Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 6

Korvätandet blev lite senare än planerat, på grund av att någon granne tydligen var tvungen att laga fisk samtidigt som jag skulle inmundiga min smaskiga korv. Och även om jag gillar fisk för det mesta så ska korv inte osa fisk! Ja, och sedan blev det sent och jag diskade till en minut innan melodifestivalen började, och nu offrar jag lite av inledningen för att hinna fixa myset också.

Men jag såg ändå artisterna göra entré i sina boxningsmorgonrockar. Egentligen är melodifestivalen bäst innan den börjar, medan alla fortfarande är glada, ingen har förlorat än och inga tittare och kritiker har hunnit börja gräla om resultatet.

20:14
Darin. Då kan jag kosta på mig att gå och byta om till något glittrigare. Under tiden kan jag ju ändå höra om han sjunger renare den här gången än förut. Oj, där kom första tonen! Jahaja. Hej på ett tag.

20:19
Alltså, varför är Darin i final? Han är inte söt, han kan inte sjunga och han har en trökig låt. Det är antagligen jag som är gammal, jaja. Men till mitt försvar kan jag säga att jag undrar lika mycket varför Pernilla Wahlgren är i final, trots det otidsenliga bidraget. Fast det är klart, en riktig klassisk schlagerlåt vill vi väl ha med för att piffa till det hela. Bara för att understryka att den här låten ändå inte skulle kunna vinna har den i startordningen fått det av eviga förbannelser drabbade nummer två.

20:24
Där är den gröna skinnjackan! Wohoo! Dessvärre tycker inte ens jag att Andreas Johnson ska vinna den här gången. Han gör sin grej helt okej, men det känns inte som om det tar någon med storm, eller?

20:28
Timoteij påminner mig om ett schampo som gav mig enorm klåda i hårbotten på 80-talet någon gång. Det var antagligen fullt med gifter och skräp. Eller helt enkelt gräspollen? Nåväl, hur mycket jag än spårade ur nu så hörde jag faktiskt att en av tjejerna, som ju ändå håller på med musik på heltid, sa "när vi har sjungt". Där åldrades jag omedelbart tio år till på två sekunder!

20:34
Samtidigt som alla andra började gilla Peter Jöback, i och med den där uttjatade musikallåten ni vet, tröttnade jag tvärt på honom. Men jag tyckte faktiskt att han var riktigt cool för sisådär 20 år sedan, det tänker jag inte förneka. Årets jacka är inte så dum ändå. Inte låten heller. Jag kanske kan ändra mig igen? I så fall, i vilken riktning påverkar det min mentala schlagerålder?

20:40
Jag tror att Ola gör allt för att inte vinna, vad han än tror själv. Vad har han gjort med håret? Varför har han världens tråkigaste scenkläder? Varför sjunger han som Darin? Varför rör han sig som om han aldrig har stått på en scen förut? Missförstå mig inte. Jag gillar faktiskt Ola. Det är bara därför jag är kritisk. Ju.

20:43
Jessica Andersson har bytt kläder sedan senast. Bra. Hon har dock inte bytt låt. Synd. Egentligen har jag inte heller något emot henne, vilket också är lite besvärligt, för det hade varit så mycket enklare då.

20:50
Att Björn Gustafsson är med och skojar bakom Salem Al Fakir idag påverkar inte min inställning till bidraget i någon särskild riktning. Björn Gustafsson är rolig, jovisst, men Salem Al Fakir har en sådan enorm kompetens och en bra låt och var redan min favorit i vilket fall som helst.

20:52
Jag har hela veckan försökt förstå varför jag retar mig på att Anna Bergendahl tippas som segrare. Är det rösten? Eller bara det att jag blandar ihop henne med någon annan? Jag har till och med försökt tvinga mig att gilla låten lite extra, för att vara beredd liksom, men det går så där. Jag kanske är allergisk mot någon ingrediens i den?

20:57
Just nu undrar jag mest varför Eric Saade har fått det fina startnumret tio. Det brukar väl vara vikt för favoriter? Och så var Darin först ut. Det här gör alltihop ännu rörigare och svårare att hålla isär för en gammal tant som inte ser skillnad på ungdomarna. Och för den som undrar kan jag säga att jag faktiskt inte har en enda åsikt om låten, artisten, kläderna eller någonting annat med det här bidraget. Däremot kom jag på att jag måste gå och skruva åt den droppande duschen nu.

21:01
Jaha, det var alltså det? Så någon av de där låtarna kommer att vinna, på allvar? Måste kolla snabbreprisen för att se om det finns något nytt och imponerande där.

21:02
Har visst glömt bort Twitter. Det är därför jag bloggar i stället för att twittra nu. Men läsa måste man ju hinna? Om jag bara hade haft ett par ögon till!

21:07
Va, har Blossom fått låna den gröna skinnjackan?!

21:10
Och i mellanakten har de också lyckats välja ut de enda norska ESC-bidrag som jag inte har kommit överens med. Lurt. Och så - gahh! Nanne! Henne kommer jag visst aldrig undan.

21:12
Sådärja. Roger Pontare följd av hårdrocksduell. Det tar sig ändå.

21:15
Hej igen 80-talet! Kan det bli gladare än så här? Norge eller Sverige, vilket som går lika bra.

21:17
Alexander Rybak lever! Jag röstar nog på den låten i kväll om jag får. Men det får jag ju inte, så då återgår jag till ursprungsplanen att inte bidra till röstningen alls.

21:20
Nu blir det poäng och sådant, och då måste jag av någon anledning skriva för hand ett tag.

21:29
De så kallade internationella jurygrupperna verkar inte riktigt vara överens. Men det kanske är ett tecken på att de faktiskt är internationella?

21:39
Det är redan uppenbart att Anna Bergendahl är klart mer populär i Sverige än i Europa. Drar jag förhastade slutsatser nu igen? Det struntar jag i. Jag är redan nervös för Sveriges skull, trots att jag givetvis inte vill att vi ska vinna ESC.

21:40
Snabbrepris igen. Jag har inte ändrat mig ett dugg. Och röstar fortfarande inte. Vet inte hur jag skulle ha hunnit det heller, för övrigt.

21:44
Oj, nu var det en mellanakt till minsann! Och jag som redan har försjunkit i statistik här.

21:47
Ah, Malena Ernman parodierar Christine Meltzers parodi på henne! Då blev det plötsligt lite roligt.

21:52
Och för att göra en segdragen historia lite kortare i alla fall precis på slutet så vann där alltså Anna Bergendahl. Jahapp, det var det. Inte ett dugg oförutsägbart. Folk röstar förstås som det står i tidningarna att de förväntas rösta. Och jag är 94 år.

21:53
Till ESC hoppas jag i alla fall att Viveca Seldahl II hittar något mindre hudfärgat att bära till allt det där andra bleka. Men titta! Nu såg jag de omtalade reklamskorna i bild! Oj, vad jag inte alls kommer att köpa sådana skor nu heller. De var kassa för knäna redan på 90-talet. Just det, jag måste kolla efter nya skor, ja. Dags att gå vidare med livet.

22:01
En sak till förresten. Varför har folk med så där trista namn inte artistnamn längre? Det kanske, eventuellt, möjligen hade hjälpt lite.

Finaluppladdning

Schlagerfinalslördag. Delvis är det ett partaj i sig, men annars är det också lite av ett firande att jag efter idag kommer att vara betydligt friare att göra vad som faller mig in på lördagarna. Fast det är ju på sitt sätt kul med melodifestival, och annars hade jag naturligtvis inte suttit och glott här varenda lördagskväll.

Hur som helst laddar jag nu med flätor i håret och falukorv på tallriken och med nyutskriven tabell att fylla i om jag orkar. Visst kommer det att bli en mysig kväll, trots att jag vet att jag kommer att bli irriterad vid någon tidpunkt. Troligtvis infaller det ögonblicket när klockan närmar sig 22:00. Jag funderar på om jag ska liveblogga, bara för att det ska märkas om jag har rätt eller inte. Och lite för att jag inte ska somna en gång till. Det är ju faktiskt final idag, och då får man baske mig försöka vara lite koncentrerad!

Bilder av mars

De som känner mig vet att jag är en person som i vissa sammanhang pratar utan uppehåll, hur lite jag än har att säga, samtidigt som jag i andra sammanhang envist tiger, hur mycket jag än har att säga. Bloggande får väl sägas höra till de förstnämnda sammanhangen.

Så atte ...

Idag tog jag med kameran på promenad i solskenet, och dokumenterade såväl kvarvarande vinter som tecken på vår. Och dessutom lite fluff.

