Mat för packningar

Jag brukar inte gärna kalla mig språkpolis. Och jag brukar försöka hålla mig ifrån att komma med oönskad kritik mot språkliga underligheter.

Detta inlägg är egentligen inget undantag. Jag tänker inte lägga energi på att klaga på särskrivningar, vilka jag ändå i många fall kan vara beredd att bekämpa med alla tänkbara medel. Jag är faktiskt inte ens irriterad, för förpackningar är förpackningar, och jag börjar lära mig att leva med att det tydligen inte går att skriva långa ord på sådana. I stället ska jag bara ha roligt åt de dubbeltydigheter och andra lustigheter jag hittar under en vanlig runda i kvartersbutiken.

Karin har sin lasagne och Anna sina pepparkakor. Och Maj, hon har kolvar hon. (Ja, bilden är oskarp. Det är inte dina ögon/glasögon det är fel på. Inte mer än vanligt i alla fall.)

Om här avses vätska som redan brinner måste det vara något fel på den, för den här var klart och tydligt släckt. Alternativt är det en uppmaning, som då väl i sig är korrekt, men helst ska det väl vara till någon ytterligare nytta när man tänder vätska?

Tomaterna verkar inte ha varit några hygglon. Först krossade de (vad?) och sedan gick de alltså bara vidare? (Jag vet, det här är inga särskrivningar, men man kan väl roas av dem för det!)

Förresten, konsekvens tack!

Då vet vi vem som är sist kvar i affären då. Jag gissar att det är han den där spinkiga typen.

Aj!

Bussar genom fönstret

Som en annan pensionär sitter jag här och häckar vid fönstret och spanar på folk som halkar fram på cykelvägen nedanför. En solig och kall vinterfredag känns annars som gjord för en promenad, och jag var också mycket riktigt på väg ut när jag alltså fastnade framför fönstret. Som väglaget är nu vet jag inte om man blir så värst avslappnad av att ge sig ut och promenera. Där det inte är plogat är det i dagsläget relativt snäll skarsnö som man kan gå på, men på alla plogade vägar är det is av varierande slag, så ska man röra sig ute blir det oftast antingen betydligt långsammare eller betydligt fortare än man hade tänkt sig.

Så då stannade jag inne och studerade pingviner i backen utanför i stället. Och när ingen passerar just där finns mycket annat att se. Föräldrar kommer med bil och hämtar sina barn från sporthallen, andra människor parkerar, går in i affären, kommer ut med kassar, åker igen och en del står och väntar på busshållplatsen. Och så kommer bussen.

Bussarna. Så här dags kommer det bussar mest hela tiden från båda hållen, och de stannar så gott som alltid på den här hållplatsen. Folk väller av och sprider sig åt olika håll efter ett visst mönster som ständigt går igen, och så stängs dörrarna, bussen kör vidare och den lilla bilkön som har bildats därbakom sätts i rörelse. Jag kan uppenbarligen se det hur många gånger som helst utan att tröttna på det.

När jag tänker efter har jag i nästan hela mitt liv bott så att jag har kunnat se bussar passera utanför fönstret. Som barn hängde jag i fönstren hos mormor och morfar, som bodde i lägenhet med betydligt bättre läge för spaning än vad vi hade hemma, och det var just bussarna jag ivrigt tittade efter. Hemma hos föräldrarna i Falun finns fortfarande en busshållplats utanför köksfönstret, men bussarna går så sällan att man måste sitta länge och vänta på dem. (Det kan ju kanske i och för sig delvis förklara mitt långsamma ätande.)

Det är nog alltså inte bara för att jag är både lite som en tant och lite som en katt som jag gillar att sitta och spana i fönstret, utan det har alldeles säkert också att göra med att jag så tidigt fick det där bussintresset. När jag en gång i materialet från Barnens trafikklubb såg en bild av en orange leksaksbuss önskade jag mig genast en sådan. Och fick en! Jag insåg redan då att det var ganska märkvärdigt att mina föräldrar hade lyckats hitta den exakt rätta modellen, och att de har tagit mina intressen på allvar har jag sedan dess aldrig tvivlat på.

Min fina buss, som inte bara kan öppna dörrarna utan också svänga åt både höger och vänster.

Att åka buss har jag däremot aldrig riktigt intresserat mig för, och bortsett från en period när jag bodde i Linköping och ibland behövde ta bussen någonstans är det inte förrän det senaste halvåret som jag verkligen har vant mig vid bussåkande. Fast, det är klart, från bussfönster ser man ju oftast inte lika bra som från fönstret hemma.

På väg mot ännu några akademiska poäng

Idag började förresten en ny kurs, så jag fick träffa lite folk igen. För att vara på en humanistkurs på avancerad nivå var vi ovanligt många, vilket fortfarande inte betyder att det var en större grupp än att den var lagom för helklassdiskussioner. Det kändes klart ovant och trevligt att se så många människor på samma gång på ett seminarium, och att för ett slag få vara social med andra språknördar. När jag dessutom omedelbart hittade någon att diskutera både ortnamnsforskning och isländska med kunde det knappast bli en bättre början på veckan och vårterminen.

En ny termin är alltså igång. Vilken i ordningen det är orkar jag inte räkna ut, men det spelar ingen större roll. Nya kurser betyder alltid nytt, på gott och ont. Just nu råder dock den där mjukstartskänslan innan allt hopar sig över en, så då är det mest bara skojigt allting.

Homeparty - check

I lördags var jag på mitt första så kallade hemparty. Det är också första gången jag överhuvudtaget har blivit bjuden på ett, men jag har aldrig direkt saknat att få köpa plastburkar, skönhetsprodukter eller doftljus i hemmiljö och trodde väl knappast att jag skulle lockas att tacka ja om något sådant erbjudande någonsin dök upp.

Men när jag nu för första gången fick chansen att gå på ett hemparty visade det sig vara ett sexparty, och dessutom med nästan enbart människor som jag aldrig hade träffat förut. Det kunde ju bli precis hur pinsamt eller konstigt som helst! Fast hade det bara varit det man var ute efter hade man nog blivit besviken, för det visade sig bli god stämning, lättsamt skojande och samtidigt mestadels seriösa diskussioner, så det var nästan inte ett dugg konstigt. Och nu är jag alltså den erfarenheten rikare.

Ja, sedan var det egentligen inte mer med det. Jag bloggade mest om det för att få skriva "sexparty" i min blogg. Jag beklagar om någon stackare hamnar helt vilse efter någon smart googling nu. Eller nej förresten, det gör jag inte alls.

I-landsmardröm

Jag har drömt dryga drömmar varenda natt den här veckan. Det har varit bergochdalbanor, enorma spindlar, ändlöst letande, drömmar där jag nästan har fattat att jag har drömt men ändå inte har lyckats väcka mig själv och allt sådant där allmänt jobbigt man kan drömma om.

Men i natt drömde jag att jag hade klippt lugg.

Jag hade alltid lugg när jag var barn och sparade ut den först när jag var 16 år. Sedan dess har jag inte för en sekund velat ha lugg igen. Igår såg jag några gamla foton, så jag fattar ju varifrån jag har fått det, men det gör inte drömmen mindre obehaglig. Där tittade jag mig i spegeln och insåg plötsligt med en sådan där förstenande fasa att jag hade klippt lugg, och nu skulle jag få leva med den i många månader framåt. Hu!

