Ensam med Kajsa

Den här veckan har vi hund. "Vi" alltså. Himmelska Hyresvärden och Lånesyrran är hundvakter. Själv råkar jag egentligen bara befinna mig i samma lägenhet.

Jag är inte alls van vid hundar. Efter uppväxtårens flyktiga bekantskaper med Nisse, Teddy och Manda hos kompisar hemma i Falun har jag inte haft någonting med hundar att göra. Så det här ser jag som en praktisk övning, ungefär som att träna på att umgås med barn. Det är så stort att man nästan kan skriva det på sitt cv, väl?

Kajsa är en stor hund. Stor och svart och full med päls. Och hon har en hunds fantastiska andedräkt. Jag är inte helt säker på om jag är en aning hundallergisk eller om det ändå bara är lukten jag är lite överkänslig mot. Så jag ser till att hålla dörren till mitt rum stängd. Fast Kajsa gillar det inte. Hon är ganska mycket vallhund och ser helst att flocken är samlad.

Hon sitter och stirrar stint på mig när jag äter. Det gör mig stressad. På sätt och vis liknar hon exkatten när hon gör så, och den första morgonen var jag helt oförberedd och drabbades av en akut längtan efter kattskrället. Även exkatten brukade sitta så där och stirra, länge, länge utan att ge ett ljud ifrån sig. Fast man såg att hon satt på helspänn och jag kände mig aldrig helt säker på att hon inte skulle hoppa upp på bordet. Hon gjorde mig alltid ofantligt nervös, men nu längtade jag ändå efter henne. En liten katt på golvet är ändå något annat än en stor hund som faktiskt når upp till bordskanten och ens tallrik.

Första kvällen, innan jag visste om Kajsa var en sådan hund som öppnade dörrar, föreställde jag mig hur det skulle vara att vakna med en stor, flåsande hund i ansiktet. Jag bestämde mig för att om det hände skulle jag gå emot mitt vanliga beteende och skrika rakt ut. Tack och lov har jag fått sova i fred.

Men i natt är jag och Kajsa ensamma hemma. Undrar hur hon ska stå ut med att vara utestängd så länge. Stackars Kajsa. Hon måste tycka att jag är supertråkig som varken ger henne mina mackor, gosar med henne eller syns till överhuvudtaget. Men vadå, jag är ju inte hundvakten. Jag bor ju bara här.

Det vete sjutton om jag har hunnit skaffa mig så värst mycket hundvana den här veckan. Men jag har bott i samma lägenhet som en hund i några dagar i alla fall. Alltid något.

Hur man förvirrar tjatfolket

Jag är så trött på de där stackars tjatiga människorna som jämt och ständigt står vid ingången till mataffären och försöker fånga in mig för att fråga vad jag har för mobiloperatör. Jag brukar mest vifta bort dem, för jag vet att jag har den bästa möjliga deal jag kan få.

Det var samma sak när jag kom dit idag. Men den här gången stannade jag av någon outgrundlig anledning till på väg ut istället, kanske undermedvetet för att ta reda på vilken reaktion jag skulle få om jag sa sanningen. Jag ringer ju nämligen inte. I alla fall är det försumbart lite.

Tjejen som stod bakom den fula plywooddisken trodde mig uppenbarligen inte, för jag fick säga ungefär åtta gånger på olika sätt att jag inte ringer. Under tiden såg jag hur hon frustrerat klottrade de siffror jag antar att hon brukar skriva på blocket när hon säljer "sitt" abonnemang till folk. "69 kr/mån." (Ha! Jag har aldrig någonsin betalat så mycket för mitt mobilabonnemang, eller ens för en telefon om man ska vara noga.)

Till slut gav hon upp, och sa med mycket irritation och bitterhet i rösten:

- Ja, ha en bra fortsättning på dagen då. Utan mobil.

Mäh. Jag har visst mobil. Bara mycket billigare än vad hon antagligen har. Surpuppa.

