andra än mig), det är nytt år med nya möjligheter och planer, krafterna kommer tillbaka och man kanske till och med får lite tid att gå ut och njuta av luften eller åtminstone se på vintersport på tv.

Det kan inte vara bara jag. Jag hoppas verkligen att jag inte är så förfärligt tvärtom i det här fallet. Sannolikt varierar det från person till person, ungefär som hur man ser på det när man slänger ut julen. Vissa menar att det blir mörkare då, men det beror ju på om julbelysningen består av extra ljus eller är ersättning för vanliga, starkare lampor. Naturligtvis finns det också människor som tycker att det är jobbigt långt till nästa långhelg, och det ska jag inte förringa, men i så fall är det väl framför allt dystert om livet bara handlar om de få dagar av ledighet man har?

Fast idag är jag faktiskt lite ledig (från studierna, that is) efter att ha jobbat hårt och länge. Motvalls som jag är.

Hellre en skridskotur med korvgrillning i så fall

Det regnade hela dagen. Hela dagen! I januari! Det har förresten redan regnat några gånger här sedan strax före jul och det verkar varvas med dagar av snö, lagom för att vägarna ska bli så eländiga som det bara är möjligt, så just nu lyckas vintern till och med få mig att ogilla den. Det här är marsväder för mig, och det förklarar helt och hållet varför jag får olustkänslor när månaden mars kommer på tal. Vägarna var idag täckta av en decimeter is med en decimeter modd ovanpå, och efter ihärdigt regnande i några timmar även en decimeter vatten.

Och som vanligt när det regnar i Göteborg blåste det samtidigt.

Isgata, regn, blåst och tjocka vinterkläder. Inte som gjort för paraplyhantering.

Mario och jag trotsade ändå vädret och väglaget och åkte och hälsade på Luigi och Daisy i deras nya fina lägenhet. Vi hann lagom äta och spela en omgång Skip-Bo innan brandlarmet gick. Sedan stod vi ute på isen i regnet och hade det så lagom lördagsroligt ett tag utan att huset brann upp (eller ned) eller något annat hände heller. Eller jo, det rasade en massa tung blötsnö från taken omkring oss. Till slut gav vi upp och åkte hem. Utan paraplyet. Det räddade säkert livet på paraplyet, mig eller båda två. (Men det krävdes alltså en utrymning för att jag skulle åka ifrån ett paraply. Det är rätt anmärkningsvärt ändå, så lätta som de tycks vara att glömma.)

Skitvinter. Men när det nu väl har börjat töa kan det gott vara tio grader varmt tills vägarna är bara.

Jag kan dock meddela att säsongens vinterkängor faktiskt klarade prövningen bra. Trots att jag klev rakt ned i ett decimeterdjupt vattenhål blev jag inte det minsta blöt om foten. De här kängorna ska jag vårda ömt. Det blir till att skriva upp dem på "att rädda om det börjar brinna"-listan.

Bäst i år

Å, jag har just sett årets bästa dokumentär! Och då menar jag inte så här långt, utan 2011 års bästa. Jag utgår ifrån att den i något objektivt perspektiv inte är det (inte minst för att jag gillar den). Jag antar också att man måste bry sig om ämnet för att inse storheten i den, och i min bekantskapskrets kan jag inte tänka mig att någon mer än möjligen Göteborgskusinen skulle kunna begripa sig på euforin jag upplever efter att ha ägnat drygt en timme åt denna dokumentär. (Därför talar jag inte om vilken det är, men det är säkert busenkelt att luska reda på för den som är intresserad av sådant.)

Men vad gör väl det när man bara är helt och komplett genomlycklig över att ha fått chansen att se sina drömmars dokumentär på Svt Play? På tv sändes den givetvis på en konstig tid, men för min del är alla tv-tider lika besvärliga, så jag koncentrerar mig på att vara tacksam över att svt.se hade en länk till programmet direkt från förstasidan.

Att jag redan den 5 januari vet att ingen dokumentär kommer att kunna toppa den här under året, eller sannolikt på ännu längre tid, känns inte heller tråkigt. Huvudsaken är att jag inte missade chansen när den kom. Som jämförelse såg jag förresten bara en enda ny spelfilm förra året, och jag är rätt övertygad om att det inte fanns många som hade kunnat klå den under det året heller. Jag menar att bara för att man inte sätter i sig allt man kommer över behöver sannolikheten för att råka på det bra inte minska. Det gäller bara att välja med omsorg. Och lyckan blir möjligen större över denna specifika upplevelse, men för den delen inte mindre värd, bara för att jag inte spär ut den med en massa halvgoda och tillfälliga förströelser under resten av tiden.