Glömde dessvärre ta med den där tändsticksasken för storleksjämförelser. Eller om jag snarare borde ha haft en personbil i det här fallet.

Lite av isen på närmare håll.

Sälgen nedanför mitt fönster har sett ut att blomma ett bra tag nu, men inte förrän idag kom jag ihåg att titta efter på närmare håll, så då fick jag se den underifrån också. Fascinerande.

Videkissar i all ära, men med fluff menade jag den här gången en pratglad katt som satt på sin trappa och gärna tog emot lite sällskap i väntan på att bli insläppt.

Glamoröst värre

Jag har lust att skriva, så därför stör det mig att jag inte har något att berätta utöver att jag idag vred till mitt knä på något underligt sätt utan att jag märkte det förrän efteråt. Och det är ju inget att berätta, för då tror folk antingen att jag beklagar mig eller att det faktiskt är synd om mig, och så är det ändå inte. Det är väl mest kul att för ovanlighetens skull ha något gemensamt med många elitidrottare.

Nu ska vi köpa blå mjukiskläder

Mario och jag hittar gemensamma barndomsminnen i gamla tv-program. Det är förstås inte alls konstigt. De flesta av oss som växte upp innan det fanns så många kanaler såg i stort sett exakt samma barnprogram och tv-serier. I vår generation går det till exempel alltid utmärkt att referera till MacGyver.

Men nu har vi fastnat för det här:



Barnkanalsloggan uppe i hörnet avslöjade för mig att programmet har visats på senare tid också, men själv hade jag inte sett det på många år när jag fick för mig att börja gnola på den där låten. Och det som visas i klippet ovan är bara vinjetten. Vilken tid det fick ta! Och vilket tålamod vi måste ha haft även som barn, för vi tröttnade ju inte.

Eller så är det bara ett bra program helt enkelt. Vi kommer ju trots allt fortfarande ihåg det 25 år senare. Dessutom har vi uppenbarligen präglats så av idén att vi numera hellre är ute och rör på oss än tittar på tv, så det måste ju vara ett gott exempel på hälsosam tv.

(Här är 7 minuter till, fast med sämre ljud.)

Rapport från köksträdgården: 8 mars

Myntan är nog gladast av alla över det tilltagande vårljuset och förmiddagsvärmen här i fönstret, och har nu lämnat nanostadiet. Den har också fått sällskap i krukan av ett par av de där skumma svamparna. Jaja, det var billig jord, men det är ju bara spännande!

Själv är jag så glad över mina litchiplantor att jag nog börjar fästa mig lite oroväckande mycket vid dem. Att det gått bra för dem så här långt är ju ingen garanti för att de ska orka vidare efter den första späda fasen. Men jag kan inte hjälpa det. Jag har till och med gett dem namn: Lionel Litchi och Litchi Prosit.

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 5

Dagens frågor:

• Finns det något mer sammanhang där man kallar moderna låtar för "melodier"?
• Vilka var det som röstade idag egentligen? Jag klagar inte alltså, för jag tycker inte att andra chansen har så stor betydelse. Det kan mest vara lite kul att lyssna på låtarna en gång till ordentligt. Men vilka var det som röstade egentligen?
  

Och förlåt, men efter åratals nötande har Alcazar till slut fångat mitt intresse. Nu måste jag bara lära mig deras Headlines-dans!

Få spel

Nu hände något minst sagt intressant och oväntat. Minns ni mitt locksamlande och den långa ovissa väntan på belöningen?

Det som har hänt var att jag föll för en kampanj och därför samlade förpackningslock i två omgångar och skickade in för att få Wii-spel för besväret. Efter lång väntan kom så det spel som jag kryssat för att jag ville ha den andra gången, varför jag drog slutsatsen att mitt första brev kommit på avvägar. Men nåja, ett spel var ju bättre än inget, bestämde jag mig till slut för, och så fick det vara bra med det.

Kanske var det så att det spel jag kryssat för att jag ville ha första gången redan då var slut, och att det jag sedan fick var en ersättning för det. Och att alla spel redan var slut när den andra locksamlingen kom fram. Det är möjligt. Eller så kom faktiskt det första brevet med lock lite vilse och anlände till rätt adress först långt efter det andra. Det kvittar ju egentligen.

Det intressanta är att det nu, flera månader senare, plötsligt kom ett Wii-spel till. Det är ett helt annat än de man hade att välja mellan då, men tjoho (jag menar förstås wee!), jag har nu två spel som jag inte kan spela än!

Dessutom fick jag ett helt paket med Gamecube-spel med posten igår, men det är ju en helt annan historia, så den drar jag inte just nu.

Nära, men ingen semla

Det har alltså inte blivit några semlor för mig i år heller. Men den senaste veckan har jag faktiskt funderat på både ett och tre sätt att se till att få i mig en. Och så läser jag i hyresvärdens lilla tidning som kom idag att det enda jag hade behövt göra var att gå ner till områdeskontoret på fettisdagen!

Smart knep, förresten, att tala om det så där i förbigående ett par veckor senare. Det kanske man ska testa när man inte vill riskera att kalasen ska kosta för mycket men man ändå vill verka generös.

Än finns några frågetecken kvar

Jag, som både läser bloggar och har en scoutalmanacka att dra lappar och klistra månadsblad på, har knappt koll på vilken månad det är. Därför blev jag extra imponerad när jag i natt låg vaken och hörde marskatternas långdragna skrik utanför fönstret. Hur vet de? Den här natten var det dessutom plötsligt kallt igen och inte ett dugg vårlikt.

Har jag bara missuppfattat det hela, och det är så att marskatter verkligen är något helt annat än vanliga huskatter? Är de som flyttfåglar, fast de bara kommer hit för en månad? Kommer de rentav från Mars?

Både måndag och mars på en gång

Men! Va? Vänta här nu.

Mars alltså. Redan?!

Jaja, jag vet att jag till och med skrev här så sent som i förrgår att februari är årets kortaste månad, och jag vet att jag mest har ägnat den åt att se på tv, men jag fattar ändå inte. Vad hände med de senaste två, tre veckorna?

Är det verkligen redan mars? Jag fattar inte. Orkar man med det här? Att det är mars alltså.

Och hur länge till räcker frågetecknen?

Skoproblem, episod 14023

Jaha, så var de vinterskorna slut också. Om jag inte ska behöva gå med minst en fot blöt hela tiden framöver får det antingen bli kallt igen eller skyndsamt bli bart och torrt på vägarna, för jag antar att det är på tok för optimistiskt att ens föreställa sig ett par lämpliga nya vinterskor så här års. Om jag inte går över till gummistövlar direkt. Det har jag ju inte heller några här i stan.

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 4

Så himla typiskt att kanske 80 % av det jag vill se på tv under året visas just i februari, som dessutom är kortast av alla månader. Det är inte utan att jag blir lite trött.

Nu gick jag ut stenhårt, bestämde mig för att följa curling och därefter längdskidor på datorn med ena ögat och melodifestival på tv med det andra ögat och båda öronen. Efter tio minuter sov jag gott och missade därför hälften av melodifestivalslåtarna. Jag är osäker på om det säger mest om min förmåga till delad uppmärksamhet eller årets melodifestival. Men det underlättade i alla fall något att det inte blev någon elfte omgång i curlingen och att skidloppet är långt och räcker ett tag till.

Den enda låt jag missade både första gången och i snabbgenomgången var Anna Bergendahls, så jag får väl också säga att det var tur att hon gick till final, så att jag fick en chans till att höra den. Och Peter Jöback, ja, ska det bli slutvinnaren i år, eller?

Vidare kan vi exempelvis spekulera i om det säger mest om min mentala ålder eller årets melodifestival att det jag gillade bäst i kväll var Lill-Babs, Svante Thuresson och gänget.

Nejdå, jag är inte gammal. Speciellt inte i jämförelse med melodifestivalen. Men okej, vi kanske är lika trötta just idag då.

Slask

Jaha, så var det slut på den riktiga vintern och vädret som var enkelt att klä sig för. Ovanpå all snö har det nu regnat hela kvällen. Regn!

Har det väl gått så långt tycker jag att det lika gärna kan fortsätta att vara plusgrader dygnet runt tills snön är borta. För slask och isknaggel tycker jag inte om!

Det är det här som är min omedelbara association om någon nämner månaden mars, och jag blir nästan deprimerad bara av att lätt vidröra tanken. Jag har fortfarande inte alls tröttnat på vintern, men kan den inte skärpa sig kan den gott dra någon annanstans så fort den bara förmår.