Nu ska jag inte stanna och prata med sådana där människor fler gånger. Det är nog enklare för dem om jag bara verkar stressad och ohyfsad, om jag återgår till att vara en av alla dem som springer förbi och vägrar svara på tilltal.

Hvað er þetta?

Jag har installerat isländskt tangentbord på min dator. Det är jättespännande, för när jag försöker skriva ö (som finns också i isländska) blir det æ och för att hitta exempelvis þ, frågetecken eller bindestreck får jag leta ett tag.

Och glæmmer jag att ´ndra tillbaka till svenska blir det sð h´r konstigt! Hihi.

Goðan dag.

Duktig student

Redan tre veckor in på terminen tokpluggar jag till sent på kvällarna. Den fantastiska uppfinning som åstadkommer sådan disciplin kallas ständiga inlämningsuppgifter. Lysande!

Kreativ lördagskväll

Jag gjorde det verkligen! Inget pluggande, strykande, städande, filmtittande, spelande eller annat man kunde vänta sig av en lördagskväll på rummet. Jag sydde mig ett nytt pennfodral.

Stängningen löste jag med gummiband, då jag tyckte att knappar var alldeles för krångligt.

Pennfodralet har två fack och plats för både säkerhetsnålar och gem.

Dags för nedskärningar i allmänna lånecentralen?

När jag kom hem från affären och flyttade plånboken från jackfickan till skrivbordet följde en liten blå plastcylinder med. Efter ett par ögonblick kände jag igen den som den lilla behållare som innehåller reservstiftet till min passare. Då det här ens var något jag tänkte på förstår ni säkert att jag inte alltid går omkring med passare och deras tillbehör i fickorna. I själva verket har min passare legat i mitt pennfodral sedan gymnasiet, mest för att påminna mig själv om den tid då jag var lite mer tekniskt inriktad och regelbundet ritade fina figurer till uträkningar och annat lika coolt.

Så varför kom nu den lilla blå behållaren upp ur min jackficka? Tänkte jag inte. Konstigt nog. Istället gick jag bara och drog fram ryggsäcken, där pennfodralet numera åter bor eftersom jag är student igen. Jag stoppade tillbaka den lilla plastkapseln på sin plats och ... men! Där trillade en del av en stiftpenna ner på golvet!

Jag får väl skylla min trögtänkthet på att jag inte är teknolog längre. En filfak-student har liksom lite mer tid på sig till sina reflektioner och analyser. Men till slut fattade jag ändå vad ni andra redan i första stycket räknade ut, nämligen att det var hål i mitt pennfodral.

Titta, trasigt!

Vad ska jag ta mig till? Jag som har så mycket grejer däri, som jag alltid bär runt på. Ja, alltid som student i varje fall. De senaste åren har jag klarat mig utmärkt ändå. Men ända sedan högstadiet har jag levt i övertygelsen att det är bra att bära med sig så många praktiska saker som möjligt, för man vet aldrig vad som kan hända. Numera nöjer jag mig visserligen oftast med att ha näsdukar och en plastpåse i alla mina väskor, men även penna och något mer skrivvänligt papper kan med stor sannolikhet behövas då och då.

En liten inventering av pennfodralets innehåll gav många upplysningar om mig, tror jag. Där rymdes en salig blandning av småprylar från i stort sett hela mitt liv. Här ska ni få se:

Grejer.