Alltså: Bäst 2011! Och när året sedan ska sammanfattas har jag åtminstone den så tunga dokumentärfilmsbiten avklarad. Puh!

"Vårt" hus åter bara mitt

Det nya året för omedelbart med sig en förändring i grannsituationen, då Luigi lämnar mig här med alla VÄGG:ar och andra obehagliga typer. Han flyttar nu till en okänd stadsdel för att bo med Daisy.

Så här sista dagen före flytten sprang vi på varandra i entrén, precis som på den gamla goda tiden (vilket i det här fallet vill säga när jag var vaken lite mer som folk och dessutom lämnade mitt rum mer än två gånger i veckan). På sistone har vi inte märkt mycket av varandra som grannar, så jag har inte riktigt reflekterat över vad det i praktiken kommer att innebära när han inte bor här längre. Jag bodde visserligen här före honom, så jag har varit med om det förut, men nu när alla vant sig?

Kommer vi att ses mer än till Mariofamiljens högtider? Hur blir det med hemgjord glass och tv-spelande? Blir min dammsugarpåse någonsin full nu? Och kommer Mario i fortsättningen att hitta några anledningar att titta förbi hos mig lite så där spontant då och då?

Det är ett synnerligen ovisst läge. Men vi märker väl vad som händer. Normalt gör man ju det.

Året 2010

Jaha, vad hände det här året då?

• Jag flyttade inte. Efter att under de föregående tre kalenderåren ha flyttat varje år har jag i år hållit mig stilla.
• Jag fyllde jämnt och firade med fest tillsammans med Mario.
• Jag började plötsligt dricka mjölk igen, efter ett antal års uppehåll. Och det var precis lika gott som förr.
• Jag startade eget företag, skrev magisteruppsats och jobbade hårdare än någon gång tidigare.
• Jag träffade ett helt gäng nya små glada och dreglande människor.

Här borde jag väl ha något eller några "bästa" också. Men vad ska jag ta? Förslag?

Ytterligare uppdatering

När man så sällan hinner skriva blir det svårt när man väl ska göra det. Vad är så viktigt att det ska väljas ut framför allt annat? Och när man tänker så är svaret oftast: inget.

Men bara för att bloggen inte helt ska tappa greppet om mitt liv ska jag sammanfatta lite till.

Mer om julen:
Jag lyckades kombinera två av de saker jag under alla år som student har strävat efter men sällan lyckats med, nämligen att under julvistelsen i Falun träffa gamla goda vänner och plugga. Två mycket långa dagar blev det i slutet av julhelgen, med socialt umgänge på förmiddagarna och skrivande på eftermiddagarna, kvällarna och nätterna. Och nej, inte en enda natt under julresan sov jag ordentligt. Däremot vägde jag mig. Och var nöjd med resultatet. Ute var det strålande vackert, mestadels rejält kallt och den dag som det gick bra att gå på långpromenad utan långkalsonger såg man i gengäld inte långt alls på grund av ymnigt snöfall. Sjön var bara en vit evighet. Men det var lika underbart för det. Sista dagen tog jag nästan ledigt från både studier och företag och ägnade dagen åt underhåll av min trötta dator.

Hemresan:
Tågresan tillbaka till Göteborg innehöll ovanligt lite att redogöra för. Tågen gick, och förutom att min vagn saknades var det inga problem. Den här gången hade jag otur med medresenärerna i stället. På den första sträckan antastades jag av en lodis, som fick mig att sitta klistrad mot fönstret och försöka hålla andan i en halvtimme. Sedan förföljde han mig ett tag även inne i köldhålet som utgörs av Örebro centrals vänthall, men där kunde jag åtminstone smita undan och söka skydd i folksamlingen. På nästa tåg ville jag försäkra mig om en behagligare omgivning, men råkade då välja att sätta mig bredvid tågets mest förkylda tjej, som satt och snöt sig intill mig i tre timmar.

Åter i Göteborg:
Efter detta hade det inte kunnat vara skönare att komma hem till Göteborg. Och på perrongen stod den bästa tänkbara överraskningen, som var där bara för att möta mig, och som sedan följde med hem och lagade mat åt mig i min julklappsstekpanna, medan jag fick ordning på mig själv och allt annat.

Därefter har jag kastat mig in i allt det vanliga igen, som om det inte alls var mellandagar. Faktum är att jag redan upplever det som nytt år, eftersom vardagen står i full blom för mig. Som vanligt är jag i otakt med allt och alla, men det struntar jag i för ögonblicket.

