Luspank och nedlusad

Jag ligger några dagar efter med det jag nu tänker skriva om, och de flesta i min närhet har redan fått höra mig dra alla detaljer. Ja, jag är själv rätt trött på att redogöra för allt, men det är ju så att jag inte blir klar med saker förrän jag har fått skriva dem ur mig, så nu när jag sitter hemma hos Mario och väntar på att min extra tvätt ska bli klar kanske jag äntligen kan få tillräckligt med tid för att komma igång.

Var började det nu? Jo, just det, det var för knappt två veckor sedan som jag plötsligt fick en massa kliande utslag vid armbågarna och handlederna. Efter någon dag hade jag utslag även på resten av armarna, händerna, några enstaka på benen och en del vid fotlederna. Utslagen såg olika ut, men liknade väldigt mycket den reaktion jag brukar få av knott-, mygg- och bromsbett. Därför kollade jag upp lite om vägglöss och loppor, men det verkade så osannolikt att jag var tvungen att leta efter andra förklaringar. Jag är ju inte bara känslig mot insekter, utan lite sådär allmänt allergisk av mig, så jag försökte hitta något jag gjort annorlunda än vanligt, något som möjligen skulle kunna leda till en sådan reaktion. Men det fanns ingenting att ens misstänka.

Så åkte jag till Falun i fyra dagar och hann lagom börja bli bättre tills jag skulle åka hem igen. Det slutade snabbt komma nya utslag, och till sist slutade även de jag hade att klia. Men så kom jag alltså hem, sov hemma en natt, och morgonen efter det upptäckte jag åter ett par nya utslag.

Jag bytte lakan, och när jag bäddat och drog ut en av sänglådorna för att ta fram soffkuddarna låg svaret där på locket framför mig. Trots att jag aldrig sett någon förut visste jag direkt vad jag skulle bildgoogla på, och visst hade jag rätt: det var en vägglus.

Därefter tillbringade jag en god stund på hyresvärdens områdeskontor. De tog mig genast på allvar, även om de var precis lika övertygade om att jag själv hade dragit hem krypen som jag var oförstående till denna teori. Om de kände mig skulle de också vara förvånade, tänkte jag, medan jag för femte gången försäkrade att jag inte hade varit utomlands, köpt begagnade möbler eller andra riskabla tingestar eller haft suspekt besök på sistone.

Jag förklarade hur otroligt dåligt jag mådde av betten och oron, och sa direkt att jag inte tänkte sova där mer fram till flytten. Men joho, det måste jag, fick jag då veta, för om ingen sover i rummet kommer saneringen inte att fungera, och om rummet inte blir sanerat kan de inte hyra ut det till någon annan efter mig.

Detta innebär ju faktiskt i praktiken att de kräver av mig att jobba gratis åt dem. För någon hyresnedsättning kunde det tydligen inte bli tal om. Det första argumentet var att saneringen skulle bli fixad så snabbt att det hann bli klart innan jag skulle flytta (vilket inte på något vis minskar obehaget för mig, väl?), och det andra att "det ju oftast är man själv som drar hem det". Tack för den!

Så även om det skulle vara någon granne som har sett till att min säng, som i stort sett är den enda möbel jag äger, nu är en vägglushärd och måste frysas (dock inte kasseras, som kontorspersonalen felaktigt sa till mig), är det jag som får betala. Jag får betala i form av fysisk och psykisk skada (jag uthärdar måttlig klåda betydligt sämre än måttlig smärta, och stressen blir enorm), sömnbrist, koncentrationssvårigheter och en massa extra arbete och oväntade utgifter som jag då rakt inte har råd med. Dessutom gör allt detta att jag har fått lägga nästan hela veckan så här långt på att sköta administrationen kring saneringen, förbereda inför densamma, tvätta och prata i telefon. Några pengar, att till exempel betala den där hyran med, hinner jag alltså inte tjäna. Och det jag skulle trösta mig med var att jag nu inte behöver våttorka golvlisterna när jag flyttar, eftersom giftet som sprejats där ska sitta i minst sex veckor. Ja, hurra då.

Jag kan inte klaga på den hjälp jag fick med att ordna sanering, för det fanns tydligen avtal om att sådant skulle göras inom två dagar. Och redan igår, dagen efter anmälan, ringde en skadedjursutrotare och sa att han skulle komma om en halvtimme. Jag var då mitt uppe i en stortvätt, vilket ledde till att jag senare stod med fyra maskiner ren tvätt som jag inte kunde komma in i bostaden med på ett par timmar, men det får bli en parentes i sammanhanget.

Killen som kom och sanerade var trevlig, hjälpsam, visade mig lusfynd under sängen och svarade på alla mina frågor. Han var sansad och lugnade mig samtidigt som han verkade mycket kompetent, så beträffande vägglössen känns det betydligt bättre nu. Visserligen vet jag att det långt ifrån är någon garanti att krypen försvinner efter en sanering, och jag har redan bokat tid för återbesök om tre veckor, men det fanns trots allt en del tecken som tydde på att väggluskolonin inte hade hunnit bli så stor och sprida ut sig i rummet. Fast jag är förstås fortfarande rädd för att få med mig skiten till den nya lägenheten. Det vore verkligen eländes elände.

Det som stör mig med hyresvärdens bemötande är att de anställda där alltid är så korrekta och trevliga, men trots det har en otrevlig ton någonstans därunder. Jag är inte en kund, utan bara en sådan där besvärlig hyresgäst som kommer och ställer till problem för dem. De hjälper mig med sådant som påverkar deras egen fastighet, men utöver det verkar det inte finnas minsta utrymme för att bjuda på något extra för att ge mig en positiv överraskning eller en känsla av uppskattning för att jag betalar min hyra varje månad och omedelbart anmäler sådant som kan skada bostaden. Så var det även när jag blev bestulen av min förrådsgranne. "Inte vårt ansvar", "förrådet ska ses som en bonus", samt ett telefonnummer till en tidigare granne var allt jag fick den gången.

Tja, något sådant som goodwill behöver väl ingen hyresvärd så länge det råder bostadsbrist. Studentlägenheter kommer alltid att bli uthyrda, oavsett vad jag skulle kunna berätta för världen. Jag tänker mig att det skulle vara så lätt för dem att erbjuda mig åtminstone flyttstädning, när jag nu ägnar dagarna och min hälsa åt att rädda deras fastighet (och mitt bohag, men det är ju bara en bieffekt), men varför skulle de? (Åh, jag vet alltför väl hur företag "bör" tänka, men även hur jag själv som företagare vill tänka, eftersom jag också vet hur det är att vara kund.)

Snart måste jag hem och ligga i sängen som lockbete för vägglössen hela natten, och det är mer frestande än någonsin att sitta uppe till gryningen. Sängen är inte det minsta lockande. Men jag måste ju försöka, om det här någon gång ska få ett slut.

Min vän restidsgarantin och jag

Upp tidigt och åka tåg i morgonrusningen. Ingen rusning. Hur lugnt som helst. (Förutom alla som hostar, hostar, hostar, hostar!) Komma till Örebro med en timmes planerad väntan på nästa tåg. Mötas av moster. Sitta och vänta bland stationstomtarna och vanliga resenärer. Vänta lite till, äta frukost, småprata, vänta.

Vid 10:45 ändras den beräknade avgångstiden från 11:10 till 11:14. (Mitt resonemang: Eftersom det bara lagts på enstaka minuter, inte ens hela femminutare, blir det nog inte värre än så.)

Några minuter senare: 11:20.

Så 11:30, 11:40, 11:55. (Jag antar att ni känner igen situationen.)

Vid 11:35 ett trendbrott. Den beräknade avgångstiden ändras bakåt till 11:45, samtidigt som ett tillägg om att tåget är inställt dyker upp intill klockslaget på skärmen och en standardröst ropar ut "tåget är inställt".

Alla berörda rusar in i resebutiken, tar kölappar och trampar otåligt framför disken. Bakom densamma sitter en korrekt men förvirrad man som inte heller fattar något, men som ringer Trafikverket och därefter högt meddelar att tåget inte är inställt.

Alla tittar på monitorn ovanför dörren. Beräknad avgångstid: 11:38. (Klockan är nu 11:36.) Alla som vid det här laget håller på att frysa ihjäl och längta sig galna efter tåget mot Göteborg kastar sig ut på perrongen. Tittar på skärmen. Beräknad avgångstid: 12:15.

WTF!?

Alla börjar nu bli bästisar med varandra och dela sina innersta tankar och planer angående denna resa. Väntar ute ytterligare ett par minuter. Släpar sig själva och bagaget in i vänthallen igen.

Sitter och tittar mot monitorn. 12:15, 12:15, 12:15, 12:25, 12:35, 12:35, 12:35.

Alla tittar undrande på varandra. Ska vi våga tro på det här nu?

12:40.

Såg ni?! Bara fem minuters tillägg! (Tänk vad lätt det är att bli glad när man är så trött, frusen, less och irriterad.)

