Utan mamma i provhytten

Åkte på stan i julklappsärenden och kanske lite för att titta på julstaden, men kom hem med en julklänning till mig själv.

Det första jag sa till mig själv när blicken föll på den och hjärtat började slå lite fortare var att om det är något jag inte behöver lägga pengar på just nu så är det fler festklänningar. De används aldrig så många gånger att de är riktigt värda sitt pris, och behöver man verkligen ha något nytt på sig varje jul inför familjen?

Eftersom jag var svårövertygad återvände jag efter bara någon minut med den uppmuntrande tanken att om jag provade klänningen skulle jag säkert upptäcka att den inte passade mig så bra, och sedan lätt kunna gå vidare med mina ursprungliga ärenden.

Men den var så snygg! Visst, den är av den modell som kan få en att se en aning gravid ut, men det kan jag faktiskt ta. Hellre det än att folk klagar över att jag är mager. Eller så är det åldern. Fast förresten kan man lika gärna få associationer till Jane Austen. Vilka bröst man får i en sådan här klänning! Och så är den snyggaste röda, skönaste sköna, har rosett (ja, förlåt då) och speciellt idag var det urläckert med röd ärmlös klänning för då matchade bölden på min arm så fint.

Jaha, nu då? Å ena sidan har jag öppet köp. Å andra sidan blir jag sprittande glad av att titta på den här klänningen, känna på den, ha den på mig. Och det var rabatt, så den var inte svindyr ändå. Men säg, vad ska jag göra? Kan jag räkna med att de som får äran att se mig vid helgernas festligheter betraktar det som en julklapp att få se mig i den här tjusiga klänningen?

Den här bilden säger givetvis inte mycket om verkligheten, men den bidrar ju med lite färg till bloggen i alla fall.

Lockuppföljning igen

Okej. Tydligen fattade jag fel beslut när jag skulle skicka in min andra omgång lock. Nu har jag nämligen fått ett spel, men det var mitt andrahandsval. Jag tolkar det som att det första brevet (eller spelet!) försvann någonstans på vägen och att det som kom nu var belöningen för min andra samling.

Så resultatet av allt samlande blev att jag fick ett spel jag inte är så värst intresserad av till en spelkonsol jag inte har. Dessutom får jag betala för frakten. Men det kunde ju bli en utmärkt julklapp till någon spelglad karl i min närhet! Jo, det är klart, men då hade jag inte kunnat blogga fritt om det, och det skulle vara så jobbigt att jag inte uthärdade tanken på det i mer än några timmar. Sedan tog jag med spelet till Mario.

På hans inrådan var jag faktiskt på vippen att mejla och fråga något jag vet inte exakt vad, men såg då på rismellanmålets webbplats att alla spel ändå var slut redan, så även om mitt kuvert skulle hittas eller om jag skulle hinna samla ihop till en omgång till så skulle jag inte få det där spelet som lockade mig (ha, den var helt oavsiktlig, jag lovar!) att delta i kampanjen från början. Fast det är klart, ifall det är någon postnisse som har snott mitt spel kan jag ju ha betalningskrav jag inte vet om. Hm.

Äsch, orka. Jag har ju sjuttiofjorton andra företag att skriva till också.

Strategibyte

När alla andra blev så glada över att november var slut blev jag bara stressad och fick ångest. Jag har de senaste veckorna varit trött oavsett hur mycket eller lite jag har sovit (inte brukar väl jag påverkas så av mörkret?), men när jag väl sover drömmer jag dryga och bisarra drömmar som bara gör mig mer stressad.

Jag försökte vara duktig och låta bli att lägga tid på "onödiga" saker som städning och annat grejande för att i stället plugga, men till slut insåg jag att det inte gjorde läget ett dugg bättre eftersom jag inte kan koncentrera mig på någonting alls när det finns för mycket att hålla i tankarna. Så jag ändrade taktik och återgick till den gamla beprövade studentmetoden "göra allt annat först". För vad har man att förlora när det redan är så illa det kan bli?

Först av allt tog jag mig idag äntligen i kragen och begav mig ut i okända kvarter för att hitta den vårdcentral som förhoppningsvis skulle ha vaccin mot den nya influensan (aka svinis) till mig. Jag har skjutit på det av flera anledningar, bland annat efter alla rapporter om vaccinbrist. Jag föreställde mig långa köer eller att få återvända med oförrättat ärende. Men det gick så lätt och smidigt så. Tio minuter efter att jag först siktat vårdcentralen var jag färdigvaccinerad och ute igen.

Sedan gick jag nöjd hem och städade, delvis för att fortsätta att stöka undan störande moment, men också mycket för att jag inbillar mig att det skulle kunna minska de eventuella biverkningarna. Jag tror nämligen att om jag får några fysiska obehag efter vaccineringen så är det inte otroligt att de till stor del har psykiska grunder. Jag menar, säger folk åt mig att jag ska få ont i armen och känna mig febrig så är det nästan garanterat så det blir. (Man är väl en lydig flicka!) Alltså var det bäst att hålla igång fysiskt, för då tänker och känner jag som minst. Och annars är det åtminstone färdigstädat om jag verkligen får feber.

Så, nu kan jag vänta på att antingen få må precis så bra som jag förtjänar efter att ha följt samhällets uppmaning att vaccinera mig (fast jag gjorde det ju för att det var något jag kunde göra gratis förstås!), eller på att bli lite ynklig och i behov av ompyssling. Nu behöver jag bara skriva runt 783 mejl, gå på internetbanken och kolla upp några julklappar också, så ska jag nog kunna koncentrera mig igen sedan.

Just det, jag hittade något underligt när jag letade lite information innan jag gick till vårdcentralen:

Det här är det enda ställe jag har hört talas om som inte bara frågar efter en arm att sätta sprutan i.

Statusuppdatering 091208 14:20

Tur att jag har lånat ut dammsugaren, för snart behöver jag städa lika mycket som jag behöver plugga ...

Uppdaterad uppdatering 16:20:
Dammsugaren tillbaka. Rackarns också.

Bara nästan närvarande

Det är en sådan där dag jag bara inte förstår mig på. Jag har vilat mest hela helgen och hunnit sova ut lite, men ändå sitter jag och nickar till på ett seminarium som jag verkligen tycker är superintressant. Och jag går omkring som i ett mystiskt töcken, varken ser eller hör omgivningen, men får på något sätt det mesta rätt ändå.

Två gånger lyckades jag komma av buss och spårvagn på rätt hållplats fast jag suttit helt försjunken i annat, i affären jag åkt till speciellt för att köpa tre saker som inte finns i kvartersbutiken höll jag på att glömma två av sakerna, men något fick mig ändå att påminna mig själv om dem. Sedan betalade jag utan att alls reflektera över hur mycket, åkte hem och fortsatte glömma, tappa, klanta, krångla, men utan att något gick sönder, gjorde ont eller blev dumt.

Är jag överhuvudtaget vaken?

Ändrade lördagsplaner

Nähej, det var inte att åka tåg som var meningen med den här lördagen för min del. Sjukdom (inte min) ändrade i sista stund planerna på kalasande i Tranås. Det är inte första gången i världshistorien som något sådant händer och det lär inte bli den sista, men det är klart att det ändå inte gör en helt immun mot en viss känsla av besvikelse.

När jag sitter med nytvättat hår en lördagsmorgon, har packat upp och plockat undan och plötsligt har en oändligt lång dag för mig själv framför mig vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den. Det är klart att jag borde ta vara på chansen att ta igen förlorad sömn och inte minst kompensera för pluggtid som gått åt till reseförberedelser, fast av någon outgrundlig anledning är jag inte riktigt upplagd för det.

Men det är verkligen inte mig det är synd om. Det är inte jag som är sjuk, och det kunde ju ha blivit mycket besvärligare än det nu blev. Och jag kan ju alltid sätta mig framför tv:n och se svenskarna klanta till det i skidskytte och skidsprint eller något.

Mina tankar går förstås till kalasfolket och, inte minst, sjuklingen. Under tiden ligger ett par paket overksamma och ouppskattade hos mig. Jag lägger upp en bild på dem så kanske de kan få vara till någon liten glädje i alla fall.