Fira med påskägg

Jag har alltså lagt ännu en kurs till handlingarna, och nu ser det faktiskt ut att vara nog med isländska för mig. Åtminstone har jag inga planer på att plugga mer. Men sedan vet jag ju hur det brukar gå med de inlärda språken. Schvopp, så minns jag knappt något alls. Ungefär som det också var med isländskan för sisådär ett par veckor sedan. Ehum.

Men nog vore det allt bra meningslöst att plugga något "för skojs skull" i ett par år bara för att sedan släppa det och låta kunskaperna blekna bort? Det tycker jag faktiskt. Så just nu har jag som målsättning att i alla fall läsa och höra isländska någon timme i veckan fortsättningsvis. Hur nu det ska gå till, för det skulle i så fall vara läsning utöver den andra jag funderade över. Lösningen ligger antagligen i att se det som ett förbjudet nöje, för då kommer jag säkert att komma ihåg det utan problem!

Nu tyckte jag också att tiden fick vara inne för att öppna det andra av de två isländska chokladpåskäggen som jag fick i april. Det första fick hjälpa mig med motivationen under det förra uppsatsskrivandet, men det här blev alltså en belöning. Nu fick jag:

Syngur hver með sínu nefi.

Envar sjunger med sin näbb. Ett tolkningsförslag jag har fått är ungefär att var och en gör på sitt sätt. Tja, det kan väl hur som helst ses som rätt passande i sammanhanget även denna gång, tycker jag.

Har vi förresten något motsvarande ordspråk eller talesätt på svenska? Jag kommer inte på något, men känner mig ganska trög för tillfället, så det känns som om jag kan ha missat något uppenbart här.

Glad påsk! Typ.

Good stuff

Igår kväll tittade jag ut genom fönstret och fick se en räv linka förbi på tre ben nere på cykelvägen. Harar och rådjur ser jag ju då och då här, och på sommaren en och annan igelkott, men det här kändes som något extra.

Något annat speciellt igår var att sitta i en mysig kudd- och filthög i sängen och kunna plugga ostressat och samtidigt ha tv:n på med gamla mysmord och halvt ointressant sport. Det var så avslappnat liksom, som det aldrig är annars när jag pluggar, fast jag nu ändå faktiskt gjorde saker. Härligt.

Dessutom har jag helt spontant råkat organisera om lite i bland annat bokhyllan. Jag hittade det perfekta stället för mina ordböcker alldeles intill min arbetsplats, och kan inte begripa att jag inte har kommit på det tidigare. Nu är jag så nöjd att det nästan är fånigt, men så är det i alla fall. Och på köpet fick jag lite bättre sikt in i hyllan med alla olästa böcker, så nu har jag större koll på vad jag vill hinna läsa framöver.

Det har varit dåligt med läsande de senaste månaderna. Egentligen har jag nog alltid varit dålig på att nöjesläsa under terminerna när jag har en massa pluggläsning att prioritera, men för ett år sedan hade jag ändå hittat något slags lösning. Nu funkar dock inte det längre och jag måste hitta på något nytt. För jag vill verkligen läsa mer. Ett problem är förstås att jag är ovan vid att läsa flera saker parallellt, men nu har jag ändå åtminstone tre böcker på gång. Eller, tja, på gång och på gång, men de är påbörjade i alla fall.

Och samtidigt som jag ska ta itu med nya kurser och mitt superviktiga uppsatsarbete igen så är jag fast besluten att hitta ännu lite mer tid som kan användas till läsning. Att läsa under buss- och spårvagnsresor är inget för mig, men medan jag äter skulle kunna vara en möjlighet, förutsatt att bokens fysik gör att den kan ligga uppslagen på ett bord utan att man behöver två händer för att hålla den. Fast då kommer jag förstås inte att kunna äta fortare, vilket jag också strävar efter. Ja, det här tål att tänkas på. Eller så läser jag helt enkelt en stund och skippar funderandet. Aha!

Rapport från köksträdgården: 18 januari

Ursäkta allt trädgårdsbloggande så här mitt i vintern, men jag måste bara notera att jag idag också har satt två litchikärnor. Det ska bli intressant att se om de känner för att gro.

Mystisk måndag

Jag uppsökte ännu en av universitetsbibliotekets filialer på middagen idag, närmare bestämt ekonomiska biblioteket på Handelshögskolan. Det var trevligt att göra sig ett ärende i mina gamla kvarter, och jag försökte gå in på Handels helt utan fördomar flaxande kring skallen.

Men ojoj! Så fort jag öppnade en dörr (och de var många) slank minst en tre, fyra kostymungdomar igenom före mig. Och inte ett endaste tack hörde jag på hela tiden jag var där. Fast jag hittade i alla fall så småningom boken jag letade efter och fortsatte vidare genom lunchrusningen mot mitt vanliga bibliotek, centralbiblioteket vid Humanisten.

På vägen begrep ytterst få bilister att det var slask och enorma vattenpölar mellan dem och oss fotgängare, och de dånade utan att lätta på gasen förbi övergångsställena med en förvånad blick åt sidan.

Men ända sedan tidiga morgonen har jag varit på ett oförklarligt strålande humör, trots först en bedövande trötthet och sedan huvudvärk, så vad bryr väl jag mig om ohyfsade människor? I stället ansträngde jag mig till mitt yttersta för att inte släpa in mer grus än nödvändigt när jag kom hem och vid entrén mötte städerskorna som, trots en i dagens slaskväder mer hopplös arbetssituation än vanligt, log mot mig!

Groddning 2010

Jag har fått tillstånd att rapportera från invigningsgrodden i Marios nya groddanläggning. Efter att en kompletterande del som saknats från början kommit med posten var groddburken komplett och fungerade uppenbarligen alldeles utmärkt.

Galet snabbväxande mat. Här mungbönor (överst och till höger) och alfalfagroddar.

När jag såg groddarna växa och fylla sina utrymmen kändes det precis som när jag var liten och mamma och jag groddade i en likadan anordning. Jag minns hur jag älskade att få hjälpa till med vattningen. Sedan satt jag och studerade hur vattnet långsamt rann från det ena våningsplanet ner till nästa, tills det slutligen var dags att tömma ut restvattnet. Inget har förändrats sedan dess, förutom möjligen utbudet av groddfröer som verkar vara enormt nu. Det är fortfarande lika fascinerande och roligt, och ett enkelt sätt att få billiga och fräscha grönsaker mitt i vintern.

Egentligen har anläggningen tre våningsplan, men rucolafröna som bodde överst den här omgången ville inte vara med och leka, och när sådant händer är det bara att plocka bort en våning.

Alternativ julhälsning

Det satt en lapp på en av dörrarna på min våning här i huset:

Min nya beslutsfattare

Jag har inte läst Tärningsspelaren, fast jag var nära att göra det en gång, men nu är jag nog mest glad att jag lät bli. Däremot gjorde jag nyligen vad som kanske såg ut att vara ett impulsköp och skaffade en "mystic 8 ball", eller spåkula som jag skämtsamt kallar den. I själva verket har jag länge varit lite sugen på en, trots att jag inte tittar på amerikanska ungdomsserier och inte vet riktigt varifrån inspirationen har kommit. Kulan är väl i stort sett inte mer än en maskerad tärning, men den känns lite mer intelligent eftersom den pratar. Och man kan fråga den vad som helst, även om den främst svarar på ja- och nejfrågor.