• Min allra första egna sax, som är väldigt skev och funkar sådär. Folk brukar skratta åt den och då blir jag sur på dem. Det är ju min allra första sax för sjutton! En sådan sak kan man givetvis inte göra sig av med.
• En avsågad plastlinjal, som jag har haft sedan första klass. De flesta andras linjaler gick av redan någon gång under lågstadietiden, men min har hållit genom alla skolår. På gymnasiet blev jag dock tvungen att såga av den för att få plats med den i just detta, nu trasiga, pennfodral.
• Min finfina passare, återförenad med sitt reservstift. När jag började gymnasiet och skulle gå natur med teknisk inriktning var jag mycket noga med att bara köpa saker i blått, grönt, svart och andra otjejiga färger.
• Till exempel har jag här också en svart och en grön stiftpenna, med olika tjocklek på stiften förstås.
• Diverse färgpennor (till och med en sådan där röd och blå penna som väl egentligen bara lärare ska ha?). Min teknologilärare i ettan på gymnasiet sa att man skulle klara sig mycket bättre om man använde mycket färg, så det tog jag fasta på. Alla min formler, figurer och andra viktiga anteckningar färglades därefter enligt mitt eget mycket avancerade och konsekventa system. (Undrar varför jag aldrig har använt mer färg i mina språkstudier? Kanske för att det har gått bra ändå?)
  
• En mycket barnslig och tjejig pennvässare i form av en rosa penna. Den har väl också hängt med sedan min barndom, men visar annars att jag inte är fullt så enkelspårig som det kan verka.
• Ytterligare stiftpennor, dock av simplare modell. Troligen något slags betalning jag fått av folk (med största sannolikhet killar) som lånat pennor och sudd av mig tillräckligt många gånger för att deras samveten skulle vakna till liv. Och så en bläckpenna som fungerar men ger rätt blek skrift.
  
• Två sudd. Ett stort och välvårdat, ett annat litet, mycket smutsigt och antagligen inte använt sedan studenten.
• Två förpackningar blyertsstift, i två olika tjocklekar.
• Fyra gem, fem säkerhetsnålar (i varierande storlekar naturligtvis) och ett mycket fiffigt bokmärke som enkelt kläms fast på ett pappershörn.

Länge hade jag dessutom alltid med mig en kabel som man kunde koppla ihop två grafritande räknare med, för exempelvis kopiering av spel (eller mer vettiga program). En gång under mina pedagogikstudier, när jag inte hade haft själva räknaren med mig på minst ett par år, kom jag dock på att jag kunde plocka ur kabeln ur pennfodralet för att spara plats. Praktiskt.

Men var ska jag nu göra av alla dessa andra små saker? Ska jag bli som andra människor och bara ha med mig penna och sudd till föreläsningarna? Hur kommer det då att gå med mina studier?

Jag skulle faktiskt kunna ta och sy mig ett nytt pennfodral, för jag har både symaskin och tyg med mig till Göteborg (ja, vadå, det kan ju vara bra att ha!). Jag skulle dessutom ha kunnat återanvända det gamla fodralets dragkedja om det inte hade varit för att den sedan många år har varit lagad med en säkerhetsnål som jag lämpligt nog hade med mig när dragkedjan gick sönder.

Dörrarna stängs

Nu är det slutspurt för min lilla omröstning, hörni! Så alla ni hundratals bloggbesökare som väntar med att rösta till sista minuten kan komma hit nu.

Hjärtan till salu

Plötsligt har skyltfönstren i Haga börjat fyllas med en massa röda hjärtan och rosor inför Alla hjärtans dag.

Jag blev faktiskt lite besviken. Jag trodde nog att det inte bara såg ut som en idyllisk småstad från "förr i tiden" utan att det faktiskt på något magiskt sätt var förr i tiden här nere på de stenlagda gatorna.

Men så var det alltså inte.

Den andra ettan i 8161

Jag gick på mitt första friidrottsevenemang och hade riktigt trevligt. Jag satt där på läktaren, nästan längst fram, i linje med herrarnas höjdhoppsribba och närmast stavhoppet. Jag såg den långhårige ryssen slå en stilig volt över ribban vid inhoppningen, jag var med och suckade åt den klickande startpistolen vid sprintloppen och jag såg alla stjärnorna och deras prestationer på nära håll utan att ha riktig koll på hur många av dem låg till i sina respektive tävlingar. Lite som det ska vara att se sport live, med andra ord.

Eftersom jag var ensam och inte hade någon att kommentera det jag såg med hade jag också tid att reflektera lite över andra saker. Lukter till exempel.