Bokrea 2010

Det börjar bli med bokrean som med melodifestivalen. Båda har gått från att vara riktiga höjdpunkter varje år till att vara något jag pliktskyldigast tar del av eftersom jag fortfarande hoppas att det ska kunna bli lika kittlande spännande som förr.

I år hade jag inte ens sett skymten av bokreakatalogerna förrän jag sent igår kväll fick för mig att leta upp dem på nätet. Jag kom nämligen på att det är lättare att hitta de eventuella fynden om man har jämfört lite mellan butikerna i förväg, så att man slipper springa runt överallt minst två gånger.

Så nu var jag i alla fall lite förväntansfull när jag steg upp idag, för jag hade bestämt mig för att åtminstone försöka fira bokrean ordentligt och alltså gå på den på första dagen. Då det sedan började snöa ymnigt igen fick jag stryka några andra saker jag hade planerat att göra inne i stan, så det blev ändå en hyfsad stund i affärerna.

Det slutade med att jag köpte en enda bok, Per Olov Enquists Ett annat liv. Inte ens några språkböcker hittade jag den här gången. När det nu inte fanns så mycket annat hade jag till och med kunnat unna mig att köpa lite ordböcker, men inte det heller. Jag tröstade mig med att en bok av en favoritförfattare är bättre än en hel hög med böcker som man tycker att man borde ha men sedan kanske inte ens tittar åt. Och köper man bara en bok kanske man till och med hinner läsa den inom de närmaste åren?

För att muntra upp mig ytterligare gick jag sedan till turistbyrån och plockade kartor och broschyrer. Medan vårnyheterna i klädbutikerna mest känns som ett bisarrt skämt just nu anar jag nämligen ändå att en ny turistsäsong närmar sig.

Min göteborgska vinter

Innan tövädret kommer borde man ju passa på att dokumentera lite västkustskt vinterlandskap, för man vet aldrig om och när man får se det igen. Men vad det än blir av det får duga. Idag började jag med att ge mig ut på jakt efter istappar i min omgivning.

De första hittade jag medan jag fortfarande var kvar inne i huset, på översta våningen med den härliga utsikten in mot stan.

Så här såg det ut lite här och var, men de allra värsta spjuten verkar inte hålla till i de här kvarteren.

Däremot finns det något som påminner starkt om ett pepparkakshus i den sagolika vinterskogen. Jag tog det säkra före det osäkra och höll mig på avstånd.

Rapport från köksträdgården: 22 februari

De små litchiplantorna börjar fälla ut gulliga blad och verkar må bra än så länge.

Den stora tuvan med körvel ser skördemogen ut ...

... eller såg, snarare. För tydligen tog jag död på den när jag öppnade plastpåseväxthuset för att vattna och fota. Så här såg den ut några minuter efter att den föregående bilden togs. Eftersom jag är mer för att odla och pyssla med de små nyttoväxterna än för att sedan ta vara på dem är det ju inte hela världen. Dessutom får jag nu mer plats över för min nysatta avokadokärna. Men ni som kan det här med växter lite bättre får hemskt gärna förklara vad som hände där. Hade det med nattens stränga kyla att göra, måhända?

Tillbaks till världen

Efter tre nätter med sänggående vid 4:30 (vi skyller på OS där, tycker jag) gick jag i morse i stället upp så tidigt att det blev OS-hockey på tv till frukost. Och solen gick upp till en ljuvlig måndag.


Fast det kunde jag absolut inte ana att det skulle bli, trots att jag efter fyra dagar inomhus och en lika lång isolering från folk äntligen skulle ta mig ut i världen igen. Inte ens att jag hade drömt mardrömmar om titthålet i ytterdörren fick mig att till fullo inse hur instängd jag hade varit.

Men det var helt perfekt februariväder med gnistrande snödrivor i sol och frisk kyla, överallt omkring mig var vardag och verksamheter och snöröjning igång igen, de trevliga människorna och samtalen tycktes stå på kö och glädjeämnena radade likaså upp sig, jag fick folk att skratta och en man i bil frågade efter vägen och jag var den enda som kunde hjälpa till.

Är det dumt att berätta det här innan kvällen har avslöjat vad den har i beredskap åt mig? Fast nej ändå, den där soluppgången kan den väl i vilket fall som helst inte radera ut.

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 3

Det här var första deltävlingen som gav lite oväntat resultat, kanske för att det fanns något fler halvbra låtar (vilket i år tydligen är det bästa vi får) i startfältet den här gången.

Darin var väl i och för sig en "planerad" vinnare, men det betyder inte att jag fattar vad folk gillade med det bidraget. Själv är jag lite emot depplåtar i schlagersammanhang. Jag menar inte att allt måste vara upptempo, men jag vill helst slippa tänka på sorgligheter mitt i ytligheten. Är det verklighetsflykt så är det. Men Timoteijs låt gav sommarkänslor, så det väger väl upp. Trodde inte att så många skulle rösta på en sådan låt bara.

Blue Man Group var väl ganska skojiga.

Ja, det var väl det.

Tycka till

Något annat jag ägnar mig åt just nu är att svara på enkäter. De kom plötsligt i klunga, väl samlade som deltagarna i ett av herrarnas masstartslopp i längdskidåkning. En enkät dök upp med fysisk post, en annan med mejl och ytterligare en var en sådan där som poppar upp när man besöker någon webbplats.

Jag tog mig glatt an allihop. När jag får tycka lite så där i smyg är det ganska lätt att ha åsikter.

Dessutom hade jag mest gott att säga om allting, så det bör inte ha gjort så mycket om jag råkade påstå att jag hellre vill ha snabba mejlsvar än salt på vägarna eller att gräsklippningen fungerar bra på webbplatsen.

Med OS som sällskap lite till

Det pratas om att folk eventuellt skulle vara "sjuka" och hemma från jobbet mer under OS än annars, men jag vet minsann sådana som är sjuka på riktigt och hemma, och som inte tittar på OS ändå!

Just det här sjukdomsfallet påverkar nu också mig på så vis att jag är hemma mer än jag nog annars skulle ha varit, vilket är orsaken till att jag trots allt ser nästan lika mycket på OS som jag brukar.

Dessutom snöar det, om någon skulle ha missat det. Och blåser, vilket är betydligt värre. När det snöar mycket och fort, fort på tvären vill inte ens jag gå på promenad, så jag sitter inne och känner mig isolerad. Inte uttråkad, för det finns ju alltid saker att göra, men med mycket energi och brist på social stimulans.

Hade det inte varit för att det luktar så illa i trapphuset hade det varit perfekt att ta en inomhuspromenad i det stora huset med sina långa loftgångar. Men det är fint att det åtminstone går att vara social på nätet. Synd bara att det är fredagskväll så att alla andra har bättre saker för sig än att hänga vid datorn.

Det är då det är helt perfekt att det är OS!

Med OS som sällskap

När jag nu för ovanlighetens skull ser på tv varje dag är det extra trevligt att bo litet. Det är bara att vinkla tv:n åt det håll som passar bäst för stunden, så att jag kan se den från matbordet, sängen eller diskbänken. Även att somna till exempelvis en curlingmatch med lugnande kommentatorsröster är väldigt mysigt.


Givetvis syns också den andra skärmen från alla håll, så det går bra att kolla två grenar parallellt när så behövs. Och att samtidigt hänga på Facebook och Twitter. Då har man världen i sitt lilla rum och är inte ett dugg ensam vaken under sena vardagsnätter.

Det blir med andra ord en del OS-tittande den här gången också.

Fettisdag

Redan? Fettisdagen tycks komma tidigt i år (liksom sportlovet, men det skyller jag fortfarande på att jag flyttat söderut). Folk har ju faktiskt inte ens hunnit tröttna på semlor än, vad det verkar.

Själv har jag knappt ätit en enda semla i vuxen ålder. Till viss del beror det väl på att jag inte är överdrivet förtjust i kombinationen jätteklump bröd med jätteklump mandelmassa och jätteklump grädde (fast florsocker brukar det aldrig vara för mycket av, konstigt nog). Men främsta anledningen är nog att alla andra verkar äta sina semlor på jobbet.

Nu börjar jag förstå att det är därför man ska ha ett jobb. För att kunna äta semlor tillsammans med andra människor på arbetstid alltså.

Alla hjärtans dag (eller 14 februari)

Det är som en princip i vissa kretsar
att inte stödja handeln som oss hetsar
så därför firas inte denna dag
Endast ursäktande görs undantag

Att visa kärlek som det en behagar
kan man ju göra alla andra dagar
bara inte just på Valentin
och med sånt som kort, choklad och vin

Men om det nu är mer än helt okej
att säga typ "jag älskar dig"
så länge det blir när andan faller på
kan man väl göra det idag -- ändå?