12:40.

Dags att gå ut igen. Bara ifall att alltså. För ingen tror ju egentligen ...

Alla står och trycker som får mot en vindskyddande liten vägg. Och skrattar uppgivet åt varandras utbrott gentemot (det bristande) informationssystemet.

12:45.

Äsch!

12:48.

Nu närmar det sig ändå. Utrop. Tåget kommer faktiskt. Hejdå och skjuts in i vagnarna.

(Där jag sitter blir det efter bara ett par minuter översvämning i ett handfat på toaletten en bit bort, vattnet strömmar över hela mittgången, och inte förrän efter Hallsberg kommer en tågvärd som fixar läckan, förklarar förseningen, bjuder frusna resenärer på varm dryck och tar reda på vart alla ska. Hon lyckas hålla humöret uppe och när vi kliver av i Göteborg är även hon bästis med halva gänget.)

Jag fick tyvärr veta för sent att jag hade kunnat få en matkupong innan tåget kom. Jag fick endast ryktesvägen höra varför tåget försenades så och i två omgångar. Och när det är så spelar det ingen roll att SJ har en handfull anställda som är toppenbra på att twittra. Vi vill ha information på vår station! Vi har ju inte ens något annat att roa oss med medan vi väntar (och väntar och väntar). Men att jag kan fortsätta "återvinna" delar av mina resor vid nästa tillfälle får för ögonblicket duga som tröst, och ansökan om ersättning är redan inskickad.

Å, vad skönt det ändå är att vara hemma!

Tre tonårskillar på tåget, klockan nio på morgonen

De talar om tv-spel och dylikt.

Kille 1: Har du kollat det där som kommer efter slutet?
Kille 2: Nej. Jag bara trycker bort sånt.
Kille 1: Fan, jag bölade utav bara helvete.
Kille 3: Du grät ju till [filmtitel?] också.

[---]

Kille 1: Jag är hungrig.
Kille 2: Men varför äter du inte frukost för?
Kille 1: Jag tänkte äta hallonpaj ... men jag orkade inte.
Kille 2 + kille 3: ...
Kille 1: Amäh, då måste jag ju gå ända till kylskåpet.
Kille 3: Ja, det vore ju jobbigt.
Kille 1: Det är för tidigt. Jag kan inte äta då. Mår för illa.
Kille 2: Men idag har vi ju sovmorgon, då hinner du ju äta frukost.
Kille 3: Du kan ju äta klockan åtta. Eller ännu senare.
Kille 1: Näe.
Kille 2: När det är lov sover jag också till åtta ...
Kille 1: Åtta?! När det är lov sover jag alltid minst till elva.
Kille 3: Jag tycker att det är så drygt när det är lov och man ska vara med kompisar. Man ringer den ena efter den andra och ingen svarar. [Killnamn] sover jämt till två. Sen är han uppe hela natten, typ till fyra, och så sover han till två. Då missar han ju hela förmiddan!

Man tror ju att det är dolda kameran eller något! En som erkänner att han gråter till tv-spel och två som redan beter sig som vilka föräldrar som helst! Nu blev jag tantigt rörd.

Bränna anka

I samlingarna fanns också ett värmeljus i den bisarra formen av en anka. Vi kände oss tvungna att undersöka vad som skulle hända när man satte eld på det.

Saker man hittar i lådor

Om man inte har varit mer än lagom övernitisk med att rensa ut bland gamla grejer på vinden kan man hitta en del roliga saker. Det mesta som syns nedan har varit i min ägo sedan åren kring 1990.

En liten behändig och stöttålig adressbok, som vid ett tryck på knappen fälls upp för att visa sidorna med de bokstäver man ställt pilen att peka på.

Tre dekorativa sockerbitar i en plastask.

En liten plasthöna (med tappad fot) som flaxar och värper sockerkulor när man trycker hennes fötter mot underlaget. Som bonusinformation kan jag avslöja att jag med stor sannolikhet har haft minst en av godiskulorna i munnen. Man vill ju både äta kakan och ha den kvar, eller hur?

Något slags stickade mumintroll, som jag tydligen maniskt tillverkade under någon kreativ period.

En pytteliten hemgjord docka i en valnötsskalssäng. Här har nog mamma bidragit med expertis och pyssliga fingrar, så det går inte enbart att skylla på kreativa Flinnperioder.

En någorlunda skalenlig kaninbur till de små glaskaninerna. Både buren och huset har öppningsbart tak, och inne i huset är det bäddat med tidningspapper, spån och kaninpäls. (Behöver jag nämna att i princip alla mina tolv miljoner leksaksfigurer av olika slag fick egna bostäder, inklusive mysiga sovplatser?)

En liten VM-shop, inspirerad av alla de souvenirer som såldes i Falun i samband med skid-VM 1993. Butiken är lagom stor för att maskoten Bubo i nyckelringsstorlek ska kunna arbeta bakom disken.

Tulpaner

Mmm!

Hur vi beter oss på världscupskidtävlingar

Det börjar bli tradition att längdvärldscupen avslutas i Falun under en helg i slutet av mars. Och att gå på årliga skidtävlingar på Lugnet är överhuvudtaget en stor tradition för mig som är uppvuxen i stan. Här arrangerades också skid-VM 1954, 1974 och 1993. Och lägg nu på minnet att 2015 är det dags igen. Det kommer att bli något alldeles extra!

Men redan idag var det en sådan där perfekt skiddag på Lugnet, vilket gör att jag inte vill vara någon annanstans just då. Här kommer ett sammandrag av hur vi, det vill säga (oftast) mamma och jag, normalt firar denna stämningsfulla högtid tillsammans med tusentals andra skidintresserade.

Det är alltså hit vi beger oss: till riksskidstadion. Idag var det mycket svårt att ta sig in, för biljettförsäljningen hade inte anpassats till den enorma publiktillströmningen. De som hade hundralappar med sig kom in snabbare och billigare än andra, och många höll på att missa damloppets start (vilken kan ses på denna bild), men bortsett från denna något mindre lyckade inledning på dagen var allt precis som det ska vara.

Att se skidtävlingar live skiljer sig numera inte mycket från att se dem på tv, om man vill ha det så.

Det man får på plats är dock en stämning som bara kan upplevas i verkligheten!

Under loppet kan det bli rejält med motion även för oss åskådare, som oftast försöker hinna se åkarna från så många ställen som möjligt: nere i hästskon, på storbildsskärmarna, på Vallen och här på nära håll uppe i Mördarbacken.

Mellan varje varvning kastar sig delar av publiken i Mördarbacken ner för att hinna se åkarna komma in på stadionområdet, och när snön börjar luckras upp väljer många att åka kana på fötterna. Detta leder i sin tur till att det ännu snabbare blir så halt att ingen längre har något val: det är kana som gäller.

Och barnen kramar Bubo. Jag begriper inte att de vågar. Borde de inte vara rädda för sådana där enorma, smutsigt lurviga maskotar med stela och tysta ansikten? Fast tusen gånger hellre Bubo än Tomten, det fattar jag ändå.

Riktigt långa gubbar måste av någon anledning klämma sig längst fram för att se något. Eller om de vill skydda späda kvinnor från den starka vårvintersolen, kanske? Mörkt blir det i alla fall.

I pausen mellan loppen fikar man. Då slår alla läger med flaggor och sittdynor (eller rentav fällstolar), dukar upp godsaker (åh, varm choklad!) och vänder njutningsfullt ansiktena mot solen. Utom barnen förstås, för de passar på att åka pulka och använda de vuxna som stoppklossar.

Extra underhållning i form av diverse prisceremonier ges också. För de som stannar några minuter efter loppen, alltså.

Förvånansvärt många har dock plötsligt otroligt bråttom hem efter några trevliga timmar en ledig dag i solskenet. När den första åkaren går i mål i dagens sista lopp står alla koncentrerade, vända mot målet och hejar för glatta livet. Så här ser det ut en halv minut senare:

Ett slags repris

Det känns lite som en upprepning av vad jag gjorde i mars för två år sedan.

Då var jag här för att fota snö, gå på skidtävlingar och plocka i ordning grejer jag behövde till en flytt.

Nu är jag här för att fota snö (tydligen), gå på skidtävlingar och plocka i ordning resten av mina grejer inför nästa flytt.

Kommentar till de som kommenterar

Igår kväll reste jag från våren i Göteborg hem till Dalarna och vintern i Falun. Mina föräldrar överraskade med att ha fällt ännu ett träd (jag odlar och de fäller, ja), men den nya utsikt man väntade sig skulle ha uppstått utanför fönstret mot gatan fylldes i stället bara av en gigantisk snödriva. Fascinerande!