Väljer sida i kvällens "tv-krig"

Jag var förresten i Nordstan även igår eftermiddag. Då var några sådana där idoler på scenen, det fattade jag eftersom det stod på stora affischer och ropades ut i högtalarna, fast eftersom jag inte har någon koll kunde det ha varit vilka ungdomar som helst. Jag väljer att okritiskt tro vad jag hörde och låter därefter min vana trogen bli att se på Idol i kväll.

Fast när jag ändå sitter hemma ska jag nog i alla fall kosta på mig att slå på tv:n för en stunds fredagsunderhållning. Jag är faktiskt väldigt nyfiken på de nya programledarna för På spåret. Även om jag inte orkar titta koncentrerat på hela programmet kan det gott få hålla mig sällskap i mitt pysslande. Det kan nog bli en bra uppladdning inför i morgon, då det är dags att åka tåg igen.

Västligt liv en fredagseftermiddag i julhandeln

I love you, I love you
What's wrong with saying it the easy way
(Westlife - The Easy Way)

What's wrong with saying it med en så kallad pojkbandslåt? Äh, jag kunde faktiskt inte låta bli att spana in Westlife när de var i Nordstan på eftermiddagen idag (och jag åkte dit utan kamera, ja). Jag tyckte inte att jag fick missa det, för hur ofta sitter egentligen världsartister och signerar skivor i den lokala gallerian?

Annars är jag ungefär som vanligt. Jag smet snart iväg ut till älven och tittade på julpyntade båtar i duggregnet.

Komma ifatt december

Advent, december, vintern avlöser hösten, år och termin går mot sina slut, och jag känner mig mer efter än vanligt i år. Jag vet vilka datum det är, att det är 30 november och 1 december, för jag gratulerar folk som fyller år och har namnsdag, och jag vänder blad i almanackorna, men det tycks inte betyda något. Det går inte in i mitt huvud helt enkelt. Trots glögg, julbelysningar, stakar och stjärnor i fönstren överallt, julmarknad i helgen och att december kom med frostvita tak och prasslande gräsmattor har jag inte riktigt fattat vart vi är på väg.

Att det plötsligt är julkalenderdags igen (kolla länken, ni som gillar att läsa!) kom med andra ord lite som en överraskning. Och hade det inte varit för att jag hade vägarna förbi mitt postfack idag och därmed hittade den årliga lilla adventskalendern från mamma där hade jag kanske inte kommit att tänka på att det borde komma en sådan än på ett par dagar eller så. Fast jag visste direkt vad det var när jag såg ett litet vitt kuvert längst inne i det skumma postfacket, och öppnade med barnslig förväntan den första luckan, vilken till min stora glädje visade sig innehålla en trumpetspelande kanin. Det kunde inte ha varit mycket bättre.

Även jag har en adventsljusstake, men lådan med diverse pyntgrejer var visst något jag inte ens tittade på när jag var i Falun och hämtade saker inför flytten tidigt i våras. Men det gick bra utan ljusstake förra året och det ska väl gå lika bra i år. Jag har åtminstone min ljusslinga, som nu åter har lindat sig kring dekorationsträdet i fönstret (för att påminna om de ljusklädda träden utomhus). Nu har trädet fått utgöra adventspynt i mitt fönster på fyra olika ställen på lika många år, och jag kan inte låta bli att undra var det kommer att stå nästa december, för här är det väl inte särskilt sannolikt att det blir. Det borde det i alla fall inte, för då ska jag enligt planen inte vara student längre, men sådant där vet man ju förstås aldrig.

Adventspyntat träd. I år blev det förutom ljusen och förra årets julpynt också de prylar som hänger i trädet året om. Det blir mer julträdskänsla så, tycker jag för tillfället.

I solnedgången var jag nere vid Härlanda tjärn. Det var ovanligt lite folk ute och ganska fridfullt. Fullmånen lyste över vattnet som låg absolut stilla, bortsett från den lilla våg som uppstod efter en förbisimmande and, i vassen var det is och på bryggan syntes mina fotspår i frosten. Där stod jag sedan i några minuter och såg ut över vattnet på samma sätt som jag brukar göra i mitt paradis. Det gav nästan samma lugnande och stärkande effekt också. Efter några minuter kom dock flera flockar med skränande kajor och jag gick hemåt igen.

Eftersom bilden från tjärnen är tagen med rutten mobilkamera kommer här en bonusvy med decembersol och fullmåne över Östra sjukhuset.

Jahaja. Pynt, kalendrar och kyla i kinder och lungor. Kanske kan också jag snart fatta.

Glögghelgen i Kalmar

Tågresorna till och från Kalmar gick smärtfritt, och med bok och sällskap av Mario och lite lagom med matsäck och halvsömn drog mina timmar på tågen snabbt förbi. Tåget på ditvägen delade vi dessutom med Luigi och på första delen av hemvägen hade vi sällskap av Skånebrodern, så det blev lite sällskapsresa över det hela.

Det kan kännas en aning underligt att som jag nu gjorde komma till en ny plats när det är mörkt, men just därför, och för att besöket skulle bli kort, var jag extra glad över att vädret på lördagen var som gjort för små turistiga promenader i stan. Mario guidade mig runt på gator i kullerstens- och plankidyll, visade allt från intressanta klätterträd till det omtalade konstmuseet och tog mig sedan med till slottet, där vi gick på julmarknad. Trots ett överdåd av ullprodukter, tomtar, hudkrämer, halsband och julmat var det ändå att få traska omkring i själva slottet som var den stora upplevelsen för mig som var ny.

Ja, det står en bil där borta.

Det är en oskriven lag att pampiga byggnadsverk jag besöker ska vara åtminstone delvis klädda i byggnadsställningar.

Ingången till slottet vaktades av en ... julmyrslok?

Vattnet var vid en snabbtitt förvillande likt det på den här sidan landet, men det är väl inget fel med det.

Efter en liten shoppingrunda tillsammans med Luigi (vilket var tur att vi hann med, så att jag sanningsenligt kunde svara ja när minst fem personer under kvällen sedan frågade om jag hade varit på Kvarnholmen, även om en enda klädbutik kanske inte var vad de hade i tankarna) återvände vi sedan till förberedelserna inför glöggpartyt.

Det blev en mycket trevlig kväll med varm och god stämning, lagom mycket folk mellan bokhyllor och ljusstakar, nya bekantskaper, glögg, mandel- och hasselnötsknaprande och samtal om ämnen på alla möjliga nivåer. Sedan var det mysigt att krypa till kojs uppe under vindstaket med nattregnet smattrande ovanför.

Så var glöggsäsongen inledd med besked. Och jodå, nog kunde man få både mandel och andra läckerheter till glöggen, allt efter tycke och smak.

Jag ska bara ...

Jag är tillbaka i Göteborg utan missöden, men jag är rädd att ni som väntar på att jag ska berätta om Kalmar blir tvungna att vänta lite till. För idag är det Anders och jag har bestämt mig för att våga gå på en adventsfest med en massa okända människor bara för att jag fick en inbjudan till den av just en Anders.

Mot Kalmar och nya smaksensationer

Medan min egen släkt denna helg samlas i Mjölby för födelsedagskalas (hoppas att ni får det skojigt trots att jag inte är med och förgyller tillvaron för er!) ska jag själv följa med Mario och Luigi till Kalmar för att ta del av något slags glöggrelaterad tradition som hålls där. Jag är eld och lågor över att få åka till Kalmar, fast när jag försöker se nyktert på det förstår jag inte helt och hållet varför. Visserligen har jag aldrig riktigt varit i Kalmar, så det innebär ju förstås något nytt och spännande att lägga till de turistiska erfarenheterna.

Men ändå. Något mer måste det vara som gör att jag inte ens känner minsta lilla ovilja inför att åka tåg, vilket jag normalt kan tycka är rätt jobbigt (i alla fall i förväg, innan jag vet vilken typ av resa det kommer att bli), och nu dessutom ännu ovaccinerad i influensatider. Kan man bli så sugen på ett glöggparty när man inte ens är särskilt förtjust i glögg?

Till slut dök en möjlig förklaring ändå upp. I en Facebook-konversation gjorde brorsan mig uppmärksam på att man brukar ha mandel till glögg. Mandlar har jag alltid ansett vara tråkiga, men det gjorde jag ju med valnötter också så sent som för några månader sedan! Där är vi absolut något på spåren, om det så bara är ett nytt beroende.

