Fast det kunde jag absolut inte ana att det skulle bli, trots att jag efter fyra dagar inomhus och en lika lång isolering från folk äntligen skulle ta mig ut i världen igen. Inte ens att jag hade drömt mardrömmar om titthålet i ytterdörren fick mig att till fullo inse hur instängd jag hade varit.
Men det var helt perfekt februariväder med gnistrande snödrivor i sol och frisk kyla, överallt omkring mig var vardag och verksamheter och snöröjning igång igen, de trevliga människorna och samtalen tycktes stå på kö och glädjeämnena radade likaså upp sig, jag fick folk att skratta och en man i bil frågade efter vägen och jag var den enda som kunde hjälpa till.
Är det dumt att berätta det här innan kvällen har avslöjat vad den har i beredskap åt mig? Fast nej ändå, den där soluppgången kan den väl i vilket fall som helst inte radera ut.