Bredvid mig satt en man, kanske i 40-årsåldern, lagom välklädd och proper, kortklippt och nyrakad och på det hela taget rätt snygg. Framför mig satt en betydligt äldre man med vitt, skrynkligt huvud, beige polotröja och noppig marinblå kofta full med lösa vita hårstrån och annat småskräp.

Under hela kvällen kände jag en stark doft, som jag antog var något slags herrparfym. Den påminde om något, men jag kom inte på vad förrän efter någon timme (tur att man får god tid på sig ibland). Det luktade precis som min tygpåsekompis (jag tänkte här länka till företagets webbplats, men den var så konstig så jag låter bli, fast den som vill veta mer kan söka på "småkompisar"), en liten påse fylld med linfrö. Görs det herrparfym som luktar linfrö? Nåja, jag bestämde mig i alla fall för att det var en av männen inom en halvmeters avstånd från mig som luktade så där.

Men vem av dem? Och spelade det någon roll?

Jag insåg att om det var mannen bredvid mig så var lukten faktiskt ganska tilldragande, visserligen en aning för stark för min smak, men klart intressant. Om det däremot var mannen framför mig, tänkte jag ... så ville jag nästan hålla för näsan.

Hur Alhaji Jengs strumpor luktade vet jag inte, men säkert inte något särskilt. Jag såg i alla fall klart och tydligt när han satte på sig dem. Jag var nämligen där. Jag var ju den andra ettan i galans publikrekordssiffra 8161.

Hopp och spring

När jag för tillfället lyckas ansluta till det krånglande trådlösa nätverket passar jag förstås på att blogga lite snabbt.

Ikväll ska jag på hopp- och sprintgala i Scandinavium. Jag som inte ens ville lägga pengar på att gå på bandy medan jag bodde i Falun i flera månader. Fast då måste man ju dessutom stå och frysa fötterna av sig i utomhuskylan i två timmar. Jag hoppas att det inte är så kallt i Scandinavium. Jag har inte varit där förut, så det är nog värt några kronor bara att få lägga det till listan av sett och gjort i Göteborg.

Ni som har tv har möjlighet att titta mycket billigare klockan 18:30 på SVT24. Kul för er.

Vi hejar förstås på Susanna Kallur, Falu IK, på damernas 60 meter häck. Och lite på göteborgare och övriga svenskar också.

Med kamera i Göteborg

Jajamensan, nu har jag skaffat mig en kamera! Då har även de som inte orkar läsa det jag skriver något att titta på här i bloggen.

Vinter eller vår? Rätt svårt att avgöra.

Ingen mer som blir sugen på att lägga pussel?

Kranvatten?

Djur är bara så himla bra på att ignorera en.

Vanurå? Cloetta Ljungsbro? Jag kommer visst inte undan den där Östgötaslätten.

Ny fantastisk bloggidé! Man kan samla på bilder av turister som fotograferas framför diverse byggnader, monument och andra sevärdheter. Jaaa, vad roligt!

Stängt för festival

De närmaste dagarna är det Göteborgs filmfestival som gäller för min del, om någon undrar vad jag pysslar med.

Trevlig helg!

En nyckel för varje stad

Nu har jag fått ytterligare en grön plastnyckel. Så bra, för jag tog inte med mig den förra när jag flyttade. Å andra sidan vet jag fortfarande inte riktigt om jag har någon användning för dem. Och erbjudandena var färre här. Det enda som möjligen var något av värde var ett gratis paket kaffe. Till Himmelska Hyresvärden då, för själv håller jag såklart inte på med sådana starka grejer.

Fast jag känner mig lite välkomnad i alla fall, och post är ju kul att få, så jag är nöjd ändå.

Plugga, läsa, studera

Tänk ändå om jag har glömt hur man pluggar! Det är klart, det är ju lite olika beroende på vilken kurs det rör sig om, och vanligtvis brukar kurserna i mina favoritämnen kännas ungefär lika enkla som grammatikövningarna på mellanstadiet. Om någon tycker att jag med det inte säger någonting, ska jag formulera om mig. De brukar var busenkla.