Ett harmlöst exempel:

Är det inte dags för lite valnötter nu?



Nu har jag väntat i säkert flera sekunder. Nötpaus nu då?



Åh, vad tråkigt! Hm, hm ... NU då?


Yes, jag visste väl det!

Fast det där var fejk. I själva verket går den inte att övertala så lätt. Inte ens när man verkligen tycker att ett annat svar än det man fått skulle gå mycket mer i linje med ens egna intressen.

Prylblogg

Jag förvarnade visst om att det kunde bli något sådant här, och nu känns det absolut som dags för lite prylbloggande. Blandade saker, utan någon starkare koppling. Inte för att jag nödvändigtvis behöver stoltsera med vad jag fick i julklapp och liknande, utan främst för att få en chans att tacka för en del saker, visa berörda som inte har sett och så vidare. Hoppas att det är okej med er och att det inte bryter mot en massa sociala koder och etikettsregler och annat sådant där som jag är ganska okunnig om. Förlåt i så fall, för det är ju inte meningen att göra någon illa till mods.

Först en liten uppdatering. Jag mejlade om min bokvinst, och när jag kom tillbaka efter julresan låg den i postfacket. Som en extra julklapp!

Ibland får man ju saker som man redan har, men då brukar jag se det som god personkännedom och blir glad ändå. Jag menar, hade jag inte redan haft vad det nu handlar om så skulle ju presenten ha varit perfekt. Men det är klart att i så fall är det förstås ännu bättre när man får saker som man skulle ha kunnat ha redan, men faktiskt inte har, som med de eftersläntrande julklapparna här ovan. Fullträffar!

Specialtillverkade örhängen som antagligen ingen skulle uppskatta på samma sätt som jag, men både tanken med julklappen och formen på örhängena gör dem till självklara favoriter. Det var ju det här med att kombinera olika intressen igen då alltså. För det är givetvis inte lungor eller hjärnhalvor jag har i öronen, utan en delad valnötskärna! Örhängen, valnöt och pussel i ett!

Som om det inte vore nog med alla fina julklappar har vi den här också. Jag har inte haft någon fickalmanacka på ganska många år, närmare bestämt inte sedan jag började läsa fristående kurser och insåg att man då inte behöver anteckna så många tider. Men just inför 2010 hade jag precis kommit på att nu kanske det var läge att skaffa en igen. Och då hittade jag en. Hittade! På en plats där ingen ägare skulle kunna hämta den. Och den var helt ny och oskriven, lagom i storlek och precis en sådan jag ville ha. Det känns lite fult, men jag erkänner att jag valde att bara tacka och ta emot.

Rapport från köksträdgården: 13 januari

Jodå, de kryddväxter som inte redan gett upp före jul överlevde alltså en vecka i ensamhet och mörker här. Den rödbladiga basilikan är lite velig och verkar vilja lägga sig ner och dö samtidigt som den lite tveksamt sticker ut sina första riktiga blad, myntan är fortfarande på nanostadiet men ser i alla fall glad ut och körveln växer så att den snart behöver ett nytt växthus att bo i.

Dessutom hände det saker i en av de tre krukor som fått stå och torka ut efter att dess invånare skrumpnat bort. Där kom det plötsligt upp nya körvelskott! Så för närvarande är krukorna med nyttigt grönt fyra till antalet, och nu har alla fått plats i fönstret där vintersolen lyser allt oftare och längre.

Redo med koppar och socker

På tal om trevliga grannar, förresten. Det är fasligt vad mycket det plötsligt finns att se på tv! Det är sport och mysmord och gamla mästare och snart OS och ännu mer sport och så melodifestivaler och strax är också Anders & Måns tillbaka! (Måns Nilsson twittrar förresten roligt också.) Folk brukar undra hur man hinner blogga och sådant, men frågan är väl i så fall hur man hinner se på tv. Tur att allt jag vill se finns på Svt Play också, så kanske jag lyckas klämma in något när det passar mig.

Igår struntade jag i vilket fall som helst i tv:n och storstädade i stället på kvällen. Plockade undan den lilla jul jag hade, röjde undan diverse skräp och skrufs och dammsög till och med under skrivbordshurtsen. Medan jag städade badrummet knackade det på dörren. Jag krånglade mig ut i hallen, snubblade över dammsugaren och skramlade och väsnades så att det så här i efterhand är förvånande att jag inte skrämde bort den som väntade utanför dörren. Det var nämligen min nya granne.

Rummet intill mitt har stått tomt i stort sett hela tiden sedan jag flyttade in, och eftersom jag bor längst uppe i hörnet av huset är den enda nära grannen jag har haft den som bor under mig, så jag har haft det minst sagt lugnt och skönt i mitt eget lilla hörn. Under dagen i går hade jag dock hört skrapande ljud som om någon flyttade möbler och också hört en del utifrån trapphuset, men när jag tittade efter såg jag ingen. Vid besöket vid postfacken noterade jag att facket ovanför mitt var lika fullt med skräp som vanligt, så jag trodde att jag hade haft fel.

Men nu stod hon där, min nya granne. Min nya trevliga granne. Och hon såg inte ett dugg rädd ut, trots att hon måste ha hört oväsendet jag åstadkom på väg mot dörren. Inte heller tycktes hon avskräckas av mitt glada pladdrande som var extra ymnigt flödande efter mina dagar nästan helt utan social kontakt, så vi pratade en stund och är numera såklart bästisar.

Jag antar att jag får dämpa mig lite från och med nu, inte spela musik på högsta volym hela nätterna eller banka så mycket i väggarna och så där. Jag är ju inte en sådan människa som vill stöta sig med grannarna i onödan. Speciellt inte grannar som jag känner. Och på det stora hela är grannar som man känner bättre än grannar som man inte känner, tycker jag. Och det får gärna bo någon vägg i vägg med mig om det är en bra granne. Bra grannar är the shit!

Jag kunde förresten inte låta bli att berätta för henne om våra numera gemensamma grannar och vad som försiggår i vårt hus. Så nu vet hon i alla fall att det inte är jag som hänger svettindränkta herrkläder på cyklarna på bottenvåningen.

Randig och varm

Nu har jag fått resultatet av besöket i garnaffären med posten. Sjalen passar till nästan allt och är skönt varm när man sitter och kurar vid datorn i studentrummet. Tack!

Nystickad och fådd av mamma.

Spela i sällskap

Mitt under pluggandet fann jag mig plötsligt i lördags kväll stående inför utmaningen att spela brädspelet Settlers med Mario, Luigi och Daisy. Det hade jag aldrig spelat förut, och jag misstänkte att spelet tillhörde den kategori av sällskapsspel som jag skarpt ogillar. Men det skulle vara över på en timme eller en och en halv, enligt Luigi, som påstods ha kommit tvåa i något SM, och jag hade inte direkt någon möjlighet att backa ur, så spelat blev det.

