fredag 29 januari 2010

Bussar genom fönstret

Som en annan pensionär sitter jag här och häckar vid fönstret och spanar på folk som halkar fram på cykelvägen nedanför. En solig och kall vinterfredag känns annars som gjord för en promenad, och jag var också mycket riktigt på väg ut när jag alltså fastnade framför fönstret. Som väglaget är nu vet jag inte om man blir så värst avslappnad av att ge sig ut och promenera. Där det inte är plogat är det i dagsläget relativt snäll skarsnö som man kan gå på, men på alla plogade vägar är det is av varierande slag, så ska man röra sig ute blir det oftast antingen betydligt långsammare eller betydligt fortare än man hade tänkt sig.

Så då stannade jag inne och studerade pingviner i backen utanför i stället. Och när ingen passerar just där finns mycket annat att se. Föräldrar kommer med bil och hämtar sina barn från sporthallen, andra människor parkerar, går in i affären, kommer ut med kassar, åker igen och en del står och väntar på busshållplatsen. Och så kommer bussen.

Bussarna. Så här dags kommer det bussar mest hela tiden från båda hållen, och de stannar så gott som alltid på den här hållplatsen. Folk väller av och sprider sig åt olika håll efter ett visst mönster som ständigt går igen, och så stängs dörrarna, bussen kör vidare och den lilla bilkön som har bildats därbakom sätts i rörelse. Jag kan uppenbarligen se det hur många gånger som helst utan att tröttna på det.

När jag tänker efter har jag i nästan hela mitt liv bott så att jag har kunnat se bussar passera utanför fönstret. Som barn hängde jag i fönstren hos mormor och morfar, som bodde i lägenhet med betydligt bättre läge för spaning än vad vi hade hemma, och det var just bussarna jag ivrigt tittade efter. Hemma hos föräldrarna i Falun finns fortfarande en busshållplats utanför köksfönstret, men bussarna går så sällan att man måste sitta länge och vänta på dem. (Det kan ju kanske i och för sig delvis förklara mitt långsamma ätande.)

Det är nog alltså inte bara för att jag är både lite som en tant och lite som en katt som jag gillar att sitta och spana i fönstret, utan det har alldeles säkert också att göra med att jag så tidigt fick det där bussintresset. När jag en gång i materialet från Barnens trafikklubb såg en bild av en orange leksaksbuss önskade jag mig genast en sådan. Och fick en! Jag insåg redan då att det var ganska märkvärdigt att mina föräldrar hade lyckats hitta den exakt rätta modellen, och att de har tagit mina intressen på allvar har jag sedan dess aldrig tvivlat på.

Min fina buss, som inte bara kan öppna dörrarna utan också svänga åt både höger och vänster.

Att åka buss har jag däremot aldrig riktigt intresserat mig för, och bortsett från en period när jag bodde i Linköping och ibland behövde ta bussen någonstans är det inte förrän det senaste halvåret som jag verkligen har vant mig vid bussåkande. Fast, det är klart, från bussfönster ser man ju oftast inte lika bra som från fönstret hemma.