tisdag 26 augusti 2008

Jag får gå barfota till brevlådan

Jag brukar säga att jag saknar den kvinnliga sko- och shoppinggenen, och kanske ligger det något i det eftersom jag hela tiden är så dålig på att shoppa. Visst, det går säkert att lära sig att shoppa effektivt om man tränar lite oftare, men jag har väl helt enkelt aldrig haft den rätta driften för det (ungefär som med matlagning, skidåkning och monopolspelande alltså). Men det stör mig i alla fall att jag är så himla opraktisk när jag går i affärer. Alla som känner mig vet att allt som har med mig att göra annars är just praktiskt. Därför är jag i stort sett alltid missnöjd efter en shoppingtur, oavsett om jag kommer hem tomhänt eller har impulsköpt något dyrt, eller till och med om jag har lyckats med något rätt bra någonstans däremellan.

Jag strular när jag ska iväg och har aldrig tillräckligt med tid på mig för allt jag har tänkt göra. Jag blir kvar i den första affären alldeles för länge, trots att jag sedan bara köper några batterier där. Därefter fastnar jag i en affär jag inte ens skulle ha gått in i, men den ser söt ut och visar sig vara full av fina gratulationskort. Så jag står där i en evighet och plockar och väljer och kommer inte därifrån utan att lägga en massa pengar på en bunt födelsedagskort. Ändå har jag redan nu bestämt att det här är sista året som jag skickar papperskort, och dessutom har nästan alla jag känner redan fyllt år i år (det får väl bli personlig leverans av supersnygga kort utan tillhörande present nästa år då).

Jag köper en ganska tråkig present i en ganska tråkig affär, och tvärt emot min vana ber jag att få presenten inslagen, eftersom jag tänker att jag inte har något presentpapper hemma. Sedan, medan jag står där och väntar, kommer jag på att jag visst har papper liggande någonstans, och att jag definitivt måste göra om inslagningen när jag kommer hem, för just den här tråkiga affären har dessutom världens fulaste papper med sin egen logga på överallt.

I andra affären i rad krånglar så kortläsaren när jag betalar, de har problem med kontakten med banken eller vad det är och det ska tricksas med kvitton hit och dit. Till slut kommer jag i väg och tiden börjar rinna ut. Jag tar rulltrappan ner, går ut ur affären och därefter av någon anledning in i den bredvid, som är en affär jag aldrig brukar handla i, vilket också känns uppenbart när jag tittar på allt fult som ligger i stökiga högar överallt i butiken. Skulle det ha funnits något snyggt där någonstans skulle jag aldrig ha sett det i alla fall. Däremot upptäcker jag, när jag har tagit rulltrappan upp, en ingång direkt från den tråkiga affären jag lämnade för en stund sedan. Lysande.

Och trots att jag för en gångs skull har en lista med små ärenden som faktiskt kunde vara ganska enkelt uträttade och som borde göra mig mer målinriktad, och fast det sedan är skor, i första hand skor och absolut inte kläder jag ska leta efter, så är det klädaffärerna som drar. Men det är klart, eländet med att hitta skor har pågått i flera år nu (jag har berättat om det förr), och inte blir det ett dugg lättare i höst, förstår jag efter att ha rusat igenom ett par skoaffärer.

Sedan har det blivit hög tid att åka hemåt, jag är hungrig, utmattad och irriterad och när jag går förbi en affär som jag av någon anledning alltid fastnar i, trots att den säljer till och med i mina ögon rätt töntiga damkläder, säger jag åt mig själv på skarpen att jag inte ska gå in. Det gör jag nu ändå förstås, och så står jag där i provrummet och provar på tok för stora kjolar (som jag inte borde lägga pengar på i alla fall, så tack och lov att det är fel på storlekarna) och önskar att mamma var där.

Vill man se det positivt är jag fortfarande fasligt förutseende. Jag har ju nu ändå grattiskort som räcker decenniet ut. Och nya batterier till cykellyset, fast jag nog inte behöver byta än på ett tag. Är man en aning mer negativt inställd finns det däremot en risk att jag inte kommer att kunna gå ut i höst, och då blir det inget cyklande i mörkret i vilket fall som helst. Synnerligen opraktiskt.