Så nu drar jag till Kalmar och firar helg. För allas skull får vi väl hoppas att de har gott om mandel där.

Trevlig första advent på er!

Lockdilemmat

Så hade jag samlat ihop en hög lock igen. Men när jag skulle skicka in dem fick jag en del att fundera över, eftersom den förra omgången fortfarande inte resulterat i någonting annat än ovisshet. Hur skulle jag göra nu?

Antingen kunde ju locken, eller för den delen spelet, ha kommit på avvägar i posthanteringen eller någon annanstans i processen, och i så fall borde jag ju välja det spel jag helst ville ha av de fyra även denna gång för att alls kunna få det. Eller så skulle jag kallt räkna med att mitt spel var på väg, bara det att det tar sin rundliga tid, och i så fall skulle jag förstås kryssa för ett av de andra spelen.

Eller så var de 6000 spelen redan slut när jag skickade in min första omgång lock, och i så fall borde jag inte slösa porto på att skicka in ännu fler. Men hur sannolikt vore det? I så fall vore det väl mer troligt att alltihop var en stor bluff. Och vad skulle ett företag tjäna på ett sådant tilltag? Det finns ju redan nu en risk att deras försäljning kommer att minska efter det här, eftersom jag märker att det börjar bli lite tjatigt att äta, och när jag tänker efter inser jag att det inte kan uteslutas att det har med mellanmålsriset att göra.

Fast jodå, jag skickade in locken ändå. Och har faktiskt ett par till på lager fortfarande. Ifall att liksom.

Helgtrevligheter: söndag

Efter ännu mer underhållande skidåkning på tv på middagen begav jag mig ut, fast det var konstant ösregn ute och det enda sättet att slippa bli genomblöt och kall borde vara att stanna inne. Men regnsöndagar kan ju också vara museidagar.

Så jag gick på Sjöfartsmuseet och Stadsmuseet! På Sjöfartsmuseet läste jag bland annat om sjöfolkets språk i form av talesätt som har sitt ursprung i sjöfartstermer, och på Akvariet hittade jag den amerikanska kammaneten, som på engelska kallas sea walnut! På Stadsmuseet såg jag teaterkostymer, studsbollar, bålskålar, radio och förstås också det gamla vanliga.

Och så kände jag mig lite rikare på upplevelser och kunde åka hem och vara nöjd med helgen.

Helgtrevligheter: lördag

Jag har bestämt mig för att ha en varierad helg med lite av varje som är avkopplande och trevligt och som jag mår bra av. Därför gick jag upp ovanligt tidigt för en ledig lördag och satte direkt igång med att njuta av dagen.

Solen bidrog till att göra förmiddagen angenäm genom att lysa över mina odlingar.

Under tiden jag ägnade mig åt förmiddagens sysslor fick jag möjlighet att se på världscuppremiären i längdskidåkning på tv, och det var inte bara kul för att det var skidåkning, utan för att det dessutom till och med blev sådana där tävlingar som är både roliga och spännande att se. Så jag var nöjd med mitt val att slå på tv:n den här dagen.

Sedan kastade jag mig ut medan det fortfarande var ljust. Det var dags att se något litet nytt igen, så det fick bli en rejäl långpromenad en bit utanför mina vanliga vägar. Luft, motion och ljus gjorde mig skönt trött och pigg på samma gång.

Tallar i sol. Har ungefär samma effekt som valnötter, fast ger kanske en något annan typ av energi.

Ett trevligt fågeltorn vid Svarttjärnen.

Utsikt från fågeltornet.

Det blev dock inte mycket till skogsäventyr ändå, eftersom det var lite väl blött i terrängen, men stigar och vägar dög bra idag. Jag gick tills jag stod framför en enorm bergvägg, och då vände jag och letade upp en väg hem igen.

På kvällen var jag hos Metaformannen och såg på film. Som vanligt numera pratade vi annars också en del om bilar. Det förvånar mig själv varje gång. Varför ska jag prata om bilar överhuvudtaget? Men det tycks vara ett omedvetet behov. Och då han är bilnörd och de flesta andra jag känner i Göteborg inte ens har körkort så faller det sig väl rätt naturligt att det är just honom jag pratar bilar med. Dessutom förstås en del liknelser av diverse slag, när vi nu båda har en förkärlek för det bildliga.

Gående ut

Oj, sol! Det kommer alltid lika överraskande så här års. Bäst att gå ut så länge det varar.

Going nuts

Min besatthet av valnötter har inte avtagit. Men för att vidga mina vyer köpte jag den här veckan också en påse pekannötter. Kvartersbutiken belönade mig med rabatt för att jag ser till att det blir omsättning på deras nötlager. Än så länge är inte pekannötterna någon favorit, men de duger bra som utfyllnad, och man vet aldrig. Jag menar, det tog ju många år innan jag upptäckte valnötterna, så allt är fortfarande möjligt!

Sent igår kväll knackade det på dörren och innan jag visste ordet av hade jag fått en kasse valnötter i handen. Riktiga, svenska, hemplockade valnötter! Jag som fram till för några veckor sedan inte ens visste att sådana växte inom rikets gränser. På samma sätt som bär och kött under hela min uppväxt kom direkt från trädgård och skog till mina föräldrars frys, och jag därför har mycket svårt för bara tanken på att köpa sådana råvaror i affär, har nötter i stället med självklarhet kommit just från affären de få gånger de har nått vårt hem överhuvudtaget. Okej, hasselnötter har jag sett växa vilt, hemma i kvarteret rentav, men annars är nötter något exotiskt som växer i ett namnlöst land långt borta. Förutom de japanska valnötterna då, för de växer ju i Göteborg.

Jag har mina aningar om varifrån just dessa valnötter kommer, och jag är mycket tacksam och uppskattar omtanken. Nu får jag ta reda på om jag har något verktyg i min närhet som är lämpligt för att bryta sig in i valnötter med.

"Standardhöjning" genomförd

På förmiddagen blev så de där vatteninstallationerna avklarade hos mig. Det arbete, i form av diverse byten, uppgraderingar och kontroller, som enligt informationspappret skulle ta runt 20 minuter tog nog snarare 20 sekunder. Visserligen var de två karlar som jobbade parallellt, men jag begriper inte hur de bar sig åt fast jag själv stod bredvid och tittade på.

Sedan fick jag premiärduscha med mitt nya dunderdryga duschmunstycke. Det fräste och morrade och hade sig, och oljudet varierade bara lite beroende på vattentryck och vinkel. Så det mest miljövänliga med det är antagligen att man inte står ut med oväsendet när man duschar och skyndar sig att bli klar.

För övrigt vänjer man sig ju alltid vid dylika förändringar, så jag ska ha tålamod. Fast jag tycker ändå att det var synd på det perfekta duschmunstycke jag hade.

Ännu ett I-landsproblem

Jag var på vippen att blogga om hur det ju visserligen kan vara jättebra med timer på spisplattorna, men att man vänjer sig vid det, vilket också har sina nackdelar. Bland annat blir jag galen på mig själv när jag på ren rutin stänger av timern när jag lyfter en kastrull av spisen, fast det står en stekpanna på den andra plattan, och det sedan tar en kvart innan jag begriper varför maten aldrig blir klar.

Men efter att jag läst om branden i Lottens hus ser jag nog hellre fördelarna med säkerhetsanordningar av detta slag. I synnerhet i ett stort hus fullt av opålitliga studenter.

Höstsång

Jag är inte som Pippi. Om ingen vuxen säger åt mig att gå och lägga mig på kvällen så gör jag inte det. Hade det varit juni skulle jag än en gång ha gått och lagt mig i gryningen i natt.

Nu var det långt ifrån någon soluppgång, men när jag fått tyst på alla apparater och släckt lampan bredvid sängen var det ändå något som fick det att kännas precis som vår eller försommar. Det lät bestämt som fågelkvitter!

Jag blev tvungen att gå upp och öppna fönstret. Och jovisst, där ute i den ljumma, men dimmiga och mörka natten sjöng en fågel ihärdigt någonstans i närheten av mitt hus. Den fortsatte glatt med samma visa tills jag hade somnat.