Då både jag och Daisy var nybörjare blev det ändå först en timmes genomgång av regler och annat. Det började påminna om en analysföreläsning och jag märkte efter en stund att jag inte hörde ett ord av vad som sades. Men sedan vi hade börjat spela hände märkliga saker. Det kom att bli en maratonomgång, jämnt som bara den och inte förrän efter fyra timmar avgjorde nybörjarturen till Daisys och min fördel. Jag var så nära att spurta ner henne på mållinjen, men tärningarna var förnuftiga och lät henne behålla sin ledning, så hon vann och jag kom tvåa och våra karlar fattade ingenting, och mitt i allt detta hade jag börjat tycka att det var rätt kul, så nu får jag allt hoppas att det blir något nytt parti innan jag hinner glömma alla dessa regler.

Härligt att börja året med att gilla något man inte har tyckt om förut! Naturligtvis hänger det en hel del på sällskapet också, och att ha trevligt med folk är ju alltid en höjdare. Något mer pluggande blev det förstås inte den kvällen, natten eller morgonen, eftersom spelet ju aldrig ville ta slut, så därav den ytterligare fördröjningen av min isolerade kamp mot klockan och det isländska kasussystemet.

2-årskalas

Idag har jag bott i Göteborg i två år. Det upptäckte jag precis i tid för att hinna uppmärksamma mig själv på det, men det är tveksamt om jag kommer att hinna tänka på det mer än precis så här.

Fast två år redan, oj!

Och det är fortfarande lika rätt.

Snart tillbaka?

Jag satt och pluggade hela den gångna natten, gick och lade mig när vanligt folk gick upp på måndagsmorgonen, sov en liten stund och vaknade av mig själv före väckningen (jag intalar mig att det är ett tecken på att jag inte behöver så mycket sömn, bara jag slipper gå upp tidigt på morgonen). Sedan satte jag igång igen. Och har jobbat koncentrerat i många långa pass fram till nyss, då jag skickade iväg ett mejl ut i ovissheten.

För att klara detta har jag isolerat mig nästan så totalt som det bara är möjligt. Min kontakt med omvärlden har i stort sett utgjorts av Facebook. Men tidigare i kväll knackade det bestämt på min dörr, och där stod Luigi med pluggchoklad till mig. Choklad med valnötter!


Facebook, omtänksamma grannar, choklad och nötter. Vad mer kan man behöva för att lyckas med sitt panikpluggande? Sömn? Nja, men eftersom jag fortfarande inte vet om jag kan börja planera eller prioritera något annat än den här uppsatsen än så kanske jag lika gärna kan ta mig en tupplur när det är natt och allt.

Kombinationsmöjligheter

Här sitter man och skriver om Island i Eurovision song contest (att hitta sätt att kombinera olika intressen är ett intresse i sig, kan man säga), när det som av en händelse samtidigt är den första deltävlingen i den isländska melodifestivalen. Och så har man inte tid att titta just därför. Dumt.

Eller, i och för sig kan man väl lyssna medan man skriver? Det borde ju nästan kunna funka. Kanske. Jamen då så, då var det väl bra i alla fall då.

Dubbla skift

Tanken var att jag skulle lära mig plugga på ungefärlig kontorstid den här veckan. Men när det gick för långsamt blev frustrationen för stor och jag körde ett nattpass i natt. Efter 01 börjar världen bli tyst och lugn både i huset och på nätet och det blir så där underbart okomplicerat att bara gå in i saker och ting helt och hållet.

När jag hörde morgonens första bussar passera tittade jag slutligen upp och ut. Som alltid klev det av ett antal personer på hållplatsen utanför. Man är aldrig ensam uppe när man bor i en stad. En stund senare kom dagens första leverans till kvartersbutiken och jag stängde av datorn och bäddade ner mig för några timmar, ganska nöjd med disciplinen för dagen, men inte med resultatet. Det går för långsamt!

Jag är ju student, och för den delen människa, med den där inneboende driften att ta mig förbi saker så smidigt som möjligt. Vill hitta genvägar, smarta lösningar, effektiva metoder. Men vissa saker måste helt enkelt bara tragglas med. Jag antar att det här är en sådan. Och tills jag har tragglat färdigt för den här gången får allt annat skjutas på framtiden.

Jag vaknar på förmiddagen i ett varmt rum. Gardinerna för fönstren strålar ut värme och solen gassar som vore det vår! Om det är något konstigt med den här vintern just nu är det ändå detta. Inte värmde väl solen så i januari förr i tiden? Eller det kanske bara är jag som har flyttat söderut och ständigt glömmer det, ja. Det är möjligt. Hur som helst är det ovanligt skönt inne idag. Fast för den skull blir det inte mindre tröttsamt och isolerat efter ett tag när man inte har stuckit näsan utanför dörren på länge.

Solen pekar demonstrativt på allt damm i mitt ostädade lilla rum (som blir dammigt på nolltid även till vardags), och jag får skotta bort drivor från bordet innan jag kan äta frukost. Men efter detta är det bara att jobba vidare - idag även på dagtid!

Bloggnyhet

Världens bästa Filmanders bloggar!

(Ja, jag vet att "Filmanders" ser ut som ett efternamn. Det är väl inte mitt fel heller.)

2010 års första blogginlägg

Det blev en extraordinär, om än stillsam, nyårsafton. Och då det var första gången jag firade nyår i en så här stor stad var jag förstås imponerad av att kunna beskåda fyrverkerierna över hela stan från översta våningen i mitt hus. På själva tolvslaget befann jag mig dock på en busshållplats, vilket inte alls var särskilt dumt det heller.

Sedan blev det en mycket trevlig och lång nyårshelg, med en hel del av både sömn och tv-spel. Detta medförde dock att året för bloggen i stället inte började lika lysande. Exempelvis missade jag ju att blogga på båda de två första extraskojiga datumen för året: 100101 och 2010-01-02. Jag tror inte att jag har några större problem med att komma ihåg att det är nytt år när jag ska skriva datum och så där, men jag märker att det är ganska svårt att skriva årtalet på dator. Det blir 20010, 2100, 2001 eller, om jag får totalt hjärnsläpp, 9012.

(En motsatt knasighet har uppenbarat sig nu efter att jag i en vecka åter skrev på datorns "o"-tangentbord. Jag märker nu att jag när jag ska skriva för hand tänker "spoel" och "poå" och liknande. Hjärnan är lättpåverkad.)

Den här veckan ska jag ägna mig åt den klassiska studietekniken "plugga dag och natt i sista minuten", så det kan hända att det inte blir så mycket bloggande då heller. Men om det blir tid till det tror jag att det får bli lättsamt och kanske även en aning materiellt inriktat, så här i julens efterdyningar.

Gott nytt år önskar Flinn

Ut med det gamla, in med tulpanerna!

Livet 2009

När jag gick på gymnasiet tillhörde jag ett gäng. Det var ett välorganiserat sådant och vi träffades för vår verksamhet minst varje helg. På dagordningen stod sådant som pose- och poesiafton, dagboksvecka, nobelmiddagar, brädspelshelger och sena nätter med mysprat, sönderpillande av brinnande stearinljus och den eviga diskussionen om vilken musik som skulle spelas och på vilken ljudnivå.

Eftersom vi hade en så tydligt definierad verksamhet hade vi givetvis också årsmöten. Det pågick i flera år, och speciellt åren efter att vi alla hade lämnat Falun hade vi stor glädje och nytta av dem, då det var perfekt att träffas under hemvändarhelgerna och uppdatera varandra om livet. Vi hade dagordning med inslag av varierande grad av seriositet, varsin verksamhetsberättelse, budget och verksamhetsplan. Det var bra för en själv också, för det gav en anledning att summera sitt år och ta fram det som varit mest betydelsefullt.