Jul i Falun 2010

Kort sammanfattning så här långt:
Onsdagen var tågresa, kort möte med moster i Örebro och ankomst till kylan i Dalarna.

Torsdagen var Falu stad, ringrostig bilkörning, knarrande snö, julklappsshopping och klädning av vår fetaste gran hittills.

Och nu är det mättnad efter julbord, vackert inslagna klappar under granen och avstängd tv (tjoho!).

Dessutom:
God jul och allt annat!

Vad tjock den är!

Inför den obevekliga julen

Idiotiska jul att vara i vägen. Den tar så mycket tid från allt annat. Jag bara måste älska folk som inte tycker att man behöver vara ledig i mellandagarna (som min handledare och alla verksamheter som fungerar åtminstone hjälpligt)!

Själv är jag ju både student och företagare och således kommer jag inte att vara helt ledig en enda dag. Eller ja, kanske nyårsafton, vi får se.

Dock börjar jag tycka att det känns lite trist att jag så helt har förträngt det där med julklappar. När nu alla andra verkar tycka att det har betydelse är det kanske en aning knasigt av mig att glömma det bara för att jag själv inte bryr mig om det i år. Och jag gillar ju att hitta på och ge bort roliga saker! Det har bara inte funnits tid till det.

Som så ofta är jag helt i otakt med världen omkring mig. Att jag säkerligen kommer att få tvinga mig att gå upp tidigare än jag normalt gör på morgnarna under julhelgen, det kommer jag knappast ifrån. Och medan de flesta andra bekymrar sig över hur de inte ska gå upp i vikt över julen tänker jag att jag måste försöka passa på att äta upp mig lite när det står en massa kött på bordet. Kanske borde jag till och med försöka komma ihåg att äta mer av föräldrarnas goda julgodis än bara enstaka provsmakarbitar också.

Men först väntar en heldag med, på och kanske i väntan på tågen. Det är lika bra att räkna med några timmar mer än vad som står i tidtabellerna, klä sig varmt och packa ned så mycket matsäck som möjligt. Om ändå alla dessa timmar på resande fot kunde användas till jobb, men det betvivlar jag starkt.

DECEMBERSTRESSEN (ett personligt exempel)

Situationen kan i korthet beskrivas så här:

Att stressa över	Framgång beroende av
UPPSATS	tid
JOBB	tid
PENGAR	jobb
BOSTAD	pengar + uppsats + [okänd storhet]
HÄLSA	mat + sömn + motion + relationer
MAT	pengar + tid
SÖMN	tid!
MOTION	tid
RELATIONER	tid + hälsa + uppsats + jobb (+ pengar)
JUL	tid + hälsa + relationer + julklappar
JULKLAPPAR	tid + pengar (alt. tid x 10)

Då det i själva verket är brist på tid som är det centrala kan man också sammanfatta det i något liknande:

DECEMBERSTRESSEN = tidsbrist x 24 + [okänd storhet]

Och:

missat/inte nödvändigt telefonsamtal => DECEMBERSTRESSEN x 2


Alltså. Det är inte för att klaga. Jag vill bara

1. visa att jag har blivit vuxen och att advent därmed inte längre är vad det en gång var
2. att det ska bli januari
3. få förståelse för detta (fast som vanligt är det ju inte er det här berör egentligen).

Många papper blir det

Inte det papperslösa samhället.

Pappersslösarsamhället.

Förlåt, jorden, för att jag har gått och blivit en ond företagare som genererar så många fönsterkuvert.

(Fast privat tänker jag fortfarande inte skicka några pappersjulkort.)

I det vita

Jag måste göra ett pluggryck igen, men idag var det en för Göteborg sådan sällsynt vinterdag att jag först bara var tvungen att gå ut. En decimeter nysnö på den snö som redan fanns, sol, varken för kallt eller för milt och helt vindstilla. Perfekt för skidåkning om man ägnar sig åt sådant. Själv tog jag en promenad.

Starta företag

Jag börjar förresten undra så smått om företagande på något sätt kan ge föraningar om hur det är att få barn. Man förbereder sig minutiöst i en evighet, men när dagen man väntat på till slut kommer är man i alla fall inte beredd. Men folk frågar, gratulerar och skickar blommor och det är en väldig uppståndelse. Det är också ett fasligt sjå att välja namn och man får alldeles på tok för lite sömn. Och det är fantastiskt roligt och det enda man har i huvudet.

Nej, förlåt, jag vet att det var en töntig liknelse.

En helt (nåja) annan sak jag funderar över är hur jag lämpligast ska sprida adressen till företagshemsidan till de bloggläsare här som inte redan fått den via Facebook och mejl. För hur mycket jag än vill marknadsföra mig känner jag inte för att ha direkta länkar mellan de två ställena. Lite fånigt kanske, men så är det.