© Flinn 2010


Jag struntar väl i Alla hjärtans dag, egentligen. Men nu råkar det vara precis ett år sedan jag satt på mitt favoritcafé som har nästan samma namn som mannen som satt mittemot mig. Den lördagen valde jag frivilligt, för första gången sedan jag började titta 1987, att hoppa över en melodifestival på tv. Need I say more?

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 2

Så länge Andreas Johnson är i final så har jag inget direkt att klaga på efter dagens deltävling heller. Han skötte sig ungefär som vanligt i år också, men gjorde det extra lätt för mig att ha honom som favorit, då han körde med både grön skjorta och grön skinnjacka.

För övrigt har jag bara några frågor: Skrivs det inte en massa svensk musik som går bra både här hemma och ute i världen? Skickas verkligen inte mer av den in till tävlingen? Eller gör Svt vad de kan för att slippa arrangera ESC? Och sedan när pratar Anja Pärson dalmål?

Motvikt

I sanningens namn har jag fler bra grannar än Luigi och min nya trevliga granne på andra sidan väggen.

Det har dykt upp en del nytt folk på sistone och de senaste två gångerna jag har tvättat har jag fått svara på diverse frågor från nykomlingar i tvättstugan. Det är ganska underhållande ibland, i synnerhet när jag tilltalas på engelska, eftersom ingen vågar ta för givet att man pratar svenska här. Men hjälper till gör jag så gärna. Och jag blir glad när i alla fall en del grannar hälsar i trapphuset, håller upp dörrar, tackar och erbjuder främmande människor hjälp med saker och ting.

All sådan här vardagstrevlighet (som väl egentligen borde vara så självklar att man inte skulle lägga märke till den) uppväger ändå en hel del av obehagen.

Rapport från köksträdgården: 9 februari

Hurra! En av mina litchikärnor har grott! Jag har förstått att det är ganska låg grobarhet på sådana, så jag är just nu väldigt nöjd. Hoppas att den vill fortsätta växa sedan också.

I de andra krukorna kämpar kryddväxterna på. Det händer saker, men fort går det inte. Fast jag är nöjd så länge det är liv och grönt i krukorna.

I krukan där körveln återuppstod efter jultorkan har det nu tydligen blivit svampodling också. Det var inte riktigt planerat, men ganska lustigt i alla fall.

Arbetstid, arbetsfrid

Solen jobbar 8-17 här idag och verkar sitta på något kontor, för ute ser jag då inte till den. Själv somnade jag om när jag påmindes om att jag måste reda ut mina förrådsbekymmer i stället för att få plugga hela dagen.

Få plugga?! Är jag sjuk? Nej, jag vill bara få tid att koncentrera mig någon gång.

Men CSN, som redan hade beviljat mig studiemedel, tycker nu att jag behöver komplettera min ansökan för att de ska kunna fatta ett beslut.

Nu har jag ätit frukost och mejlat CSN för att få reda på vad de håller på med. Får jag gå och lägga mig igen då?

Underbara dagar och mindre underbara grannar

Det var en så bra dag, trots att det var måndag och jag var tvungen att gå upp tidigt, trött. Men kollektivtrafiken visade sig från sin snällaste sida och gjorde mina resor rekordsnabba, jag var på ett trevligt seminarium på förmiddagen, fick kunskaper och utmaningar i lagom doser, pratade med folk och kände mig stimulerad.

På eftermiddagen tog jag en promenad, fortfarande på utmärkt humör, full med idéer och filande på formuleringar. Jag passerade en man som höll på att packa ur hund och barn ur bilen och rakt ut i gatan, och som ilsket mumlade "men kör då" efter en kvinna som hänsynsfullt och försiktigt körde förbi på den trånga, moddiga vägen. Jag föreställde mig hur jag frågade honom om han skulle vara mindre irriterad på henne om hon körde snabbt och råkade mosa hans barn, hund eller honom själv i farten. Eller bara slet loss hans bildörr. Skulle inte tro det, tänkte jag och traskade muntert vidare och bestämde mig för att glömma det hela. (För bloggar man om sådant kastar man alltid sten i glashus.)

Så kom jag hem igen och fick för mig att gå ner i källaren och titta till mitt förråd. Jag önskar att jag inte hade gjort det just idag. Det såg nämligen inte ut som jag hade lämnat det.

Ni kanske minns att vi här i huset tvingas dela yttepytteförråd med en granne. Eftersom jag bor längst upp i hörnet av huset delar jag dessutom med en helt främmande person i grannhuset. Det här är en helt vansinnig lösning, tycker jag. Jag vet att jag nu generaliserar, men det tänker jag tillåta mig just nu. För jag är rätt säker på att jag inte är helt ute och cyklar när jag påstår att folk som har många grannar de inte känner är tämligen ovilliga att ta ansvar för gemensamma utrymmen och liknande. Och studenter är ännu värre. Skräp lämnas var som helst, eftersom ingen ju vet vems det är, och ingen bryr sig om att felanmäla saker, för det är väl någon annans problem och så vidare.

I gemensamma förråd kan man i enlighet med detta också lämna en otrolig massa skit utan att någon upptäcker det. Speciellt när det inte är uppenbart vilken del av det gemensamma förrådet som hör till vilken lägenhet. När jag flyttade in var det dock i stort sett tomt i den ena halvan, så jag drog den djärva slutsatsen att den var min. Därefter dök någon upp och började flytta över saker från sin del till min, men efter lite anonymt tjafsande fram och tillbaka ett tag blev det bra.

Sedan dess har det varit lugnt. Det jag hade i mitt förråd var den eländiga fulsängen som tillhör hyresvärden, en demonterad och inplastad tv-bänk och några flyttkartonger.

Idag var mina grejer överflyttade till den andra halvan av förrådet, den som jag är rätt säker på inte hör till min lägenhet. Där stod dessutom fortfarande kvar en massa möbeldelar som funnits där hela tiden och som definitivt inte hör till mig eller mitt. Däremot saknades nu fulsängens botten och troligen minst ett par av mina flyttlådor. I "min" halva stod ett par av hyresvärdens bokhyllor.

Det värsta är nog att jag nu får ännu mer grund för mina ofördelaktiga uttalanden om studenter som grannar. Dessutom är det ju jobbigt också. Att det står ett väldigt osvenskt namn på postfacket med samma nummer som på den andra halvan av det delade förrådet gör att jag inte ens tänker försöka prata direkt med denna förrådsgranne, men jag tror inte att jag hade gjort det annars heller. Det här måste givetvis hyresvärden fixa. Det är de som har hittat på att förråden ska delas och som dessutom inte tydligt har märkt ut vilken del av förrådet som är vems.

Jag vill då verkligen inte ställas till svars för att en massa möbler som det betalas hyra för försvinner och ännu mindre betala ersättning för världens fulaste säng. Men jag vill inte heller behöva ha ytterligare besvär för att någon idiot har förstört för mig. Åh, vad jag avskyr sådant här!

Ni får ursäkta att det här blev långt och tråkigt nu, men jag måste ju härja av mig någonstans innan jag kontaktar hyresvärden.

Suck. Det var ju en så bra dag.

Andas! Så, nu förtränger jag det där åtminstone till i morgon, för nu var det tänkt att jag skulle ha en toppenkväll också, och det ska inte någon hyresvärd eller egoistisk granne få ta ifrån mig. Ha!

Vad jag borde ha tänkt på

Det finns inget dåligt väder, bara vänner du inte har träffat än.

Eller hur det nu var.

Geniala teorier del 2: Sambandet mellan väder och dejtresultat

En annan teori jag ett tag roade mig med, och som jag fick drygt en handfull exempel att grunda slutsatsen på, är att dejter har bättre förutsättningar att bli lyckade ju sämre vädret är.

Redan från början hade jag svårt att få teorin att bli riktigt heltäckande, eller ens någorlunda trovärdig, med tanke på att anomalierna var relativt många. Jag lappade hjälpligt ihop den genom att komplettera med att regeln bara gällde för förstadejter.

Men sedan kom den där dagen för ett år sedan, när det var vinter och dejtlågsäsong, svårt att hitta på bra aktiviteter när man inte kunde vara ute och allt sådant där. Och solen sken.

Efter det fanns ingen annan utväg än att förkasta hela den (inte så) geniala teorin.

Nåväl, det är ju bara att hitta på några nya i stället.