Idag kom ett par decimeter snö till, och jag förstår att folk börjar bli trötta på att skotta, men jag var ändå lite förvånad när jag kom upp i morse och fann att en majoritet av mina bekanta på Facebook (av de som skriver något alls då) kommenterade snöandet. Både i Falun, där det extra lagret knappt märks ovanpå det halvmetertjocka snötäcket, och i Göteborg, där det som kom nu antagligen är borta igen rätt snabbt. Man kunde ju annars tro att folk skulle ha vant sig mer vid snö efter en vinter som denna.

Jag tycker nog att göteborgarna överreagerar en aning.

Visst, jag hade också tyckt att det kunde ha varit fint med vackert väder att promenera i, men jag behövde ändå en innedag till en massa rotande i lådor. Förhoppningsvis kan ni få ta del av resultatet av denna inventering så småningom.

Vrider om den

Kollar SMHI:s snödjupskarta och ser att det bara är mellan 50 och 75 cm snö i Falun. Nu. Kommer det då att vara något alls kvar till helgen, undrar man lätt oroligt.

(Höhö. Jag är så himla rolig.)

Fortsätter vidare till årstidskartan, som avslöjar att den meteorologiska våren idag har kommit till de första delarna av landet, däribland Göteborg (före de sydligare landskapen till och med!). Och på tal om snödjup, förresten, så är de allra sista isiga spåren av snödrivorna utanför mitt fönster borta vilken dag som helst.

Och nu känns det helt okej om det vill bli vår faktiskt. Här alltså. Men snart även i Dalarna.

Dagens post

I mitt hus finns omkring hundra lägenheter (ja, jag säger lägenheter, trots att de officiellt inte räknas som det). Därför är lägenhetsnumren rätt viktiga och ska helst ingå i adressen när man skickar fysisk post hit.

Dessa lägenhetsnummer är hyresvärdens, har vi nu fått lära oss, i och med att Självgooglarverket nyligen beordrade oss alla lägenhetsinvånare att rapportera in ett annat lägenhetsnummer, som ska vara så smart, så smart. Och så fick vi informationsmaterial om skillnaden mellan de olika typerna av lägenhetsnummer, vilket kändes en aning rörigt men ändå inte var världens krångligaste att lära sig, och åtminstone jag gjorde lydigt mitt jobb och meddelade Självgooglarverket det nya Självgooglarverksnummer som jag fått av hyresvärden.

Kan man då få bli lite irriterad när man sedan får post från Självgooglarverket, där de självsvåldigt har ändrat min adress så att det står fel lägenhetsnummer på kuvertet? Är det för mycket begärt att de själva ska kunna hålla isär de olika uppgifterna? Suck.

Jaja, jag ska ju snart flytta. Jag tänker inte lägga ner någon ytterligare möda på detta när jag ändå inom kort ska göra en adressändring (vilket säkert kommer att bjuda på god underhållning, i synnerhet som jag ska gå igenom proceduren två gånger, både privat och för företaget). Tills vidare är det postutdelarna som får mer att göra.

Idag fick jag med posten dessutom reklam från något företag som ville göra tjusiga, "personliga", pennor åt mig. Reklambladet var ohyggligt fult och svårläst, men jag fick i alla fall med en gratis exempelpenna. En personlig exempelpenna, menar jag. På den hade mitt namn och, av någon outgrundlig anledning, mitt postnummer graverats in. Det är ju skitbra! Jag som har så svårt att lära mig just mitt eget postnummer. Fast det var väl så dags nu, när jag ska flytta om någon månad.

Det här är verkligen livet i ett nötskal ibland.

Melodifestivalsfinal

Tänk om jag kunde få slippa bli arg på svenska folket i kväll. Men man ska väl inte hoppas på för mycket.

Uppdatering i mellanakten:
När jag hörde "det här kommer ni aldrig att se och höra igen" mumlade jag för mig själv att då kunde man ju för en gångs skull hoppas att det innebar Nanne. Och vad får vi se? HA! Å andra sidan väger Lena Ph nästan alltid upp för vad som helst, så okejrå.

Oj, nu är det redan poängutdelning. Tur att jag låter bli att anteckna i år.

Uppdatering efteråt:
Det där var det bästa poängräkningssystem jag har sett på minst tjugo år! Eller var det för att jag faktiskt brydde mig om utgången (som förr i världen) som det var så fantastiskt spännande?

Angående något annat än flytten

Orden svale och svalgång har jag väl hört några gånger under årens lopp, men inte alltför frekvent. Lustigt nog dök de den här veckan upp vid två tillfällen i helt olika sammanhang.

Den ena personen som nämnde det var Miss Gillette, som varit här i sitt gamla (och mitt nuvarande) hemkvarter och kollat läget, fotat och jämfört med hur det brukade se ut på hennes tid.

Och beskrivningen av de tidigare yttre svalgångarna (se bildtexten till den första bilden i hennes inlägg) får mig genast att associera till delar av vad jag brukar kallar loftgångarna i mitt hus. Kan det vara rester av de gamla räckena som sparats på vissa ställen i gångarna?

Minus det blå då.

Från det ena till det andra, alltså.

Angående tidigare flyttar

Jag insåg just att den här bloggen, trots att den bara varit min följeslagare i tre och ett halvt år, redan är uppe i sin fjärde flyttberättelse. De tidigare var:

1. Till föräldrahemmet i Falun.
2. Till Göteborg och Haga.
3. Inom Göteborg, men österut.
   

Allt känns så avlägset när jag läser de där gamla inläggen nu, men oj, så trevligt också! Jag gläds nästan lika mycket åt de där gamla flyttarna nu som jag gjorde då.

Har jag sagt att jag gillar att flytta?

Angående svårigheten att lämna sitt hem

Jag antar att varifrån man än flyttar finns det alltid både sådant man kommer att sakna och sådant man är glad över att komma bort från.

I mitt fall tror jag att boendehistoriken har spelat en avgörande roll för hur jag har sett på mina flyttar hittills. Efter att först ha levt i nitton år på ett och samma ställe har jag sedan flyttat i snitt vartannat år eller så. Och varje gång har det funnits ett mer eller mindre starkt behov av att komma iväg, lämna något bakom mig eller åtminstone söka efter något nytt och bättre. Givetvis har inget kunnat mäta sig med ett barndomshem av det slag jag hade, så därför har alla andra ställen haft rejäla brister på ett eller annat sätt, och därmed också varit lätta att lämna.

Den här gången är det dock annorlunda. Ingenstans där jag har bott sedan jag flyttade hemifrån har jag trivts så bra som här, och för första gången längtar jag egentligen inte efter att flytta, trots att jag nu bott på samma adress i nästan två år. Rummet är så bra, kokskåpet så fräscht och fint, läget i huset bästa tänkbara, utsikten fin och närheten till kvartersbutik och busshållplats toppen.

Fast jag visste ju att jag skulle bli tvungen att flytta i år, så inställd på det var jag ändå. Och det är klart att jag verkligen vill, nu när jag också kan få så mycket av det som jag har saknat och längtat efter. Det är dock ändå skönt att känna att jag för en gångs skull inte drivs vidare för att jag mår dåligt där jag befinner mig.

För att komma i rätt stämning ska jag nu ändå fokusera på sådant som jag inte det minsta kommer att sörja över att flytta ifrån:

• Att svettas konstant i över trettio graders hetta inne under långa perioder under sommaren är inte så behagligt. Sådant kan man bli galen av rätt snabbt. 
• Att sova bredvid kylskåp och köksfläkt, ibland också i matos och soplukt, kan jag lätt vara utan. 
• Och hatgrannen förstås. (Fast så länge man bor i flerbostadshus får man räkna med att minst någon granne är ett störande element, så där tar jag inte ut någon glädje i förskott.)

Tjoho, jag ska flytta!

Angående Västra Frölunda

I Västra Frölunda hade jag förresten en brevkompis när jag var tonåring. Undrar vad det blev av henne?

På den tiden visste jag inte ens var Västra Frölunda låg. Ärligt talat tog det mig ett bra tag efter att jag hade flyttat till Göteborg innan jag klurade ut det exakta läget. Det fanns ju inte med på turistkartorna över innerstan.

Angående den nya lägenheten

Den nya lägenheten ligger i Västra Frölunda. Dit flyttar vi i vår, Mario och jag.

Västra Frölunda. Knappt ens Göteborg alltså. Långt från de flesta jag känner i stan, och ännu lite längre söderut och närmare det blåsiga havet än tidigare.

Men närmare jobb för Mario och kanske även för mig. Och 88 kvadratmeter plats för allt vi kan tänkas behöva, inklusive de obligatoriska trettiofjorton återvinningskärlen, allehanda böcker, diverse mer eller mindre skrymmande musikinstrument och upp till tre frysar, det är inte så dumt.

Och det finns ugn!

Och två klädkammare!

Och helkaklat badrum!

Och skafferi att lägga bananerna i!

Jag kommer ganska säkert att sakna Öster och min fantastiska utsikt över hela stan, skogen, insjöarna och kvarteren som är precis som villakvarteren i barndomens Falun.

