Duktig lördag

Det känns så äckligt duktigt att först festa och vara uppe till klockan fyra och sedan ändå vara hypereffektiv hela dagen därpå och hinna med precis hur mycket som helst.

I alla fall om man är student.

Jag misstänker att det är så man måste vara mest hela tiden som exempelvis förälder. Svindlande tanke.

Fast jag tror att jag tillåter mig att vara nöjd med mig själv en stund i alla fall. Det är ju ändå lördag.

Nöjeskrock

Jag sitter och bläddrar lite i programmet (pappersprogram ger en fin överblick!) för Kulturnatta, som är i natt. Eller under kvällen, skulle jag väl vilja säga, för det verkar som om det mesta är slut före midnatt. Det gör det om möjligt ännu svårare att välja bland alla programpunkter för den som vill ta del av lite sådan här framdukad kultur. Själv bor jag som så ofta mitt emellan allt det roliga och skulle enkelt kunna ta mig till lite av varje.

Men - surprise! - det tänker jag inte göra, för jag gör det enkelt för mig och går på fest i stället. Där får man garanterat träna de flesta av sina språk i många timmar, tillsammans med trevliga människor från en massa olika länder, så det valet var ändå ganska enkelt.

Och jag känner mig för övrigt inte särskilt okulturell, med tanke på hur duktigt jag sprang på kulturkalaset i augusti. Jag har fortfarande kvar några intryck därifrån att leva på. Fast man vet ju aldrig förstås, om det slutar regna kanske jag förfestar genom att gå på kulturnattainvigningen eller så. Lite synd känns det ändå att inte ta vara på ett sådant här tillfälle.

Ég vil lesa

Jag har alltså gått från att föreställa mig att jag skulle kunna lära mig läsa och förstå isländska, och glatt acceptera att det skulle vara allt, till att nu desperat vilja kunna tala språket. Fast det ter sig fortfarande lika omöjligt. Visst, när jag har pluggat, lyssnat, tänkt och tragglat det en halv eller hel dag kan det rätt som det är dyka upp en mening som inte tar fem minuter att formulera. Men för det mesta går det bara inte.

Speciellt svår blir min tunghäfta varje gång en av de söta, rara och mycket intelligenta och lättlärda islänningarna ställer en fråga till mig på isländska. Att jag får total minnesförlust när de frågar mig vad jag gjorde i helgen (och jag till och med kan ha gjort något så stort som att gå på bokmässa) kanske jag kan skylla på deras närvaro. Tydligen har jag inte riktigt kommit över det där första lyckoruset över att ha hittat några "egna", äkta islänningar att vara med. Men främst beror det antagligen på grammatiken. Tre genus, fyra kasus, en massa verbformer som blandar ihop sig med varandra och kan vara bedrägligt lika svenskans, för att inte tala om den för mig helt obegripliga tanken att ett personnamn är möjligt att böja. Hur ska jag någonsin kunna greppa det?

Så tills vidare får jag framstå som en stammande fåne. Men jag ger inte upp. Jag tänker ägna tiden åt att utsätta mig för så mycket isländska jag bara kan. Givetvis vill jag också läsa texter på isländska. Nätet är ju bra, där kan man få tag i nyheter och bloggar. Men jag skulle vilja läsa skönlitteratur också. Det tycks vara klurigare. Här är en avigsida med att förälska sig i ett litet språk.

Jag började med att kolla de stora nätbokhandlarna. På ett ställe hittade jag tre titlar, alla inbundna böcker, dyra och lite fel typ. På bokmässan kom jag sedan över ett papper med lite nordiska boklänkar, men det försvann först med Motor-Ola, och när jag sedan fick länkarna och kollade upp dem verkade det inte som om de aktuella företagen ens kunde föreställa sig att någon utanför Island skulle vilja beställa böcker från dem. Jag frågade mina isländska kompisar var de köper sina böcker, men de ägnar sig tydligen inte åt nätshopping alls. Jag rotade igenom antikvariaten och googlade på allt jag kunde komma på. Och det är nu så att jag vill ha min egen bok att ha kvar länge och kunna skriva i (sådant gör jag i och för sig nästan aldrig, men jag vill veta att jag har möjligheten), så då går ju bibliotek bort.

Till slut hittade jag faktiskt ett ställe som säljer begagnade böcker över nätet, och även skickar dem utomlands, så i nuläget är det väl det som ligger närmast till hands. Efter att ha läst lite sådant här känner jag förresten ännu mer för att handla av våra kära isländska vänner, grannar, bröder eller vad de nu ska kallas (jag har i alla fall förstått både att våra folk är mer lika än man kan tro och att islänningarna ofta faktiskt vill räknas som skandinaver, så då är ju anledningen ännu större att bry sig om dem). Dock har jag just blivit tvungen att än en gång lägga överdrivet mycket pengar på en ordbok, så det är ju det där med bokbudgeten också. Å andra sidan, behöver man inte litteratur ungefär lika mycket som mat?

En av de oavsiktliga

Samlingar var det ja. Framför allt när jag var ny här i stan råkade jag visst bara börja samla på foton av kyrkor i min omgivning.

Här är en kyrka till.

Vasakyrkan.

För mycket het potatis

Jag är antagligen som vanligt sist i hela världen med att få se något roligt, men om det skulle råka finnas någon i min bloggläsande bekantskapskrets som inte har sett det här och som tycker att det är kul så är det ju ändå värt ytterligare spridning.

Samlare

Det verkar som om jag rätt omedvetet börjar samla på en massa saker. Ja, en del är väl helt medvetet också, som det här med paraplyliken till exempel. Men det blir snart en samling av samlingar också, om det ska hålla på så här. Dock handlar det numera inte i första hand om prylar, för efter att ha flyttat två gånger på ett år och nu klämt in mitt liv i ett enda litet rum så har jag begränsat mina materiella behov ganska bra. Men kanske är det just därför jag börjar samla på platser, upplevelser, bilder och minnen i stället?

Och ni har fattat det länge, va? Att jag skulle börja samla på utsikter också. Att jag inte såg det själv! Men det började så omärkligt. Ni vet, man är ute och promenerar, ser en hög och smal trappa som smyger sig in mellan ett par hus, och då måste man ju bara följa efter och se vart den leder, vad den försöker gömma i andra änden. Och så hittar man det ena stället mer fantastiskt än det andra, fotar, antecknar, bloggar och jaha, där har man visst en väldokumenterad samling.

Under året har förresten hela det här mitt turistande liksom blivit som en hobby, så när jag träffar nya människor som frågar mig vad jag gillar att göra så pratar jag nästan alltid om platser. Och så får jag en massa nya tips och idéer, som jag förstås tar vara på så gott jag kan. Det kan väl hända att det dröjer ett tag innan vissa utflykter blir av, men på en eller annan lista hamnar de ändå och jag uppskattar alla vettiga förslag jag får. Som tur är finns det redan någon som betar av de mest spännande promenadvägarna i trakten, så det känner jag i alla fall inte att jag behöver ge mig in på.

Jag ska nog förresten ha en begränsning i min samling göteborgsutsikter. Vyer från byggnader bryr jag mig inte om att ta med, åtminstone inte om man befinner sig inomhus och måste titta genom ett fönster eller något. Att stå ovanpå en byggnad skulle kanske kunna vara tänkbart, men lär knappast bli aktuellt. Så många söta små berg som det finns att klättra upp på här behövs verkligen inga konstgjorda utkiksposter för min del.

Utsikterna får nog en egen liten lista, tror jag. Det är en lagom ansträngning för att få överblick över samlingen. Och ja, det är ju att överblicka helheten jag gillar mest. Fast vad sjutton, jag kan ju lika gärna sätta betyg på dem också, helt efter egna intressen och behov givetvis, så att jag får reda på vilken utsikt jag faktiskt bör gilla mest!

Shopping och tjejsnack

Pinglan har varit på besök över eftermiddag och kväll. Sådana trevligheter måste alltid bloggen få reda på. Men när jag tänker efter har jag ju redan andra dagar skrivit om idag:

• Kopplingen mellan besök av Pinglan och fint väder.
• Shoppingångest.
• Jag hatar mina skor, skor jag skulle behöva köpa, skor som inte finns eller kanske helt enkelt skor. (Utom mina träskor.)
• Jag pratar ihjäl alla mina vänner. Så fort jag får chansen.
  
• Tack för maten.

Naturligtvis var det också precis lika fantastiskt roligt att träffas som alltid.

Dagens turisttips för fattiga och snåla

Efter nattens storm och regn blev det framåt lunchtid idag strålande höstväder och jag visste då precis vad jag skulle göra. Jag hade nämligen under tidigare promenader sett att Annedalspojkarna har öppet i sitt lilla museum på Brunnsgatan på söndagar klockan 13-15, så en promenad åt det hållet verkade särdeles lämpligt.

Himmelska Hyresvärden hängde på, vilket jag tyckte var rätt skönt, för jag visste ju inte alls vad som väntade. Jag föreställde mig att det just inte skulle vara några andra på ett sådant ställe, men det var faktiskt en handfull människor som hittat dit just när vi var där, och de var alla väldigt pratsamma. En av de gamla "pojkarna" berättade en massa intressanta saker för oss, och så tittade vi på plåtburkar, verktyg och foton och gick runt i lägenheten som var inredd som den kunde ha varit omkring 1940.