Rapport från köksträdgården: 15 november

Basilikan har lämnat månlandskapet bakom sig och strävar mot det lilla ljus den får. Idag tittade också pyttepyttiga myntablad upp ur jorden i båda sina krukor, och även körveln i den ena av två krukor. Det verkar vara punktliga små vänner jag har fått. Nu återstår att se hur de hanterar att det är november och inte april när de tittar upp över krukkanterna och ut genom fönstret.

Eftermiddag med fransmän och värmlänningar

Jag har varit ganska dålig på att utnyttja mina årskort på museerna och Liseberg i år, men igår bättrade jag på statistiken en aning i alla fall. Dessutom fick jag vistas bland turister igen, och det var lika roligt som alltid.

Det var tack vare ett tips på Facebook som jag blev nyfiken på utställningen "Katter" på Konstmuseet, så jag tog första bästa chans att gå dit. Där kan man se verk av bland andra Bruno Liljefors, Elsa Beskow, Einar Norelius och Lena Anderson. Jag fascinerades av hur helt otroliga barnboksillustratörer det finns och kom på mig själv med att stå och närstudera detaljer i akvarellmålningar på ett sätt som jag inte hade väntat mig av mig själv.

Jag tog en snabbrunda på resten av museet också. Jag har varit där några gånger nu, och det ser jag bara som positivt. Det är inte alls tråkigt att se samma saker igen, men däremot kan jag ju kosta på mig att skynda förbi en del salar när jag som denna gång inte har så mycket tid. Men jag hälsar alltid på Carl Larsson.

När jag kom ut från museet var det mörkt, men det regnade underligt nog fortfarande inte, så efter en kort titt på julbelysningen på Avenyn tog jag en promenad bort till Liseberg. Även förra året var jag där på julmarknad redan i november, och trots att jag sedan var där igen i december var det faktiskt som mest juligt den första gången. Nu infann sig (tack och lov) inte samma julkänsla den här gången (det är ju bara höst än, för bövelen!), kanske bland annat för att det var över tio grader varmt, men jag tillät mig ändå att smånjuta av de överdådiga belysningarna och folkmyllret kring bodarna, dra i mig doften av brända mandlar och röra försiktigt vid den konstgjorda snön på broräckena.

Det upplysta landskapet utanför entrén. Värt att stanna och titta på även för den som också tar sig in i parken.

Det behöver inte vara frostkallt för att våfflor ska bli populärt.

Fast fejksnö gör förstås halva jobbet när det handlar om att fixa jul.

Just som jag fotat färdigt från en bro och kom på att jag borde bege mig mot spårvagnen tappade jag kameran. Som tur är har jag för vana att sno kameraremmen runt handleden när jag hänger ut över exempelvis broräcken, så det blev inte värre än så här. Och så kunde jag ju vara nöjd med att mina försiktighetsåtgärder någon gång betalar sig.

Lite lustigt kändes det förresten att jag under hela eftermiddagen omgavs av fransktalande. Redan på bussen hörde jag franska talas, på Konstmuseet var det nästan bara fransmän förutom jag själv och även på Liseberg tycktes de vara ovanligt många. Fast där fanns förstås också norrmän, holländare och värmlänningar. Den för mig ovana och osvenska känslan jag får av fejksnö, julpynt i mitten av november och att se barn åka skridskor på låtsasis mitt bland folk förstärktes därmed. Och jag åkte hem med huvudet fullt av bilder och andra sorters intryck som jag fått med mig från eftermiddagens utflykt.

Rapport från köksträdgården: 12 november

Redan igår, efter mindre än tre dygn, upptäckte jag att en del av mina frön hade börjat gro. Det var de urgamla basilikafröna som hade satt fart och börjat klamra sig fast i jorden under sig. Den rödbladiga basilikan var inte långt efter, egentligen kanske inte alls, men jag tittade i den krukan efter den andra, så jag upptäckte dem senare. Idag hade de båda börjat utveckla små blad också. De är så duktiga att jag belönade dem med en varm lampa så här på kvällskvisten. Det är ju trots allt rätt mörkt och kallt i fönstret så här års.

I de övriga krukorna har jag sått körvel och grönmynta, men de ska väl få några dagar till på sig att vakna innan jag börjar tjata på dem. Fast vad roligt det är när det händer saker med ens odlingar, så att man inte bara måste gå och vänta i evigheters evigheter! Nog för att doften av våt jord är ljuvlig, men det är roligare att vattna när det grönskar i den.

Bilderna är från förmiddagen. Vanlig basilika på lilla bilden och här ovan rödbladig basilika. Sedan dess har det växt ännu mer. Det går så fort att jag, med hjälp bara av lite fantasi, kan se hur det växer!

Vargen kommer! Eller var det en igelkott?

En fördel med att hyra sin bostad är den här lyxen med att bara behöva felanmäla saker som går sönder och krånglar och så kommer det någon och ordnar åt en, men jag är verkligen inte den som utnyttjar det i första taget. Om det inte handlar om något nödvändigt, livsviktigt eller något som kan orsaka skada på fastigheten så drar jag gärna på det i det längsta om jag inte helt enkelt kan fixa det själv.

Det är väl därför det retar mig lite vad jag gjorde idag. Många kanske tycker att jag överdrev en smula. Till exempel den artiga vaktmästaren eller hantverkaren eller husvärden eller vad han nu må kallas, som fick ta sig upp till mig helt i onödan. (Inte ens något kaffe fick han.)

Det var faktiskt konstig färg på vattnet som kom ur kranen. Gulbrunt äckligt smutsvatten. Problemet, förutom att det var något skumt med vattnet överhuvudtaget förstås, var att det missfärgade vattnet bara kom skvättvis, oregelbundet och då med ganska långa mellanrum. När jag anade det igår i kökskranen trodde jag inte ens själv på mig, men när jag klart och tydligt såg det i det vita tvättstället i morse blev jag förstås nojig.

Men ingen annan än jag såg något av det. Grannen Luigi hade inte märkt något ovanligt, så jag gick ner till områdeskontoret och träffade där direkt på min favorithantverkare, som bland annat bytte garderobsdörr hos mig förut, och eftersom vatteninstallationsarbetena inte hade börjat än hade han inget omedelbart svar på vad som orsakade problemet, så han kom upp och tittade och frågade en massa, men såg förstås inget brunt vatten och gav bara halvt rimliga förklaringar till mysteriet. Antagligen tyckte han att jag var fånig, men den här gången gav han åtminstone sken av att ha lite koll på läget. Och vad han än tyckte så var han trevlig i alla fall.

Fast i fortsättningen kommer jag antagligen att dra mig ännu mer för att anmäla fel i min bostad. Hoppas då att inte de här installationsarbetena nästa vecka för med sig plötsliga nya fel, vilket enligt min erfarenhet inte alls är särskilt osannolikt.

Hur länge?

Och samtidigt som man sitter och väntar på influensans attack kan man passa på att fråga sig när andra saker man väntar på ska inträffa:

1. Hur länge ska jag behöva vänta på min bokvinst egentligen? Hur vet man om man har blivit blåst på den?
2. Hur länge ska jag behöva vänta på mitt spel? För jag ska ha ett! Ju!
   
3. Hur lång tid kan det egentligen få ta för ett par små öronhål att läka ordentligt? Jag har medvetet inte nämnt det här i bloggen förut, men jag tog alltså hål i öronen för omkring tre månader sedan. Såren har typ läkt, men då och då tycks de gå upp lite igen (trots att öronen sitter så stilla och prydligt på mitt huvud). De är inte infekterade eller så, men jag vill ju kunna använda alla mina örhängen! När, när?
   

Jag menar allvar. Jag undrar verkligen, så kom gärna med tips och goda råd.

Det närmar sig

Jag läser idag att halva Kålltorpsskolan här i mitt grannskap tros ha svininfluensa. Plötsligt kom det så nära. Jag som tyckte att vaccinationsmöjligheten låg närmare.

De flesta jag har hört verkar vara så osäkra på hur de ska göra med den där vaccineringen, och de som tycker något kommer mest med konspirationsteorier, men jag vill verkligen inte bli sjuk. Jag bor ensam, vilket i och för sig gör det lätt att isolera sig, men det gör också sårbarheten större. Jag vet ju inte hur det skulle gå om jag blev riktigt dålig och inte klarade mig själv. Så jag föredrar i så fall att testa det där vaccinet.

Frågan är bara vad som hinner först.