Mammas lilla flicka

Justja. Jag tänkte att den här dagen blev jag väl ändå verkligen, verkligen vuxen på riktigt. Trots att jag fortfarande bor i ett studentrum.

Men så kom den traditionella adventskalendern med glitter på med posten och jag blev osäker igen.

Nätverket

När jag skrev affärsplan började jag för första gången på allvar utvärdera mitt befintliga nätverk. Jaha, lite släktingar och några spridda bekantskaper här och var, tänkte jag, men knappast någon man kan be om någon hjälp av. Alla säger bara att de inget vet.

Men i själva verket omger jag mig faktiskt inte bara med civilingenjörer, vilket jag konstigt nog fortfarande ibland får för mig, utan minst lika många pedagoger, journalister och rent allmänt språkkunniga som sitter inne med en massa värdefulla kunskaper och erfarenheter. Och halva befolkningen har ju eget företag, tycks det en när man väl börjar forska lite. Sedan finns det de man kan låna pengar av, andra som kan det där med ekonomipysslet, någon som just ska göra sig av med en massa kontorsmaterial och så ingenjörerna som gärna hjälper till med det tekniska. Eller, nej, det gör de oftast inte, så det får jag själv räkna ut hur det ska göras. Men då känner jag mig duktig och lär mig saker i alla fall. (Förutom när jag bara blir stressad och frustrerad för att det tar så mycket längre tid än om jag hade kunnat få hjälp.) Därutöver finns det en hel massa uppmuntrande, glada och peppande nära och kära (och till och med avlägset bekanta) med tålamod att lyssna.

Och jag vet att jag inte pratar om annat just nu, men hur skulle jag kunna när jag själv inte hinner tänka på annat? Tack för att ni uthärdar (ni som gör det). Jag kommer att fortsätta behöva er även efter idag, ja, troligen ännu mer hädanefter, så om ni fortsätter finnas lovar jag att fortsätta vara tacksam. Okej? Ja, ni kan ju få någon reklampryl som belöning någon gång sedan. Eller ett korsord. Eller en puss. Det beror lite på relation och intressen, antar jag.

Måndagsärenden

Jag var för ovanlighetens skull ute och uträttade ärenden i verkligheten idag. Med varierande resultat kan man säga.

Banken gick bra. Det var bara andra gången sedan jag flyttade till Göteborg (för snart tre år sedan) som jag var inne på ett bankkontor här i stan. Det är förstås inte heller meningen att man ska gå dit, vilket antagligen förklarar att just den här banklokalen låg i en städskrubb och hade öppet i ungefär en kvart om dagen. Dessutom var dörren låst, så kunderna fick hålla på och öppna för varandra hela tiden. Smidigt. Men detta bidrog å andra sidan till en gemytlig gemenskap bland oss alla som klämde in oss i skrubben. Det visade sig nämligen att det fortfarande visst finns folk som går till banken för att uträtta ärenden. Alla de andra var dock så omoderna att de hade kontantärenden, så när det öppnades en ny kassa enbart för andra slags ärenden var det bara jag som var intresserad av den, så jag kunde gå före hela kön och lämna in mina papper. Det var ju smidigt (och den här gången är jag inte ironisk).

Sedan klättrade jag upp på gångbron över motorvägen och järnvägsspåren vid Olskroksmotet. Den ser inte alls ut som på bilden här, för den gamla bron revs kort efter att jag gått där senast, så nu var det en ny och stabil en, men det hjälpte inte mycket. Jag lyckades ändå inte uträtta mitt ärende, som gick ut på att jag skulle ordna en bild som ersättning för en redan existerande. Men en sådan vy som jag är på jakt efter får man nog inte tag i inne i stan, där det är fullt med vägar och stolpar och staket överallt kring järnvägen, som dessutom är så skyddad att den inte behöver ha en massa "livsfarlig ledning"-skyltar eller motsvarande.

En bild på ett tåg blev det i alla fall. (Som en särskild hälsning till Nische.)

Sedan fortsatte jag till biblioteket. Det gick faktiskt precis enligt planen.

Det drar ihop sig

Det är vinter redan före december! Det betyder att det inte hjälper med tredubbla tjocktröjor, stickad sjal, filt och fårskinnstofflor för att jag ska hålla värmen inne vid datorn, men det betyder också att det är skönt ute. Inget slask utan vitt och ljust, och skön, kall vinterluft att andas. Detta bidrar till att göra vad jag redan vet kommer att bli en ovanlig december ännu underligare.