Vi gick vidare längs Carl Grimbergsgatan, som jag hittade en gång under en promenad och blev helt betagen av, tack vare husen som tillhör Robert Dicksons stiftelse, vilket jag med mitt i Haga tränade öga genast kunde avgöra när jag första gången såg dem. Det är verkligen jättemysigt där, åtminstone så länge man bara vänder blicken åt ena sidan av gatan. De stora tegelhusen ligger på en lång rad, med små, trånga, mörka gårdar emellan och in mot berget bakom. Här och var växer vackra rosenbuskar och på verandaräckena sitter söta katter. Men ingen jag har frågat har känt till den här gatan, så kanske är den ungefär så hemlig som den kändes när jag den där gången hittade den bakom några helt vanliga, tråkiga kvarter.


Himmelska Hyresvärden tog mig sedan med upp på berget och förevisade Änggårdskolonin, som var det mysigaste koloniområde jag någonsin sett. Nästan varenda liten trädgård jag såg fick mig att stanna till och titta beundrande. Trädgårdar gör sig också väldigt bra så här års, med praktfulla höstfärger, all frukt och fortfarande kvarvarande blommor.

En stund senare hände det mycket ovanliga att solen, som hela tiden under promenaden värmt oss så skönt, gick i moln precis när vi kommit hem igen. Så då är det bara att gosa in sig i sitt rum och läsa vidare. Det tycks bli en höstsöndag som bjuder på allt det bästa!

Skydda det lilla man har

Jag tror att jag fortsätter på temat trafiksäkerhet lite till. Det finns faktiskt sådant som trafikanterna i Göteborg är bra på mitt i allt körande mot rött, svängande och körfältsbytande utan förvarning, vansinnesomkörande och sådant. Till exempel verkar det här vara fullt accepterat att använda cykelhjälm.

Men att det ändå ska vara så svårt!

Ingen annanstans jag har varit på sedan mellanstadiet har det varit så många som har använt cykelhjälm, och sedan jag kom hit vet jag inte hur många gånger jag har fått frågan om jag använder hjälm när jag cyklar i den livsfarliga trafiken.

I somras såg jag i alla fall till att få hit den jag faktiskt redan hade, men som av någon anledning blivit lämnad i Falun när jag flyttade till Göteborg. Och nu ligger den så bra, så bra i min garderob. Så smart är jag.

Vänster, höger och vänster igen

Har stadsmänniskor blivit av med sin överlevnadsinstinkt? Man tror att den borde anpassas efter omgivning och förutsättningar, men jag undrar ofta när jag är ute och cyklar.

Folk kliver bara rakt ut på cykelbana eller gata, ofta med ryggen åt den närmaste trafiken och utan att vrida det allra minsta på huvudet, så att de verkligen inte har en möjlighet att se om det kommer någon cykel, eller varför inte något betydligt större och farligare, bakom dem. Och när de någon gång, givetvis i sista sekunden, ser sig om, signalerar hela deras kroppsspråk total överraskning. "Nämen, kommer det en cykel? På cykelbanan?!"

Litar de så fullkomligt på att jag inte kommer att köra på dem? Det skulle inte jag göra. Jag litar inte på någon i trafiken, allra minst mig själv. Men så har jag inte bott här så länge heller. Jag är en sådan där lantis som fortfarande betraktar framrusande fordon som en fara.

Klicketiklick

När vi ändå pratar gamla bloggvanor kan jag ju passa på att påminna om att jag tycker att ni alla ska hjälpa till med klickandet för den svenska gammelskogen. Det börjar bli ganska många som klickar (gratis!) varje dag, men det hindrar förstås inte att vi blir ännu fler.

För närvarande handlar det om Verles gammelskog, som faktiskt ligger skapligt nära där jag befinner mig. Men det har egentligen ingenting med saken att göra. Jag tycker om alla skogar.

Ibland blir det bra

På sistone har jag fått reda på att det faktiskt fanns några som noterade att jag "försvann" för ungefär ett år sedan. Slutade blogga gjorde jag ju visserligen inte, men nu insåg jag att jag inte mindes riktigt hur flytten gick till, om jag alls annonserade den innan jag spikade för dörren eller hur det var, så jag grävde fram min gamla blogg (den senaste av dem menar jag) ur gömmorna. Den låg precis där jag hade lagt den och var lite dammig, men helt intakt. Inte fick jag obehagsattacker av att vara tillbaka där heller, så jag tänkte att nu när jag är Flinn igen och allt kan jag väl lika gärna låsa upp den där gamla skruttbloggen på nytt. Det kan ju till och med laga några trasiga länkar ute i bloggosfären.

Förresten, det blir faktiskt bra, inte bara ibland utan för det mesta!

Botaniska i höstfärger

Idag var det både fredag, sol och varmt i luften, så det var klart att det inte bara var jag som hade fått för mig att ta med kameran ut bland höstlöven. Det gjorde å andra sidan inte idén sämre. Jag åkte till Botaniska och strövade omkring ett tag, snokade i buskarna och upptäckte att det fortfarande fanns mycket som blommade och doftade gott.

Jag skulle gärna ha sett och fångat fler i solskenet lysande löv, men dels satt de flesta av dem för högt upp i träden, dels var det lite för blåsigt för närbilder idag. Fast jag får väl vara nöjd ändå, så många höstiga bilder som jag fick med mig hem.







Jag passade förstås på att klättra upp på de mest lättillgängliga klipporna och spanade på utsikten ett tag. Mest för att inte behöva gå samma väg tillbaka valde jag sedan en lite krångligare väg ner (oh, här börjar man nästan ana ett mönster!), där stenarna var släta och blöta och lutade rätt brant. Jag klarade mig dock fint ner genom att använda lite försiktighet. Under tiden hörde jag att någon var bakom mig, så när jag åter stod på plan mark vände jag mig om och fick då se en hel grupp turister som bekymrat försökte hitta säkra fläckar att placera fötterna på. Vilket inflytande man har på folk ibland!

På bokexkursion i Haga

Nu när jag fick lite tid över igen skulle jag ju se till att ta itu med sådant som blivit liggande. Givetvis hoppade jag raskt ner till de mindre akuta punkterna på min lista. Något som jag länge har planerat att göra, men som inte har blivit av, kanske för att jag hoppades på sällskap eller för att jag var för lat eller av någon annan dum anledning, var att gå igenom Hagas bokhandlar. Idag gjorde jag det bara.

Jag hade redan kollat upp lite på nätet för att inte behöva missa något, för det känns som om det finns fler som säljer böcker i lilla Haga än i hela Falun. Sedan tog jag penna och papper och till och med plånbok och gav mig ut, dock utan att ha några mer specifika mål än att titta efter allt som brukar intressera mig (eftersom jag är galen i böcker var det kanske ganska vagt formulerat, ja).

Bokrummet i Haga hade jag skymtat på bokmässan, men undvikit just för att jag ändå tänkte uppsöka butiken på riktigt snart. Det var en trevlig liten affär, med en glad man bakom disken och många stora, färggranna böcker i hyllorna. Där fanns en massa litteratur om farkoster, handarbeten, historia, konst och allt annat sådant där som passar bra att göra tjocka, bildrika böcker om. Mycket var på engelska. Jag var nöjd med vad jag såg, även om det här inte var något jag var ute efter att köpa just nu.

Jag fortsatte till Bokmalen antikvariat. Det var precis som sådana ska vara: trångt, proppfullt, med en gammal bokfantast vid ett pyttelitet skrivbord i ett hörn mellan alla böcker som ändå stod perfekt sorterade och ordnade i de höga hyllorna. Jag tittade på allt, letade förgäves efter fynd bland skönlitteraturen och fastnade sedan vid den lilla sektionen med språkböcker. Där fanns lite av varje, som ordböcker för diverse obskyra språk (fast inte isländska förstås), språknörderier av allehanda slag och till och med en specialordbok för Agatha Christies alla romaner som givits ut på svenska.

Jag hittade en liten skrift om svenska provinsialismer som jag bestämde mig för att köpa, men fick vänta i en evighet medan någon galen samlare diskuterade sina personliga bokproblem med butiksinnehavaren. Så ska det väl vara på antikvariat, antar jag. Där har man helt enkelt inte bråttom.

Därefter begav jag mig till nästa ställe, Röde Orm bokhandel & antikvariat, där jag faktiskt varit en gång förut. Den gången blev jag mycket besviken, eftersom jag upplevde att allting stod i en enda röra och det var stört omöjligt att hitta någonting. Därför hade jag nu låga förväntningar. Men jag måste ha drömt om den där andra gången eller något, för det var inte alls rörigt och osorterat idag. Det var precis lika prydligt organiserat som på det föregående stället, och jag hittade också fler hyllor än jag sett senast.

Något av det första som fångade min blick var dock min vän Anders (här i bloggen nyligen omtalade) bok. Min första reaktion var förstås lycklig igenkänning, men sedan blev jag arg på den tok som bestämt sig för att sälja den. Positivt var ändå att den såg ordentligt läst ut, och dessutom att priset låg bara fem kronor under nypris, så att den som funderar på att köpa den lika gärna kan skaffa sig ett nytt exemplar.

