fredag 10 april 2009

Fulsängen, fortsättningen

Något som kom att bli en oväntat utdragen historia var det här med den säng som redan fanns i rummet och som blev förfärligt överflödig och oönskad i och med att jag skaffade en egen. Eftersom jag vet att det finns folk som väntar på en uppföljning ska jag inte undanhålla er den längre nu.

Läget efter förra torsdagen var alltså att jag, efter att ha slösat med en väns (och min egen) dyrbara tid helt i onödan, hade en ful träsäng utan ben stående i mitt lilla rum.

På fredagen kom den nya, fina, stora resårbotten som skulle bli min riktiga säng. Så då hade jag två sängar utan ben stående mot varsin vägg i det lilla rummet.

På lördagen flyttade jag in. Då engagerade jag ytterligare två personer i
undanstuvningsförsöken. Efter att ha sett att andra fått in sina sängar i förråden genom att skruva bort ena kortänden på sängen var jag rätt säker på att det skulle lyckas den här gången. Men icke! Sängeländet kom visserligen in lite längre i gallerburen, men det var fortfarande för trångt och för många hörn att ta sig runt för att den skulle kunna vinklas in på något sätt alls. Och vi hade bråttom att lämna tillbaka hyrbilen och mitt blodsocker var farligt lågt, så det var med stor ilska och frustration (eller egentligen mest gnäll från min sida och sammanbiten tystnad från de övriga) vi gav upp och lät även detta slag vinnas av superskurksängen.

På tisdagen hade jag packat upp det mesta och ställt i ordning i rummet och började bli trött på att ha alla tomma flyttlådor framför ytterdörren. Samtidigt accepterade jag med en uppgiven suck att jag inte skulle kunna använda mina praktiska sänglådor, eftersom fulsängen nu låg och tog en massa plats under min riktiga säng. Så jag bar ner dem till förrådet tillsammans med bunten av flyttkartonger. Väl nere i källaren upptäckte jag två gallerburar bort en säng som jag inte lagt märke till tidigare. Möjligen berodde det på att denna säng var totalt demonterad.

Ett litet hopp väcktes inom mig igen och jag skyndade tillbaka upp till rummet. Sedan ägnade jag den närmaste timmen åt sådana där konststycken som man bara klarar när man är ensam men ändå har gett sig den på att få någonting gjort. Jag lyfte både sängen och skrivbordet, för att samtidigt med foten kunna dra ut och vrida träsängen nittio grader så att den till stora delar kom ut på den fria golvytan. Därefter började jag lossa på skruvar. Det var enkelt, så enkelt att det kändes retfullt att vi inte bara gjort det redan när vi hade testat att ta bort kortändarna. Men när jag fått ur alla långsidornas skruvar gick det ändå inte att separera de olika trästyckena från varandra. Uppenbarligen behövde man även skruva loss de tre skruvarna i tvärslåarna.

Vid denna punkt, när jag tycktes vara så nära, kom nästa motgång. En av skruvarna var extremt sönderskruvad och hade knappt något spår, vilket för mig är ganska betydelsefullt när jag för hand ska lossa på en hårt åtdragen skruv. Efter några försök kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle känna hopplöshet, ilska eller panik. Jag sms:ade Nische för att få råd. Sedan kunde jag ändå inte låta bli att fortsätta försöka, för det kunde ju inte få ta stopp där.

Den andra skruven var ganska lätt att skruva bort, vilket gjorde det nästan ännu mer irriterande om jag inte skulle lyckas få bort alla. Den i mitten befann sig mitt i det område av sängbottnen som hade en stor fuktfläck, varför skruven var rätt rejält rostig. Men till min förvåning gav den efter när jag tjatat lite på den. Och hur det nu var så var jag tydligen tillräckligt envis för att till slut även få loss den sista (det vill säga den första) skruven, till och med innan de visa råden kom via sms. Men det var tur, för några andra för detta fall användbara verktyg hade jag nog inte haft.

Därefter upptäckte jag dock att tvärslåarna var fastlimmade vid långsidorna med världens starkaste trälim. För att inte göra historian ännu mer onödigt lång än den redan är kan jag bara säga att det krävdes alla våldsamma krafter jag kunde uppbåda för att så småningom få isär delarna.

Ytterligare sjuttioelva svettiga turer upp och ner för trapporna mellan förrådet och mitt rum hade jag äntligen fått undan alla skruttsängens delar. Sänglådorna hade åter kommit upp, kunde stoppas in under min fina säng och i och med detta fick jag som vanligt precis tillräckligt med förvaringsplats för mina grejer.

Metaformannen kanske ändå hade rätt då, att fulsängen vann slaget men inte kriget? Å andra sidan har vi inte kommit till slutet på historian än. Den dag jag flyttar härifrån ska ju den slaktade sängen plockas upp och sättas ihop igen!