Jag skulle förresten hemskt gärna ha november i en månad till (vilket låter vansinnigt, jag vet, men jag har ju mina skäl), så jag kan inte precis påstå att jag längtade efter advent eller ens var det minsta beredd på det. Just nu tänker jag bara på två saker, och de involverar inte pynt, så att hålla på traditionen kändes heller inte viktigt, men i fredags tänkte jag att det kanske var lika bra att försöka hänga med, för annars kommer väl hela decembergrejen att komma som en total överraskning också.

Därför grävde jag fram mitt samlade advents- och julpynt (det jag har i Göteborg, vill säga) och slängde fram alltihop på en gång. Normalt sett är jag emot sådant beteende, men då det i detta fall handlar om en ynka ljusslinga och elva pyttesmå gröna julgranskulor till dekorationsträdet samt en usb-gran tyckte jag att det inte var något att tjafsa om. Jag ville dock inte offra tid på att klä in trädet i ljusslingan så den fick helt enkelt bara hänga på gardinstången. Tur var väl det, för trots att jag testade den först upptäckte jag inte förrän jag hängt upp den att den var trasig (som så mycket annat nu). Så nu hänger den där och ser mörk och dyster ut, men jag kommer åtminstone ihåg att det är första advent idag, så någon nytta gör den väl.

När Miss Gillette igår skrev om sitt jojojulnjutande insåg jag att jag följer ungefär samma mönster, med den skillnaden att jag verkar ha tagit anti-juliskheten och normalgillandet i omvänd ordning. Själv har jag varit minst sagt anti de senaste åren, och jag skulle utan större problem helt kunna skippa julen i år. Julen ger mig inte den rätta ron när jag inte har alla de viktigaste kära på samma ställe. Julmaten har jag aldrig tyckt om, och nötter kan man ju äta utan att det är jul. Dessutom försiggår en massa eländigt tv-tittande som jag tvingas delta i om jag vill försöka vara trevlig och umgås.

Nej, jag har inte tiiid! Och på tal om det måste jag återgå till allt det andra nu. Ah, klockan är bara lite över 22! Flera timmar kvar av dagen att jobba på!

Åter tioll io

Jahapopo, så giock det externa tangentbordet sönder och jag tviongas använda datorns eget ionbyggda knasioga (kolla länken för förklarioong).

Jag har ytterliogare ett gammalt tangentbord liooggande här också, men det går ionotoe att kopopola iono poå den här datorn, så alltså siootter jag här med tre tangentbord och har ändå ionget som går att skriova poå.

Och att skriova är ju lioksom det jag ägnar mioog åt här. Suck och poust.

Tank jo

Tänkte precis skriva ett inlägg om hur tacksam jag är över alla människor omkring mig som visar sig kunna och vilja hjälpa mig med både det ena och det andra i samband med mina företagsförberedelser, men så kom jag på att det visst är sån däringa Thanksgiving i USA, och då kunde det ju verka som om jag skrev bara för den sakens skull. Så det får bli i morgon i stället. Eller när jag råkar få några minuter över nästa gång.

Ta det en gång till

Tidigare under kvällen tillbringade jag några timmar på nyföretagarträff på Skatteverket. Jag insåg snart att jag redan hade koll på det mesta som togs upp, antingen sedan den starta företag-dag jag var på för ett par månader sedan eller från sådant jag läst om själv eller redan erfarit i praktiken.

Jag kunde med andra ord ha använt min tid bättre, med tanke på hur mycket jag har på mina listor över saker att göra, men jag var rätt nöjd och glad ändå. Och var inte ens i närheten av att somna, fast jag borde vara trött efter en lång pluggnatt.

Längst bak satt (något oväntat, eftersom det var helt frivilligt deltagande) några "coola killar" som tydligen hade bestämt sig för att ha en negativ och hånfull inställning till Skatteverket, men på det hela taget var det en lika snäll och trevlig stämning som det hela tiden hittills har varit kring de här företagsförberedelserna.

Dessutom kände jag mig smart som fattade. Skam vore det väl annars, förresten, efter att ha läst företagsekonomi på gymnasiet, ekonomistyrning med bokföring på universitetet och plöjt nyföretagarinformation konstant de senaste månaderna. Ja, repetition sägs ju vara bra, och det ligger nog möjligen något i det.

Tur att jag inte är skrockfull då

Jag är inne i ett par dagars extrem motivation igen, så trots att det är mitt i natten och jag är dödstrött (eftersom jag var lika mycket igång den föregående natten och inte sov då heller) är det lika bra att fixa saker när jag nu känner för det.

