Så fick jag också sällskap till nya plejset med alla kassarna. Där bad jag om nästa tjänst: hjälp att bära ner skruttsängen från rummet till det lilla källarförrådet. Jag blev så glad när jag fick veta att det fanns, och sedan när jag mätt och kommit fram till att sängen precis skulle få plats, eftersom jag bekymrat mig över hur jag annars skulle göra med den när jag nu ville ha en ny, egen.
Men jag hade (än en gång) inte tänkt på allt. Till exempel att den lilla förrådsburen låg en bit in i en trång gång, att gallerdörren inte gick ända upp till taket med mera, vilket gjorde att det var många hörn och vinklar att ta med i beräkningen när en stor säng skulle krånglas in. Och som ni redan har räknat ut gick det inte att vrida in den på något av alla de fyrtiofjorton sätt vi provade.
Här kan man skymta gallerburar av den aktuella typen, där varje halva tillhör ett studentrum. Två rum delar alltså på ett förråd, vilket jag redan upptäckt kan leda till anonyma grannfejder utan dess like. Tänk förresten vilken lycka om man hade haft förrådet rakt fram i änden av korridoren och inte inne i en av gångarna till höger! Nåja, jag har ju värsta läget på mitt rum i alla fall, förutom när jag behöver använda hissen förstås. Men det gör man ju bara när man ... tja, flyttar möbler och sådant.Om man tog bort benen då? Jaha, men några verktyg hade jag förstås inte tagit dit än. Jag tänkte på det på hemvägen igår, och bestämde att på fredag skulle de absolut med, för man vet ju aldrig när man behöver dem. Metaformannen visade sig än en gång vara en räddare i nöden och kom på att han nog hade en mejsel i sin nyinköpta bil på parkeringen. Det hade han mycket riktigt också.
Utan ben var det enklare att vrida den nu mer plana sängbotten, men vi hade fortfarande ungefär en centimeters marginal emot oss. Hade det inte varit för den lilla tröskeln hade det antagligen lyckats. Men det var bara att inse att vi måste ge upp och bära upp skräpet igen. En titt i förråden omkring gav inga tips, om man nu inte tycker att frånvaron av sådana här skruttsängar kunde tolkas som en hint förstås. Fast längre bort längs vägen såg vi ändå sängar som klämts in i förråden, genom att brädan på ena kortsidan skruvats loss.
Så då skulle det alltså kunna gå i alla fall. Men till det behövdes en annan sorts mejsel, och någon sådan hade vi inte, så vi var fortfarande tvungna att släpa upp sängen till rummet igen. Och för att testa nästa försök till lösning måste jag dra ner den igen, med risk för att det även då är förgäves. "Du vann slaget men inte kriget", sa Metaformannen hotfullt till sängen, men jag är inte helt säker, jag.
Kanske beror min bristande optimism nu bara på att jag blev trött, svettig, slösade bort en halvtimme av möjlig packtid och inte minst på att jag utnyttjade en väns snällhet i onödan. Just nu är jag och nya rummet lite osams, men jag hoppas att det blir bättre i morgon. Då kan det hända att jag finner mig ha två sängar i det redan ganska övermöblerade rummet. Det blir intressant att se.