Efter att dessa årsmöten upphört försökte jag i ett par år sammanfatta året så där kort och kärnfullt i slutet av min dagbok, men av någon anledning tröttnade jag. Jag minns faktiskt inte riktigt varför, men kanske var det för att det ett tag blev för deprimerande att bläddra igenom en bit av livet som det inte varit så mycket med.

Men nu tänkte jag lite smått på vad 2009 har betytt. Först kom jag bara på tre större händelser, men med lite hjälp utifrån insåg jag att jag redan glömt flera viktiga milstolpar i mitt liv. Där ser man vad lätt det är att glömma saker, till och med när man både bloggar och skriver dubbla dagböcker (fast jag skriver dem ju bara, mest för att jag då vet att jag har dokumenterat saker och kan lämna dem därhän, och sedan orkar jag inte läsa det, så det kan ju delvis förklara saken).

Efter denna omständliga bakgrund ska själva årssammanfattningen ändå bli kort och enkel. Det blir mina fem viktigaste händelser i livet 2009:

1. Mario. Att inte sätta honom överst vore dårskap, för att använda ett av hans egna uttryck. Inte bara för att han är prio ett, utan för allt hans inträde i mitt liv har fört med sig i form av människor, mat och nya infallsvinklar.
2. Flytten till eget boende. Hur obegripligt det än kan låta så hade jag faktiskt aldrig bott helt ensam tidigare, så visst var det en betydande flytt, om än inte särskilt omvälvande för mitt dagliga liv.
3. Island. Inte bara för att det var Island, även om bara upplevelsen av detta fascinerande land hade räckt för en tredjeplats, utan för att det var första gången på tio år som jag var utomlands överhuvudtaget.
4. Examen. Ingen, inte heller jag själv, tog den särskilt allvarligt, eftersom jag ju siktar vidare direkt, men en examen är ändå alltid en examen.
5. Örhängen. Om man inte ens själv har föreställt sig att man någonsin skulle komma på idén att frivilligt göra sådan åverkan på sin kropp så är det förstås ett stort steg att tvärvända bara så där och göra hål i öronen.

Bubblare: Nötter. De kan sorteras in under punkt 1, men är en lite för stor upptäckt för att inte omnämnas särskilt. Även om jag fullt medvetet förstorar min nötgalenskap för att jag tycker att det är kul, så har nötterna ändå högst påtagligt påverkat min vardagsmeny.

Göteborg 2009

Jag hade inte tänkt vara ute i sista minuten i år, ifall jag alls skulle haka på allt detta evinnerliga årssummerande, men saker blir helt enkelt som de faller sig. Det är skönt.

I år var inte avsett att bli något nytt turistår, men en del har jag ju sett och gjort, så jag gör som förra året och lyfter in den lilla listan från sidmenyn hit.

Sett och gjort i och omkring Göteborg 2009
[x] Blodomloppet [27/5]
[x] Botaniska trädgården [19/8: del 1, del 2]
[/] Delsjön [31/5]
[x] Härlanda tjärn [bl.a. 10/4, 8/9]
[x] Konstmuseet [14/11]
[x] Liseberg [25/4, 2/6, 18/8: Stefan Andersson, 14/11: Julmarknad]
[x] Sjöfartsmuseet och Akvariet [22/11]
[x] Skansen Lejonet [2/7]
[x] Skärgård [11/4: Donsö och Styrsö, 24/8-2/9: Brännö (Galterö, Husvik m.m., utsiktsplats)]
[x] Stadsmuseet [22/11]
[x] Änggårdsbergen [19/8: del 1, del 2]
[x] Östra kyrkogården [2/7, 31/10]

Sedan var det förstås de vanliga tillställningarna som filmfestival, bokmässa (med bloggträff) och kulturkalas (en dag, en annan dag). Och en hel del annat. Även när man tycker att man mest sitter hemma hinner man se en del på ett år, inser jag.

Vad som hände sedan

Tågresan från Borlänge till Hallsberg var så fin och trivsam som en tågresa kan bli. "1:a klass" (med så mycket utrymme att jag inte visste vad jag skulle göra med all plats), lugnt och stillsamt, jag kunde njuta av vintersolskenet över de snöklädda städerna och skogarna och slappna av. Och så var vi i tid till Hallsberg.

Inte för att man tjänar så mycket på det när man ändå har över en timmes väntetid där, vilket sedan blir två och en halv timme (idag på grund av en frusen växel, enligt uppgift), och dessutom får sitta i ett kylskåp till väntrum. Trots att vi var många där var det så kallt att alla klädde på sig allt de hade och ändå huttrade. Mot slutet var man ju tvungen att gå ut på perrongen också, och då förseningen utökades med enstaka minuter i taget gick det sedan inte att gå in heller, så efter en kvart var fötterna (mycket välbekant efter många års skridskolektioner i skolan) bortdomnade. När tåget från Stockholm sedan kom stod dessutom ett annat tåg i vägen på det spåret, då det fått personalbrist (ha!), så det blev spårbyte i sista minuten, och väl på tåget en oändlig röra av för stora resväskor och folk som bytte sittplatser med varandra. Men sedan fick jag sitta ostört (om än bredvid en mycket pratsam gammal man) och långsamt tina upp. Och mat hade jag så jag klarade mig. Man är väl rutinerad.

Lika glad som jag var över den riktiga vinterkylan i näsan i Falun på middagen var jag över den relativt milda luften i Göteborg när jag efter många timmar klev ut från Centralen och ställde mig på busshållplatsen. Och samtidigt som det kändes som alldeles för nyss som jag senast hade en sådan här dryg resdag var det som om det var månader sedan jag senast var i Göteborg.

Men huset stod kvar och rummet var varmt och kändes hemma. Och jag som först bara tänkte gå och lägga mig direkt har nu både packat upp hela gigantopackningen och sorterat in de flesta julklapparna på lämpliga platser (sådant kan ta månader annars!), tvättat upp en tröja och pysslat om mina växter (och jag har fortfarande kryddväxter som lever och frodas!), så nu känns det i alla fall som om jag har gjort något mer än bara suttit och väntat sedan jag gick upp i morse. Jag hade visserligen tänkt vara uppe duktigt tidigt även i morgon, men nu måste jag ju bara kolla om jag lyckas få igång tv-spelet också!

Önskas: logistik med logik

Resdag igen. Efter uppresan är jag mer ovillig än vanligt att packa min väska (som för övrigt var för full redan innan jag fick en massa julklappar att ta med tillbaka) och sätta mig på tåget. Men nu är jag dessutom lite extra sur på biljettbokningen.

Det är i och för sig inget nytt, och jag vet att jag inte är ensam om det. Och det finns nästan hur många exempel som helst på saker man kan reta upp sig på när det handlar om tågresor, biljettpriser med mera. I somras upptäckte vi till exempel att det var billigare att köpa en längre resa med ett extra byte än att gå på det senare tåget direkt.