Odlingsförsök

Nu har äntligen blomlådan jag köpte för ett tag sedan kommit till användning, om än bara som uppsamlingskärl för krukor för tillfället. Jag sådde lite olika kryddväxter som jag fått frön till av Mario. Det ska bli intressant att se om något orkar gro mitt i kyliga, mörka november.

Men doften av jord alltså! Den är så fantastiskt välgörande. Så om det här försöket inte leder till någon grön köksträdgård i mitt fönster har jag i alla fall fått den terapin och njutningen.

Jag och VT-kortet på tur

Idag var sista dagen på en laddning på busskortet, och jag tyckte att det kunde få vara värt en timmes resande för att bara uträtta ett femminuters ärende på bibblan. Är man inte stressad eller det är alltför olidligt i rusningstrafiken kan det ändå vara rätt avkopplande att bara sitta och iaktta folk, saker efter vägen eller vad som nu dyker upp.

Och så hade jag sådan tur att det var en större biljettkontroll på vagnen just då. Det gick väldigt lugnt till, men jag studerade intresserat allt som försiggick. Det är alltid rätt många som kliver på utan att hålla upp sina kort för kortläsarna, så jag tänkte mig att det måste finnas åtminstone ett par fuskåkare i vagnen. Men inte. Precis alla som åkte tillsammans med mig den stunden var rättskaffens resenärer. Jag mös för mig själv och kände något slags stolthet över oss som grupp.

Novemberfärg

För någon dag sedan upptäckte jag att färgerna utanför fönstret hade försvunnit. De hade flutit bort under ett par dagars grått plask- och blåsväder.

Men i morse fastnade snön för en stund på tak och gräsmattor här omkring, innan solen tittade fram och lyste, ja, faktiskt med vintersken. Och jag tyckte att det var så skönt att den ville bevisa att det inte är alldeles mörkt hela, hela tiden i november. Fast ofta får man ju det intrycket annars.

Ja, sedan dess har det förstås duggregnat och varit bara grått igen.

Både och och varken antingen eller eller ... eller nåt

Jag har då och då beskrivit mig själv med orden "både och och varken eller", oftast främst syftande på att jag sällan är särskilt typisk för någon grupp jag anses tillhöra. Till exempel var jag ingen "riktig" teknolog, eftersom jag inte delade många av teknologernas värderingar, men som humanist har jag å andra sidan otaliga gånger blivit frustrerad av omgivningens brist på intresse och förståelse för teknik och (hårdare) vetenskap. Varför välja när det går att kombinera? Jag vill ha både och! Men att vara både och kan göra att man snarare känner sig som varken det ena eller det andra.

Naturligtvis inser jag att det inte är något fel med att ha breda intressen, men det går ju att uppleva saker på lite olika sätt beroende på vad man väljer att lägga störst vikt vid. På så sätt kan en god egenskap leda till upplevt utanförskap.

I många fall anses det alltså vara ganska fördelaktigt att vara antingen eller, medan det på andra sätt inte är önskvärt alls. Jag kan bjuda på ett exempel även på detta.

Min mor har många gånger anklagat mig för att inte ha några mellanlägen, att jag får allt att verka vara antingen svart eller vitt, toppen eller botten, hopplöst eller fullt av möjligheter. Inte helt ogrundat antar jag, för mamma borde ju känna mig. Numera kan det här nog visserligen delvis förklaras som ett stildrag. Jag gillar faktiskt att överdriva och har tämligen lätt för att förstora även mycket, mycket små saker. På gott och ont.

Jag får väl försvara mig lite med att jag i alla fall inte fastnar i en enda syn på världen utan kan se saker från olika håll - bara man väntar lite. Och det kan ändå växla fort, ungefär som vädret i Göteborg. (Även med dessa tvära kast finns förstås både för- och nackdelar.)

Helt i enlighet med detta kunde jag idag på någon timme gå från total förkylningsapati till maximal motivation och superfart. Jag kanske nu visserligen behövde lite höstlov, vilket jag kan sägas ha tagit mig efter att min rätt intensiva kurs slutade för en vecka sedan och jag blev sjuk. Eller så var idag helt enkelt en sådan dag när det oundvikligen måste svänga igen. Jag orkar nuförtiden inte vara slö i mer än några dagar i taget, eller vågar åtminstone inte tillåta mig det, och tack och lov slår det då över till uppåtgång alldeles av sig självt.

Jaja, jag svamlar. Men jag går inte in närmare på vad jag har tagit itu med idag. Vi får se hur länge det varar först, om det leder till några varaktiga resultat överhuvudtaget. Fast det skulle vara fint att bli frisk nu, så att jag har någon liten chans att orka med allt det jag vill göra.

Tränad mage, sliten hals, utvilade ben

Träningsvärk i magmusklerna, jojomen. Fast jag ska inte låta er tro att det beror på minsta lilla duktighet, för det kommer sig helt enkelt av att jag igår ägnade dagen åt att hosta så ihärdigt att jag fick kramp i magen och mest bara gjorde ingenting. Förutom hostade alltså.

Nu har jag dessutom sovit mig till nackspärr. Rätt typiskt mig. Men jag börjar bli så less på den här förkylningen, trots att varje dag innebär spännande variation i krämporna och obehagen, att det är frestande att bara lägga mig och sova och inte vakna förrän jag är frisk. Endast vissheten om att jag efter en sådan sömn skulle ha ont precis överallt får mig att låta bli.

Hör ni, jag lyssnar nu

Det är inte det att jag är framstegs- eller teknikfientlig. Ända sedan jag upptäckte Blogger har jag varit pigg på att testa allt möjligt nytt som har dykt upp. Däremot slår jag bakut så fort folk börjar gå på om saker som de tycker att jag "måste" testa. Tydligen föredrar jag förnedringen i att vara en oinsatt korkboll framför att bara göra som alla andra. Så när jag väl blir nyfiken på något vågar jag stå för det. Jag har också upptäckt att folk omkring mig inte bara är smarta och kunniga utan också snälla, tålmodiga och pedagogiska, och då är det ju sällan hemskt att fråga.

Och jaha, nu har ni tjatat nästan lika enerverande länge om Spotify som om exempelvis Twitter (där jag för övrigt numera trots allt kan hittas om man känner till mitt vanliga världsliga namn, men jag är inte precis hyperaktiv där). Jag börjar nästan misstänka att det dära Spotify inte är en grej som går över inom de närmaste veckorna. Så okej, jag vet att det finns annat som är nyare och häftigare nu, men ändå, nu går det bra att visa mig!

Påhäng

Det är en lite udda förkylning jag har. Efter att den i över en vecka har varit ganska tillbakadragen och låtit mig sköta mitt fick den idag tydligen plötsligt för sig att den hade varit för mesig, så just som jag tyckte att det började bli hög tid att vi sa hejdå och gick åt varsitt håll klängde den sig fast ordentligt. I morgon får jag ge mig ut och leta upp någon som kan ta över ansvaret för den, för nu har jag tröttnat på att ha den här.

Ljusen i mörkret (igen)

Igår kväll tog jag, Mario och Göteborgskusinen en promenad på Östra kyrkogården. Vi smög i skuggorna mellan lyktor och månsken, läste på gravstenar och ägnade oss åt vilda spekulationer, såsom man gärna gör på kyrkogårdar.


Sedan gick vi upp på berget och spanade ut över staden som lyste där nedanför oss. Det var många lampor tända, på ett ungefär lika många som ljusen på kyrkogården, antog vi.



(I Falun för två år sedan.)

Silverfiskdödare

Det verkar vara något slags silverfiskvecka den här veckan. Jag stöter i alla fall på de små rackarna överallt och mest hela tiden, och så brukar det definitivt inte vara.

Så jag ryser lite, mosar dem i toapapper om jag hinner och kommer åt och påminns sedan åter om kattan.

Jag brukade sätta henne på att städa undan skadedjur. Det funkade bra med allt utom tvestjärtar, som hon av någon anledning hade lite svårt för (å andra sidan, vem har inte det?). När jag pekat ut en silverfisk för henne brukade hon leka med den ett tag och sedan, om allt gick väl, smaska i sig den för att slutligen kunna ta emot mitt beröm. Ibland hade hon dock otur (och vem har inte det då och då?) och råkade vispa till krypet så att det hamnade på rygg. Det gjorde det kamouflerat mot golvet och dessutom låg det då stilla så att hon inte längre kunde hitta det. Då fick jag ta hand om det själv.

