måndag 5 oktober 2009

Diplomerad kandidat

Orsaken till de tunna strumporna i fredags var en examenshögtid. Närmare bestämt min examenshögtid.

Ingen omkring mig har väl riktigt tagit min examen på allvar, och knappt jag själv heller för den delen, eftersom den kom så oförhappandes mitt i ingenting. Så den här examenshögtiden har nog de flesta viftat bort med ett "men du ska ju ändå ta examen på riktigt nästa år!" ungefär.

Visst, så kan det mycket väl vara, men man ska aldrig ta något för givet. Dessutom, med det nya studiesystemet är det helt normalt att ta examen flera gånger på raken så där. Så när jag nu fick chansen att fira min examen tackade jag naturligtvis ja.

Det var tydligen första gången en examenshögtid av det här slaget hölls på Humanistiska fakulteten på GU, så det rådde osäkerhet om lite av varje. Själv var jag i förväg lite skeptisk till idén att hålla högtiden på kontorstid, vilket förstås är praktiskt för universitetspersonalen, men desto krångligare för examinanderna och deras gäster som oftast har andra sysslor att sköta då. Jag fick nu i alla fall sällskap av Mario och hade därmed inget att klaga på.

Sedan var det egentligen bara spännande och intressant att se hur det hela skulle avlöpa. Vi hade fått mycket ingående information i förväg, med tider, platser, kartor över hur vi skulle sitta, stå och gå och utförliga instruktioner om hur vi skulle förflytta oss i olika grupper och vid olika tillfällen under ceremonins gång. Det var som ett sista stort examensprov. Men det gick alldeles utmärkt. Humanister (åtminstone de som tar sig fram till en examen) är tydligen väldigt bra på att följa instruktioner, för det program som hade beräknats ta två timmar tog nu bara lite drygt en timme, delvis tack vare det perfekt tajmade gåendet hit och dit.

Det hela var riktigt trevligt. Den lite taffliga hanteringen av ljudtekniken var mest charmig, musikunderhållningen höll sig på rätt nivå, talen var lagom långa och bra, det delades ut diplom och pins och det applåderades åt precis allting. Anna Mannheimer var där och höll gratulationstal och berättade mycket underhållande och träffande för alla om exakt när man har nytta av att ha pluggat svenska på universitetet. Och så blev det mer gående i procession, fotande och på detta sedan champagne och mingel tillsammans med gästerna.

Och inte frös jag ihjäl i mina tunna finkläder. Snarare tvärtom. Vädret var perfekt och solen har inte värmt så mycket på länge. Så ja, det blev en riktigt bra examenshögtid på alla möjliga sätt när allt kom omkring. Om det sedan visar sig att den blir min enda så har jag ändå fått allt man kan begära av en sådan.

Ett minne från Göteborgs universitiet, där jag inte alls har tillbringat en särskilt stor del av min studietid, och som jag inte alls lämnar härmed. Men ändå, gulliga sovenirer är sällan fel.

Bilder från högtiden påstås ska komma upp på nätet, jag vet inte när och inte exakt var, men hittar jag dem kommer en länk sedan. I så fall kan ni då själva få se hur intressant det kan bli när folk ska tolka uttrycket "vanliga finkläder".