Men: Jag får ju faktiskt nya omgivningar att utforska (bra för bloggen), jag får bo med mannen i mitt liv (bra för mig och för honom, förhoppningsvis) och dessutom får vi en stor balkong (bra för såväl blogg som odlingar och oss själva).

Med så mycket plats ska vi väl kunna hitta något ställe där tomaterna kan växa utan att behöva hamna uppe i kristallkronan.

Angående svårigheten att få en bostad i Göteborg

Jag läser ofta i tidningen om hur svårt det är att få tag i en lägenhet i Göteborg. Folk berättar där sina historier om hur de har väntat i åratal utan att få så mycket som ett erbjudande om visning. Man kan förstås fråga sig om de då alls har sökt några lägenheter, och i så fall vilka, men det är klart att situationen framstår som alldeles hopplös när man själv närmar sig ett läge där man måste lämna sin studentbostad, inte har något fast jobb och heller ingen jättehög med pengar att köpa sig en bostad för.

Visserligen hjälper det då säkert att ha en välavlönad blivande sambo, samt att faktiskt kunna säga att man har en studentlägenhet som måste lämnas, när nu hyresvärdarna får välja och vraka som de vill bland alla potentiella kunder.

Dessutom är det inte precis läge att vara så förskräckligt kräsen, vilket jag misstänker är en utmärkande egenskap för många av de där "jag har minsann stått i kö i hela mitt liv och aldrig fått någon lägenhet"-människorna. Jag tror att det gäller att läsa på och vara lite smart och söka taktiskt. (Och därutöver ha en hel del tur, förstås.) Jag måste helt enkelt ha någonstans att bo, så därför söker jag inte de mest eftertraktade lägenheterna inne i centrum.

Ändå var det onekligen lite överraskande att bli erbjuden först visning och därefter kontraktsskrivning på den allra första lägenhet jag valde att anmäla intresse för. Men tvära kast har liksom kommit att bli rätt typiskt för mina flyttar, så det är helt i sin ordning.

Och eftersom jag har förstått att man allmänt bör sträva efter att uttala sig ofta och kortfattat hellre än mindre ofta och mer långrandigt, lämnar jag er nu här hängande på klippkanten. To be continued, hasta luego et cetera.

Ett första försök

Mitt första virkprojekt blev litet, och resultatet snarare surt snörpigt än sött, så jag kanske gör om ansiktet, men annars är jag rätt nöjd med inledningen på detta nya hobbypyssel. Fixar jag nu bara fler garner och virknålar som gör virkningen mer optimerad (och mina händer mindre slitna av krampaktigt hållande) samt får en aning mer träning så kan jag nog få till något hyfsat snuffigt sedan.

Och nu började jag visst surfa virkbloggar också. Inspirationsmaterial är det då inte ont om! Inte virkade figurer i denna värld heller. Jag skulle gärna försöka bli duktig och göra roliga saker av det här, men särskilt originellt kommer det aldrig att bli. Fast huvudsaken är väl att man har kul själv.

Julen varar än till påska

Den här veckan har min närmaste granne äntligen kommit sig för med att plocka undan adventsljusstaken. Nu behövde jag visserligen inte se den så mycket, eftersom hans fönster sitter bredvid mitt, men det är inte precis lätt att förbereda sig på vår om folk har julbelysningen kvar uppe.

Här kommer bilder på julpynt som lär bli än svårare att bli kvitt. Jag upptäckte tilltaget strax efter jul, men det har inte blivit av att dokumentera förrän nu.

En polkagrisstång på mitt hus!

Och två i Renströmska parken. (Jodå, om man tittar noga.)

Den tredje på närmare håll.

Kanske finns det ännu fler som jag inte har upptäckt än? Spännande!

Grattis Mario!

Mario hade fått en avi för ett stort brev, vilket förbryllade honom mycket, eftersom han inte kunde komma på att han hade beställt något som det kunde vara.

När han sedan hämtade ut brevet visade det sig vara en bokvinst från Språktidningens julklurtävling!

Och det var ju så att eftersom jag hade vunnit både i somras och den föregående sommaren tänkte jag att sannolikheten att jag skulle vinna igen nog var försumbar, så jag skickade in mina lösningar i Marios namn den här gången.

Att jag har mystiskt stor otur med saker som ska skickas till mig, företag och folk som ska hjälpa mig att fixa saker och så vidare, tycks uppvägas av en nytillkommen tur i klurtävlingar. Och den här gången kom alltså dessutom vinsten helt utan fördröjning, men så var det ju inte heller till mig den skickades.

Välkomponerad helg

Det blev en mycket social helg även denna vecka, och jag njöt enormt av att ha jobbat som folk på fredagen för att sedan kunna gå hem och vara ledig över helgen. Så därefter blev det tv-spelskväll med lagom nördiga typer på fredagen, på lördagen fin middag med storfamiljekväll hos Luigi och Daisy, som hade besök av Toad och Toadette över helgen, och idag ytterligare en familjesammankomst med söndagsmiddag på stan.

Lite skid-VM har jag till min stora lycka ändå hunnit klämma in mellan varven. Att det går i Norge gör att tiderna för tävlingarna passar mycket bra in i mitt schema, vilket jag är hemskt nöjd över. Men med Melodifestivalen var det förstås värre. Det blev den andra missade deltävlingen på raken. Tack och lov för Svt Play, som låter mig ha lite koll på det viktigaste på tv, trots att jag egentligen aldrig har tid att se på tv! Så nu är det bara att jobba ifatt med festivalandet. Perfekt avrundning på helgen.

Min första dag som universitetslärare

Mitt plötsligt uppkomna extraknäck innebar att jag i fredags fick ägna dagen åt att hålla lektioner i akademiskt skrivande för blivande lärare.

Trots att det handlade om två tretimmarspass, att förberedelsetiden blev mycket kort och att jag ju faktiskt inte har någon lärarrutin att falla tillbaka på var jag inte särskilt nervös. Jag såg bara fram emot det. Av någon anledning har jag nästan aldrig haft något emot att prata organiserat inför folk, hur ovillig jag än är att göra det spontant och hur grav min sociala fobi än har varit under vissa perioder. Jag fattar inte hur det kan vara så, men det är ett faktum.

Däremot vill jag gärna ha så bra koll som möjligt på de praktiska detaljerna omkring pratandet för att känna mig lugn. Jag föredrar att vara förberedd på alla tänkbara sätt, från att ha kollat upp busstider och lokaler till att ha putsat glasögonen. Därför var det inte precis någon drömuppladdning när jag natten till fredagen hölls vaken av magsmärtor (sannolikt inte relaterade till föreläsandet, med tanke på att jag ju faktiskt inte var nervös), vilket ledde till att jag fick åka iväg till min första arbetsdag som universitetslärare utan frukost i magen och med bara tre, fyra timmars sömn i kroppen. Dessutom var jag osäker på hur jag skulle kunna hålla studenterna någorlunda vakna under så lång tid, när jag inte hade hunnit tänka ut något extra roligt åt dem.

Så var det dags, och jag upptäckte snart att den grupp jag hade framför mig var den bästa tänkbara. Jag har själv pluggat med lärare och lärarstudenter och vet att de kan hålla låda som få, men aldrig har jag väl varit så glad över det som nu. Pigga verkade de vara också. Och intresserade, frågvisa och tacksamma. Det var enormt roligt och stimulerande att diskutera skrivregler med dem!

När det efter lunch var dags för nästa grupp hade jag betydligt högre förväntningar än jag hade haft på morgonen. Jag insåg dock snabbt att den här gruppen var rätt olik den föregående. Eller så var det fredagseftermiddagen som spökade. De flesta verkade i alla fall bara ha helg och allt annat än studier i tankarna redan innan lektionen började.

Så slog jag på OH-projektorn, som jag hade haft fin nytta av under förmiddagen, och lampan i den dog omedelbart. Rackarns! Okej, det här ska man klara av om man är flexibel, tänkte jag, och försökte en stund kompensera med andra hjälpmedel, testa att dra igång diskussioner och allt vad jag nu kom på, men studenterna bara satt där och vände tyst sina stenansikten mot mig.

Jag blev tvungen att tigga till mig en tidig rast för att gå en runda i de angränsande lektionssalarna, där de andra grupperna från samma kurs hade motsvarande lektion, men alla lärare sa sig använda OH-projektorerna. (Att det är jättefina, nya lokaler, utrustade för att man enkelt ska kunna koppla in sin medhavda dator och köra presentationer på den hjälper ju föga om man inte vet om i förväg att möjligheten finns.) Under tiden passade flera av "mina" studenter på att gå hem, visserligen inte alls i smyg och de hade säkert mycket giltiga skäl allihop, så jag tog inte illa upp, men lite orättvist kändes det allt.

Så hittade jag till slut ändå en kollega som var så modern att han föredrog datorn framför den gamla OH-tekniken, så jag fick låna en ersättningsprojektor och kunde fortsätta min lektion så som jag hade tänkt mig den. Studenterna vaknade till och började prata, och allt slutade lyckligt.