Och den här veckan är det alltså jag mot silverfiskarna, så då känns det bra att jag har hunnit öva en del på att överlista dem.

Äntligen dagsljus

Efter flera dagars konstant grådask fick jag idag äntligen lite solljus. Jag var ute och gick i den fuktiga men friska höstförmiddagen, när annars mest pensionärer och höstlovslediga barn var ute. Och jag hade lämpligt nog kameran med mig.

Vaken i mörkret

Jag har sällan problem med att sova nuförtiden, när jag väl bestämmer mig för att göra det alltså. Så varför ska det vara så svårt när man som mest behöver det? När man till exempel har feber ska det väl vara bra om kroppen får slåss mot det onda i fred, utan att det går åt en massa energi till snurrande i sängen och tankar på klockan och silverfiskar och morgonmänniskor och allt vad det är? Är det så att jag undermedvetet inte litar på min kropp och att den ska klara av att stå emot invasionen själv, så att jag inte vågar vända ryggen till medan försvaret jobbar?

Förresten, var det inte meningen att det åtminstone skulle bli ljust lite tidigare på morgonen, nu när eftermiddagarna har tagits ifrån mig? Har jag inte märkt i så fall.

Någon annanstans

Har en riktigt gråruggig regnvädersdag utanför fönstren, den dag då det dessutom plötsligt blir mörkt redan vid 17 på eftermiddagen, sitter hemma ensam och försöker plugga, har någonting som skaver i halsen men som inte riktigt har brutit ut än, fryser lite och låter tankarna söka sig mot det som är varmt och ljust och gott.

Saknar.

Drömmer om.

Och som vanligt längtar jag efter att få fly den grå verkligheten genom att spela färgglada Super Mario Sunshine och The Legend of Zelda: The Wind Waker.

Samma tjat som varje år

Jag gör väl som jag brukar då. Kanske eventuellt att jag bara bryr mig betydligt mindre överhuvudtaget, men annars så.

Rejält drag

På tal om min bostad så märker jag nu åter att jag bor ute på hörnet av huset. Under sommaren var det för att solen låg på och stekte mig hela förmiddagarna, men nu märks det att jag har yttervägg på att det är kallt i garderoberna. Det känns som riktiga vindsgarderober. Om det inte var för att jag behövde utrymmet till annat skulle jag kunna ha skafferi, eller varför inte vinkällare, i någon av dem. Det vore något i ett studentrum!

Nu blir nog det enda som händer att jag blir än mer noga med att stänga skåpluckor och dörrar. Inte bara för att slippa nattkylan utan också för att saker på sistone har börjar flytta på sig och ramla inne i skåpen medan jag inte alls är i närheten. Det känns något mindre lustigt, men än så länge går det att leva med.

Annars är det väl som vanligt. Grannarna är galna, pizzeriorna fortsätter att dumpa sitt skräp i mitt postfack och utsikten från fönstret ger daglig underhållning.

För att upprätthålla balansen

Jag är inte så gnällig som jag låter. Kan jag hjälpa att jag pratar något slags halvmaskerat bergslagsmål med inslag av östgötska? Nej, det kan jag inte! Alltså låter jag lite gnällig. Okej?

Men för säkerhets skull får jag väl balansera med lite extra positiva tongångar här på en gång då. Det är lätt. För i onsdags tog min nuvarande kurs mig till dialektarkivet på DAG! Jag som har skrivit uppsats om ortnamn borde förstås redan ha varit på exempelvis namnavdelningen i Uppsala, men nu har jag inte det, så sådant här är fortfarande dödshäftigt i min värld.

Vi fick hålla i hundraåriga handskrivna typordlistor, titta på dialektkartor som ritats och klistrats ihop av pilliga språkforskare med mycket tid i en annan tid och höra berättas om Västgöta-Bengtsson. Och sedan gick vi därifrån och pratade förstås inte om annat än dialekter. Två av oss fem på kursen har faktiskt bergslagsbakgrund, och vi gick nu där på Avenyn och tillät oss att låta precis så gnälliga som vi kände för, eftersom det var vårt modersmål.

Kransil snart i ett kokskåp nära mig

Det kom ett papper med information från hyresvärden. Som så ofta kan jag inte låta bli att reta mig en aning på att de åtgärder som anses motiverade eller nödvändiga inte alls motsvarar mina önskningar och prioriteringar.

Den här gången har de tänkt ut att de bland annat ska byta ut duschhandtag och duschslang, vilket enligt deras resonemang ska göra att strålen känns "fylligare och vattnet mjukare och det känns skönare att duscha". Jag har mina misstankar jag, och eftersom jag redan nu har det perfekta duschmunstycket och jag starkt betvivlar att det kan bli ett dugg skönare att duscha, och absolut inte att det i så fall skulle bero på "mjukare" vatten, så ser jag två möjligheter här. Antingen handlar det om så kallade snålspolande duschmunstycken, vilket väl aldrig har lett till nöjdare hyresgäster och skönare duschar, såvitt jag förstår. Eller så har de rätt (jag ska inte vara tjurigare än att jag är öppen för möjligheten), och det kan faktiskt bli skönare att duscha. I vilket fall som helst borde väl resultatet vara att hyresgästerna börjar duscha längre? Miljötänkande, my ass!

Sedan var det lite annat svammel om att diskmedel och tvål skulle löddra bättre (okej, det tror jag inte heller förrän jag ser det) och att det skulle imma mindre i badrummet (när vi duschar längre, allvarligt?).

Bäst var dock den sista punkten. Det ska monteras kransil med kulled vid diskhon, så att man kan roa sig med att spola vatten åt alla håll i lägenheten (i mitt fall). Vilken standardhöjning! Det kan säkert motivera en extra hyresökning på 5 % nästa år, eller?


Omedelbar uppdatering: När jag googlade på "kransil" hittade jag en annan bloggare som tycktes dela min mening i frågan. Dessutom var hon från Falun. Roligt, hyresvärdarna skickar uppenbarligen ut standardinformationsblad om den här typen av åtgärder i bostäder.

Bilder från examenshögtiden (uppdaterat)

Nu har jag hittat bilderna från min examenshögtid (som jag skrev om här). De finns i GU:s bildarkiv. Välj "Evenemang/Populärvetenskap" och sedan "Examen Humfak 2009". Ser ni mig då inte genast är det bara att ge upp. Alternativt får ni komma till mig och titta på det urval av bilderna som jag själv har laddat ned.

Uppdatering: Jag testar att ändra länken till bildarkivet lite. Annars, med något mer klickande, kan man ta sig dit om man i registret väljer "bildarkiv". Meddela mig gärna hur det går att hitta, och om mina länkar fortfarande är knasiga.

Saker man kan behöva veta

Det behöver inte alls vara något negativt att ge sig ut och åka kollektivt precis i eftermiddagsrusningen, åtminstone inte om man åker sträckor där det inte är köer och sådant tjafs. För under de timmarna är det tätare mellan turerna och om man bara har lite koll på hur saker funkar kan resan bli av det allra smidigaste slaget.

Bussen jag brukar åka med går då exempelvis var femte minut enligt tidtabellen. I praktiken tror jag att det oftare är växelvis 1-3 och 7-9 minuters väntan på nästa buss, medan det snarast känns som om bussarna går var tredje minut. Ja, jag misstänker verkligen ibland att det är fler bussar i omlopp än vad Västtrafik låtsas om. Varför de nu inte vill ta på sig äran för det begriper jag inte, men bra är det ju när det känns så. (Andra gånger är jag så förbaskad på busseländena som inte går när de ska att jag håller på att få hjärtinfarkt, men det hör inte hit.)

Hur som helst, ju mer man vet om hur det funkar, desto bättre lyckas man med sitt resande, speciellt om man har begåvats med så exceptionellt dålig tajming som jag har. Som tur är börjar jag också lära mig en del nu. Så när jag idag på eftermiddagen stod med mina tunga matkassar och bussen jag väntat på kom och visade sig vara knökfull valde jag att ta det lugnt. Medan folk klev på väntade jag ut monitorn som bläddrade fram alla avgångar från hållplatsen, och fick till min glädje se att jag hade anat rätt. Nästa buss var inte mer än en minuts extra väntan bort.