Bland deckarna hittade jag ett ganska fint utbud av Agatha Christie-historier. Tre av dem var dessutom sådana som jag trodde att jag inte hade. Jag vill nu poängtera att min osäkerhet rörande mina egna ägodelar inte sträcker sig mycket längre än så, för det är nämligen på det viset att jag nu har hunnit samla på mig rätt många Christie-böcker, varför det är svårt att riktigt hålla reda på de ibland ganska snarlika titlarna och det också är tämligen ovanligt att jag ens hittar en bok som jag inte redan har. Nu måste jag alltså konsultera listan över min samling och därefter eventuellt min inköpsansvarige.

Även på detta ställe fanns en intressant hylla med språkböcker. Om det inte hade handlat om pengar skulle jag antagligen ha tagit med mig hälften av böckerna därifrån. Men jag antecknade flitigt priser och dylikt i alla fall.

Efter detta gick jag hemåt igen. Jag hade redan från början bestämt mig för att inte ta med Bokia och Regnbågens böcker & smycken i min lilla undersökning. I det första fallet berodde det på att jag redan besökt butiken några gånger, och att den är en helt vanlig bokhandel, om än mindre än de flesta andra av samma typ här i stan. I det andra fallet kände jag att sortimentet inte riktigt tilltalade mig, om man säger så.

En bokhandel fanns dock fortfarande kvar på listan: Clara Bookshop. Jag har gått förbi där nästan varenda dag sedan jag flyttade hit, men fortfarande inte vågat mig in. Utifrån ser den så söt och väldigt engelsk ut, och bidrar verkligen till min fantasi om att leva i en idyllisk filmvärld. Kanske är jag helt enkelt rädd för att den bilden ska bli förstörd om jag går in?

När jag nu närmade mig på gatan kom ägarinnan eller vad hon nu är ut genom dörren, och efter smög hennes vackra, svarta katt och satte sig på trappan. Aldrig har den romantiska bilden av livet som bokhandelsinnehavare varit mer perfekt. Jag kunde bara inte tillåta mig själv att rubba den idag, så jag lät besöket vänta och gick hem och kikade försiktigt på hemsidan så länge.

Íslenska

Egentligen har jag nog alltid tyckt bra om både Island och det isländska. Jag har nästan alltid gillat deras ESC-bidrag till exempel. Bara en sådan sak! Förr tänkte jag en del på att jag skulle vilja besöka Island och se allt det där som verkade så spännande och annorlunda, fast under de senaste åren har det nog bara funnits någonstans där i bakhuvudet medan jag har riktat intresset åt andra håll.

Kanske har jag ändå inte riktigt förstått hur mycket jag har gillat det isländska språket, trots att jag många gånger har kommit att tänka på det i samband med funderingar kring mitt intresse för spanska, som jag var klok nog att i alla fall försöka lära mig en gång i tiden. De två språken hör inte alls ihop, så det enda jag kan komma på som kan vara en gemensam orsak till min dragning till dem är min fascination för vissa språkljud som inte finns i svenskan. Fast ju större och vanligare språk desto mindre spännande, antar jag. Jag tycker fortfarande att spanska är ett bra och vackert språk, men när jag började lära mig det försvann en stor del av magin med det. Med isländskan förhåller det sig så här långt annorlunda. Sedan jag började studera isländska har mitt intresse för språket bara ökat för varje dag.

Jag får nya aha-upplevelser hela tiden, bland annat när jag hittar ord som jag inser att jag känner igen från svenskan, men som vi inte längre använder. Och jag börjar också så smått att hoppas på att en dag lyckas få en någorlunda naturlig känsla för de delar av grammatiken som vi för länge sedan rationaliserade bort ur svenskan.

Nu när jag har islänningar att lyssna till varje vecka är mina öron i sin egen lilla språkhimmel. Ju mer jag hör desto vackrare blir det. Det handlar inte längre bara om ljuvliga läspljud, utan också om det mjuka lugn som tycks finnas i helt vanliga konsonantljud, om de spännande diftongerna, om de briljanta ordbildningarna och om värmen som verkar ligga inbakad i själva orden.

Jag antar att jag får vara tacksam över att jag inte fick läsa den där norskan som jag också drömde så hett om, den som delvis var orsaken till att jag för ett tag glömde bort isländskan. För ni märker ju att jag är helt såld. Det svenska språket har alltid varit en stor passion, men det här är något minst lika stort.

Kan man vara kär i två språk samtidigt?

Onsdagspromenad

Det började kännas som väldigt länge sedan jag hittade nya promenadvägar, vilket annars är något jag tycker mig vara rätt bra på. Och på ett ställe som det här är det ju egentligen ingen konst att åtminstone variera de vanligaste rundorna med någon extra sväng hit eller dit, så jag bestämde mig för att genast göra något åt saken. Fast det var inte förrän jag kom ut idag som jag kom på det här, så jag hade ingen karta med mig och ville inte riskera att hitta något som var totalt nytt och outforskat.

Jag hamnade i alla fall vid det gamla vattentornet uppe i den nordligare delen av vad de kallar Slottsskogen. (Jag frågar jämt folk var slottet är och då säger de att det är gräset som är slått. Skog kan det väl förresten inte heller kallas om den i sin helhet får plats på en karta över innerstaden? Nåja, som grönområde, park och utflyktsmål är området i vilket fall som helst helt okej.) Tidigare har jag varit vid, och faktiskt även inuti, observatoriet som ligger strax intill, men då missade jag vattentornet. Så nu fick detta bli dagens huvudattraktion.


Det rådde en lite underlig stämning på platsen. Byggnaden stod där i sin ensamhet och tycktes verkligen vara alldeles övergiven och ödslig. Det var så tyst och stilla att det var svårt att föreställa sig hur nära alla människor och bilar faktiskt fanns.

Tornet såg ut att sträcka på sig allt vad det förmådde, som för att försöka se och synas över trädtopparna. Jag gick uppför trappan och runt till baksidan i det mycket tjocka lagret av rött grus som täckte den lilla gården. Det var ett utmärkt ställe att göra en utflykt till, och det skulle ha varit en fantastisk utsiktsplats om det inte hade varit för alla träd som var en aning för höga. Nu fanns det bara enstaka gluggar i växtligheten, genom vilka man kunde skymta små, små hus i fjärran. Kanske är det värt att återkomma sedan löven fallit?


Jag fortsatte bort mot observatoriet. Ni som vet hur det ser ut kan säkert förstå varför jag inte visar någon bild på det, och ni andra slipper helt enkelt se det. Strax intill ligger däremot en liten damm, som just idag visade sig från en av sina bästa sidor, då molnen sprack upp och solen tittade fram genom en av de blå luckorna.


På hemvägen såg jag till att gå lite krångliga vägar ner från berget. Det är så roligt att hitta de långa, smala trappor och passager som ofta gömmer sig i ändarna av gatorna i stadsdelarna uppe på och nedanför bergen här i stan. När man cyklar och inte hittar kan det i och för sig vara mindre roligt, men det gjorde jag ju inte nu.

Prylar

Förutom en massa böcker förde den gångna helgen med sig ett antal mer eller mindre livsnödvändiga prylar:

• En sprillans ny extern hårddisk med mer lagringsplats än jag just nu kan föreställa mig.
• Ett begagnat, men väldigt fint, Nintendo DS med flera skojiga spel (att förstöra studiedisciplinen med).
• En halvlöst specialimporterad kakurobok.
• En tvålkopp.

Speciellt tvålkoppen har jag längtat efter. Den är nämligen av den superbilliga och enkla sort i vit plast som jag inte har lyckats hitta i Göteborg vid de tillfällen jag har letat.

Så nu har jag väl ändå i stort sett allt jag behöver i materiell väg.

Knäppt, slött eller bara väldigt klokt?

Jag har tackat nej till en fest. Dessutom är det en fest med vanliga, trevliga, vuxna människor på ett ställe jag inte har besökt tidigare. Och jag har inget annat inbokat.

Slå mig hårt.

Eller kanske inte ändå.

Att man vill ta det lugnt en vecka kanske inte nödvändigtvis behöver betyda att man håller på att bli en slöfock igen? Å andra sidan är det svårt att veta. Jag kan ju också ha fått en knäpp. Hur som helst, ni är väl snälla och säger till om jag blir för lat? Börjar jag nämna att jag har sett på tv är det definitivt läge att skicka ut mig på några äventyrliga expeditioner bland gatsten och spårvagnar.

Butiksspanare

Jag och Motor-Ola såg Snoken i en tv-spelsaffär i Nordstan i lördags. Jag tänkte faktiskt låta bli att blogga om det. Jag menar, jag hade ju i så fall också till exempel hela bokmässan full med kändisar att prata om. Men bara för att Översättarhelena också hade sett honom kan jag inte låta bli.

Åter till vardagen

Sisådär, då har jag pluggat ett tag igen. Och äntligen får jag umgås med min älskade blogg utan att behöva ha dåligt samvete över det.