Och när jag nu sökte efter lämpliga tåg till Göteborg fick jag ett förslag om att ta en buss till Borlänge (fortfarande alltså två mil från Falun) för att där hoppa på ett tåg som faktiskt går från Falun. Men sådant vet man ju inte nödvändigtvis, så det är lätt att låta sig luras. Nu hann jag också köpa min biljett innan jag fick lära mig att man kan filtrera bort buss och X2000, vilket jag naturligtvis kommer att ha nytta av i framtiden, liksom insikten om att man helst ska kunna tidtabellen utantill. Fast i vilket fall som helst kan jag bara inte begripa varför inte det resval som är mest naturligt att göra kommer upp som en träff vid sökningen. Idioti!

Det blev ändå ingen ombokning, så idag är planen att åka bil till Borlänge och där kliva på tåget som kommer från Falun. Därefter vågar jag inte ens gissa vad som ska hända.

Mellandag i Falun

Julhelg, förkylning och väder har gjort att jag dessvärre inte har varit ute särskilt mycket under detta jullov i Falun. Jag har exempelvis inte varit nere vid sjön och inte träffat folk och fått chansen att bli påverkad av falumål så att jag skulle kunna driva omgivningen till vansinne med det sedan. Så när det äntligen, så här sista dagen i stan, var dags att gå ut hade jag en del att ta igen.

Det bara snöar och snöar och är visserligen helt otroligt vackert när man varken behöver skotta snö eller köra bil, men eftersom jag vet att alla mina läsare inte delar min snökärlek blir det bara en bild med lite snö på.

På väg ner på stan. Här är parkeringshusväggen som jag får ont i fingrarna av att bara titta på. (Jag var helt säker på att jag skrivit om detta förut, men jag hittar det inte nu. Men om jag säger håll handflatan mot väggen och gå raskt längs med den så kanske det blir mer begripligt?)

Stora torget med rådhus, gran och Kristine kyrka. (Jag fotade torget i december 2007 också.)

Ett par nyheter i stan.

Falun ser i midvinterskymning och snö nästan precis ut som på julkortsmålningarna. Vid den gamla lilla brandstationen vid ån till exempel.

Och Bubo (berguven, bubo bubo, är Dalarnas landskapsdjur, för den som undrar) vakar över istapparna i Geislerska parkens träd.

Efter effektiv mellandagsreashopping blev det också ett besök i en bekants garnbutik. Det märktes att stickning har blivit enormt trendigt, för det plingade i dörren oavbrutet och det var inte alls enbart på grund av högarna av garnnystan som det var närapå omöjligt att röra sig. Fascinerande. Jag blev faktiskt själv lite sugen på att handarbeta, men jag lär nog ha att göra framöver ändå.

Komplettering

Efter att ha skrivit om "julhelgens fortsättning" här nedan inser jag att jag aldrig egentligen har nämnt början av den, det vill säga självaste julaftonen. Den innehöll hur som helst på ett ungefär:

• familj
  
• jultypisk mat, jultypiska drycker, jultypiskt godis
  
• tv (jag tycker att det är obegripligt att en av årets för många svenskar viktigaste dagar kan vara så centrerad kring tv-tablån, som dessutom är både trist och densamma varje år, men jag tittade faktiskt lite jag också)
• midnattsgudstjänst och goda vänner
  
• nötter!
  
• bästa lillebrorsan överträffade sig själv i generositet
• vinter ute, varmt och mysigt inne
  
• sms-rekord

Det var med andra ord en rätt standardmässig julafton.

Julhelgens fortsättning

Juldagen blev enormt slapp, delvis på grund av att även jag lyckats fånga upp den där populära julförkylningen, men då hann jag å andra sidan ligga och se på en massa film. Det hör väl på sätt och vis också julen till.

Dagen idag började med ett stort strömavbrott här i Dalarna. Just vi fick tillbaka strömmen snabbt, och därefter var det bara varmvatten av våra moderna bekvämligheter som saknades ett tag, så det blev inte så farligt. Men det snöar och jag snorar, så det blir ännu en inomhusdag utan annandagsbandy eller vintriga promenader.

Egentligen borde jag antagligen ta itu med genomgång och sortering av en del grejer som dykt upp under höstens förrådsröjningar här, inventera mina egna samlingar och lite sådant, för dagarna rusar som vanligt iväg så här under julledigheten och det är mycket som står på programmet för de kommande dagarna också. Helgerna känns alltid så långa när man tänker på dem, men när allt kommer omkring rör det sig om alltför få dagar som ska räcka till allt man planerar, förväntar sig och vill.

Men, snörvel, jag får nog ta och vila lite till först.

Julens små iakttagelser: krubban

Hur jag än kämpar för att få till ett realistiskt och trovärdigt krubbarrangemang så finns det alltid saker man kan anmärka på.


Exempelvis ser Maria oförskämt fräsch ut för att precis ha fött barn.


Å andra sidan ser inte Jesus så fasligt nyfödd ut heller. Hur länge har de varit i det där fallfärdiga stallet (ja, ska man vara noga är det ju bara en vägg och ett halvt tak) egentligen?

Just det, de uppvaktande kungarna har förresten redan dykt upp, så det kanske har gått ett tag ändå. Eller så har ingen någon koll på tiden, och det är ju inte så konstigt, för vad jag kan se finns det varken klockor, almanackor, mobiler eller datorer med i scenen.


Dromedaren är irriterande liten. Den skulle nog egentligen ha tillhört en krubba i en annan skala. Men fåren, korna och herdarna lever sig verkligen in i sina roller i år.


Ängeln visar oväntat upp en ny sida.


Ja, nu var jag barnslig, men det piggar upp ibland. Och det bara blev så när jag hängde upp den. Jag ska gå och vända på den nu.

God jul önskar Flinn

Julens små iakttagelser: granen

Eftersom jag var ensam hemma idag fick jag sköta granpåklädningen helt på egen hand. Det var något nytt. Men redan att granen stod inne och hade försetts med belysning innan jag anlände var ovant. Där krossades min illusion om att mamma behöver mig för att kunna få ljusen på plats.

Granen är kort och tjock och har knubbiga kvistar med barr som varken doftar, sticks eller faller av. Att den är tät har sina fördelar, kanske främst estetiska, åtminstone om man är så försiktig med pyntandet som vi brukar vara. Men tätheten medför också att många saker man hänger upp mest bara lägger sig på närmaste lägre gren.

Helt traditionsenligt placerade jag i alla fall bjällror längst ut på de grenar som folk med största sannolikhet kommer att gå rakt igenom vid den något krångliga passagen till matrummet. Och till "mitt" rum. Så att jag hör när någon närmar sig. Den traumatiska upplevelsen från den där julnatten när jag råkade vara vaken och få syn på tomten har satt sina spår.


Så här brukar vi göra när vi klär granen annars.

Färger i Falun

Ute var det några minusgrader, men det märktes knappt nu när jag känt av lite kyla i Göteborg i några dagar. Så när jag varit hos frisören tog jag först en runda och gick sedan hem och hämtade kameran för att ta ytterligare en sväng. Det slutade med att jag var ute hela förmiddagen.

Det är underbart att kunna resa hembort, att åka bort men ändå hitta överallt, kunna se vad som är nytt, känna sig som ett med platsen. Jag njöt av att gå på riktigt vita vintervägar, där bilarna knappt hörs, och av att känna snön lukta just som den ska göra (och kom nu inte och säg att snö inte ska ha någon lukt!).