Det var ett lätt val att ta den chansen. Med största sannolikhet skulle det vara betydligt mindre folk på den buss som körde strax bakom den första, och skulle så inte vara fallet hade jag inget att förlora. Tja, inte mer än en minut i alla fall, men det var jag beredd att satsa.

Jag hade rätt förstås. Den andra bussen var nästan tom, vilket också medförde att det inte fanns folk till att kliva av på alla hållplatser, så ungefär halvvägs hem körde vi om den framförvarande bussen. Turligt nog skulle ingen varken kliva på eller av på de återstående hållplatserna innan jag var framme heller, så det gick väldigt snabbt och lätt. Och jag kom, mycket nöjd med mitt val, fram ett par minuter före den buss jag hade låtit åka ifrån mig.

Har ju ändå vanan inne

Visst, sure, jag är lättövertalad ibland. Den här gången räckte det med lite lätt uppmuntran. Därför påbörjar jag nu en ny omgång av locksamlandet. Och hängiven som jag är grävde jag till och med upp några slängda lock ur kökssoporna, så jag är redan igång på allvar igen!

Färdigsamlat

Jag har skickat in min locksamling nu. Jag tycker själv att jag har samlat väldigt snabbt och duktigt, och inte en enda gång har jag råkat slänga ett lock som skulle sparas. Däremot kändes det underligt att nu få öppna en burk utan att spara locket. Bara slänga, vilket slöseri! Det slår mig att jag säkert skulle hinna samla ihop till ett spel till, men det bryr jag mig inte om. Nu handlar det bara om att se vad allt det här locksparandet kommer att leda till.

Ute i hösten

Morgonens regn har plötsligt tjocknat till och jag ser snö för första gången sedan i våras*. Men det var ändå lite förväntat, så igår passade jag på att gå ut i höstsolen och njuta av ljuset och färgerna en stund.







*Okej, det där var ju faktiskt nästan lögn, inser jag. Men "vanlig" snö då - i Sverige!

Jag städar inte idag

Alltså, det är inte alls för att det är fredag som jag hade tänkt städa idag, utan bara för att jag tyckte att det behövdes och att jag skulle råka ha tid nu. Dessutom skulle det passa bra för att vädret är ruggigt och jag gärna stannar inne men ändå vill få röra lite på mig.

Men dammsugaren är bortrest och händerna svider, så jag blir faktiskt nästan tvungen att låta bli. Och det är egentligen skitbra. Jag ska prioritera annat, om det så blir pluggande eller mys och nöjen.

Förresten sammanfaller det med en diskussion jag har följt i vissa bloggkretsar i ett par dagar. Så det kan också vara lite för att markera för mig själv att jag fattar som jag låter bli att städa idag, såväl bokstavligt som i mer överförd betydelse, både hemma och på andra ställen.

Läsa mer, lära mer

Så var det redan dags att välja och söka kurser till nästa termin igen. Även denna gång väntade jag till sista minuten med att ta itu med det där, fast nu satt jag inte de sista timmarna av anmälningstiden och bläddrade i katalogen i alla fall.

Det var egentligen ganska snabbt avklarat. Visserligen finns det så vansinnigt många intressanta kurser jag skulle kunna tänka mig att läsa, men jag har inte tid. Eller tid och tid, det har jag väl, men jag har ju tänkt bli färdig med mina studier snart också. Därför måste jag tyvärr prioritera obligatoriska kurser och kommer inte att få plats med så mycket mer.

Det känns lite trist att ha kvar tvång och sådant som man kanske inte är som mest intresserad av till slutet av utbildningen, men jag har åtminstone börjat förstå och uppskatta det nya studiesystemet nu. Det är nämligen stor skillnad mellan att läsa på grundnivå och på avancerad nivå, vilket jag har börjat få lite erfarenhet av nu. Förutom att det är skönt att fördjupa sig mer i något och inte bara ta grundkurser hela tiden, så upplever jag att man som student tas betydligt mycket mer på allvar på avancerad nivå. Så ska det väl i och för sig vara, för nog ska man kunna förväntas veta en del när man kommer hit, så att lärarna kan börja lägga språk och resonemang på en högre nivå.

Men det är inte bara det, för trots att vi är få studenter på de här kurserna får vi de bästa lärarna och erbjuds möjligheter och erfarenheter jag aldrig har varit i närheten av under mina tidigare studier. Som om inte det vore nog så har jag knappt behövt köpa någon kurslitteratur alls de senaste terminerna, vilket förstås är bra när man har ätit upp sitt studiemedel. Och ska det vara på det viset kan man ju gott läsa några kurser till. Det är liksom svårt att lägga av när man väl har kommit igång.

Det mystiska vattentornet

Det finns många vattentorn i Göteborg, många olika och många på ett eller annat sätt speciella och intressanta, oavsett om de är konstnärliga, sagolika, ombyggda till studentbostäder eller vad det nu må vara. Från mitt hus har man utsikt mot ett antal av dem. Det finns dock ett som ser ut att ligga ganska nära mitt hem och som man kan se från alla möjliga håll när man är ute och går i området, men som jag efter ett halvårs promenerande i omgivningen ändå inte har råkat springa på. Jag har därför kommit att betrakta detta vattentorn som magiskt och hemlighetsfullt.

Igår när jag var ute och tog en stärkande promenad på höstdoftande skogsstigar i närheten kom jag så på att jag åtminstone borde göra ett försök att leta efter det där vattentornet. Om man nu inte hittar det när man går omkring i kvarteren måste det ju ligga i skogen. Ja, om det nu inte verkligen är magiskt och inte går att komma till alls förstås. Men helt förlorad i min sagovärld är jag ändå inte, så det händer att jag tänker smått förnuftigt också.

Någon karta hade jag inte med mig och därför visste jag egentligen knappt ens åt vilket håll jag borde satsa på att gå, så jag valde helt enkelt stigar lite på måfå, med den enda regeln att jag inte skulle ha gått på dem tidigare. Och det gav resultat. Efter bara några minuters strövande lyfte jag blicken och där var det ju!



Höjden som vattentornet låg på var mindre än väntat och lätt att ta sig upp på, men tornet var omgärdat av ett högt brunt plank. Att det knappt ens syntes något klotter här fick mig att tänka att det här verkligen måste vara ett hemligt ställe, även om det nu ändå inte var övernaturligt. Jag följde planket runt tornet och på motsatta sidan fanns en öppning.

Det visade sig att "planket" i själva verket var ett garage, att helt vanliga människor parkerade sina bilar där, att det fanns en bilväg upp till tornet och att det inte alls låg så långt från bebyggelsen om man tog den asfalterade vägen ner från kullen.

Så var det mysteriet effektivt avlivat. Men det är alltid lika roligt att upptäcka nya platser, så jag var ändå nöjd när jag promenerade hemåt igen.

Fröken Valfinger

Det är kanske dags att börja välja produkter efter förpackning i stället för efter innehåll. Att tappa en nästan full deo i glasflaska på badrumsgolvet när man står där barfota är nog ingen hit i alla fall, kom jag på igår.

För övrigt har jag varit förvånad över hur sällan jag faktiskt slår sönder saker, med tanke på hur klumpig jag är, men på sistone tycks det som om jag har börjat ta igen det där litegrann. Och jag blir lika sur på mig själv varje gång, hur värdelös och lätt ersatt grej det än handlar om.

Kulturnatta blir shoppingorgie

Äsch, ta nu inte så hårt på rubriken. Jag har inte förshoppat mig, även om kommersen måhända fick gå ut över kulturutövandet en aning under Kulturnatta i fredags kväll.

Att jag alls var på Emmaus så snart igen berodde på att jag äntligen ville ta en chans att höra The Sunday Loud Music Club, när de spelade där på kvällen. Jag hade dock stämt möte med Mario dessförinnan, så vi var där redan när butiken öppnade för kvällen en stund före underhållningens början. Och hans avsikter var något olika mina, insåg jag snart. För när han hade arbetat sig igenom herravdelningens hyllor och jag tassat omkring och lojt småtittat på sådant som på sin höjd var lustigt men inget jag skulle fundera över att ha själv, drog han med mig till ställningarna med kulturtantskläderna och tyckte att jag åtminstone borde spana efter någon partytopp till lördagens spritfest.