Den här veckan: sova, plugga, blogga. Eventuellt i omvänd ordning och fortfarande helt utan mått och sans, men det är planen så här långt i alla fall. Just nu känns den rätt skön och tilltalande. Vädret samarbetar genom att stryka under att det nu faktiskt är höst.

Mössa 2 for president

Vissa människor tycks vara överallt. Eller så vet de bara hur viktigt det är att synas för att marknadsföra sig.

Fast när det handlar om ens vänner är det förstås bara trevligt att råka på deras ansikten när man surfar runt lite.

Så det är klart att jag röstar.

Det sista som väljs bort när tiden inte räcker

Jag insåg just att jag inte har pratat med någon i familjen på väldigt länge. Inte heller har jag haft någon koll på nyheterna på sistone, pluggat på alla de där verben jag skulle behöva lära mig ordentligt snart eller ens slappat med några onödiga spel. Men konstigast av allt är nog ändå att jag inte har kollat en enda väderprognos på flera dagar!

Bokmässefirandet 2008

Så var då äntligen dagen inne då även jag skulle få gå på bokmässan. I och med att jag haft så mycket annat roligt för mig på sistone har väntan inte varit alldeles olidlig, men lite som ett barn som väntar på julafton har jag ändå varit. Fast jag vaknade faktiskt inte riktigt lika pigg som ett sådant i morse.

Vi kom ändå iväg frampå förmiddagen. För att inte glömma den igen gick jag genast och hämtade min cykel för att ställa den nära mässan, men när jag kom dit tvingade en hetsig cykelparkeringsvakt mig att gå tillbaka och parkera cykeln på exakt samma ställe som den redan stått på i ett och ett halvt dygn. I och med detta fick jag flera gånger passera en person som utgav sig för att vara miljövän, men som stod och delade ut en massa papper som givetvis senare skulle komma att förvandlas till skräp utspritt över området. Det verkade inte helsmart, tyckte jag.

Efter detta var jag en aning okoncentrerad och ägnade väl den första timmen inne på bokmässan åt att slarva runt och titta på saker helt utan att ha någon struktur i mitt vandrande. När jag väl började handla blev det visserligen fyra böcker, men bara med helt och hållet blanka sidor. Det var i och för sig precis vad jag letat efter, men det kändes lite väl fånigt att börja shoppingrundan på en bokmässa med. Dessutom köpte jag dem rätt dyrt av en kostymnisse som inte hade koll på någonting, så jag borde förstås ha sett till att få ett bättre pris.

Titta, utsikt!

Vi åt dyr lunch bestående av lite slafsig nudelwok i små pappersmuggar. Detta var nu inte någon överraskning. Dock var de matbitar som påstods vara kyckling inte det minsta lika kyckling varken till smak, konsistens eller utseende. Såvida inte kycklingen hade knorr och klövar medan den levde förstås. Skumt.

Jag försökte hinna med att lyssna på en del av mina favoritförfattare, eller sådana jag brukar läsa eller hur jag nu ska kategorisera dem. Efter PO Enquist kom Viveca Lärn, så jag stod kvar och lovade Motor-Ola att inte gå någonstans medan han gick och handlade lite. Under tiden insåg jag att det inte var någon kö till Enquists signeringsbord, men medan jag funderade över om jag skulle våga bryta mitt lilla löfte hann tillfället gå mig förbi.

Enquist skriver, Lärn pratar.

När dagen avrundades skulle jag sedan också konstatera att jag faktiskt inte köpt en enda av de där nya, intressanta böckerna jag spanat in och väntat på. Men jag kan nog vara rätt nöjd ändå, eftersom det jag handlade mestadels var riktiga fynd, och förstås en hel del fasligt spontana köp. Den stora boken om Falu Rödfärg fick jag i både engelsk och svensk version för bara några tior sammanlagt (vad jag ska ha båda till är i nuläget oklart, men jag ville inte välja) och är nog det jag är mest nöjd med, i alla fall vid sidan av ytterligare ett verk av Joanne Harris (hurra!).

Jag kom också över en bunt med några olika nummer av Språktidningen, som jag själv redan har läst allt i, men som jag tänkte kunde passa att ge bort till bra människor vid bra tillfällen. Jag misstänker att det aldrig kommer att bli av, för de jag känner som skulle kunna vara intresserade läser nog redan av sig själva. Men gratis är ju alltid gratis. Det gällde till exempel också den stora affischen med regnskogsmotiv, som faktiskt skulle passa utmärkt ihop med de rätt kala vita väggarna och det för övrigt gröna temat i mitt rum. Den är snygg, men inte kommer jag att sätta upp den, inte.

Dagens skörd.

Så kom jag för andra gången samma dag ihåg att hämta min cykel, och både den, alla böckerna och vi själva kom hem på ett kick. Kassarna packades upp och sedan slog tomhetskänslan till med full kraft. Likheten med ett barn på julafton blev om möjligt ännu större, fast den här gången påminde det om stillheten efter att julklapparna öppnats och alla vuxna börjar vilja gå och lägga sig. Skillnaden nu var att jag inte ens kunde roa mig med alla mina nya leksaker. För nej, jag har faktiskt inte förmågan att läsa mer än en bok åt gången, och förresten hade jag fortfarande en gäst att underhålla (vilket jag nu gör genom att fly in i mitt bloggande).

Men när nu den långa, hektiska nöjesveckan är över och jag mest kan blicka fram mot höst och vardagssysslor har jag åtminstone en massa trevliga nya vänner i form av böcker att umgås och trösta mig med. Det kunde absolut vara betydligt värre.

Fredag, lördag

Det är helt sanslöst vad man tydligen kan bli dum i huvudet efter en vecka med bara halva nätters sömn. Och min kropp känns pensionärstrött redan innan jag ens har tagit mig till bokmässan.

En kort resumé av de senaste dagarna för alla som jag inte har hunnit ge några livstecken den senaste tiden:

Jobbet på Forskarfredag på Röhsska igår gick fint. Jag har nu ännu en orange T-shirt med särskriven logga att lägga till samlingarna. Även Lånesyrran jobbade lustigt nog i byggnaden samtidigt, så vi kunde småprata lite medan det var lugnt. Det passade särskilt bra eftersom vi nästan aldrig träffas hemma nuförtiden.

Liseberg, direkt därefter, var så proppfullt jag någonsin har sett det. Och mina fötter skrek ljudligt (men överröstades tack och lov av musik och folkmassa) över min behandling av dem, när jag efter en lång dag i icke gåvänliga skor sedan dessutom stod i nedförsbacke i ett par timmar.

När jag redan var både sömnig och öm både här och var drog jag vidare till veckans fest, den här gången alltså med Motor-Ola i släptåg. Det var givetvis lika roligt som vanligt, alla pratade plötsligt franska och åt av våra chips, och jag blev så pigg att det verkligen var svårt att slita sig från de söta ungdomarna ett par timmar efter midnatt. Dock blev det nog ganska uppenbart att jag inte var i fullständig toppform när jag just som jag skulle somna kom på att jag glömt min cykel vid Liseberg. (Två bortglömda nödvändiga ägodelar på två dagar!)

Eftersom vi inte ville missa en massa lördag var det efter bara en liten skvätt nattsömn dags för en rejäl tur på stan idag. Fast benen och huvudet använde en stor del av sina sista krafter till att slåss om vem som kunde sinka mig mest. Både jag och Motor-Ola hittade i alla fall en del fynd i affärer, på restaurang, på skattjakt på hemvägen till Haga och slutligen på favoritkaféet. Därefter släpade vi oss hem och jag stupade omedelbart.

I morgon kommer jag förstås att vara som ny igen. Då ska jag gå, gå, gå, släpa böcker och absolut inte glömma att ta med mig min stackars övergivna cykel hem. Om den ens är kvar. Och det måste den bara vara.

Gå på konsert typ gratis: Håkan Hellström

Det blir lite sen och nästan inaktuell rapportering den här gången, men när konsertserien avrundas (nu är jag rätt säker på det i alla fall) är det med en så betydelsefull händelse att jag omöjligt kan ignorera den.

Det var ju Håkan Hellström. Igår, fredag, alltså.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det tog ett tag innan jag tog ställning, men från och med Kom igen Lena har jag gillat honom. Jag kan dock inte påstå att jag brukar lyssna på honom till vardags, och jag känner bara till de låtar som av en eller annan anledning kommer i min väg. Men när jag fick höra talas om den här konserten visste jag att jag bara måste vara där, för det kunde inte bli annat än något speciellt med Håkan Hellström i Göteborg, det förstod till och med jag. Folk här verkar verkligen alla ha en åsikt om honom, och ungefär varannan person jag pratade med inför konserten mumlade något längtansfullt och varannan fnös nedlåtande. Det gjorde det hela än mer intressant.

Lite allmänt om kvällen: Jag kom direkt från en heldags jobb som inneburit mycket stående och gående i helt fel skor, och var redan sliten och öm i fötterna, men jag hann i alla fall med flera minuters marginal till konsertens början ta mig fram bland de tusentals andra som trängdes vid entrén, hittade Motor-Ola utan minsta problem, fick tillsammans med honom lite kött och bröd i magen och så sällade vi oss till folkmassan. Vädret var rätt skönt för årstiden, men jag antar att ingen hade behövt frysa ändå, så gosigt tätt som vi stod packade så långt upp i backen man fortfarande kunde skymta scenen.