Geniala teorier del 1: Nior i numren

Ibland hittar jag bara på teorier utan att egentligen basera dem på någonting mer än ett plötsligt infall.

Bland annat har jag bestämt fått för mig att det är extra svårt att lära sig ett mobilnummer om det innehåller minst en nia.

Nu är det väl inte många telefonnummer man lär sig utantill alls nuförtiden, och bland mobilnumren kan jag nog faktiskt bara två, varav det ena är mitt eget. Inget av de två numren innehåller någon nia.

Däremot får jag intrycket att de flesta mobilnummer annars generellt innehåller ganska höga siffror, och väldigt ofta nior. Och det skulle ju alltså förklara varför jag inte kommer ihåg dem!

Melodifestivalen 2010 enligt Flinn, del 1

Kul med lite nya inslag i melodifestivalen, som livetwittret på text-tv till exempel. Jag hade visserligen datorn på ändå, men det kan vara skönt att inte flacka hysteriskt med blicken mellan skärmarna hela tiden. Å andra sidan vågade jag nu knappt ens blinka av rädsla för att missa något.

Precis enligt den moderna traditionen bestod startfältet i den första deltävlingen av olika slags såser. Men! Så kom Salem och Dolph och blev hjältar och mina nya idoler (okej Salem Al Fakir hade jag ju låtit imponera på mig förut, om man ska vara noga).

Nu är jag faktiskt på ganska bra humör.

Bästa sortens februarilördag

Det var inte bara jag som hade väntat hela veckan på trevligt promenadväder, misstänker jag, för det var mycket folk ute och luftade sig i soldiset idag. Jag tog en liten tur på Härlanda tjärn och i skogen omkring. Att gå på en frusen sjö tycker jag aldrig känns särskilt mycket när det är så mycket snö att det lika gärna kunde ha varit en åker, men jag tycker allt att det är lite häftigt att folk åker skidor på sjöar här. Det hade jag inte ens sett som en möjlighet före den här vintern.

Där det inte var folk hade det ändå nyss varit det. Jag hittade till exempel en rykande lägerplats ute i skogen.

Nu börjar det bli dags att leta fram något glittrigt och ladda inför starten av en ny schlagersäsong. Än så länge har jag noll koll på allt och är inte direkt upplagd för att vika sex lördagar för tv-kvällar, men samtidigt vill jag inte precis missa det heller, så jag får väl läsa på lite och se om jag hittar de rätta förväntningarna.

Plötsligt händer det

På nationaldagen förra året fann jag mig stående med fuktiga ögon och betraktade finklädda barn som glatt lekte och plockade blommor i solskenet. Somliga påstår att denna plötsligt uppdykande sinnesrörelse skulle bero på något slags biologisk klocka. Men en sådan har ju inte jag, det kan väl vem som helst begripa, med tanke på hur många klockor jag är tvungen att omge mig med (jag räknar just nu till sju stycken i mitt rum, men en har dessvärre stannat).

Nu upptäckte jag dock något annat högst oväntat. På något mystiskt vis har det smugit sig in flera föräldrabloggar i min RSS-läsare. Jag vet inte när det började, men det kan väl i alla fall bara betyda en sak? Att det finns folk som har barn men som ändå hinner och kan skriva bra. Tänka sig!

Kurslitteraturen med det lilla extra

Jag har av naturliga skäl hunnit läsa ganska mycket kurslitteratur under mina år som student. Och en hel del av den litteraturen har utgjorts av böcker utgivna av förlaget Studentlitteratur. Det har handlat om bland annat teknik, ekonomi, pedagogik, litteraturvetenskap och förstås en enorm mängd språkrelaterade ämnen som har behandlats i dessa böcker, och det är ofta mycket välskrivna, pedagogiska och överhuvudtaget på många sätt bra texter.

Men det finns faktiskt något som utan undantag förenar alla dessa böcker. Det är att vilket ämne de än behandlar och hur intresserad man än är av det så somnar man ofelbart inom några minuter när man försöker läsa koncentrerat i dem. Det slår verkligen aldrig fel.

Tydligen har förlaget hittat ett vinnande koncept, för det fungerar ju uppenbarligen. Det säljs en massa böcker och studenter lyckas ständigt ta sig igenom sina kurser. Så även jag (för det mesta). Kanske lär man sig trots allt bäst när man sover?

När man slipper skotta, så ...

Nio män håller på med att skotta taket på sporthallen mittemot. Tre av dem var igång redan igår och nu har de skottat ihärdigt åtminstone sedan jag först tittade ut vid åttatiden i morse. Ändå är de fortfarande bara på den första halvan av taket än. Det ser tungt ut, och med tanke på att det snart kommer att börja snöa igen så antar jag att det känns så också. Men från mitt perspektiv är det mest ett intressant skådespel som jag kan ägna mig åt när det inte passerar några bussar att titta på.

Att trafiken och transporter överhuvudtaget drabbas av den sämsta sortens vinterväglag är förstås trist och drygt, men annars går jag mest och förundras över att redan min tredje vinter i Göteborg få uppleva riktig vinter på Västkusten. Och det är så underbart uppiggande ljust!

Å andra sidan ...

När jag läser statusuppdateringar som "har haft 30 års kalas i helgen" på Facebook måste jag snabbt som attan distrahera mig själv med något annat för att inte tvångsmässigt kommentera och fråga vederbörande om det är för att slippa ha kalas de kommande 30 åren eller för att ta igen förlorade tidigare kalas, och för all del hur man hinner och orkar med 30 års samlade kalas på en enda helg.*

Men det är klart att jag inte påpekar sådant för ett fan av särskrivningar. (Jag förstår ju vad som menas, eller hur? Säger jag sarkastiskt. För sanningen är ju att det krävs en onödigt stor ansträngning från min sida för att tolka det skrivna och att det gör mig så okoncentrerad att det ursprungliga budskapet lätt glöms bort. Och det är inte god kommunikation, enligt min mening.) Jaja, jag kan ju alltid blogga av mig om det i alla fall.


*Jag antar alltså att det i själva verket är "30-årskalas" som åsyftas i sådana fall. Men jag kan förstås ha fel, och då tar jag tillbaka alltihop.

Mat för packningar

Jag brukar inte gärna kalla mig språkpolis. Och jag brukar försöka hålla mig ifrån att komma med oönskad kritik mot språkliga underligheter.

Detta inlägg är egentligen inget undantag. Jag tänker inte lägga energi på att klaga på särskrivningar, vilka jag ändå i många fall kan vara beredd att bekämpa med alla tänkbara medel. Jag är faktiskt inte ens irriterad, för förpackningar är förpackningar, och jag börjar lära mig att leva med att det tydligen inte går att skriva långa ord på sådana. I stället ska jag bara ha roligt åt de dubbeltydigheter och andra lustigheter jag hittar under en vanlig runda i kvartersbutiken.

Karin har sin lasagne och Anna sina pepparkakor. Och Maj, hon har kolvar hon. (Ja, bilden är oskarp. Det är inte dina ögon/glasögon det är fel på. Inte mer än vanligt i alla fall.)

Om här avses vätska som redan brinner måste det vara något fel på den, för den här var klart och tydligt släckt. Alternativt är det en uppmaning, som då väl i sig är korrekt, men helst ska det väl vara till någon ytterligare nytta när man tänder vätska?

Tomaterna verkar inte ha varit några hygglon. Först krossade de (vad?) och sedan gick de alltså bara vidare? (Jag vet, det här är inga särskrivningar, men man kan väl roas av dem för det!)

Förresten, konsekvens tack!

Då vet vi vem som är sist kvar i affären då. Jag gissar att det är han den där spinkiga typen.

Aj!

Bussar genom fönstret

Som en annan pensionär sitter jag här och häckar vid fönstret och spanar på folk som halkar fram på cykelvägen nedanför. En solig och kall vinterfredag känns annars som gjord för en promenad, och jag var också mycket riktigt på väg ut när jag alltså fastnade framför fönstret. Som väglaget är nu vet jag inte om man blir så värst avslappnad av att ge sig ut och promenera. Där det inte är plogat är det i dagsläget relativt snäll skarsnö som man kan gå på, men på alla plogade vägar är det is av varierande slag, så ska man röra sig ute blir det oftast antingen betydligt långsammare eller betydligt fortare än man hade tänkt sig.

Så då stannade jag inne och studerade pingviner i backen utanför i stället. Och när ingen passerar just där finns mycket annat att se. Föräldrar kommer med bil och hämtar sina barn från sporthallen, andra människor parkerar, går in i affären, kommer ut med kassar, åker igen och en del står och väntar på busshållplatsen. Och så kommer bussen.

