onsdag 13 januari 2010

Redo med koppar och socker

På tal om trevliga grannar, förresten. Det är fasligt vad mycket det plötsligt finns att se på tv! Det är sport och mysmord och gamla mästare och snart OS och ännu mer sport och så melodifestivaler och strax är också Anders & Måns tillbaka! (Måns Nilsson twittrar förresten roligt också.) Folk brukar undra hur man hinner blogga och sådant, men frågan är väl i så fall hur man hinner se på tv. Tur att allt jag vill se finns på Svt Play också, så kanske jag lyckas klämma in något när det passar mig.

Igår struntade jag i vilket fall som helst i tv:n och storstädade i stället på kvällen. Plockade undan den lilla jul jag hade, röjde undan diverse skräp och skrufs och dammsög till och med under skrivbordshurtsen. Medan jag städade badrummet knackade det på dörren. Jag krånglade mig ut i hallen, snubblade över dammsugaren och skramlade och väsnades så att det så här i efterhand är förvånande att jag inte skrämde bort den som väntade utanför dörren. Det var nämligen min nya granne.

Rummet intill mitt har stått tomt i stort sett hela tiden sedan jag flyttade in, och eftersom jag bor längst uppe i hörnet av huset är den enda nära grannen jag har haft den som bor under mig, så jag har haft det minst sagt lugnt och skönt i mitt eget lilla hörn. Under dagen i går hade jag dock hört skrapande ljud som om någon flyttade möbler och också hört en del utifrån trapphuset, men när jag tittade efter såg jag ingen. Vid besöket vid postfacken noterade jag att facket ovanför mitt var lika fullt med skräp som vanligt, så jag trodde att jag hade haft fel.

Men nu stod hon där, min nya granne. Min nya trevliga granne. Och hon såg inte ett dugg rädd ut, trots att hon måste ha hört oväsendet jag åstadkom på väg mot dörren. Inte heller tycktes hon avskräckas av mitt glada pladdrande som var extra ymnigt flödande efter mina dagar nästan helt utan social kontakt, så vi pratade en stund och är numera såklart bästisar.

Jag antar att jag får dämpa mig lite från och med nu, inte spela musik på högsta volym hela nätterna eller banka så mycket i väggarna och så där. Jag är ju inte en sådan människa som vill stöta sig med grannarna i onödan. Speciellt inte grannar som jag känner. Och på det stora hela är grannar som man känner bättre än grannar som man inte känner, tycker jag. Och det får gärna bo någon vägg i vägg med mig om det är en bra granne. Bra grannar är the shit!

Jag kunde förresten inte låta bli att berätta för henne om våra numera gemensamma grannar och vad som försiggår i vårt hus. Så nu vet hon i alla fall att det inte är jag som hänger svettindränkta herrkläder på cyklarna på bottenvåningen.