I allt det vita framträder alla de andra färgerna så tydligt.

En framskottad källardörr.

Det är gott om rönnbär kvar. Fåglarna blir tydligen bortskämda med godare saker.

Alla hus är faluröda. Alla! (Okej, nu ljög jag. Alla hus utom mina föräldrars, menar jag, det som skymtar bakom snöskyffeln här ovan.)

Men bussarna har samma färg som snön. De avslöjas dock av de flygande dalahästarna.

Lite av dagen före dagen

En del av vad jag gjort idag:

• Försovit mig. Tänka sig att jag lyckades med något sådant! Och jag kan knappast skylla på att mamma och pappa hade lämnat mig ensam över dagen, för de är så övernaturligt tysta på morgnarna att jag tror att de inte ens skulle lyckas störa en om de försökte, så det är alltid lika tyst när man vaknar.
• Varit och blivit klippt. Tur att jag hann till min klipptid ändå, för det har inte blivit av att jag har besökt en frisör sedan jag gjorde det i Falun förra gången. Och det gick precis lika förvånansvärt snabbt och med lika gott resultat idag.
• Köpt nötter för pengarna som blev över efter klippningen. Mest för att få en anledning att gå in i mataffären, lyssna på falumål och få stå i kassakö och vara delaktig i julkommersen.
  
• Skött hushåll och julförberedelser medan föräldrarna var borta, och ringt mamma för att fråga en sak. Hon trodde att jag var hemtjänsten (fast hon hade bara läst fel på telefonen).
• Julshoppat med brorsan som dök upp. Så nu har vi nytt trådlöst nätverk så att vi kan gå omkring med våra datorer och chatta med varandra överallt i huset!
  

Hem till Dalarna, december 2009

Jag sitter i mitt gamla rum i Falun igen. Plötsligt, känns det som. Men på samma gång som jag tycker att jag ju nyss var mitt i allt det vanliga i Göteborg så har det här varit en ovanligt lång resdag.

När jag köpte tågbiljetten noterade jag att restiden hade förkortats med en hel timme sedan senast, trots att jag skulle åka med samma gamla vanliga tåg från Göteborg vid klockan 14. I stället för att behöva sitta i trekvart i Hallsberg skulle det nu bara bli åtta minuter i Örebro och jag skulle vara i Falun vid 19:30. Bland annat. Visserligen hade jag samma farhågor som jag alltid har inför tågresor, men samtidigt går det för det mesta oväntat bra, så jag kan ändå inte låta bli att vara en aning förvånad över hur otroligt segt det kom att bli idag.

Redan från Göteborg var mitt tåg 43 minuter försenat, efter att det kommit alldeles för sent från Stockholm. Den här gången berodde det på ... personalbrist! De hade tydligen inte lyckats hitta en lokförare i Stockholm. Därefter behövde man byta bromsklossar, och ja, och så vidare. Ni fattar säkert. Alla vet ju hur det är vid det här laget. Faktum är att jag börjar tro att svenskarna så smått har börjat acceptera att inte komma fram i tid, eller är det så att folk verkligen är så ostressade så här inför julledigheten att de kan ta flera timmars förseningar med ro?

Lustigt nog tog jag också själv det hela med ett lugn som förvånade mig. Kanske berodde det på att jag redan fått fira jul igår och nu kunde leva på det, kanske på att jag hade mat och sysselsättning och satt bra och på det hela taget hade det rätt gott där jag var.

De enda jag hörde klaga på hela dagen var ett par stockholmare som satt bakom mig på tåget från Göteborg, och som hade det så besvärligt för att de var tvungna att åka "vanligt tåg" och dessutom baklänges. Fast vad de egentligen hade att gnälla över fattar jag inte, för de satt ju på ett tåg som skulle ta dem hem utan byten och krångel, och förresten jobbade de hela tiden ändå. Som något slags support till telefonförsäljare, om jag förstod det rätt. Och de talade HÖGT och LJUDLIGT i sina mobiler i den för övrigt nästan tysta vagnen tills alla vi andra bara satt och hoppades på en riktigt lång tunnel.

Något åttaminutersbyte blev det förstås inte i Örebro för mig, men nästa tåg till Falun skulle ändå komma hyfsat snart, så det var inget att jaga upp sig över. Det var bara det att tågen mellan Mjölby och Hallsberg var ersatta av buss, på grund av ett havererat lok på den sträckan, så nästa tåg från Hallsberg blev slutligen runt 90 minuter försenat. Och så gott som alla tåg från Örebro var sena, så det var trångt och härligt i vänthallen, där alla satt och stod och hostade och pratade i mobil. Fast alltså väldigt behärskat och tålmodigt.

Vid 19 passerade nästa tåg från Göteborg mot Stockholm, medan vi som väntade hade tagit oss ut på en iskall perrong igen bara för att se vårt tågs beräknade ankomsttid flyttas fram gång på gång. Men tåget kom ändå till slut och alla fick plats. Därefter kunde väntan fortsätta under färd igen, men i Borlänge blev vi bryskt uppmanade att stiga av, eftersom tåget behövdes där till morgonen, så det blev byte till buss. Det är inte första gången jag eller andra har fastnat de där retliga två milen från resmålet, men jag orkade inte bli tröttare. Det kom ju trots allt en buss efter en stund, och en halvtimme hit eller dit när man redan rest i åtta timmar gör ju ingen större skillnad.

Och egentligen tycker jag bäst om att komma till Falun bilvägen. När jag nu såg de upplysta hoppbackarna avteckna sig mot natthimlen och den snöklädda gruvstaden breda ut sig på sidorna av vägen kändes det som om det ändå var värt hela besväret.

Men jag fattar inte hur man kan bli så trött av att bara ägna dagen åt att sitta på tåg varvat med att stå och vänta. Jag är nu absolut inte det minsta sugen på att åka tåg snart igen, fast det är ju precis vad jag kommer att bli tvungen att göra. Först dock Falun.

Nu även här!

Jag vaknade till ljudet av snöplogen på morgonen och när jag drog upp gardinen hade jag en vintervit vy framför mig. Tänk, det kan hända även i Göteborg! Jag är glad att jag hann se snön här med egna ögon för nu är jag snart på väg härifrån för ett litet tag. Men först ska det firas extrajul i kväll. Till det passar det förstås ypperligt med julig snö.

"En av årets bästa helger"

Ni vet väl ungefär vad jag har för inställning till att prata om saker i förväg, men det händer förstås att jag inte lever som jag lär. Som när jag redan i fredags utropade den här helgen till en av årets bästa. Jag kände givetvis på mig att jag skulle få äta upp det. Visserligen kan jag tjurskalligt hålla fast vid att det här var "en av årets bästa helger", men det kan sända felaktiga signaler om hur alla årets övriga helger har varit. Och jag har faktiskt fått en hel del fina helger i år.

Att påstå att det har varit en direkt dålig helg vore inte heller rätt. Det har väl helt enkelt bara gått lite upp och ner, som livet i allmänhet gör. Det är antagligen främst vad man har för förväntningar och förhoppningar som är avgörande för hur man uppfattar resultatet.

Det började direkt i fredags kväll, efter att jag varit duktig hela dagen och äntligen skulle börja roa mig. Det gick inte riktigt som planerat, blev krångligt och inte så kul (-), och dessutom drabbades en hel del av planerna för helgen samtidigt av konsekvenserna av detta (-).