När jag åkte hem efter sex timmars stående och pratande var jag så uppfylld av berusningskänslor att jag fortfarande inte hade hunnit bli det minsta trött. Det här var det bästa jag gjort på länge! Jag hade fantastiskt roligt, lärde mig massor av nyttigt och trots att det var första försöket verkar jag inte ha varit helt värdelös på att utföra min uppgift heller. Jag längtar redan efter mer!

Bokrean 2011

Min bokreapassion blossade upp plötsligt för omkring tio år sedan, då jag ett år mycket lämpligt kunde köpa halva den terminens kurslitteratur på rean. Då handlade det om litteraturvetenskap. Därefter började jag samla Agatha Christie-böcker, och hade sådan tur att ett helt gäng med sådana fanns med på rean ett år. Efter det fortsatte det i några år med att jag väntade mig galen på reakatalogerna, som jag sedan lusläste innan jag skrev prisjämförande tabelller, noga planerade i vilken ordning butikerna skulle betas av och sedan, på reans första dag, storhandlade ett antal kassar med "bra att ha"-fackböcker, några romaner och lite barnböcker som jag mindes från barndomen.

Därifrån har det gått till att jag de senaste åren bara har köpt enstaka böcker, främst språkböcker och romaner av favoritförfattare, men jag har fortfarande väntat på den speciella dagen och läst bokreakatalogerna med stort nöje.

I år visste jag visserligen om att rean började idag, men katalogerna hade jag inte sett förrän jag nu passade på att ta en tur i butikerna när jag ändå var på stan. Ytterligare en lägre nivå på firandet, således. Fast det var trevligt ändå, och ett par spontanköp blev det, i form av två hobbyböcker.

Virkat har jag inte gjort på många år, men det ser jag inte som något hinder. Jag blev bara så toksugen när jag fick syn på den här boken (den till höger, om det behöver förtydligas), så jag tänker mig att det kommer tillbaka bara jag sätter igång. Då är det i så fall ett större problem att jag varken har virknålar eller garn. Jag skulle utan att skämmas acceptera mutor, donationer, allmosor och bytesuppgörelser, om jag säger så.

Döden i urmakeriet

Jag försöker förbereda mig inför mitt gästspel som lärare på fredag, och som en del av dessa förberedelser tänkte jag passa på att få ordning på mitt armbandsur som stått stilla så länge. Därför var jag idag ute på stan och letade efter en urmakare. Förr i tiden (läs: för högst ett par år sedan) tycktes de finnas överallt, men nu verkar de ha gett upp hoppet om mänsklighetens behov av klockor. Det är i och för sig förståeligt, när till och med tidskontrollfreaks som jag slutar använda annat än digitalklockor inbyggda i andra verktyg och apparater. Men konstigt var det ändå, tyckte jag.

Jag letade och letade, gick fram och tillbaka, tog fram smartfånen och sökte efter adresser, kollade upp dessa ställen men hittade fortfarande ingenting, tills jag äntligen stod utanför ett skyltfönster med en gigantisk klocka ovanför.

I glädjen över att äntligen ha hittat en urmakare missade jag att vara uppmärksam, och började inte ana oråd förrän jag ringt på en dörrklocka och fastnat i en sluss mellan ute och inne. När jag väl blev insläppt i butiken och väntade på min tur vid disken insåg jag snabbt att alla klockor i montrarna hade femsiffriga belopp på sina prisskyltar, men då var det för länge sedan för sent att backa ur.

När jag lämnade över min, numera halvtrasiga, armbandsklocka till en av killarna bakom disken var jag rädd att han inte ens skulle vilja befatta sig med den, men det gick bra. Jag förklarade läget med den lilla heltimmesplutt som lossnat och därefter kilat in sig mot kanten av urtavlan, vilken i sin tur satt löst för att någon vid det förrförra batteribytet glömt att sätta tillbaka en ring som skulle hålla allt på plats. Något naivt hoppades jag väl att han skulle kunna tänka sig att trycka fast den lilla plutten när han ändå öppnade klockan för att byta batteri, men detta skulle dubbla priset, så det skippade jag.

Nästa överraskning kom när det visade sig att han skulle behöva en halvtimme för att fixa det lilla ingreppet. På alla andra ställen jag har fått klockbatterier bytta har det gjorts omedelbart och tagit högst några få minuter (under vilken tid somliga urmakare visserligen skyndade såpass att alla delar inte kom med, men ändå). Så jag, som redan var klar med alla mina andra ärenden och egentligen redan skulle ha varit på väg hem, fick driva omkring i Saluhallen ett tag och titta på folk som åt lunch.

När jag kom tillbaka (nu erfaren nog att bete mig korrekt med automatiska slussdörrar) var klockan fortfarande inte klar, så det blev till att vänta vidare inne i butiken. En närmare titt avslöjade att den egentligen mest såg ut som ett väntrum, så tydligen var väntandet något som ingick i konceptet på detta flådiga ställe. Även de dammiga hyllorna i de tjusiga pansarglasmontrarna vittnade om att det här stället bara gav sken av att vara exklusivt. När jag insåg det slutade jag känna mig pinsam, där jag stod i min gröna tantbasker bland alla män med dyra klockor, och när min väntan var över betalade jag bara och lät mig slussas ut.

Dit lär jag inte återvända frivilligt. Men om jag någon gång skulle få för mig att skriva en deckare skulle den nog utspelas i ett urmakeri. Fast en sådan eventualitet ligger väl så långt fram i tiden att det då inte längre finns några kvar som minns vad ett urverk är, så sannolikheten är nog liten för att det blir av.

Hur som helst fattar jag absolut varför lärare går in i väggen. När det är så här besvärligt att förbereda sig bara inför första arbetsdagen, menar jag.

Jag fick oväntat nog tillbaka den lilla plutten, inklusive en knarkpåse, helt utan kostnad! Vilket klipp! (Jag tänker mig att det bör ha tagit ungefär samma tid att plocka ut plutten ur klockan och stoppa den i en påse som det skulle ha gjort att sätta fast den på sin plats, men jag ska inte klaga. Blir jag någon gång urmakare kan jag ju ordna det själv.)

Föredömlig måndag

Jag vaknade i morse till denna nya vecka och fick snart veta att jag före veckans slut tydligen kommer att jobba som universitetslärare. Där ser man!

Det här är andra gången på kort tid som personer jag känner har tänkt på mig när deras egen arbetsbörda har blivit ohanterlig. Mycket bra tendens, tycker jag.

Så denna utveckling har nog inte mycket att göra med alla människor som i åratal har gått och undrat om jag inte skulle ta och bli lärare i alla fall. Snarare är det väl så att när någon ringer en måndag och erbjuder en ett extrajobb som man inte ens har sökt tackar man ganska enkelt ja.

Risktagande

Jag har samtidigt för första gången missat både direktsändningen och reprisen av en melodifestivalsdeltävling. Och jag lever tydligen än. De mer långtgående effekterna är dock ytterst oklara i detta skede.

Helgen i S-städerna

En storfödelsedag firades under det gångna veckoslutet med familjehelg på andra sidan landet. Det innebar tidig lördagsmorgon och tågresa, som faktiskt före utsatt tid placerade oss i Södertälje. Och så lyckades jag alltså till slut hälsa på hos brorsan.

Vi åt och åt och åt och åt, sov på hotell med badrockar och engångstofflor, åt igen (hotellfrukost, fast inte så överdrivet mycket, då det mesta just ätits upp av idrottsungdomar), begav oss till Stockholm och gick på Tekniska museet och utställningen NASA -- A Human Adventure.

Rymdprylarna tycktes tilltala många människor i olika åldrar, men mig och Mario passade temat extra bra, då vi nyligen börjat med Star Trek-filmsessioner med Mr Data (vilket jag kallade honom långt innan jag alls visste att han var trekker). Fast Mario hade som vanligt sina synpunkter på hur museer ska skötas. Sedan tidigare har han en idé om ett måndagsöppet bajsmuseum (fråga inte), och nu vill han ha ett museum fyllt med instrumentpaneler där alla barn får trycka på knappar och dra i spakar, och där detta helst också ska medföra roliga effekter.

Nåväl, sedan trängdes vi i innerstadstrafiken och letade parkeringsplats tills detta blev det mest bestående minnet av dagen. Därpå hann vi faktiskt äta ännu mer innan det blev dags att ta bussen tillbaka västerut. Även bussresan förflöt utan incidenter, och hur långt och segt det än hade kunnat vara så blev det nästan precis lika mysigt som jag tyckte att det var att resa i mörker som liten. (Intressant bonusinfo: Från Stockholm var det nästan bara tjejer med på bussen, men i Jönköping klev i stället nästan uteslutande killar på.)

Helg!

... som de säger, folk. Jag börjar förstå innebörden av begreppet nu.