Publik: Ungefär en halv miljard huvuden stor (GP säger 17 000). Det var fjortisar i alla åldrar, kramiga par i åldrarna 14 till 74 år, själviska 30-åringar som tvingade sina spädbarn att tillbringa kvällen gråtande mitt i oväsendet och trängseln och, tja, egentligen typ alla sorters människor.

Några tankar som dök upp under konserten:

• När jag inte sovit på en vecka är jag tydligen extremt mottaglig för melankoliska låtar. För ett år sedan hade jag inte uthärdat den enorma trängseln, men nu var det låttexterna som var orsaken till att jag kände för att bryta ihop en stund. Naturligtvis kom också de gladare låtarna så småningom, och de tog tack och lov nästan lika bra.
  
• Det var så fascinerande att få vara med, just här i Göteborg, när alla dessa människor skrålade Känn ingen sorg för mig Göteborg för full hals. Jag antar att det måste kännas rätt mycket att stå där framme på scenen och höra alla sjunga ens låtar också.
• Jag har aldrig riktigt brytt mig om diskussionen om sångröst och blablabla, men ändå, visst sjunger han bättre nuförtiden? Det finns väl egentligen inget kvar som folk skulle behöva klaga över?
• Det är klart att det var bra. Ännu mycket bättre blev det halvvägs in i konserten när folk slutade springa omkring och knuffas mer än stå och lyssna. Ytterligare positiva känslor uppstod när jag insåg att också jag känner den här stan som han sjunger om nu, även om den naturligtvis inte är i närheten av att vara min.
• Wow. Ja, jag är oerfaren, men jag skäms inte för att erkänna att jag aldrig varit med om något liknande. Jag är glad att jag lyckades ta mig dit, och det var väl också en alldeles utmärkt avslutning på min Lisebergssommar!
  

Publiken. Och det är ändå bara ena halvan av den.

Bloggträff

Om det är något man absolut måste nämna i sin blogg är det väl när man har varit på bloggträff. Och jag kan inte säga annat än att det var precis så roligt som jag hade hört.

Jag som aldrig glömmer något eller kommer för sent (nästan i alla fall, men det är inte helt otänkbart längre), kom halvvägs till Gyllene Prag på att jag glömt mobilen hemma. Tänk om jag just då skulle behöva den! Eftersom halvvägs till Gyllene Prag för min del betydde ungefär tre minuters promenad var det klart att jag vände åter efter telefonen. Därmed blev jag också en aning sen. Jag antar att det är Göteborg som håller på att göra folk av mig även på den punkten.

Utanför Gyllene Prag kikade jag försiktigt in genom fönstren för att se om jag skulle upptäcka några som såg ut som bloggare. Det var förstås helt omöjligt att avgöra. Bloggare är ju också människor. Framme vid dörren stod dock Nineve, som tydligen genast kände igen den tveksamma blicken och frågade mig om jag var på väg till bloggträffen. Vi hann lagom presentera oss innan Ica och hennes kompis Emily kom utfarande och snart började redogöra för den något underliga situationen inne på restaurangen (klicka nu duktigt på länken, för den historien är värd att ta del av).

Sedan blev vi fler, åt och drack och pratade och hade trevligt. Lotten packade upp en massa teknikprylar och intervjuade Huskorset, Miss Gillette tävlade med mig om att äta långsamt (jag tror att jag mot alla odds förlorade, men jag var hungrig och fisken var god) och Ataharis, som för mig var en ny bloggbekantskap, tycktes mig ändå liksom bekant på något sätt.

Översättarhelena fick ansvara för den obligatoriska bloggservetten, men har inget bildbevis presenterats på hennes blogg när jag återkommer efter jobb och ytterligare nöjesliv om något dygn eller tre, så kan jag allt fixa det själv.

Minst förvånande var alltså att alla var snälla och trevliga. Mest förvånande var kanske ändå hur snabbt dessa rutinerade bloggare drog ur mig precis varenda hemlighet och historia som jag inte släpper fram här i bloggen. Sedan blev jag beordrad att slå undan alla tankar på sömn före klockan två för att ta mitt bloggansvar. Helt rätt. Att roa sig och blogga, det är väl det som är poängen med det hela, eller?

Uppdatering 27/9, 02.43:

Kväll i Kålltorp

En kväll till med pratpratprat hos en vän lite österut. Det är bra. Jag kan prata hur mycket som helst verkar det som. Stackars vänner.

Jaha, är det kanske meningen att man ska sova också?

Kväll i Kallebäck

Så har jag varit i Kallebäck också. Det kanske inte står på turistens måstelista, men jag är ju egentligen inte turist, så det är klart att jag skulle dit förr eller senare. Med tanke på hur lätt det var att hitta och hur snabbt det gick att cykla dit och hem är det väl ändå lite märkligt att det tog mig över åtta månader att börja undersöka stället.

Det blev en helkväll med allt man kan begära av god mat, trevligt prat och vänskapliga kramar. Utsikten får dock vänta till någon gång i dagsljus. I den här takten lär det väl visserligen inte bli på denna sida om vintersolståndet, men något ska man ju ha kvar att se fram emot även till ett eventuellt andra år i Göteborg!

En sådan där härligt smockfull vecka

Åh, jag kommer kanske faktiskt inte att vara hemma en enda kväll den här veckan. Jag har planerat för nästan varje vaken timme, och vad skör tillvaron känns då. Som ett korthus som kan rasa av minsta vindpust.

Vet inte riktigt när jag ska hinna blogga om skojigheterna, men det löser sig väl så småningom. Så här i förväg vill jag ändå nämna ett par saker jag hoppas få syssla med.

Det är ju bokmässa i slutet av veckan, vilket väl knappast någon här har missat. På torsdag ska jag också gå på min första bloggträff, och just den hänger rätt tätt ihop med bokmässan.

På fredagen blir det dock inget bokmässande alls för min del, eftersom det även pågår andra evenemang i stan. Själv ska jag då jobba på Forskarfredag, som hålls på Röhsska museet klockan 12.30-19.00 och är öppen för allmänheten, och alldeles speciellt allmänhet som går på gymnasiet. Gratis förstås. Nej, jag ska inte jobba gratis, men inträdet är fritt för den som skulle få för sig att gå dit.

Och så är det lite annat också. Eller mycket. Men det är inget jag behöver tala om i förväg, och förresten skulle jag inte våga det heller.

Surfa vidare

Nu dräller jag mina stadsvandringsbilder över andras bloggar också.

Små och stora beslut

Visst, någon gång måste ju flytet ta slut, marginalerna bli för små eller till och med negativa och saker sluta gå så förbaskat bra.

Inte för att jag egentligen är missnöjd just nu ändå. Jag har varit hos den trevligaste studievägledare jag någonsin träffat och fått så mycket hjälp, svar på alla mina mängder av frågor och dessutom flera riktigt överraskande och goda nyheter, så jag är alldeles salig. Mitt i röran av definitioner, olika slags examina och studier i två poängsystem visar det sig att det är mycket lättare att ta ut en generell examen i Göteborg än i Linköping, i alla fall som jag har förstått det.

Det var efter det som flytet tog slut. För en stund eller mer permanent? Det är lite läskigt att fundera över. Men i alla fall. När jag kom till bion och frågade efter de gratisbiljetter som man som student skulle kunna få till förhandsvisningen av en film, visade det sig att tjejen som stod före mig i kön hade fått de allra sista biljetterna. När sådant händer tänker man förstås att man kunde ha åkt till bion först och ändå ha hunnit få alla de bra svaren av studievägledaren sedan, eller att man inte borde ha tagit just den där lite krångligare cykelomvägen mellan ärendena, eller vad man nu känner för att skylla på. Å andra sidan vet man ju inte. Det kanske var just den där omvägen som gjorde att jag inte blev ihjälkörd idag, eller att jag valde att åka till studievägledaren just då som gjorde att jag fick träffa henne på så gott humör?

En missad biofilm spelar mig heller inte någon större roll egentligen. Jag gillar inte ens att gå på bio särskilt mycket, utan jag ville väl mest försöka leva efter min nya inställning att det är dumt att tacka nej till en möjlighet. Nu slipper jag förresten fundera över om jag skulle ha någon att ta med mig. Ha!

Det jag funderar över är om det här är en smygande inledning till en ny omgång av dåligt beslutsfattande. Jag måste ju snart bestämma mig för om det är en gammal eller en ny sorts magisterexamen jag ska sikta på. Och jag har fortfarande möjlighet att välja vid vilket universitet jag ska ta ut den.

Bestämma saker, hu!

På tröskeln till hösten

Jag vet inte riktigt varför jag igår fick för mig att gå ut och leta rätt på hösten. Det var väl en tanke som slog mig att här inne bland alla hus och gatstenar ser jag inte mycket alls av årstidsväxlingarna. Mer än i allén på Vasagatan då. Där finns nu en massa löv på marken, även om träden fortfarande ser skapligt somriga ut.