Men för säkerhets skull tog jag hit en medstudent från en tidigare period när jag höll på med sådant här, alltså gick på föreläsningar, hade tentor och så. Tillsammans kanske vi skulle kunna dra oss till minnes hur vi bar oss åt för att uppnå våra fantastiska studieresultat den gången.

Naturligtvis pratade vi inte alls studier. Vi kollade bara rummet och Haga och lite sådant, så där som börjar bli standard när folk kommer hit och hälsar på mig nu. Det är ju klart roligare egentligen.

Och nu kommer jag ihåg. Precis så är det att vara student. Det finns alltid någonting som är roligare än studierna. Till och med när de är så roliga som nu.

Göteborgshumor

En sak jag på förhand visste att jag skulle gilla med Göteborg var humorn. Speciellt förtjust är jag i ordvitsar. Att de ofta anses vara "dåliga", låg humor och så vidare har jag svårt att förstå. Därför brukar jag, kanske något överdrivet, men bara lite, säga att ordvitsar ju är höjden av språklig finess.

Och vet ni! Jag har fått en hel bok med ordvitsar och annan Göteborgshumor! En mer perfekt present till mig just nu går knappast att hitta.

Gissa om jag kommer att bli odräglig framöver.

Kapuschongklubben

Regn, regn, regn. Idag är Göteborg precis som alla har sagt att det ska vara. Och det är inte kul att cykla i regn, för då blir man blötare än blötast, oavsett vad man har på sig. Jag diskuterade detta med Himmelska Hyresvärden när hon oväntat frågade:

- Men du har väl kapuschong?

Jag höll på att tappa disken som jag var på väg ut i köket med. Hon sa kapuschong! Jag som trodde att nästan ingen sa det längre (fast en googling ger just nu i alla fall över 9000 träffar). Och jag och mamma har gått och skämtat om det i flera månader nu.

Visst är det ett fantastiskt roligt ord? Ändå begriper jag att folk hellre säger huva. Det är både kortare, enklare att uttala och mer begripligt för någon som hör det för första gången. Men kapuschong! Underbart ord.

Jag väljer det så ofta jag kommer ihåg. Och nu har jag i alla fall två personer att använda det med, kanske tre. Har för mig att även Motor-Ola brukar säga kapuschong.

Härmed startar jag en egen kapuschongklubb. För medlemsskap krävs inget annat än att man naturligt använder ordet kapuschong i sin rätta betydelse. Man behöver inte ens ha någon kapuschong. Slutar man bruka ordet kan det hända att man blir utsparkad ur klubben. Annars inte. Ingen medlemsavgift, inget krångel överhuvudtaget. Bra klubb, va? Vem vill vara med?

Månsken igen

Jodå, det kunde visst bli ytterligare en aning bättre. Ikväll borde det väl vara fullmåne? Och den är vitare än någonsin.

Hälsa intresseklubben.

Blått och båtar

Fint väder idag igen. Lite frostkallt visserligen, men det ska det ju vara så här års.

Jag tog en promenad efter älven. Med mobilen i handen. (Jag är ganska säker på att jag inte komponerade bilden just så där, men jaja.)

Jag vill helst behålla mitt huvud, tack

Klippoteket Yxan. Låter inte det en aning läskigt? Om jag får för mig att klippa mig i Göteborg kommer jag antagligen att välja en av de andra femtioelva frisersalongerna i närheten av min bostad.

Platthandel

Igår gick jag förbi Skivhugget. Och så kom jag plötsligt ihåg hur det var förr i tiden. Då, ni vet, när man gick till skivaffärer och köpte skivor.

När det fanns skivaffärer.

Ja, det gör det uppenbarligen fortfarande här och var. Men det måste väl vara för att det här är en stooorstad. Här finns ju allt.