Folk verkar anstränga sig för att planera in så många sociala aktiviteter som möjligt så här års. Helt utan att jag tar några egna initiativ blir helgerna fullbokade, och ännu mer blir det förstås av att vi nu rätt ofta är två personer som samsas om almanackan under veckoslutens lediga tid.

Jag antar att det är ett gott tecken att många vill ha mig med (om det inte är precis tvärtom förstås, att de ser sin chans att slippa min närvaro och därför förlägger fester till melodifestivalskvällar vartenda år), men tid och ork räcker ändå inte till hur mycket som helst. Dessutom vill man kanske välja någonting själv emellanåt också. Så det är bara att acceptera att så här års missas det fler sammankomster än under andra delar av året.

Och varför festas det så hårt just nu då? Är det på grund av de där oxveckorna? Eller har det ständiga kalasandet möjligen något att göra med att halva befolkningen fyller år i februari och mars?

Är det förresten ens så mycket mer än vanligt? Sa jag inte precis samma sak om våra aktivitetsspäckade helger i november och december?

Hur som helst är situationen helt ny nu. För jag sover på nätterna, kämpar mig upp som de flesta andra på morgnarna, försöker bli klar med dagens sysslor i rimlig tid på kvällarna och har för närvarande faktiskt möjlighet att vara ledig på helgerna. Mycket lämpligt. Men ovant. Att vara i fas med "folk", alltså.

Trevlig helg!


(Ah, just det, jag har ju noterat förr hur festligt det är i februari. Även i andra avseenden.)

Pruttsystem

Ni kanske minns att jag häromsistens beklagade mig över ett visst företag som hade fått mina kontaktuppgifter om bakfoten. Och att jag sedan fick trevligt svar i en kommentar, med tips på hur jag skulle gå till väga för att de skulle ordna det åt mig.

Jag följde naturligtvis tacksamt instruktionerna.

Och väntade.

Så himla naivt! Klart att de inte tänkte fixa något åt mig! Inte utan extra krångel åtminstone.

Jag antar att jag står i något register över personer som man bara skenbart ska vara hjälpsam mot. Och inte kan jag bara skita i allt heller. Nej, det gäller väl att vara glad över och fokusera på de detaljer som jag och bara jag har makten över. Som, öh, att den här bloggen uppdateras då och då?

Ut med det gamla

Klarar av det allra sista pluggandet, städar lite i uppsatsmappen på datorn, kommer på att en backup vore bra, börjar rensa och organisera bland filer, slänger, sparar, kopierar, flyttar om, strukturerar, arkiverar, övergår till att samla ihop alla papper, letar efter en pärm som de som ska sparas kan få plats i, hittar två tidskriftssamlare med ännu fler gamla uppsatsprojekt att sortera, flyttar om, hålar papper, möblerar om i pärmar, skriver etiketter, strimlar papper, kastar, frigör halva oskrivna block, finner utan minsta tvekan en given plats för varje liten grej som dyker upp, tömmer bordet, ställer undan de nu välordnade pärmarna och tidskriftssamlarna i bokhyllan, återgår till datorn, utökar backuppandet, fortsätter med att rensa bland gamla studierelaterade bokmärken och slutar bara för att det är färdigt och lite för att det faktiskt är hög tid att äta.

Njuter av känslan av att ha färdigställt saker. Först studierna, sedan att röja undan spåren efter dem. Äntligen slut på flera parallella spår, hundra miljarder flikar ständigt öppna i webbläsaren och flera vitt skilda och stora projekt spridda över rum och dator.

Men! Inte helt klar ändå. Hittar dagens post, som av någon anledning innehåller två exemplar av en studenttidning. Bläddrar pliktskyldigast igenom ett av dem, för att fortsätta "jobba undan".

Hittar en lönetopplista för olika utbildningar, bara en massa tekniska och ekonomiska förstås, ser "Civilingenjör i industriell ekonomi, Linköpings universitet" på plats tio, men joråasså, man ska ju ta sig igenom utbildningen också.

Faller för frestelsen att göra ett "vilken typ är du"-test, som visar sig vara ett av de få som faktiskt verkar vara lite genomtänkta, fast de valda svaren spretar som vanligt och fördelar sig jämnt och fint över tre kategorier: delad seger för konstnären och organisatören, tätt följda av entreprenören, och ja, beskrivningarna av de första två stämmer alldeles på pricken, samtidigt som alla tre delarna behövs för det som efter så många om och men blev beslutet.

Inte ingenjör, ingen jakt på status och pengar. Däremot lite konstnär, lite (okej, mycket) organisatör och en gnutta entreprenör på det. Men inte student, nejånej. Nu åker studenttidningarna i pappersinsamlingen.

Kyla och mystiska konstigheter

Jag har klockor överallt omkring mig och är enormt beroende av att ha koll på tiden. Trots det har jag inte bytt batteri i mitt armbandsur sedan det stannade för något år sedan, och mobilen har jag inte alltid tillgänglig, så ibland tvingar jag mig helt enkelt att klara mig utan att veta vad klockan är. Men generellt skulle jag nog kunna anses vara rätt pålitlig med tidsuppgifter, ifall jag iakttar något speciellt och behöver redogöra för hur dags det var.

Ett klockberoende känns förresten på något vis lite mer relevant än att ha termometrar överallt och ständigt övervaka minsta temperaturändring, så som vissa av mina närstående (som jag väl av hänsynsskäl inte ska hänga ut här, men mina föräldrar skulle eventuellt kunna ta åt sig) gör.

Idag har dock mina två termometrar* varit av största intresse för mig. Om ni är nyfikna visar de båda på 18 grader nu, vilket nog förresten är en större enighet än de har uppvisat någon gång tidigare.

Efter att knappt ha kunnat sova under natten, på grund av fysiska obehag, blev jag på morgonen också stående ute i kylan i väntan på en buss som bara blev senare och senare. Och när jag kom hem frös min redan försvagade kropp ännu mer, då det visade sig att värmen inne inte fungerade. Den kom så småningom tillbaka, men vilken tid det kan ta att få upp temperaturen i ett litet rum! Så här sitter jag nu inlindad i tjugofjorton lager av ylle och fleece och har åstadkommit så mycket som att se den tredje delen av Sherlock.

Åh, jag identifierar mig så med John för de där ständiga pikarna om bloggandet! Sherlock själv gillar jag för att han lägger märke till små detaljer som andra inte ser. Jag är rätt mycket sådan också, om än inte alls i samma extrema utsträckning som han.

När jag diskade nu noterade jag exempelvis denna mystiska mörka rand på kaklet ovanför spisen (jaja, kokplattan då).

Den har inte varit där förut! Men kan den verkligen ha uppstått på mindre än ett dygn, medan jag var borta? Vad hände här den gångna natten egentligen?

Jag kom i alla fall snabbt på vad som åstadkommit själva mönstret.

Det kan alltså inte vara sot från min matlagning. Bordstabletterna står ju inte på spisen när den är på.

Okej, nu känner jag mig mest bara som John igen. Tankarna leder inte vidare åt något håll. Men jag vet åtminstone vad klockan är.


*Den ena hör faktiskt till bostaden och är placerad på det där stället i ögonhöjd på en innervägg där alla hyresvärdar tycks anse att man ska uppehålla sig.

Att titta på Melodifestivalen

Tack vare Eurovision-sajten kan jag numera en vanlig lördagskväll i februari se fyra webb-tv-sändningar från olika länders melodifestivaler samtidigt. Dessutom gäller det ju att hålla koll på alla kommentarer på Twitter och bloggar i realtid.

För tjugo år sedan var det största stressmomentet under årets enda melodifestivalskväll att se till att kassettbandspelaren drog igång inspelningen från radion på rätt klockslag. Vad folk tyckte om saker och ting fick man inte veta förrän på måndagen.

Helt ärligt kan jag säga att jag gillar båda uppläggen. På den tiden var det en högtidsstund som inte fick störas, nu håller det höga tempot och växlandet mellan webbläsarens flikar mig vaken under allt mer sövande tv-sändningar.

Slutet på en era

Magisterseminarium igår. Nu är det bara sista vändan med justeringar och finputsning kvar innan uppsatsen får den form som sedan ska bestå och följa mig resten av livet. Nej, så allvarligt är det väl inte, och det är fortfarande bara en magisteruppsats, men det har börjat gå upp för mig att det kommer att bli betydligt fler än fem personer som kommer att läsa den, så plötsligt är det lite viktigt ändå. Och samtidigt som det är så skönt att det nästan är över tar det emot att fixa det där sista just för att det är så svårt att veta var jag ska nöja mig.