Tittar man efter så finns det ju faktiskt ganska mycket träd i Göteborg, även så här mitt inne i stan. Det gäller väl bara att lyfta blicken från asfalten då och då. Men som sagt vet jag inte riktigt varför jag skulle behöva leta efter hösten om jag nu inte märker av den som det är.


Arton grader varmt på eftermiddagen påminner inte direkt om höst, men sommar är det i alla fall inte längre. Jag insåg det en dag och kom på mig med att sakna den. Det tror jag aldrig att jag har gjort ordentligt förut. Alltså, jag har väl säkert saknat saker jag gjort under sommaren, platser jag varit på, ledighet och sådant, men jag brukar vara så uppfylld av höstglädje att jag nog bara inte reflekterat över detta tidigare. Förresten har jag nog inte värderat sommaren lika högt förr om åren heller. Då menar jag alltså själva årstiden, värmen eller förväntningarna på värme, inte aktiviteterna.

Jag ska förstås gilla hösten i år också, för jag tycker faktiskt om alla årstider. Fast kanske är det nu ändå främst aktiviteterna jag ser fram emot. Fullt på schemat, veckorutiner med nya vänner, en massa nytt att lära, cyklande i mörker och innesittande på kvällarna. Kan det bli så bakvänt? Och betyder det att jag inte kommer att få mina vanliga höstkänslor? Jag hoppas verkligen inte det.

Att det är höstdagjämning idag behöver man ju förresten inte tänka på.

Vid liv och mer därtill

Jag tycker att det är lika otroligt varje gång. Han tycker att det väl är ganska sannolikt att vi ska springa på varandra här i krokarna då och då.

Men det är väl inte precis så att han står och hänger utanför sitt jobb hela eftermiddagarna? Eller att jag gör något annat än svischar fram på min cykel eller travar raskt förbi de gånger jag går någonstans på just de gatorna?

Nej, så fasligt stor är sannolikheten ändå inte. Och förresten händer det bara när jag redan har flyt.

För övrigt var jag på fest med de roliga ungdomarna igår igen. Jag hade inte gått och lagt mig när morgontidningen kom, och jag hade fortfarande minst fyra språk i huvudet när jag vaknade lite senare. Dessutom har jag också pluggat duktigt.

Ja, det var ett bra dygn. Undrar om det är för att dra ut på det som jag fortfarande sitter här?

Uppladdning

Eftersom jag har pluggat lite väl slött de senaste dagarna tyckte min hjärna, helt enligt klassisk studentlogik, att det idag dög bra att köra tre maskiner tvätt, stå en halvtimme i blåsten och fascinerat iaktta hur en danmarksfärja förtöjs och hur de små, små människorna och bilarna sedan myllrar ut ur dess innandöme, och så toppa det med en djupdykning i bokmässans papperskatalog (ja, för på nätet får man ju inte samma överblick).

Ingenting ska få hindra mig från att gå på bokmässan (vad sa jag nu om att prata om framtiden?)! Enbart den är ju en anledning så god som någon att flytta till Göteborg. Och nu bor jag här, kan cykla till Svenska Mässan på tio minuter och har tid att gå hur länge som helst, eller i alla fall så länge jag orkar, på mässan. Tur att jag har hunnit skaffa mig riktigt bra kondis sedan jag flyttade hit.

Det här är en sådan sorts nöje som jag gladeligen betalar pengar för, även om jag inte är dummare än att jag ska försöka gå när det är som billigast. Och då missar jag väl förstås en del höjdare, men jag har ändå möjlighet att se flera av författarna till just de där superintressanta titlarna jag såg i bokhandeln häromdagen, så det ska nog bli mer än tillräckligt för mig ändå.

Och! Nästan det första jag såg när jag öppnade mässprogrammet är seriesöndag, med den största favoriten av dem alla: min vän Anders! (Nej, han får inget täcknamn här har jag kommit fram till, för han är ju kändis! Dessutom har jag bett om lov.) Han -- ja, och Fucking Vittula då -- har en helt egen programpunkt på söndagen, och han meddelar att han också ska ha ett miniseminarium på Grafiska Torget på lördagen klockan 14.30-14.50. Jag tror inte att jag kunde vara mer stolt och exalterad om det så var mitt eget namn som stod i programmet. (Då skulle jag förresten antagligen mest vara nervös.) Och jag som trodde att jag redan längtade till bokmässan så mycket man kunde göra.

Nu ska jag fortsätta att lusläsa katalogen och skriva lite listor, planera och noga gå igenom allehanda förberedelser inför nästa vecka. Sedan behöver jag bara komma överens med mig själv om hur mycket jag ska tillåtas att handla för. Om det blir någon tid över kanske jag pluggar lite också.

Signaturbyte

Ja, det fick bli så ändå. Det är så skönt när saker och ting faller på plats.

Jag ber om ursäkt om det stör någon. Men det är ändå mitt namn.

Kalla mig gärna Flinn, det gör mig glad.

En blogg med utsikt

För er som läser utan att någonsin besöka själva bloggen kan jag tala om att jag nu har placerat en utsiktsbild i sidhuvudet. Det slog mig sedan att det hade jag faktiskt i min första ickehemliga blogg också. Då handlade det om vyn nedan, som inte alls hade med bloggens innehåll att göra (och som inte heller har någonting att göra med de utsiktsbilder jag utlovade, eller hotade med, precis nyss), men som har hur mycket som helst med mig att göra, eftersom det är den bästa vy jag vet. Och bara för att det på något vis kändes som om cirkeln var sluten när jag kom att tänka på det här så får bilden vara med igen.

Skog, berg och sjö. I Bergslagen förstås. Men lägg till lite hus och båtar så är det inte helt olikt bilden i sidhuvudet!

Uppdatering:

Sidhuvudet, för jämförelsens skull.

Fegis

Jag har visst än en gång gjort mig skyldig till det där fåniga att antyda att det ska komma mer av något och sedan låtit det inte bli av. Det går inte riktigt ihop med min strävan efter att vara konsekvent och viljan att pilla in röda trådar i allt jag gör och att skapa behagliga symmetrier. Så bara för att jag sa det så lovar jag nu att det kommer att komma fler utsiktsbilder från mina utflykter, oavsett om ni brinner av längtan efter det eller inte.

För övrigt försöker jag verkligen sluta att prata om framtiden i alla möjliga sammanhang, för det blir aldrig riktigt bra (men hjälp, nu blir jag rädd, för var det inte precis det jag gjorde i det förra inlägget?!). Det är väl något slags skrock det där, att vara rädd för att tala om sina framtidsplaner och förhoppningar för att man tror att det då inte kommer att bli som man planerar?

Ja, som man planerar blir det ju aldrig riktigt ändå förstås. Ofta blir det bättre. Men jag har i alla fall nu fått alldeles för många dåliga erfarenheter av att prata om saker i förväg för att kunna släppa den här tanken.

Så nu tar jag tillbaka. Okej?

Planen är att stanna i Göteborg till och med januari 2009. Hör ni det? Det enda som ska kunna hindra mig från det är väl möjligen dödsfall och dylikt. Men vi vet ingenting. Speciellt inte om vad som händer efter januari. Allt blir en fullständig överraskning.

Hem till Dalarna och Göteborg

För ett år sedan flyttade jag hem till Dalarna, vilket gjorde det nödvändigt att än en gång starta om mitt bloggande på ett nytt ställe. Här. Men det var inte som alla gånger tidigare, för nu hade jag ett tydligt mål och ett klart syfte, både med livet och bloggandet. Jag hade nog då inte riktigt kunnat föreställa mig att jag fyra månader senare skulle flytta söderut igen, och den här gången ännu längre hemifrån.

Det tog alltså bara några månader innan det var något som blev fel med bloggen. Fast egentligen inte med bloggen i sig, för den är nog den av alla mina bloggar som jag har gillat mest, och jag trivs fortfarande fantastiskt bra med den. Men adressen och titeln var ju vilseledande, såvida jag inte bara var i Göteborg tillfälligt förstås. Och jag sade högt och tydligt till både mig själv och andra att jag skulle stanna i ett år, för det kändes bra att säga. Om det skulle bli för eländigt hade jag det där datumet då kursen skulle ta slut, i januari 2009, att sikta på. Sedan kunde jag flytta hem igen. Dessutom, så länge jag lät folk sväva i ovisshet om hur länge jag tänkte stanna, så kunde ju bloggen faktiskt fortfarande handla om att återvända hem till Dalarna.

Samtidigt bad jag om åsikter, och de bloggläsare som svarade var hyfsat eniga om att titeln och adressen inte var något större problem. Det har dock ändå fortsatt att gnaga lite inom mig med jämna mellanrum. För det är nu så att jag inte har någonting som väntar på mig någon annanstans. Jag behöver inte lämna Göteborg om jag inte vill, och det har jag inte velat sedan den allra första kvällen här. I hemlighet har jag redan gett stan förlängning i mitt liv, och jag har till och med sagt det till några av er, men för att inte göra den för kaxig kan ni väl hålla lite tyst om det här ett tag till? Fast i och med det kommer det verkligen att vara en vilseledande titel jag har, vilket min logik och mitt ordningssinne inte riktigt gillar. Som jag har grubblat över det här!