Bland annat köpte jag tågbiljetter till jul. När jag skulle välja plats blev jag lite sådär nojig igen, för att om jag väljer aktivt så har jag ju mig själv att skylla om det blir en dålig plats. Sedan valde jag ändå och då blev det först "tekniskt fel", och när jag gjort om hela bokningsproceduren fick jag plats nummer 13.

Ska man bli nervös nu? Ja, absolut! Fast det där med 13 struntar jag i. Jag tänker snarare på att det sällan är trevligt att åka tåg kring julen. Som förra året, till exempel. Skönt att jag har en månad på mig att glömma bort det här nu.

Födelsedagsfirande i cykelverkstaden

Igår var det kalas hos Mjölbykusinen och Sköna H, med deltagande av en massa av deras släktingar från olika håll. Mario och jag åkte till Mjölby över dagen, vilket faktiskt fungerade utmärkt, trots snö och många tågbyten. Även resten av min familj tog sig dit, så det blev nästan så mycket släktträff vi kan räkna med att få till nuförtiden.

Som om det inte räckte med roliga människor att umgås med så lät vi oss underhållas av det mycket spännande hus som Mjölbykusinen och Sköna H har att visa upp. Bäst, åtminstone för en tillfällig gäst, är förstås alla dörrar som leder till mystiska skrubbar, vindsförråd fyllda med loppisfynd och andra intressanta tingestar, och så givetvis den stora, helt fantastiska källaren, med karaktäristisk och ljuvlig källardoft och mängder av små rum att ha pettsonska verkstäder och förråd i. Jag tog några bilder, men min kamera (eller i alla fall blixten) har ballat ur, så ni får hålla till godo med det lilla ljus som kunde fångas upp.

(Måste visst ha en ny kamera snart. Och en ny telefon. Och en dator till. Suck. Klarar man sig på en smarttelefon, tro?)

Hallen blev den naturliga samlingsplatsen under kalaset, när man behövde sträcka på sig och ta lite luft. Och kolla om någon hade ringt. Det hade ingen, för alla hade ju lagt ifrån sig telefonen.

Hos Mjölbykusinen och Sköna H hittar man trädgårdsodlingar, handarbeten, seriösa porslinssamlingar och hundra sorters hembakta småkakor, och dessutom gamla cyklar i mängder. Vi räknade till sexton stycken i källaren, som på sina håll snarare liknar ett cykelrum i ett studentbostadsområde än ett vanligt villakällarförråd.

Huset är inte precis nybyggt, vilket en del inredningsdetaljer vittnar om. Undrar om brandskåpet finns kvar?

Trots att det var värdparet som fyllde år fick även jag med mig en present hem: en Göteborgsduk!

Under tågresan hem satt vi sedan mest och drömde om rymliga källare. Själv är jag visserligen ganska nöjd med att bo litet, för det gör att man låter bli att samla på sig saker som man absolut inte behöver. Men när man inte ens kan hitta ett lämpligt förvaringsställe för en kasse valnötter (under sängen säger ni?) är det klart att det är lätt att börja drömma om mer. Tänka sig, en egen cykelverkstad!

Låta sitt vatten

Under tiden jag stod och pratade med den trevliga telefonförsäljaren, han som försökte blåsa mig och sätta mig som företagare i klistret redan från början, stod en annan trevlig karlslok utanför fönstret och LÄTTADE PÅ TRYCKET. Fullt synligt. Ungefär i den del av cykelvägkorsningen som syns till höger på bilden i mitt förrförra inlägg. Som vanligt när sådant händer trodde jag till en början inte mina ögon, så jag hajade till först efter någon sekund (så där som figurer i tecknad film gör när de springer ut över kanten på ett stup), men ställde mig sedan och vrålstirrade.

Jag säger "som vanligt", för dessvärre är det här inte någon särskilt unik händelse, vilket säkert de flesta vet av egen erfarenhet. Och att jag säger "vrålstirrade" beror på att det är vad jag brukar göra när män ställer sig och URINERAR i min åsyn.

Är det så att det inte alls generar vissa män att TÖMMA BLÅSAN mitt framför sisådär 30, 40 lägenhetsfönster? Tänker de inte på det eftersom de har PISSAT i sällskap, med öppen toadörr och vid vägkanter hela livet? Njuter de till och med av att få en anledning att hala fram den och KASTA VATTEN inför publik? Gör de det bara för att de kan? Det må vara fullt naturligt att SLÅ EN DRILL, och det är kanske inte ens särskilt upprörande i sig, men tycker de verkligen att det är helt okej att göra det framför okända människor som exempelvis sitter och äter?