Jag var skeptisk, men lät mig motvilligt vallas runt bland de fullproppade klädställningarna. Jag behövde visserligen minst ett par byxor till, och dessutom tyckte jag att det saknades någon trevlig höstkjol i min garderob, så jag började så smått titta lite mer ingående på plaggen omkring mig.

Så hängde den plötsligt framför mig: en grön manchesterkavaj! Jag vet inte hur länge jag har drömt om en egen manchesterkavaj, och det där med grönt är något jag nästan har börjat driva med mig själv för att jag dras så till. När så detta plagg uppenbarade sig för mig vände därför allt, då kavajen till råga på allt var i min storlek (åtminstone med skapligt god passform) och såg väldigt lite använd ut.

En sådan möjlighet måste givetvis tas tillvara. Och min inställning att det vore osannolikt att jag hittade något jag gillade och som också passade försvann spårlöst och ersattes av den mindre logiska tanken att fanns det ett perfekt plagg borde det finnas flera. Så jag letade vidare, nu med betydligt högre förväntningar, medan Mario höll sig i närheten som det perfekta shoppingstödet, tittade med mig, hade idéer, stod utanför provhytten och gav råd och hjälpte mig att resonera mig fram till de avgörande besluten.

Förutom kavajen blev det till slut inte bara en utan faktiskt två trevliga och kulturtantiga höstkjolar, en rutig i något åt grönbrunrosaorange och en i brun manchester (mmm, manchester, vilken höst det kommer att bli!), samt två toppar, en som kändes för kort men som på alla andra sätt var väldigt trevlig och en som var given för att den var en äkta Hello Kitty-topp som såg helt ny och oanvänd ut.

Redan på andra försöket lärde jag mig alltså att handla begagnade kläder, även om det krävdes målmedveten styrning från min shoppinghandledare. Så Kulturnatta blev alltså inte riktigt som jag hade väntat mig, men ojoj, så nöjd jag var med både kvällen och mina inköp! Den partytopp jag var mest osäker på om jag skulle få användning för (den korta men klämmiga) hade jag sedan på mig redan på festen igår. Jag kom snart på att toppen, trots att den är rätt olik mina andra kläder, matchade lite av varje som jag redan hade. Ibland inser man det inte förrän man tar hem ett plagg och presenterar det för den övriga garderoben, lika väl som det förstås kan bli precis tvärtom.

Jag missade nu ändå inte helt det jag kommit dit för heller. Jag hann hälsa lite snabbt på Översättarhelena som var med och spelade, och så kunde jag njuta av musiken både på avstånd från provhytten (den hördes till min glädje bra genom allt kulturtantsshoppingpladder) och mot slutet av spelningen mer aktivt från närmare håll. Det blev en liten vända i omgivningarna kring Linnégatan sedan också, vi beblandade oss med glada människor på långgatorna och Järntorget och det kändes som det alltför snart var dags att slita sig från mina gamla kära kvarter för att åka hem igen. Men som Kulturnattafirande dög det hela mer än väl för mig.

Plus en låda

Jag har inte haft några postpaket att hämta ut sedan jag flyttade, till stor del beroende på att jag inte behövt köpa någon kurslitteratur på ett tag, så inte förrän idag fick jag en anledning att leta reda på mitt närmaste paketutlämningsställe.

Det låg i ett väldigt hemligt rum bakom charkuterierna i en också ganska osynlig kvartersbutik, men när jag väl hittat rätt överraskades jag av att "Posten" hade fått en ganska rymlig lokal på detta ställe och att den faktiskt också var bemannad. Inget ringande i klockor och väntande behövdes.

Tjejen som skulle lämna ut mitt paket fick dock leta ännu längre efter detta än vad jag hade behövt göra för att hitta själva rummet. Hon frågade om jag visste vem avsändaren var. Jag upplyste henne om det och tillade att det nog var ett litet paket eftersom det bara skulle innehålla en bok.

Så hittade hon till slut paketet, som hade hamnat på fel hylla. Men huvudanledningen till att det var så svårt att hitta visade sig vara att det var enormt. Fast det var fortfarande lätt och innehöll bara en bok. Himla smart tänkt av avsändarföretaget.

Nåja, jag fick i alla fall se ännu en av alla de små kvartersbutiker som finns inom promenadavstånd från mig. Och inte minst fick jag ju en stor kartong.

Diplomerad kandidat

Orsaken till de tunna strumporna i fredags var en examenshögtid. Närmare bestämt min examenshögtid.

Ingen omkring mig har väl riktigt tagit min examen på allvar, och knappt jag själv heller för den delen, eftersom den kom så oförhappandes mitt i ingenting. Så den här examenshögtiden har nog de flesta viftat bort med ett "men du ska ju ändå ta examen på riktigt nästa år!" ungefär.

Visst, så kan det mycket väl vara, men man ska aldrig ta något för givet. Dessutom, med det nya studiesystemet är det helt normalt att ta examen flera gånger på raken så där. Så när jag nu fick chansen att fira min examen tackade jag naturligtvis ja.

Det var tydligen första gången en examenshögtid av det här slaget hölls på Humanistiska fakulteten på GU, så det rådde osäkerhet om lite av varje. Själv var jag i förväg lite skeptisk till idén att hålla högtiden på kontorstid, vilket förstås är praktiskt för universitetspersonalen, men desto krångligare för examinanderna och deras gäster som oftast har andra sysslor att sköta då. Jag fick nu i alla fall sällskap av Mario och hade därmed inget att klaga på.

Sedan var det egentligen bara spännande och intressant att se hur det hela skulle avlöpa. Vi hade fått mycket ingående information i förväg, med tider, platser, kartor över hur vi skulle sitta, stå och gå och utförliga instruktioner om hur vi skulle förflytta oss i olika grupper och vid olika tillfällen under ceremonins gång. Det var som ett sista stort examensprov. Men det gick alldeles utmärkt. Humanister (åtminstone de som tar sig fram till en examen) är tydligen väldigt bra på att följa instruktioner, för det program som hade beräknats ta två timmar tog nu bara lite drygt en timme, delvis tack vare det perfekt tajmade gåendet hit och dit.

Det hela var riktigt trevligt. Den lite taffliga hanteringen av ljudtekniken var mest charmig, musikunderhållningen höll sig på rätt nivå, talen var lagom långa och bra, det delades ut diplom och pins och det applåderades åt precis allting. Anna Mannheimer var där och höll gratulationstal och berättade mycket underhållande och träffande för alla om exakt när man har nytta av att ha pluggat svenska på universitetet. Och så blev det mer gående i procession, fotande och på detta sedan champagne och mingel tillsammans med gästerna.

Och inte frös jag ihjäl i mina tunna finkläder. Snarare tvärtom. Vädret var perfekt och solen har inte värmt så mycket på länge. Så ja, det blev en riktigt bra examenshögtid på alla möjliga sätt när allt kom omkring. Om det sedan visar sig att den blir min enda så har jag ändå fått allt man kan begära av en sådan.

Ett minne från Göteborgs universitiet, där jag inte alls har tillbringat en särskilt stor del av min studietid, och som jag inte alls lämnar härmed. Men ändå, gulliga sovenirer är sällan fel.

Bilder från högtiden påstås ska komma upp på nätet, jag vet inte när och inte exakt var, men hittar jag dem kommer en länk sedan. I så fall kan ni då själva få se hur intressant det kan bli när folk ska tolka uttrycket "vanliga finkläder".

Dåliga kombinationer

1. Tunna, tunna strumpor och vassa, vassa fingrar.
2. Tunna, tunna strumpor och kallt, kallt ute.

Det är irriterande, men det stoppar en ändå inte. Galenskap.

Ingen köpepizza här inte

Om det står "ej reklam" på postlådan gäller det givetvis även pizzerior. Jag blir väl inte mer intresserad av att handla hos någon som inte respekterar min vilja heller!

Fast strösslar reklamblad omkring sig gör väl i och för sig nästan alla pizzerior, så jag antar att om jag någon gång vill köpa pizza får jag, om jag ska vara principfast, helt enkelt ge mig iväg tillräckligt långt bort för att hitta en pizzeria som inte har brytt sig om att skicka ut någon med skräp ända hem till mig.