Meddelande

Med anledning av folks oro över dagens bombhot och andra dumheter i Göteborg, och att jag råkar befinna mig i samma stad, vill jag bara meddela att jag inte är mer bombad än vanligt. Förresten var det ju inga riktiga bomber. Så det är lugnt, med andra ord.

Klar himmel

Jag har sett månen genom mitt fönster flera kvällar i rad nu. Och mycket bättre än så här kan det knappast bli. Ikväll är det alldeles klart.

Bilden, däremot, skulle förstås kunna vara bättre. Fortfarande bara sunkig mobilkamera, ja.

Nytt, nytt, men som vanligt ändå

Så var en introduktionsföreläsning avklarad. Och jag kände mig precis så erfaren och världsvan som jag ju faktiskt är inom just det lilla området. Fristående grundkurser är lite av min specialitet.

Nu var jag visserligen ny i lokalerna och på detta universitet (oj, vad sydsvenskt jag pratar nu då - "det här universitetet" skulle jag väl normalt säga), men ujejuj vad hemtamt det kändes. Jag knäckte omedelbart systemet med salsnumreringen när jag gluttade på planlösningen, jag såg också vilka andra som liksom jag var nya och på väg till samma sal, och när jag klev in i klassrummet satt folk som vanligt så långt från tavlan som möjligt. Jag kunde inte låta bli att flina för mig själv. Inget nytt och konstigt här inte.

Och jag har jobbat rätt bra på att så snabbt som möjligt fixa allt det där som jag ju vet att man behöver fixa: kåravgift, registreringar, lånekort, studentportaler, e-post och att kolla upp litteraturlistor i förväg. Dock vet jag av erfarenhet att det första schemat man får inte stämmer. Det är bara slöseri med tid att sitta och föra över det till kalendrar och sådant. Vänta på den andra versionen, säger jag. Eller den tredje.

Min andra kursintroduktion är inte förrän på torsdag, så med ovanstående insikt i bakhuvudet svarar jag mjaaaeöh om någon frågar om jag har tid att träffas de närmaste veckorna. Samtidigt hittar jag massor av spännande evenemang jag vill försöka hinna med. Det trodde jag knappast skulle hända mig, jag som alltid har så bra koll på tiden och så få saker inplanerade. Men det är troligen övergående, så det är bara att njuta av det så länge det händer saker!

Och ja, kursen verkar helt rätt. Dessutom fick man köpa all kurslitteratur där på en gång, så redan nu är ett annars ganska tråkigt moment avklarat. Då är det väl lika bra att bara börja läsa då, medan energinivån är hög.

Lilla gemytliga stad

Göteborgarna envisas med att säga att det här är en liten stad, varje gång jag till exempel säger något om hur snabbt man ändå tar sig mellan ställen som på kartan ser ut att ligga rätt långt ifrån varandra (ja, åker man bil gör de ju förstås det också). Men jag har flera exempel på saker som finns här som för mig bara skriker storstad.

Idag går jag dock med på vad som helst som de försöker övertyga mig om. För bara på vägen ner genom trapphuset och över gården träffade jag flera okända personer som log mot mig och hälsade glatt. Och då är det ändå måndag! Visserligen skiner solen, men jag tror baske mig att de är så där trevliga här. Lite som på landet.

Och nu har jag hittat en mataffär jag gillar också. Lagom full med trevliga göteborgare, förstås.

Åh, jag är på så bra humör!

Upprop

Idag ska jag börja skolan igen. Jaja, man ska inte säga "skolan" när man går på universitetet, men det gör jag i vissa fall ändå.

Det är i och för sig bara den lilla kursen som börjar idag, den som jag själv ser som utfyllnad och nästan bara ett nöje. Fast lite nervös kan man väl få vara ändå? Innan man vet. Innan man vet hur kursen kommer att te sig, vilka ens medstudenter är, om man har valt rätt, om man kommer ihåg hur man gör när man pluggar, om man kommer att skämma ut sig redan första dagen.