Dagens tilldragelse med slusken som ställde sig och PINKADE mitt i korsningen och en bra bit från närmaste högre växtlighet (men inte så långt bort att han inte hade något val), påminner mig förresten om en episod uppe på Hekla förra sommaren. Min mamma hade då mycket roligt åt mitt lilla utbrott över den herre som stod och LÄTTADE SIG mitt i mitt synfält medan jag satt och åt. Uppe på en vulkan finns visserligen inte många buskage att dölja sig bakom, men han kunde ju förslagsvis ha valt att gå bakom sin bil eller något av de stora klippblock som fanns på platsen. Fast antagligen tyckte denna karl, som en hel del andra, att det var hans rättighet att få SLÅ EN SJUA med fri utsikt över den makalösa naturen.

Undrar om han alls reflekterade över hur vi kvinnor bar oss åt ute i det öppna, karga isländska landskapet. Förmodligen inte. För den orättvisan, och hans brist på hänsyn, tyckte jag att jag kunde få härja lite mot honom, där jag satt tryggt instängd i en stor bil. Och åt! Medan han KISSADE!

Och det är klart att jag glor när de tvingar mig sådär, blottarna. De må njuta av det, men jag glor nedlåtande, så det så. Så mycket att se brukar det ju inte vara heller, för den delen.

Jaja.

Det måste vara det här som kallas penisavund.

Splittrad, stressad och sunt misstänksam

Det närmar sig. I december är jag alltså företagare på riktigt. För ett par veckor sedan var det den bästa moroten i världshistorien för att skriva färdigt en magisteruppsats på kort tid. Nu börjar det dock kännas som så snart att jag inget hellre vill än att ägna mig åt att förbereda mig inför företagsstarten. (Jag skulle med andra ord egentligen behöva en uppsatsslavdrivare, en som inte är så medgörlig som jag själv. Och så dubbelt så långa dygn på det.)

Igår fick jag min första adresserade reklam till mig som företagare. Eftersom jag nästan aldrig får post annars kunde jag inte låta bli att vara lite till mig över det. Fast ännu roligare var det förstås när jag idag äntligen fick registreringsbeviset från Bolagsverket. Nu vet jag vad mitt företag heter!

Det finns givetvis sådant som jag inte alls ser fram emot också. Men det jag hittills fasar mest för är ingenting som har med skatter och bokföring att göra, inte heller att tvingas lära mig att marknadsföra mig själv och mina tjänster och faktiskt inte ens den högst osäkra tillvaron där jag inte vet om jag kommer att kunna försörja mig. Nej, det värsta av allt är att det kommer att ringa en massa folk och försöka sälja saker till mig, och att jag då måste svara i telefonen. Jag antar att jag vänjer mig. Med principinställningen att inte ingå avtal över telefon vet jag ju i alla fall vad jag ska säga.

Men lätt är det ju inte. Det insåg jag redan idag. Mitt under frukostätandet ringde en kille och ville "ha min hjälp". Jag var naturligtvis lika misstänksam som vanligt, men då jag var trött och förvirrad lät jag mig ändå bli indragen i samtalet i några minuter. I efterhand tycker jag att det är lite konstigt att han gav med sig tämligen enkelt efter att jag hade sagt att jag inte går med på saker utan vidare utan ville tänka på saken, så jag blev genast nervös att samtalet spelats in och kommer att manipuleras och att jag sedan får en faktura på något jag inte har beställt.

Sedan ägnade jag förmiddagen åt att (i stället för att jobba med uppsatsen, som jag faktiskt hade tänkt) googla och läsa mängder om det här företaget som nu tydligen går under namnet Ace (tidigare Ace Online och Nordic Ace), och som gjort sig känt som typiskt fult i sina metoder. Dock verkar det mest vara så att de är mycket dyrare än vad folk fattar, att man får väldigt lite för pengarna och att det nästan är omöjligt att bli fri från dem när man en gång blivit kund. De som tackat nej till telefonförsäljningen tycks främst klaga över att försäljarna ringer igen och igen, som det verkar utan att ha någon koll på att de ringt samma nummer många gånger förr. Så jag hoppas att det inte blir värre än så. Och jag hoppas att jag verkligen sa nej tillräckligt tydligt.

På sätt och vis var det ju bra att de här var de första som ringde, för nu är jag mer på alerten än någonsin. Å andra sidan hade inget företag som jag skulle kalla seriöst och respektabelt ringt mig på detta sätt, på mitt privata mobilnummer i sådana ärenden.

Brr!

En anledning att gå ut

Står i fönstret, som jag så ofta gör när huvudet går på tomgång. Följer de förbipasserande bussarna med blicken, sveper vidare och läser av hela bilden. Fastnar automatiskt vid något som ser lovande ut. Är det inte?