Sedan blev det plötsligt helt uppenbart och självklart. Ett av huvudsyftena med den här bloggen har hela tiden varit att visa dem därhemma (och givetvis andra intresserade, bekanta eller inte) lite av vad jag pysslar med. Så, alltså, jag skriver ju faktiskt hem till Dalarna! Äntligen kom ett svar jag kunde acceptera! Nu slipper jag känna mer obehag över det här med titeln och adressen och kan bara njuta av mitt underbara förhållande med den här bloggen.

Lösningen är funnen och jag kan vara nöjd. Nästan i alla fall. Jag saknar faktiskt mitt gamla alias, det som är mitt första riktiga smeknamn och som nästan ingen använder längre. Jag känner mig varken särskilt rastlös eller rotlös längre (även om jag kanske inte har varit på ett och samma ställe tillräckligt länge för att säkert veta, för det brukar ändå dröja ett par, tre år innan jag måste vidare). Eftersom de flesta som läser bloggen ändå vet vem jag är och att jag är samma person som tidigare bloggade under det namnet vore det mycket enkelt att bara byta tillbaka, men så är det ju det där med kommentarer, länkar från och omnämnanden i andra bloggar. De är inte många, men just därför tillräckligt betydelsefulla för att det skulle vara taskigt av mig att byta namn. Eller? Jag vet ändå att byter jag nu så kommer jag att ha hittat rätt sedan. Nåja, det är väl bra att ha något att fundera på.

Hur som helst, jag säger grattis på födelsedagen till bloggen och tänker ett par ögonblick på både Falun och Linköping, med lite nostalgi men inte outhärdligt mycket längtan och saknad. Mitt vanliga, vardagliga nya liv i Göteborg rullar vidare, och med det bloggen.

Kvällshimmel

Igår.

Idag.

Sagolikt

Ni minns väl Gunilla Hanssons barnbok Nu ska här bli andra bullar? Nina och morfar? Katten Korven? Det var en helt underbar bok med helt underbara bilder som har satt bestående spår i mig, trots att jag faktiskt aldrig hade den själv.

I alla fall, jag såg dem på riktigt idag! Nina och morfar! Åh, de var så fina. Jag blev så glad. Nina hade en grön jättefin kappa och en liten sjal om håret. Hon höll sin morfar i handen och han log och såg genomsnäll ut. Så sa hon "morfar?" med precis rätt kombination av undrande och uppfordrande tonfall. Sedan hade vi passerat varandra.

Tyvärr verkade Nina ha vuxit ifrån katten Korven, men man kan ju inte få allt jämt.

Ute i solen fick en chans till

Det var helt okej ute. Lugnt och fridfullt och vackert, lite kyligare nu, men absolut inte på något vis otrevligt. Så hade jag ju hunnit få lite socker i mig också.

Småsvängningar

Jag är nu inte fullt så upptagen som det kanske kan verka. Efter att jag har fått ställa in eller skjuta upp fyra trevliga möten på sex dagar har livet återgått till vanlig, trist, stillsam vardagslunk. Jag tillbringade fredagskvällen med mina studier och lördagseftermiddagen med ännu en shoppingtur. Även om jag nu inte gjorde av med så mycket pengar så vet ni ju ändå att det inte är något gott tecken när jag ger mig ut i affärer. Det betyder att jag är övergiven som en sommarkatt, åtminstone för stunden.

Det var faktiskt nästan deprimerande fint väder. Liksom helt perfekt och jätteskönt. Jag kom på mig med att tänka att det är snudd på bortkastat när man inte delar sådant med andra tänkande och kännande varelser. Eller var det bara av att göra av med energi genom att gå och trängas i affärer som jag blev lite låg? Det kan väl hända.

Jag var i alla fall inne i en bokhandel och bara råkade kasta en blick på ett bord med nyheter. Ja, jag vet, det är jättekonstigt, jag älskar att läsa, är helt galen i böcker, vill ständigt ha fler, njuter stort av att hitta bra författare som jag inte har läst något av tidigare och så vidare. Men jag glömmer ändå för det mesta att hålla mig uppdaterad. Det kan väl delvis ha att göra med att jag inte är intresserad av att läsa recensioner och annat om böcker. Och tydligen tänker jag inte på att leta aktivt efter det jag gillar heller. Men nu upptäckte jag på det där enda bordet nya titlar från fyra av mina absoluta favoritförfattare! Fyra på samma gång! Och dessutom några böcker till som såg klart intressanta ut. Så där stod jag och antecknade och antecknade, för att inte tillåta mig att glömma igen. För hur mycket mina hjältar superförfattarna än förtjänar det köper jag inte deras verk till fullpris. Det går inte. Inte idag åtminstone.

Men jag har något att längta efter! Mmm!

Äsch, nu går jag ut lite till i det perfekta vädret och ser om man verkligen kan bli dyster av något sådant.

Snart i en skum närbutik nära mig

Jag beställde två böcker i förra veckan. Nu hade jag just börjat undra var de höll hus när det kom ett mejl.

Då övergick jag till att undra vad "inom kort" betyder när det verkar som om till och med företaget som jag handlade av definierar uttrycket på minst två olika sätt.

Om den ena boken stod det nämligen: "är försenad från förlaget men förväntas skickas inom kort".

Om den andra stod det: "är under behandling hos oss och förväntas levereras inom kort".

Å andra sidan, när jag nu tänker efter, får jag precis för mig att det här hände senast jag handlade där också. Och då kom verkligen allt jag hade beställt kort därefter. Antagligen skickar de ut de här mejlen för att jag ska ha något att läsa medan jag väntar på mina böcker. Och det är ju väldigt omtänksamt.

Uppdatering 080910:
Och idag är båda böckerna skickade! Då verkar "inom kort" ha betytt precis det då.

Flaskor med nästan samma färg

När det är dags att köpa nytt schampo, när jag kommer ihåg att skriva upp det på en inköpslista, när jag dessutom kommer ihåg att titta på inköpslistan i affären (och det gör jag verkligen inte alltid), när jag tar god tid på mig vid schampohyllan och står med flaskan i handen i säkert en halv minut för att förvissa mig om att det är rätt sort och framför allt att det inte är balsam jag har tagit, och när jag sedan kommer hem och det i alla fall är balsam och inte schampo jag har köpt, då blir jag faktiskt lite sur.

Hårschampotillverkarna måste tjäna bra på det här. Det är nästan det som stör mig mest. För om jag kan ta fel, fast jag redan vet hur lätt det är att göra det och därför kollar extra noga, då borde det hända folk rätt ofta. Men hur många gör sig besväret att gå tillbaka och byta?

Och jaja, jag vet att jag som har långt, tjockt hår ändå borde använda balsam ibland, och det här kanske är enda sättet att få mig att köpa det. Men det tar redan för lång tid att tvätta håret. Äh!

22 om igen är inte helt tokigt

Jag gjorde något jag egentligen inte alls borde våga och gick på fest med en massa främlingar som var flera år yngre än jag själv och som kom från alla möjliga länder. För att göra tillvaron lite tryggare tog jag ändå med mig eget sällskap -- ett par andra utländska studenter som jag aldrig hade träffat tidigare!

Det blev succé direkt, eftersom dessa gäster inte bara var söta och trevliga utan också råkade vara islänningar. Jag insåg det själv och de bekräftade det, att folk tycker att det isländska och inte minst islänningar är något vansinnigt exotiskt och spännande. "Iiiih, en riktig livs levande islänning! Får jag peta på den?" liksom.

Fast bäst av allt var kanske att jag fick göra något som jag knappt hade kommit på tanken att drömma om, nämligen diskutera Eurovision Song Contest med folk från flera andra deltagande länder samtidigt! Och alla var dessutom riktigt intresserade. Ibland händer det osannolika saker mest hela tiden.

Jag hade bestämt mig för att ha roligt och det hade jag också. Planen är att jag ska fortsätta så.

Eget ansvar

Jag ställer mig själv frågan: När ska jag plugga egentligen?

Så fort terminen drog igång på allvar blev jag också student på riktigt och glömde genast allt om disciplin och effektivitet.

Nåja, jag vägrar faktiskt att tacka nej till nöjen just nu. Tar man igen förlorad ungdom, missat studentliv och bortåt tio års personlig utveckling, och allt på samma gång, är det här en bieffekt man får ta.

Det ordnar sig nog. Ketchupeffekter varar väl sällan särskilt länge åt gången.

Det här hade jag definitivt inte tid med! Men inte lust att missa heller.

Spontant uppkommet kompisschema

Och så är det ju nästan märkligt hur en massa folk på samma gång tycks ta det jag skrev sist här på allra största allvar. Särskilt konstigt är det när de flesta av dem, vad jag vet, inte ens läser den här bloggen. Men faktum är att jag nu har övervakning nästan oavbrutet. Bra, bra, då ska jag väl hålla mig i skinnet ett tag framöver. För att inte tala om ha trevligt, för det är roliga barnvakter jag har. Lyllo mig.