Jag har gjort det här hundra gånger förr, så det ska nog gå bra. Men när jag kommer hem sedan har jag ingen som tar emot mig och mitt pladder. Det är jag mer ovan vid.

Kan Kiki kan väl jag

Jag såg om filmen Kiki's Delivery Service en kväll innan jag flyttade. (Den har väl förresten kommit på svenska nu, med titeln Kikis expressbud.)

Förut gillade jag den bara helt enkelt. Det är en rätt gullig och oläskig film.

Den här gången tyckte jag däremot att den handlade om mig. Ja, alltså, jag är ingen trettonårig häxa som kan flyga på kvastar, men jag kände mig ändå ganska liten just då. Och precis som hon flyttar jag alldeles ensam till en ny stad, en för mig stor stad vid havet med en trivsam blandning av gammalt och nytt, där det bor en massa människor som jag inte vet något om vad de är för ena. Precis som hon ska jag försöka komma underfund med vad det är jag är bra på, vad jag ska ägna livet åt, hur jag ska förtjäna mitt uppehälle och så ska jag ju lära mig att klara mig på egen hand. Förhoppningsvis är det inte heller bara i filmen som det visar sig finnas vänliga människor att lära känna och tycka om i den nya staden.

Men någon liten talande katt ska jag inte ha. Det har jag redan klarat av.

Snart handlar alla filmer om klimathotet

Uppsnappat i folkvimlet:

Göteborgsk tjej: ... bio ikväll?
Skånsk tjej: Ja, det är ju den där "Försurning" ...

(Tänkatänkatänka ... Aha! Den boken har jag ju till och med i min lilla bokhylla här.)

Jag ska nog inte flytta längre söderut.

Blåst upphittad!

Jag satt inne och kurade hela kvällen igår, tände ljus och gosade in mig i kuddar och filtar och bara väntade på att få höra stormen vina utanför. Vid midnatt tittade jag ner på gatan och såg att det i alla fall regnade ordentligt. Under natten var det enda jag hörde som kunde avslöja att det blåste lite extra en glasflaska som rullade omkring på gatans stenläggning.

När jag sedan gick upp frampå förmiddagen blev jag riktigt förvånad över att se solen skina från en klarblå himmel. Hur det stod till med blåsandet var dock svårt att avgöra, eftersom man från mitt fönster i stort sett inte ser någonting som inte sitter fast.

Efter lunch kände jag mig tvungen att gå ut och känna efter. Nere på gatan var det liv och rörelse, men inte blåsigare än vanligt. Då fick jag för mig att fortsätta på det inslagna galna spåret och leta rätt på vinden. Så jag klättrade uppför de långa trapporna upp på Skansberget.

Däruppe var jag inte ensam. Fast jag var den enda som var ensam. Alla andra var antingen turister i små grupper eller förälskade par som gick och höll handen och kramades i vårsolen. Blä! Jag gick ganska snart därifrån och bestämde mig för att återkomma när ingen annan är där eller när jag har sällskap. Och kanske när det blåser lite mindre.

Vid ett par tillfällen kunde jag nämligen luta mig framåt mot vinden, även i nedförsbacken. Vem behöver Liseberg när vinden erbjuder så enkla och billiga nöjen? Men när man ska titta på historiska och kulturella sevärdheter är det kanske bra om man klarar att stå stilla framför informationstavlorna.

Utsikt (nähä?) över lite Göteborg.

Mitt hörn av världen

Det är redan två personer, förutom mina föräldrar då, som har hörsammat min önskan och kommit och inspekterat mitt rum. Fast Göteborgskusinen var nog allra mest hänförd av utsikten från vardagsrummet, och Filmkillen hade jobbat så hårt att han höll på att somna medan han pratade. Fler besök av fler människor är på gång.

Det är faktiskt väldigt skönt att ha lite bekant folk i närheten när man kommer till en ny stad, och det är stor skillnad mot när jag flyttade till Linköping. Lite beror det förstås på mig själv, men inte så mycket ändå.