Bussarna. Så här dags kommer det bussar mest hela tiden från båda hållen, och de stannar så gott som alltid på den här hållplatsen. Folk väller av och sprider sig åt olika håll efter ett visst mönster som ständigt går igen, och så stängs dörrarna, bussen kör vidare och den lilla bilkön som har bildats därbakom sätts i rörelse. Jag kan uppenbarligen se det hur många gånger som helst utan att tröttna på det.

När jag tänker efter har jag i nästan hela mitt liv bott så att jag har kunnat se bussar passera utanför fönstret. Som barn hängde jag i fönstren hos mormor och morfar, som bodde i lägenhet med betydligt bättre läge för spaning än vad vi hade hemma, och det var just bussarna jag ivrigt tittade efter. Hemma hos föräldrarna i Falun finns fortfarande en busshållplats utanför köksfönstret, men bussarna går så sällan att man måste sitta länge och vänta på dem. (Det kan ju kanske i och för sig delvis förklara mitt långsamma ätande.)

Det är nog alltså inte bara för att jag är både lite som en tant och lite som en katt som jag gillar att sitta och spana i fönstret, utan det har alldeles säkert också att göra med att jag så tidigt fick det där bussintresset. När jag en gång i materialet från Barnens trafikklubb såg en bild av en orange leksaksbuss önskade jag mig genast en sådan. Och fick en! Jag insåg redan då att det var ganska märkvärdigt att mina föräldrar hade lyckats hitta den exakt rätta modellen, och att de har tagit mina intressen på allvar har jag sedan dess aldrig tvivlat på.

Min fina buss, som inte bara kan öppna dörrarna utan också svänga åt både höger och vänster.

Att åka buss har jag däremot aldrig riktigt intresserat mig för, och bortsett från en period när jag bodde i Linköping och ibland behövde ta bussen någonstans är det inte förrän det senaste halvåret som jag verkligen har vant mig vid bussåkande. Fast, det är klart, från bussfönster ser man ju oftast inte lika bra som från fönstret hemma.

På väg mot ännu några akademiska poäng

Idag började förresten en ny kurs, så jag fick träffa lite folk igen. För att vara på en humanistkurs på avancerad nivå var vi ovanligt många, vilket fortfarande inte betyder att det var en större grupp än att den var lagom för helklassdiskussioner. Det kändes klart ovant och trevligt att se så många människor på samma gång på ett seminarium, och att för ett slag få vara social med andra språknördar. När jag dessutom omedelbart hittade någon att diskutera både ortnamnsforskning och isländska med kunde det knappast bli en bättre början på veckan och vårterminen.

En ny termin är alltså igång. Vilken i ordningen det är orkar jag inte räkna ut, men det spelar ingen större roll. Nya kurser betyder alltid nytt, på gott och ont. Just nu råder dock den där mjukstartskänslan innan allt hopar sig över en, så då är det mest bara skojigt allting.

Homeparty - check

I lördags var jag på mitt första så kallade hemparty. Det är också första gången jag överhuvudtaget har blivit bjuden på ett, men jag har aldrig direkt saknat att få köpa plastburkar, skönhetsprodukter eller doftljus i hemmiljö och trodde väl knappast att jag skulle lockas att tacka ja om något sådant erbjudande någonsin dök upp.

Men när jag nu för första gången fick chansen att gå på ett hemparty visade det sig vara ett sexparty, och dessutom med nästan enbart människor som jag aldrig hade träffat förut. Det kunde ju bli precis hur pinsamt eller konstigt som helst! Fast hade det bara varit det man var ute efter hade man nog blivit besviken, för det visade sig bli god stämning, lättsamt skojande och samtidigt mestadels seriösa diskussioner, så det var nästan inte ett dugg konstigt. Och nu är jag alltså den erfarenheten rikare.

Ja, sedan var det egentligen inte mer med det. Jag bloggade mest om det för att få skriva "sexparty" i min blogg. Jag beklagar om någon stackare hamnar helt vilse efter någon smart googling nu. Eller nej förresten, det gör jag inte alls.

I-landsmardröm

Jag har drömt dryga drömmar varenda natt den här veckan. Det har varit bergochdalbanor, enorma spindlar, ändlöst letande, drömmar där jag nästan har fattat att jag har drömt men ändå inte har lyckats väcka mig själv och allt sådant där allmänt jobbigt man kan drömma om.

Men i natt drömde jag att jag hade klippt lugg.

Jag hade alltid lugg när jag var barn och sparade ut den först när jag var 16 år. Sedan dess har jag inte för en sekund velat ha lugg igen. Igår såg jag några gamla foton, så jag fattar ju varifrån jag har fått det, men det gör inte drömmen mindre obehaglig. Där tittade jag mig i spegeln och insåg plötsligt med en sådan där förstenande fasa att jag hade klippt lugg, och nu skulle jag få leva med den i många månader framåt. Hu!

Fira med påskägg

Jag har alltså lagt ännu en kurs till handlingarna, och nu ser det faktiskt ut att vara nog med isländska för mig. Åtminstone har jag inga planer på att plugga mer. Men sedan vet jag ju hur det brukar gå med de inlärda språken. Schvopp, så minns jag knappt något alls. Ungefär som det också var med isländskan för sisådär ett par veckor sedan. Ehum.

Men nog vore det allt bra meningslöst att plugga något "för skojs skull" i ett par år bara för att sedan släppa det och låta kunskaperna blekna bort? Det tycker jag faktiskt. Så just nu har jag som målsättning att i alla fall läsa och höra isländska någon timme i veckan fortsättningsvis. Hur nu det ska gå till, för det skulle i så fall vara läsning utöver den andra jag funderade över. Lösningen ligger antagligen i att se det som ett förbjudet nöje, för då kommer jag säkert att komma ihåg det utan problem!

Nu tyckte jag också att tiden fick vara inne för att öppna det andra av de två isländska chokladpåskäggen som jag fick i april. Det första fick hjälpa mig med motivationen under det förra uppsatsskrivandet, men det här blev alltså en belöning. Nu fick jag:

Syngur hver með sínu nefi.

Envar sjunger med sin näbb. Ett tolkningsförslag jag har fått är ungefär att var och en gör på sitt sätt. Tja, det kan väl hur som helst ses som rätt passande i sammanhanget även denna gång, tycker jag.

Har vi förresten något motsvarande ordspråk eller talesätt på svenska? Jag kommer inte på något, men känner mig ganska trög för tillfället, så det känns som om jag kan ha missat något uppenbart här.

Glad påsk! Typ.

Good stuff

Igår kväll tittade jag ut genom fönstret och fick se en räv linka förbi på tre ben nere på cykelvägen. Harar och rådjur ser jag ju då och då här, och på sommaren en och annan igelkott, men det här kändes som något extra.

Något annat speciellt igår var att sitta i en mysig kudd- och filthög i sängen och kunna plugga ostressat och samtidigt ha tv:n på med gamla mysmord och halvt ointressant sport. Det var så avslappnat liksom, som det aldrig är annars när jag pluggar, fast jag nu ändå faktiskt gjorde saker. Härligt.

Dessutom har jag helt spontant råkat organisera om lite i bland annat bokhyllan. Jag hittade det perfekta stället för mina ordböcker alldeles intill min arbetsplats, och kan inte begripa att jag inte har kommit på det tidigare. Nu är jag så nöjd att det nästan är fånigt, men så är det i alla fall. Och på köpet fick jag lite bättre sikt in i hyllan med alla olästa böcker, så nu har jag större koll på vad jag vill hinna läsa framöver.

Det har varit dåligt med läsande de senaste månaderna. Egentligen har jag nog alltid varit dålig på att nöjesläsa under terminerna när jag har en massa pluggläsning att prioritera, men för ett år sedan hade jag ändå hittat något slags lösning. Nu funkar dock inte det längre och jag måste hitta på något nytt. För jag vill verkligen läsa mer. Ett problem är förstås att jag är ovan vid att läsa flera saker parallellt, men nu har jag ändå åtminstone tre böcker på gång. Eller, tja, på gång och på gång, men de är påbörjade i alla fall.

Och samtidigt som jag ska ta itu med nya kurser och mitt superviktiga uppsatsarbete igen så är jag fast besluten att hitta ännu lite mer tid som kan användas till läsning. Att läsa under buss- och spårvagnsresor är inget för mig, men medan jag äter skulle kunna vara en möjlighet, förutsatt att bokens fysik gör att den kan ligga uppslagen på ett bord utan att man behöver två händer för att hålla den. Fast då kommer jag förstås inte att kunna äta fortare, vilket jag också strävar efter. Ja, det här tål att tänkas på. Eller så läser jag helt enkelt en stund och skippar funderandet. Aha!