Men det var en härlig dag igår. Oväntat nervöst först, men sedan, väl på plats, bara trevligt. Efteråt, med opponent, handledare, examinator och medbedömare uppe i institutionens pentry kom skolavslutningskänslan. Å ena sidan den sköna, den där lättnaden, friheten och lyckan som hör ihop med insikten att jag till slut, efter elva och ett halvt år faktiskt har kommit fram till en punkt där jag har bestämt att det får räcka och att jag har uppnått mina mål med den här delen av livet. Å andra sidan den något sorgliga avskedsstämningen, när jag tänkte på att jag antagligen kommer att sakna de här människorna och hela universitetsvärlden ganska mycket i början. De verkade visserligen inte se någon anledning för mig att klippa banden så tvärt, så jag får väl hänga lite där om jag hittar några bra ursäkter och får tid över.

För det är ju det, att nu ska jag faktiskt bara göra annat. Det kommer sannolikt inte att bli så mycket tid över till hängande. Och jag kommer säkert också mycket snart att sluta tänka på annat än att det är skönt att vara klar, de gånger jag nu påminns om mina studier. Men i ytterligare ett par dagar är jag student, så jag kan gott ta mig den tid som behövs för att fila färdigt på uppsatsen.

Dessutom, som min examinator sa, så är jag inte magister på allvar förrän jag slutligen har gått genom ringen framför Humanisten vid examenshögtiden. Just nu vill jag gärna hålla fast vid det, för sådana här milstolpar är lättare att uppfatta om de är lite upphackade och utspridda över en längre tid. Har man nu varit student i så många år är det nog inte hälsosamt att lägga av alltför tvärt. Så jag tänker baske mig ta vara på varje anledning till firande som dyker upp!

Det kommer mera

Folk är ju helt tokiga. Prata om vår i januari! I Sverige! När blev det senast vår i januari, eller ens i början av februari?

Jag kan förstå att vinterovana personer här i Södern (och andra också, kanske) längtar efter vår, efter att ha varit med om något så ofattbart som tre hela månader med snö. Men bara för att vintern kom tidigt betyder det väl inte att man kan förhandla med den om att ge upp under sin egentliga högsäsong!

Visst, det regnar och regnar och töar och smälter här i Göteborg. När jag beskådar min utsikt från fönstret ser jag nu lika mycket grå och brun mark som vitaktig. Sälgen nedanför fönstret blommar, måsarna har börjat cirkla över taken och det är ljust en aning längre på eftermiddagarna, även om jag inte tycker att det märks av så mycket, antagligen på grund av allt regnande.

När sedan solen ändå tittar fram, som idag, är det klart att det kan kännas vårlikt när man levt i mörker så länge. Och givetvis tycker även jag att det är skönt att isen försvinner från vägarna. Men vår? Finns liksom inte i mina tankar, mer än möjligen som en mycket abstrakt bild som dyker upp när jag bläddrar långt framåt i kalendern.

Februari är en vintermånad i Sverige. Vintern kan se olika ut i olika delar av landet, det är klart, men de som pratar om vår menar knappast heller västkustvinter. Tossiga människor! Ät era semlor, köp era tulpaner och lugna ner er. Tiden går fort nog ändå.

Uppladdning inför melodifestivalssäsong

Jag sitter och lyssnar på årets isländska melodifestivalslåtar och blir på härligt humör. Som vanligt gillar jag de flesta bidragen. Jag har tyckt mig ha så mycket självinsikt att jag alltid har erkänt för mig själv att det förmodligen beror på att jag gillar nästan allt som är isländskt*, men nu börjar jag undra ändå.

De har faktiskt förhållandevis få bidrag i sina deltävlingar. För att de ju är färre som kan vara med och tävla och rösta? Nej, för att de skippar alla skräplåtar av den typ som fyller ut halva de svenska deltävlingarna (förutom förra året, när i stort sett hela vår tävling utgjordes av sådana utfyllnadsbidrag). Det är min nya teori.

Dessutom har islänningarna i år återgått till att sjunga enbart på isländska i den inhemska tävlingen! Big like på det.


*Jag gillar förresten schlager, Island och isländsk schlager så mycket att jag faktiskt vid ett tillfälle har skrivit en uppsats om Island i ESC. På isländska. Är man nörd så är man.

Lappa stan

Den här veckan har jag travat omkring i Göteborg i ett försök att föra en liten stillsam gammaldags annonskampanj. Under tiden har jag lärt mig ett och annat om stan och dess befolkning.

Jag har upptäckt hur svårt det är att affischera lagligt om man vill synas. I flera av de områden där jag har fått för mig att vissa av mina tänkta målgrupper rör sig hittade jag inte en enda anslagstavla utomhus. Det mest intressanta var att folk ändå inte alls verkar sätta upp sina lappar på varje tom yta, vilket jag alltid har fått ett intryck av förut, utan att stan är förvånansvärt ren och välstädad.

Och i villaområdena har numera en stor majoritet av postlådorna "ej reklam" på sig. Jag som privatperson är mycket nöjd med detta, men som företagare får jag det svårare. Jag vill göra saker rätt och tänker inte pracka på människor något de inte önskar. (Det är dock smått frestande att hämnas lite lätt på de villaägare som låter hela trottoaren utanför sina fastigheter vara täckt av helt ogrusad glansis.)

Nej, den metoden var inte den optimala. Nu är det dags att satsa på ett modernare medium för att nå ut med mitt budskap. Allt jag behöver göra då är att komma på en unik, smart och rolig idé som alla åldrar gillar, göra nätsuccé och bli kändis. Återkommer.

Och det var mina förberedelser inför beach 2011

Jag må vara förföljd av otur när det gäller att få saker skickade till mig som det är tänkt*, men i gengäld har jag nästan bara goda erfarenheter av kundtjänstmänniskor på de företag jag är i kontakt med. Nu fick jag snabbt, trevligt och hjälpsamt svar på mitt mejl, och titta:

Heja chokladfabriken!

*Det blir inga länkar idag, men sök exempelvis på "messmör" eller "Wii" här i bloggen för att hitta historiken.

Uppföljning av irritationsblogg

Ah, jag gillar företag som håller koll på vad som skrivs om dem och bryr sig om att hjälpa till så att problem blir lösta! Nu fattas det bara att alla breddgående människor googlar sig hit och lovar att visa mig lite mer hänsyn i fortsättningen, så är jag nöjd.

Eller, vänta förresten! Hoho, Cloetta, jag har fortfarande inte sett skymten av den där handduken! Som jag har betalat frakten för. Det ser inte bättre ut än att jag blir tvungen att mejla igen. Gruff.

I morgon ska jag byta namn och ställa mig mitt i vägen

Nu är jag irriterad. Igen. Men det är fullt motiverat, för det rör sig om riktigt enorma irritationsmoment.

Jag är irriterad över att folk är så vansinnigt envisa och bara måste gå i bredd, även när de får möte på smala, isiga vägar. Varför ska alltid jag vara den som förväntas kliva ut i diket? Går det inte att ta fem sekunders paus i samtalet, va?

Jag är irriterad över att Eniro vägrar kännas vid att mitt företagsnummer är just ett företagsnummer. Det finns i registret, men räknas som privatnummer (vilket det inte är), och sökningar på företagsnamnet ger ingen träff. Dessutom blev det ytterligare knas och ännu fulare när jag försökte lägga till information. Skitstörigt. På hitta.se blev det rätt och fint direkt. Jag som alltid har gillat Eniro mer. Nu måste jag ändra mig. Rackarns.

Jag är irriterad över att det är insekter i farten mitt i vintern. Måste man tampas med alla årstiders jobbigheter samtidigt?

Och till råga på allt tvingas jag vara irriterad över att mitt namn inte längre är unikt. Någon har tydligen gift in sig i den avlägsna släktgrenen och tagit samma namn som jag. Hur kan någon understå sig att göra så?! Nu måste jag lägga all min tid på att hinna först med att få mitt namn som användarnamn överallt. Himla onödigt gjort av henne.

 Ni ser, jag är väldigt upptagen här.

Närapå mönsterlördag

En nackdel med att ha sängen i köket, eller köksfläkten intill sängen om man så vill, är att man då och då tvingas vakna en annars skön lördagsförmiddag till någon grannes kompakta matos. Så då får man gå upp irriterad och illamående.

Men jag har hittat en karl som alldeles av sig själv plötsligt en fredag kommer fram till att han nog vill åka till Stora Möbelvaruhuset. För att köpa lådor till ett nytt förvaringssystem! Sådant säger man bara inte nej till, inte ens om det regnar ute, ovanpå ytterligare en decimeter nysnö. Så så fick det bli. Då fick vi dessutom användning för ännu ett av våra presentkort. Bra jobbat, tycker vi.

Och så triggar vi varandra till stordåd på temat röja, rensa, sortera, ordna, fixa och flytta om. Uj, vad härligt det är att få stänga av datorn och jobba med annat ett tag! Med gott samvete dessutom. Och under tiden jag i kväll funderade på vilka saker jag eventuellt skulle stuva undan i mina ickebefintliga förråd härnäst mindes jag med ens vad man skulle ha cd-spelaren till. Sedan spelade jag skivor och förundrades över att det aldrig kom någon reklam mellan låtarna.