Jo! Titta här! Nummer 34.

Snö i Göteborg

Så var det dags för den första riktiga snön för säsongen (det vill säga den första som jag har sett i höst). Inget anmärkningsvärt med det. Två saker med det har dock ändå fascinerat mig idag:

1. Att någon snö alls lyckas lägga sig på marken när det hela dagen har snöat horisontellt och då och då snarast uppåt.
2. Att det var en av de där helt perfekta dagarna i kollektivtrafiken. Bussar exakt enligt tidtabellen, spårvagnar som kom som på beställning där och när man ville ha dem, bra sittplatser och inte ens någon obehaglig lukt under färden.

Och nu kan jag med gott samvete sitta inne resten av dagen och ta mig igenom åtta samlingar med artiklar som jag har lånat till i morgon.

Ledig i kavaj

Min tid delas för närvarande främst mellan uppsatsskrivande och företagsförberedelser, så det händer inte mycket att notera i övrigt i dessa dagar. Det är till och med så att jag väljer bort sociala aktiviteter bara för att få mer tid att jobba. De gånger någon får tag i mig pratar jag dock min vana trogen ändå en hel massa, men bara om mitt, mitt, mitt! Jag är verkligen vansinnigt tråkig just nu. Men jag är innerligt tacksam över alla som lyssnar och kommer med uppmuntrande tillrop och hjälper till på alla möjliga sätt. Jag hoppas att ni orkar fortsätta åtminstone i några veckor till.

Helgerna har trots allt kommit att bli rätt lediga och sociala den här senhösten. Den här veckan var det maskerad på fredagen. Luigi och Daisy arrangerade. I förväg tyckte Daisy och jag att det skulle ha varit skojigt om våra karlar faktiskt hade klätt ut sig till tv-spelskaraktärerna Mario och Luigi, men det slutade med att båda bröderna dök upp i damkläder, lösbröst och långhåriga peruker. För att virra till det hela lite var Luigi rätt lik tv-spelsvärldens Peach medan Mario såg ut som motsvarande version av Daisy. Sammanträffandet var helt oplanerat, men mycket lustigt. Själv hade jag inte orkat lägga tid, kraft och pengar på att ordna någon spejsad kostym, utan jag passade på att lufta den kritstrecksrandiga dräkt jag köpt för många år sedan (under min business-wannabe-fas) men sedan aldrig använt. Kavajens fickor var till och med osprättade. Med denna utstyrsel följde jag alltså på sätt och vis samma tema som karlarna och klädde ut mig till kvinna, om än till en annan tolkning av begreppet.

Idag hade jag besök av brorsan. Vi hängde i några timmar och hade det familjärt slappt och skönt, fast först hade vi en fotosession med ytterligare prydlig klädsel och uppfluffat hår på mig. Förhoppningsvis resulterar fotandet i någon bild där jag ser ut att vara både seriös, kompetent, pålitlig, intressant, kreativ och "icketråkig". Och förstås allt annat jag helst ska vara för att falla alla möjliga målgrupper i smaken.

Till dem som ändå inte läser detta

Okej, vissa vill inte finnas på Facebook, läsa bloggar eller ens sätta sig vid sin dator. De envisas med att besvara mejl med telefonsamtal (eller inte alls). Jag gör mitt bästa för att vara förstående. Men jag tycker att i så fall är jag i min fulla rätt att vägra att lyssna av min röstbrevlåda eller att då och då besvara sms och missade telefonsamtal med mejl. Någon rättvisa måste det ju finnas.

Om tidsbrist ska anses vara ett giltigt skäl för att välja bort den skriftliga kommunikationen måste samma villkor gälla för telefonsamtal. Och när jag nu har bestämt mig för att skriva ett visst antal sidor om dagen den här veckan ser jag ingen bättre lösning än att stänga av telefonen då och då för att få tillräcklig arbetsro.

Folk är ju olika, tycker olika, fungerar olika, prioriterar olika. Jag har fattat det. Fast jag lyckas aldrig meddela datorvägrarna detta. Konstigt nog.

Uppdatering:
Vid inlägget jag länkar till ovan fick jag förresten tips om att man kan stänga av sin röstbrevlåda, och nu då jag har en annan mobiloperatör än den gången visar det sig att det har blivit betydligt lättare att fixa detta. Men just som jag är på väg att koppla ur röstbrevlådan börjar jag ändå tveka. Vill jag verkligen aldrig ha den? Jo, nej, jo, nej? Och så presenterar sig ännu ett ämne för en meningslös bloggföljetong.