Rapport från köksträdgården: 18 januari

Ursäkta allt trädgårdsbloggande så här mitt i vintern, men jag måste bara notera att jag idag också har satt två litchikärnor. Det ska bli intressant att se om de känner för att gro.

Mystisk måndag

Jag uppsökte ännu en av universitetsbibliotekets filialer på middagen idag, närmare bestämt ekonomiska biblioteket på Handelshögskolan. Det var trevligt att göra sig ett ärende i mina gamla kvarter, och jag försökte gå in på Handels helt utan fördomar flaxande kring skallen.

Men ojoj! Så fort jag öppnade en dörr (och de var många) slank minst en tre, fyra kostymungdomar igenom före mig. Och inte ett endaste tack hörde jag på hela tiden jag var där. Fast jag hittade i alla fall så småningom boken jag letade efter och fortsatte vidare genom lunchrusningen mot mitt vanliga bibliotek, centralbiblioteket vid Humanisten.

På vägen begrep ytterst få bilister att det var slask och enorma vattenpölar mellan dem och oss fotgängare, och de dånade utan att lätta på gasen förbi övergångsställena med en förvånad blick åt sidan.

Men ända sedan tidiga morgonen har jag varit på ett oförklarligt strålande humör, trots först en bedövande trötthet och sedan huvudvärk, så vad bryr väl jag mig om ohyfsade människor? I stället ansträngde jag mig till mitt yttersta för att inte släpa in mer grus än nödvändigt när jag kom hem och vid entrén mötte städerskorna som, trots en i dagens slaskväder mer hopplös arbetssituation än vanligt, log mot mig!

Groddning 2010

Jag har fått tillstånd att rapportera från invigningsgrodden i Marios nya groddanläggning. Efter att en kompletterande del som saknats från början kommit med posten var groddburken komplett och fungerade uppenbarligen alldeles utmärkt.

Galet snabbväxande mat. Här mungbönor (överst och till höger) och alfalfagroddar.

När jag såg groddarna växa och fylla sina utrymmen kändes det precis som när jag var liten och mamma och jag groddade i en likadan anordning. Jag minns hur jag älskade att få hjälpa till med vattningen. Sedan satt jag och studerade hur vattnet långsamt rann från det ena våningsplanet ner till nästa, tills det slutligen var dags att tömma ut restvattnet. Inget har förändrats sedan dess, förutom möjligen utbudet av groddfröer som verkar vara enormt nu. Det är fortfarande lika fascinerande och roligt, och ett enkelt sätt att få billiga och fräscha grönsaker mitt i vintern.

Egentligen har anläggningen tre våningsplan, men rucolafröna som bodde överst den här omgången ville inte vara med och leka, och när sådant händer är det bara att plocka bort en våning.

Alternativ julhälsning

Det satt en lapp på en av dörrarna på min våning här i huset:

Min nya beslutsfattare

Jag har inte läst Tärningsspelaren, fast jag var nära att göra det en gång, men nu är jag nog mest glad att jag lät bli. Däremot gjorde jag nyligen vad som kanske såg ut att vara ett impulsköp och skaffade en "mystic 8 ball", eller spåkula som jag skämtsamt kallar den. I själva verket har jag länge varit lite sugen på en, trots att jag inte tittar på amerikanska ungdomsserier och inte vet riktigt varifrån inspirationen har kommit. Kulan är väl i stort sett inte mer än en maskerad tärning, men den känns lite mer intelligent eftersom den pratar. Och man kan fråga den vad som helst, även om den främst svarar på ja- och nejfrågor.

Ett harmlöst exempel:

Är det inte dags för lite valnötter nu?



Nu har jag väntat i säkert flera sekunder. Nötpaus nu då?



Åh, vad tråkigt! Hm, hm ... NU då?


Yes, jag visste väl det!

Fast det där var fejk. I själva verket går den inte att övertala så lätt. Inte ens när man verkligen tycker att ett annat svar än det man fått skulle gå mycket mer i linje med ens egna intressen.

Prylblogg

Jag förvarnade visst om att det kunde bli något sådant här, och nu känns det absolut som dags för lite prylbloggande. Blandade saker, utan någon starkare koppling. Inte för att jag nödvändigtvis behöver stoltsera med vad jag fick i julklapp och liknande, utan främst för att få en chans att tacka för en del saker, visa berörda som inte har sett och så vidare. Hoppas att det är okej med er och att det inte bryter mot en massa sociala koder och etikettsregler och annat sådant där som jag är ganska okunnig om. Förlåt i så fall, för det är ju inte meningen att göra någon illa till mods.

Först en liten uppdatering. Jag mejlade om min bokvinst, och när jag kom tillbaka efter julresan låg den i postfacket. Som en extra julklapp!

Ibland får man ju saker som man redan har, men då brukar jag se det som god personkännedom och blir glad ändå. Jag menar, hade jag inte redan haft vad det nu handlar om så skulle ju presenten ha varit perfekt. Men det är klart att i så fall är det förstås ännu bättre när man får saker som man skulle ha kunnat ha redan, men faktiskt inte har, som med de eftersläntrande julklapparna här ovan. Fullträffar!

Specialtillverkade örhängen som antagligen ingen skulle uppskatta på samma sätt som jag, men både tanken med julklappen och formen på örhängena gör dem till självklara favoriter. Det var ju det här med att kombinera olika intressen igen då alltså. För det är givetvis inte lungor eller hjärnhalvor jag har i öronen, utan en delad valnötskärna! Örhängen, valnöt och pussel i ett!

Som om det inte vore nog med alla fina julklappar har vi den här också. Jag har inte haft någon fickalmanacka på ganska många år, närmare bestämt inte sedan jag började läsa fristående kurser och insåg att man då inte behöver anteckna så många tider. Men just inför 2010 hade jag precis kommit på att nu kanske det var läge att skaffa en igen. Och då hittade jag en. Hittade! På en plats där ingen ägare skulle kunna hämta den. Och den var helt ny och oskriven, lagom i storlek och precis en sådan jag ville ha. Det känns lite fult, men jag erkänner att jag valde att bara tacka och ta emot.

Rapport från köksträdgården: 13 januari

Jodå, de kryddväxter som inte redan gett upp före jul överlevde alltså en vecka i ensamhet och mörker här. Den rödbladiga basilikan är lite velig och verkar vilja lägga sig ner och dö samtidigt som den lite tveksamt sticker ut sina första riktiga blad, myntan är fortfarande på nanostadiet men ser i alla fall glad ut och körveln växer så att den snart behöver ett nytt växthus att bo i.

Dessutom hände det saker i en av de tre krukor som fått stå och torka ut efter att dess invånare skrumpnat bort. Där kom det plötsligt upp nya körvelskott! Så för närvarande är krukorna med nyttigt grönt fyra till antalet, och nu har alla fått plats i fönstret där vintersolen lyser allt oftare och längre.

Redo med koppar och socker

På tal om trevliga grannar, förresten. Det är fasligt vad mycket det plötsligt finns att se på tv! Det är sport och mysmord och gamla mästare och snart OS och ännu mer sport och så melodifestivaler och strax är också Anders & Måns tillbaka! (Måns Nilsson twittrar förresten roligt också.) Folk brukar undra hur man hinner blogga och sådant, men frågan är väl i så fall hur man hinner se på tv. Tur att allt jag vill se finns på Svt Play också, så kanske jag lyckas klämma in något när det passar mig.

Igår struntade jag i vilket fall som helst i tv:n och storstädade i stället på kvällen. Plockade undan den lilla jul jag hade, röjde undan diverse skräp och skrufs och dammsög till och med under skrivbordshurtsen. Medan jag städade badrummet knackade det på dörren. Jag krånglade mig ut i hallen, snubblade över dammsugaren och skramlade och väsnades så att det så här i efterhand är förvånande att jag inte skrämde bort den som väntade utanför dörren. Det var nämligen min nya granne.

Rummet intill mitt har stått tomt i stort sett hela tiden sedan jag flyttade in, och eftersom jag bor längst uppe i hörnet av huset är den enda nära grannen jag har haft den som bor under mig, så jag har haft det minst sagt lugnt och skönt i mitt eget lilla hörn. Under dagen i går hade jag dock hört skrapande ljud som om någon flyttade möbler och också hört en del utifrån trapphuset, men när jag tittade efter såg jag ingen. Vid besöket vid postfacken noterade jag att facket ovanför mitt var lika fullt med skräp som vanligt, så jag trodde att jag hade haft fel.

