onsdag 30 september 2009

Så kallad motivation

Den här veckan har börjat lite upp och ner, men i ärlighetens namn mest ner. En massa saker gnager och tynger och en sådan där känsla av att precis allt behöver åtgärdas, helst nyss, rinner omkring i kroppen. Men i och med detta "upp och ner" kastas jag lätt mellan å ena sidan en lust att bara lägga mig ner och bryta ihop och å andra sidan en enorm vilja att ta itu med alltsammans, visa för mig själv och alla andra att jag kan och att det bara är att göra.

Och det behövs så lite för att åstadkomma de där tvära kasten när jag är inne i en sådan här period. Det kan räcka med ett VG på en inlämningsuppgift och ett av dessa ovanliga små samtal med någon som vågar ha en åsikt om vilka val jag ska göra och som driver på med milda men bestämda puffar i rätt riktning.

Så då kliver jag på spårvagnen med den där gränslösa motivationen som nästan bara infinner sig just på hemväg från något inspirerande möte, och som så försmädligt ofta också kommer när det inte går att fånga den omedelbart. Måste ju hem först. Äta lite. Jaha, tomt i kylen, okej, men bara handla lite också. Sedan! Normalt brukar det sedan vara kväll eller dyka upp saker jag inte kan påverka och nästa dag är den retfulla motivationen borta igen. För då väntar nya prövningar.

Men idag är jag envis som en katt som vill bli insläppt en regnig natt. Jag äter fort som sjutton, springer ner till affären innan jag hinner dåsa till, skyndar, skyndar! För den här gången ska jag helt enkelt hinna åtminstone börja med en av alla triljoner saker jag har lust att fixa innan något annat kommer emellan. Och jag ska nu definitivt inte utmana ödet genom att dröja en sekund längre än nödvändigt vid bloggen!