På fönstren smattrar regnet, men jag måste inte gå ut, och det blev visst en rätt trevlig dag ändå, det här.

Bye, bye, studentliv

Uppsatsen är inlämnad inför seminariet, som jag visserligen fortfarande inte har något datum för, men ÄNTLIGEN ska jag väl få tid att ägna mig åt mitt lilla företag! Det är hög tid att börja dra in pengar. Man kan ju liksom inte betala hyra, nötter och studieskulder med högskolepoäng.

Röjardag

Jag tycker att det är så skönt att få röja undan och plocka i ordning när ett projekt är slut! I det här fallet visserligen bara nästan slut, men det var i alla fall äntligen läge att städa idag. Och solen värmde för första gången i år upp mitt rum, och hjälpte mig samtidigt att identifiera och avlägsna det tjocka dammlager som lagt sig över precis allting.

Ute var det däremot lagom kallt och friskt, och fortfarande så där sagolikt vitt, vackert och vindstilla. Jag skulle gärna ha varit ute flera gånger så länge som det nu blev, men man får vara glad över det man får.

Ser ni den lilla figuren under trädet? Jag upptäckte precis efter att jag tagit bilden att den personen samtidigt riktade en kamera åt mitt håll, så nu kanske våra bilder är magiskt sammanlänkade!

Förresten, gissa en gång vem som var före mig i tvättstugan! Just det. Jag slapp tack och lov att träffa honom, men jag kände stanken så fort jag öppnade dörren, och sedan såg jag hans tvättkorg vid torkskåpet.

Nu är det dags att åka till Luigi och Daisy igen. Undrar vad för spännande saker som händer där idag!

3-årskalas

Och Göteborg och jag utgör fortfarande en lysande kombination!

Vitt och tyst

Så blev det ny fart på vintern, med en decimeter kramsnö ovanpå istäcket. Morgonen är så förunderligt vit och stilla. Jag njuter av tystnaden och tänker först att den beror på att snön har bäddat in allt i ljuddämpande vitt fluff. Men så inser jag att det faktum att varenda liten kvist är så där snötäckt beror på att det inte blåser.

En vindstilla morgon åstadkommer exakt samma överraskning som tystnaden man plötsligt befinner sig i när det blir strömavbrott och alla små störande ljud från apparater man annars inte hör tystnar.

Dags att snuffa med oxarna

Är det jag som inte hänger med nu igen? Plötsligt är det ett himla tjat om oxveckorna. Eventuellt är det bara tidningarna som har bestämt att befolkningen nu ska tryckas ned med nästa dusch av katastroftänkande, för jag har då aldrig hört folk prata om detta förr.

Jag fattar verkligen inte varför det skulle vara relevant för människor i allmänhet. Även om jag hade varit normal och haft en ledighet som tagit slut nu så tror jag inte att jag skulle se veckorna fram till påsk som ett endaste dugg längre och tyngre än den ständigt lika helglösa och evigt långa och mörka hösten. Nu har det ju vänt! Nu blir det ljusare för varje vecka, decemberstressen är avklarad (jodå, den finns där även andra år och för andra än mig), det är nytt år med nya möjligheter och planer, krafterna kommer tillbaka och man kanske till och med får lite tid att gå ut och njuta av luften eller åtminstone se på vintersport på tv.

Det kan inte vara bara jag. Jag hoppas verkligen att jag inte är så förfärligt tvärtom i det här fallet. Sannolikt varierar det från person till person, ungefär som hur man ser på det när man slänger ut julen. Vissa menar att det blir mörkare då, men det beror ju på om julbelysningen består av extra ljus eller är ersättning för vanliga, starkare lampor. Naturligtvis finns det också människor som tycker att det är jobbigt långt till nästa långhelg, och det ska jag inte förringa, men i så fall är det väl framför allt dystert om livet bara handlar om de få dagar av ledighet man har?

Fast idag är jag faktiskt lite ledig (från studierna, that is) efter att ha jobbat hårt och länge. Motvalls som jag är.

Hellre en skridskotur med korvgrillning i så fall

Det regnade hela dagen. Hela dagen! I januari! Det har förresten redan regnat några gånger här sedan strax före jul och det verkar varvas med dagar av snö, lagom för att vägarna ska bli så eländiga som det bara är möjligt, så just nu lyckas vintern till och med få mig att ogilla den. Det här är marsväder för mig, och det förklarar helt och hållet varför jag får olustkänslor när månaden mars kommer på tal. Vägarna var idag täckta av en decimeter is med en decimeter modd ovanpå, och efter ihärdigt regnande i några timmar även en decimeter vatten.

Och som vanligt när det regnar i Göteborg blåste det samtidigt.

Isgata, regn, blåst och tjocka vinterkläder. Inte som gjort för paraplyhantering.

Mario och jag trotsade ändå vädret och väglaget och åkte och hälsade på Luigi och Daisy i deras nya fina lägenhet. Vi hann lagom äta och spela en omgång Skip-Bo innan brandlarmet gick. Sedan stod vi ute på isen i regnet och hade det så lagom lördagsroligt ett tag utan att huset brann upp (eller ned) eller något annat hände heller. Eller jo, det rasade en massa tung blötsnö från taken omkring oss. Till slut gav vi upp och åkte hem. Utan paraplyet. Det räddade säkert livet på paraplyet, mig eller båda två. (Men det krävdes alltså en utrymning för att jag skulle åka ifrån ett paraply. Det är rätt anmärkningsvärt ändå, så lätta som de tycks vara att glömma.)

Skitvinter. Men när det nu väl har börjat töa kan det gott vara tio grader varmt tills vägarna är bara.

Jag kan dock meddela att säsongens vinterkängor faktiskt klarade prövningen bra. Trots att jag klev rakt ned i ett decimeterdjupt vattenhål blev jag inte det minsta blöt om foten. De här kängorna ska jag vårda ömt. Det blir till att skriva upp dem på "att rädda om det börjar brinna"-listan.

Bäst i år

Å, jag har just sett årets bästa dokumentär! Och då menar jag inte så här långt, utan 2011 års bästa. Jag utgår ifrån att den i något objektivt perspektiv inte är det (inte minst för att jag gillar den). Jag antar också att man måste bry sig om ämnet för att inse storheten i den, och i min bekantskapskrets kan jag inte tänka mig att någon mer än möjligen Göteborgskusinen skulle kunna begripa sig på euforin jag upplever efter att ha ägnat drygt en timme åt denna dokumentär. (Därför talar jag inte om vilken det är, men det är säkert busenkelt att luska reda på för den som är intresserad av sådant.)

Men vad gör väl det när man bara är helt och komplett genomlycklig över att ha fått chansen att se sina drömmars dokumentär på Svt Play? På tv sändes den givetvis på en konstig tid, men för min del är alla tv-tider lika besvärliga, så jag koncentrerar mig på att vara tacksam över att svt.se hade en länk till programmet direkt från förstasidan.

Att jag redan den 5 januari vet att ingen dokumentär kommer att kunna toppa den här under året, eller sannolikt på ännu längre tid, känns inte heller tråkigt. Huvudsaken är att jag inte missade chansen när den kom. Som jämförelse såg jag förresten bara en enda ny spelfilm förra året, och jag är rätt övertygad om att det inte fanns många som hade kunnat klå den under det året heller. Jag menar att bara för att man inte sätter i sig allt man kommer över behöver sannolikheten för att råka på det bra inte minska. Det gäller bara att välja med omsorg. Och lyckan blir möjligen större över denna specifika upplevelse, men för den delen inte mindre värd, bara för att jag inte spär ut den med en massa halvgoda och tillfälliga förströelser under resten av tiden.

Alltså: Bäst 2011! Och när året sedan ska sammanfattas har jag åtminstone den så tunga dokumentärfilmsbiten avklarad. Puh!

"Vårt" hus åter bara mitt

Det nya året för omedelbart med sig en förändring i grannsituationen, då Luigi lämnar mig här med alla VÄGG:ar och andra obehagliga typer. Han flyttar nu till en okänd stadsdel för att bo med Daisy.

Så här sista dagen före flytten sprang vi på varandra i entrén, precis som på den gamla goda tiden (vilket i det här fallet vill säga när jag var vaken lite mer som folk och dessutom lämnade mitt rum mer än två gånger i veckan). På sistone har vi inte märkt mycket av varandra som grannar, så jag har inte riktigt reflekterat över vad det i praktiken kommer att innebära när han inte bor här längre. Jag bodde visserligen här före honom, så jag har varit med om det förut, men nu när alla vant sig?

Kommer vi att ses mer än till Mariofamiljens högtider? Hur blir det med hemgjord glass och tv-spelande? Blir min dammsugarpåse någonsin full nu? Och kommer Mario i fortsättningen att hitta några anledningar att titta förbi hos mig lite så där spontant då och då?

Det är ett synnerligen ovisst läge. Men vi märker väl vad som händer. Normalt gör man ju det.