Men nu stod hon där, min nya granne. Min nya trevliga granne. Och hon såg inte ett dugg rädd ut, trots att hon måste ha hört oväsendet jag åstadkom på väg mot dörren. Inte heller tycktes hon avskräckas av mitt glada pladdrande som var extra ymnigt flödande efter mina dagar nästan helt utan social kontakt, så vi pratade en stund och är numera såklart bästisar.

Jag antar att jag får dämpa mig lite från och med nu, inte spela musik på högsta volym hela nätterna eller banka så mycket i väggarna och så där. Jag är ju inte en sådan människa som vill stöta sig med grannarna i onödan. Speciellt inte grannar som jag känner. Och på det stora hela är grannar som man känner bättre än grannar som man inte känner, tycker jag. Och det får gärna bo någon vägg i vägg med mig om det är en bra granne. Bra grannar är the shit!

Jag kunde förresten inte låta bli att berätta för henne om våra numera gemensamma grannar och vad som försiggår i vårt hus. Så nu vet hon i alla fall att det inte är jag som hänger svettindränkta herrkläder på cyklarna på bottenvåningen.

Randig och varm

Nu har jag fått resultatet av besöket i garnaffären med posten. Sjalen passar till nästan allt och är skönt varm när man sitter och kurar vid datorn i studentrummet. Tack!

Nystickad och fådd av mamma.

Spela i sällskap

Mitt under pluggandet fann jag mig plötsligt i lördags kväll stående inför utmaningen att spela brädspelet Settlers med Mario, Luigi och Daisy. Det hade jag aldrig spelat förut, och jag misstänkte att spelet tillhörde den kategori av sällskapsspel som jag skarpt ogillar. Men det skulle vara över på en timme eller en och en halv, enligt Luigi, som påstods ha kommit tvåa i något SM, och jag hade inte direkt någon möjlighet att backa ur, så spelat blev det.

Då både jag och Daisy var nybörjare blev det ändå först en timmes genomgång av regler och annat. Det började påminna om en analysföreläsning och jag märkte efter en stund att jag inte hörde ett ord av vad som sades. Men sedan vi hade börjat spela hände märkliga saker. Det kom att bli en maratonomgång, jämnt som bara den och inte förrän efter fyra timmar avgjorde nybörjarturen till Daisys och min fördel. Jag var så nära att spurta ner henne på mållinjen, men tärningarna var förnuftiga och lät henne behålla sin ledning, så hon vann och jag kom tvåa och våra karlar fattade ingenting, och mitt i allt detta hade jag börjat tycka att det var rätt kul, så nu får jag allt hoppas att det blir något nytt parti innan jag hinner glömma alla dessa regler.

Härligt att börja året med att gilla något man inte har tyckt om förut! Naturligtvis hänger det en hel del på sällskapet också, och att ha trevligt med folk är ju alltid en höjdare. Något mer pluggande blev det förstås inte den kvällen, natten eller morgonen, eftersom spelet ju aldrig ville ta slut, så därav den ytterligare fördröjningen av min isolerade kamp mot klockan och det isländska kasussystemet.

2-årskalas

Idag har jag bott i Göteborg i två år. Det upptäckte jag precis i tid för att hinna uppmärksamma mig själv på det, men det är tveksamt om jag kommer att hinna tänka på det mer än precis så här.

Fast två år redan, oj!

Och det är fortfarande lika rätt.

Snart tillbaka?

Jag satt och pluggade hela den gångna natten, gick och lade mig när vanligt folk gick upp på måndagsmorgonen, sov en liten stund och vaknade av mig själv före väckningen (jag intalar mig att det är ett tecken på att jag inte behöver så mycket sömn, bara jag slipper gå upp tidigt på morgonen). Sedan satte jag igång igen. Och har jobbat koncentrerat i många långa pass fram till nyss, då jag skickade iväg ett mejl ut i ovissheten.

För att klara detta har jag isolerat mig nästan så totalt som det bara är möjligt. Min kontakt med omvärlden har i stort sett utgjorts av Facebook. Men tidigare i kväll knackade det bestämt på min dörr, och där stod Luigi med pluggchoklad till mig. Choklad med valnötter!


Facebook, omtänksamma grannar, choklad och nötter. Vad mer kan man behöva för att lyckas med sitt panikpluggande? Sömn? Nja, men eftersom jag fortfarande inte vet om jag kan börja planera eller prioritera något annat än den här uppsatsen än så kanske jag lika gärna kan ta mig en tupplur när det är natt och allt.

Kombinationsmöjligheter

Här sitter man och skriver om Island i Eurovision song contest (att hitta sätt att kombinera olika intressen är ett intresse i sig, kan man säga), när det som av en händelse samtidigt är den första deltävlingen i den isländska melodifestivalen. Och så har man inte tid att titta just därför. Dumt.

Eller, i och för sig kan man väl lyssna medan man skriver? Det borde ju nästan kunna funka. Kanske. Jamen då så, då var det väl bra i alla fall då.

Dubbla skift

Tanken var att jag skulle lära mig plugga på ungefärlig kontorstid den här veckan. Men när det gick för långsamt blev frustrationen för stor och jag körde ett nattpass i natt. Efter 01 börjar världen bli tyst och lugn både i huset och på nätet och det blir så där underbart okomplicerat att bara gå in i saker och ting helt och hållet.

När jag hörde morgonens första bussar passera tittade jag slutligen upp och ut. Som alltid klev det av ett antal personer på hållplatsen utanför. Man är aldrig ensam uppe när man bor i en stad. En stund senare kom dagens första leverans till kvartersbutiken och jag stängde av datorn och bäddade ner mig för några timmar, ganska nöjd med disciplinen för dagen, men inte med resultatet. Det går för långsamt!

Jag är ju student, och för den delen människa, med den där inneboende driften att ta mig förbi saker så smidigt som möjligt. Vill hitta genvägar, smarta lösningar, effektiva metoder. Men vissa saker måste helt enkelt bara tragglas med. Jag antar att det här är en sådan. Och tills jag har tragglat färdigt för den här gången får allt annat skjutas på framtiden.

Jag vaknar på förmiddagen i ett varmt rum. Gardinerna för fönstren strålar ut värme och solen gassar som vore det vår! Om det är något konstigt med den här vintern just nu är det ändå detta. Inte värmde väl solen så i januari förr i tiden? Eller det kanske bara är jag som har flyttat söderut och ständigt glömmer det, ja. Det är möjligt. Hur som helst är det ovanligt skönt inne idag. Fast för den skull blir det inte mindre tröttsamt och isolerat efter ett tag när man inte har stuckit näsan utanför dörren på länge.

Solen pekar demonstrativt på allt damm i mitt ostädade lilla rum (som blir dammigt på nolltid även till vardags), och jag får skotta bort drivor från bordet innan jag kan äta frukost. Men efter detta är det bara att jobba vidare - idag även på dagtid!

Bloggnyhet

Världens bästa Filmanders bloggar!

(Ja, jag vet att "Filmanders" ser ut som ett efternamn. Det är väl inte mitt fel heller.)

2010 års första blogginlägg

Det blev en extraordinär, om än stillsam, nyårsafton. Och då det var första gången jag firade nyår i en så här stor stad var jag förstås imponerad av att kunna beskåda fyrverkerierna över hela stan från översta våningen i mitt hus. På själva tolvslaget befann jag mig dock på en busshållplats, vilket inte alls var särskilt dumt det heller.

Sedan blev det en mycket trevlig och lång nyårshelg, med en hel del av både sömn och tv-spel. Detta medförde dock att året för bloggen i stället inte började lika lysande. Exempelvis missade jag ju att blogga på båda de två första extraskojiga datumen för året: 100101 och 2010-01-02. Jag tror inte att jag har några större problem med att komma ihåg att det är nytt år när jag ska skriva datum och så där, men jag märker att det är ganska svårt att skriva årtalet på dator. Det blir 20010, 2100, 2001 eller, om jag får totalt hjärnsläpp, 9012.

(En motsatt knasighet har uppenbarat sig nu efter att jag i en vecka åter skrev på datorns "o"-tangentbord. Jag märker nu att jag när jag ska skriva för hand tänker "spoel" och "poå" och liknande. Hjärnan är lättpåverkad.)

Den här veckan ska jag ägna mig åt den klassiska studietekniken "plugga dag och natt i sista minuten", så det kan hända att det inte blir så mycket bloggande då heller. Men om det blir tid till det tror jag att det får bli lättsamt och kanske även en aning materiellt inriktat, så här i julens efterdyningar.