Gå på konsert typ gratis: Eric Gadd

Jag trodde nog egentligen att det var slut på min konsertsommar på Liseberg i och med förra gången, men så var det nu inte. Och det är väl ingen idé att sitta och gapa av förvåning, för om det ska vara någon konsekvens i det hela måste jag ju skriva även om denna kväll.

Idag: Eric Gadd.

Min inställning till artisten och musiken i förväg: Det här är faktiskt lite lustigt, om jag får bestämma vad vi ska tycka. Jag hade nämligen absolut bestämt att just den här konserten skulle jag inte gå på. Sedan jag för ett antal år sedan var på en konsert med honom i Norrköping och fann honom jobbigt divig, har jag haft något personligt emot Eric Gadd. Fast jag har väl i alla fall gillat musiken någon gång i tiden, bara det att efter den där gången, om det nu var kanske 1999 eller 2000, så har jag helt och hållet ignorerat den. Men när nu två av varandra oberoende personer ville ha mig med på konserten gjorde jag mig beredd att ge den en chans. Ja, och Gadd en andra sådan.

Lite allmänt om kvällen: Det var en rätt ruggig, grå och blåsig eftermiddag och kväll, men fantastiskt nog kom det inte mer än några enstaka regndroppar på hela tiden jag var ute. Det är väl bara att tacka Pinglan för det då. I sällskapet som gick på själva konserten (efter några timmars annat nöjesliv i parken) ingick också Göteborgskusinen och i alla fall tidvis ett par karlar. Speciellt för den här kvällen, jämfört med de andra konsertkvällarna jag varit på i sommar, var också att det nu hann bli riktigt mörkt under tiden vi var där. Det var trevligt att se ljusen tändas och ett annat Liseberg vakna.

Publik: Oväntat stor, måste jag säga, för att vara en gråkall vardagskväll i september, men så bestod nog en stor del av den också av rätt hängivna fans. Och skillnaden mot den riktiga turistsäsongen märktes väl också på att åldersspridningen var rätt liten. De flesta i publiken var antagligen mellan 25 och 45 år.

Några tankar som dök upp under konserten:

• Pinglan meddelade omedelbart att jag måste skriva att hon har ändrat sig. Hon vill nu inte längre vara Jill Johnson. Nu vill hon vara den ena av Eric Gadds körkillar. Det berodde främst på dansandet och hoppandet, kan jag ju tillägga. (Som tur var dök hennes egen kille upp och såg till att hon inte gick helt överstyr i sitt dyrkande.)
• Jag märkte snart att jag inte bara undvikit Eric Gadd de senaste åren. Jag har uppenbarligen helt och hållet lyckats missa allt han har gjort under den tiden. Att han nu sjöng på svenska var för mig en stor överraskning.
• Visst svänger musiken, det förnekar jag inte, även om det nog är en sådan typ av musik som jag främst lyssnar på i sådana här sammanhang och inte hemma för mig själv. De gamla hitsen gillade jag förstås fortfarande, och de nya låtarna var väl helt okej de också. Jag vet inte om det möjligen bara hade med igenkänning av gamla låtar att göra, men jag tänkte ett par gånger att han nog ändå lät bättre på engelska än på svenska.
• Modigt att sjunga en låt om Stockholm i Göteborg. Kanske var det det han kom på också, eftersom han sedan pratade om att han var nervös. Jag menade att det måste bero på att jag var där och sände ut illvilliga signaler.
• Det var förstås rätt av mig att ge honom en andra chans. Visst tyckte jag fortfarande att han körde lite med publiken, men han gav också rikligt med beröm, vilket gott och väl vägde upp för det. Så nu lägger jag ner min aktiva bojkott. Konserten som helhet var för övrigt minst lika bra som de andra jag varit på, vad nu det säger när jag verkar köpa det mesta om jag får det gratis.
• Och så var det såklart lite imponerande att han blev inklappad "på riktigt". Extranummer har det varit på alla konserterna, men de tycks komma vad publiken än gör, för det brukar väl räcka att applådera lite extra i 20-30 sekunder. Men här ville publiken verkligen ha ännu mer. Det är bra jobbat.

Ta i lite

Folk ringer mig hela tiden för att kommentera saker jag skriver. Det tycker jag är roligt. Det är också lite roligt att de påstår att jag överdriver. Fast ja, det gör jag ju. Eftersom jag är rätt måttfull med det mesta i livet i övrigt så tycker jag att jag kan tillåta mig nöjet att under- och överdriva i alla fall språkligt. Så är det. Faktum är att jag i stort sett inte gör annat än överdriver!

Väderprognos för Göteborg

Jag spår väder lite så där ovetenskapligt och säger att i morgon blir det sannolikt hyfsat fint, för då kommer Pinglan till stan. Hon brukar ju föra med sig sol.

Smidiga storasystern

Lånesyrran fyller år idag. Jag ägnade gårdagskvällen åt att pynta paket och grattiskort. Det blev guldigt glitterlim på det mesta omkring mig. Men jag blev ändå hemskt nöjd med resultatet. Dock var väl själva presenten inte hälften så flashig som omslaget, vilket kanske är lite bortkastat när detta sedan bara ska slitas av lite snabbt. Det är nog förresten ganska typiskt mig att göra något sådant. Jag hoppas att hon inte blev besviken.

Så påminde jag mig själv om att min egen bror visst inte fick någonting alls när han fyllde år i år. Det är väl också ganska typiskt mig, att ge presenter till "fel" personer. Jag hoppas att han inte blev besviken.

Tur för mig att de är vuxna och kan spela med i födelsedagsspelet.

Ja tack

För övrigt händer det grejer här. Med mina mått då. Ni vet ju, efter en tre månaders ledighet med lite oregelbunden kontakt med folk.

Vilken tvärvändning september förde med sig! Och det handlar oväntat nog inte enbart om inlämningsuppgifter och viktiga komihåg och sena pluggkvällar och annat att ruta in tillvaron efter. Nej, det handlar allra mest om människor, omtanke, gemenskap, socialt liv, upplevelser.

Ursäkta att jag är så patetisk, men jag ville bara dela med mig av det när jag nu har myror i strumpor och hårbotten och hela huvudet är fullt av positivt tänkande.

Puss på er.

Fråga kan man ju alltid

Jag gillar när folk stannar mig ute för att fråga om saker. Nej, jag menar nu inte alla tjejer och killar som hänger på Järntorget och undrar vad jag har för elbolag och mobiloperatör, om jag har hört talas om Amnesty och sådant. Jag menar när folk som inte hittar så bra vill veta var något ligger eller hur man tar sig dit.

Fast jag gillar det egentligen bara när jag kan komma med något givande svar. Och det är ytterst sällan det inträffar. Det beror nog bara delvis på att jag själv är nästan ny här, att det är en stor stad och att folk frågar efter så underliga saker som jag omöjligt kan känna till (vadå busshållplatser och telefonnummer till taxibolag, ni ser väl att jag cyklar?). Det var nämligen exakt lika illa när jag var 19 år och fortfarande bodde i Falun, där jag levt hela mitt liv så långt. Då fick jag i stället total blackout när någon frågade mig var närmaste apotek låg.

En gång har jag i alla fall varit till någon nytta här i Göteborg. Det var när en man frågade mig var Andra Långgatan låg. Vi befann oss då på Tredje Långgatan (parallellgatan, för er som inte är så hemma i den här stan). Jag försöker åtminstone intala mig att han aldrig hade klarat sig utan just min hjälp.

Sensommarrabatter

Innan hösten tar över alldeles ska jag passa på att avslöja att det faktiskt blev några blombilder av sensommarmodell till slut. De här odlingarna mäter sig givetvis inte med mammas, men man får väl nöja sig med vad som bjuds.

Botaniska, 29 augusti:




Haga, 30 augusti:

Samma gamla sommar

Det har i alla fall inte blivit ny årstid än, även om jag läste i flera bloggar redan igår att det var höst. Men inte här alltså. Igår var helt klart en sommardag, och idag är det till och med ännu finare och varmare. Dumt bara att jag har så svårt att gå tillbaka till sommarkläderna när jag väl har vant mig vid långbyxor i några veckor, för man borde ju passa på att låta benen se dagsljuset medan chansen finns. Men fräknarna i ansiktet frodas åtminstone fortfarande.

Uppdatering 22:00:
Medan jag satt på föreläsning kom både regnet och mörkret. Det blev visserligen inte direkt kallt för det, men möjligen var det ändå hösten som drog in. Rätt passande i så fall.

Ny termin

Så börjar skolan igen då. Jaja, studierna då. Efter tre hela månader! Det är helt sanslöst lång tid. Ett sådant sommarlov har jag aldrig haft förut.

Hur som helst är det bra för min ryggsäck att bli påmind om att den i första hand är en skolväska och inte någon lyxig picknickkorg.

Dags för lite härligt allvar!

Ny månad

Augusti är äntligen slut. Det har visserligen varit en fin månad, och inte har den känts jobbigt lång eller något sådant heller. Inte ens alla årsdagar och allt som påminde om ett år sedan, ett liv sedan, har riktigt med saken att göra.

Nej, anledningen till att jag har längtat så efter att få vända blad i almanackan är att jag nu äntligen får slippa bilden med surströmmingsburken.