Nåja, det var ju ändå bara en fredagskväll. På lördagsförmiddagen fick jag en härlig promenad i vintersol och lagom frisk kyla (+). Att jag hade lite ont i hälen brydde jag mig inte om, men när jag kom hem upptäckte jag att det lilla sår jag hade på hälen hade orsakat en ny version av Röda havet i min sko (-).

Efter omplåstring av fot och länspumpning av sko vågade jag mig ändå på att åka på stan med Mario för lite julklappsshopping och annat, och det gick utmärkt och var trevligt (+). Det var dock dessvärre lite för kallt för att vi skulle uthärda att titta på allt fint runtom i centrum (-), men det lilla vi hann uppfatta var fint (+).

På Harry Hjörnes plats.

Pusstation på Kungsportsplatsen.

(Det här såg jag på stan förra året i alla fall. Och det här.) Så jag har alltså fortfarande inte sett någon julfilm eller lyssnat till sjungande gran (-). Men att vi alls kom iväg igår var tur (+), för idag dök nya krämpor och besvär upp som motarbetade julmysstämingen (-). Därför blev jag oplanerat sittande ensam hemma, vilket förstås var en lite trist avslutning på "en av årets bästa helger", men det gav mig å andra sidan extra tid att skriva rim och sköta diverse annat pyssel (+).

Och visst är det ganska mysigt att sitta och kura i ett skumt rum med skön musik och se julsnön falla i den stilla natten utanför de stora fönstren (+). Jag saknar förvisso min lilla gran en smula (-), men den glädje den sprider behövs nog bättre där den står för tillfället (+).

Nu kommer jag snart att vara så skadad av mina (+) och (-) att jag inte kan prata sammanhängande, så jag ska lägga av omedelbart. Om man skulle pigga upp sig med en julig tjejfilm eller något? Om det nu är piggare man behöver bli så här dags.

Och hur har ni det med vädret?

Jaha, ni överallt utom i Göteborg, ni har alltså vinter nu? Jag menar snö. Har ni det? Jag har sett något om sådant i tidningarna, men det är ju så opersonligt och svårt att ta till sig.

Just idag är det vinter även hos mig. Uppe på mitt lilla berg är det till och med lite vitt på marken, till skillnad från på de grå gatorna inne i centrum, och kallt är det. Minusgraderna i sig hade kanske inte räckt, men tack vare den isande vindens köldeffekt har jag fått anledning att plocka fram vinterjackan redan flera dagar innan det är dags att åka norrut. Så chocken blir nog ändå inte förlamande när jag får se landet utanför stadsgränserna, men för säkerhets skull får ni hemskt gärna lämna personliga väderrapporter till mig här!

Rapport från köksträdgården: 16 december

Så där vansinnigt snabbt växer det inte i mörkaste december, speciellt inte utan extra hjälpmedel, men de krukor som står i fönstret får tydligen skapligt med ljus ändå, för där har både körveln och myntan (den senare går hos mig också under beteckningen nanoväxter) klämt fram andra blad än de första hjärtbladen. Den rödbladiga basilikan som var så snabb i starten ligger nu efter på den punkten, men sträcker sig i alla fall stolt uppåt.

I krukorna som hamnade i blomlådan på bordet strax innanför fönstret verkar det dock vara lite för mörkt, och den lilla extra värmen där tycks inte ha räckt för att kompensera för detta. Basilikan håller på att tackla av och även körveln ser klen ut. Bara myntan är fortfarande på ganska bra humör.

Det var väl kanske inte så klyftigt att odla i fler krukor än vad som får plats i fönstret, även om det kom att bli ett intressant experiment. Och antagligen blir det här det sista vi ser av mina små gröna här i bloggen, för snart kommer jag att lämna dem åt sitt julöde. Snyft.

Nästa gång får jag väl göra som man "ska" och så mina frön framåt vårkanten när naturen är lite mer samarbetsvillig.

Så tappert de kämpar! Och så söta, oskyldiga och ovetande de är om vad som väntar, mina småttingar.

Julstöksläget

Jag var i Hammarkullen och bakade pepparkakor och provade glögg i lördags. Hammarkullen ligger så långt från centrum att spårvagnen hinner bli tunnelbana innan man kliver av. Det är ett sådant ställe där det inte finns ljusstakar i särskilt många fönster, och på den lokala pizzerian luktar det till och med värre än i mitt trapphus.

Men pepparkakorna blev skojiga och glöggen smakade te och allt möjligt annat än det som stod på flaskorna, och sköldpaddan Rolf plaskade omkring bland räkskal i diskhon och det var så trevligt så.

Sedan glömde jag nästan helt bort att det var lucia på söndagen. Men det gjorde inte så mycket.

Under glöggprovningen råkade jag hänga på i snacket om att det saknades julmusik, och när jag sedan återkom till ämnet en gång till lite senare och försökte skämta om det tycktes folk få uppfattningen att jag kräver julmusik. Roligt. Sanningen är att jag inte har lyssnat på någon enda sådan hittills i år förrän brorsan igår började prata om juljazz. Nu känns det som läge att pyssla ihop en spellista med flinniga jullåtar.

Idag har jag varit och hämtat ut paket. Ett var skickat med Posten och lämnades ut i en matbutik en bit bort, ett annat var skickat med Schenker och lämnades ut i en annan butik dubbelt så långt bort och åt rakt motsatta hållet. Eftersom jag dessutom hade varit och handlat i min vanliga affär en stund tidigare blev det tre butiker på samma eftermiddag och en massa spring i vattenpölar och lätt snöfall. Hade jag varit smart hade jag ju kunnat låta det ena paketet vänta till i morgon för att få ett trevligt promenadärende då också, men nu var jag inte smart utan bara otålig. Fast det var rätt skönt ute ändå.

Och inne blinkar min lilla gran så stämningsfullt.


(Bara för att jag nu publicerar nya inlägg betyder det inte att jag inte fortfarande hoppas att någon ska lösa även bildgåta 3 här nedanför!)

Bildgåterepris

För tre år sedan hade jag en klurkalenderblogg. Nedanstående bildgåtor var med i den, men bara två av dem blev lösta av er läsare den gången. Jag tänkte att det kunde vara kul att se om resultatet blir detsamma nu. Vad föreställer bilderna?

1.


2.


3.

Kärt återseende

Jag behövde en låda att samla inköpta julklappar i, och eftersom jag har en trave av just lådor stående i mitt rum var det en enkel match att hitta en. Allt jag behövde göra var att flytta ner lite grejer från den översta lådan till en annan för att frigöra plats. Och i denna andra låda hittade jag min usb-julgran!

Fatta: Jag hade glömt bort att jag hade den!

Så dåligt av mig.

Men fatta också glädjen när jag hittade den! Är det julafton idag eller?

Ett blir det i alla fall

En del julklappar än ändå klara. De flesta faktiskt. Så i det avseendet är det lugnt.

Och när jag klev innanför dörren spontandiktade jag ett av mina bättre rim. De ska komma så där bara utan vidare för att de ska vara något att ha, men det har inte gått så bra med det på ett par år. Jag hoppas att det här var en vändning.

Fast med tanke på att jag har bloggat om det lär det nog vara kört nu. Typiskt.