Jag kom förresten på att jag ju har en mobilkamera att använda mig av, men eftersom det nästan aldrig är ljust blir det inte mycket på bilderna jag tar. Fast tycker ni att det är bättre än ingenting, så varsågoda! Förresten är det ju bra om det inte syns så tydligt hur mitt rum ser ut, för då har ni som inte varit här fortfarande något kvar att komma hit för.

Storm

Inte ens en vecka har jag bott i Göteborg innan den första stormen är på väg. Eller vad det nu blir.

Men åtminstone den här gången spelar det ingen större roll för mig, eftersom jag faktskt inte är tvungen att gå ut på ett par dygn nu. Om bara inte strömmen och bredbandet dör så kan jag ju alltid sitta inne och mysa med min blogg ett tag!

Enkät

Det är tydligen inte bara jag som undrar vad jag ska ta mig till med en blogg som heter Hem till Dalarna men som för närvarande mest handlar om Göteborg.

På ett par dagar har flera personer ställt liknande frågor. Dessutom hade jag en underlig konversation igår:

- Jag har glömt att läsa din blogg. Jag kommer inte ihåg adressen.
- Men det är ju samma som förra veckan!
- Ha!
- Vadå?
- Det låter som om du bara startar en ny blogg en gång i månaden eller så.

Ni kanske har ett bra förslag på lösning?

Please hjälp mig genom att rösta lite snabbt längst uppe i sidmenyn här i bloggen. Eftersom jag vet att ni har fullt upp ska ni få gott om tid på er.

Raketbanken

När jag skulle betala min kåravgift var jag tvungen att göra något så stenåldersmässigt som att besöka ett bankkontor. Dessutom krävde de betalning i kontanter.

Men jag har aldrig varit med om ett bankärende som har varit ens i närheten av så snabbt avklarat. Jag överdriver inte om jag säger att det nog inte tog mer än en halv minut från det att jag klev in genom dörren och tills jag var ute igen. Då hade ändå den (extrainkallade?) kassörskan lite problem med att räkna ut hur mycket växel jag skulle ha. Och det var en person före mig i kön.

Svisch!

Vänja sig vid nytt gör ont (en stund)

Hur kan man vara så puckad att man lägger ett universitet mitt i en stor stad? Va? Va?

Vore det inte det bästa för alla om studenter hölls samlade på en liten yta, säg ett campus, gärna i anslutning till ett gettoliknande bostadsområde, som de aldrig behövde lämna? (Ja, jag har pluggat i Linköping. Märks det?)

Alla utom sådana som jag förstås. Sådana som pluggar på övertid och egentligen inte vill ha något alls med andra studenter att göra.

För det var då förfärligt vad det var svårt att ta sig fram dit man skulle med cykel om man inte ville stanna och plocka fram kartan hela tiden. Tydligen ska man gå när man är lite halvvilse i en ny stad, så att man kan ta genvägstrappor och sådant. Men okej, jag hittade ju faktiskt alla ställen jag skulle till och uträttade alla mina ärenden. Och på vägen tillbaka insåg jag hur lätt det kommer att gå i fortsättningen, när jag vet precis hur jag ska cykla (och bara ska till ett ställe åt gången).

Förresten är det kanske inte helt fel att längs tio minuters cykelväg hem från universitetet ha såväl diverse bibliotek som bokhandel, mataffär och, tja, teater.

Tunt omslagspapper räcker

Jag klev in i näst närmaste blomsterhandel och köpte mig en krukväxt att ha i fönstret i mitt rum. Efter en stunds funderande fastnade jag för en sort jag aldrig haft tidigare. Det är ju kanske lite riskabelt, men jag tyckte samtidigt att det var passande nu när allt annat också är så nytt.

Det kändes dock väldigt märkligt att gå och köpa en blomma mitt i vintern utan att expediten ens tänkte på att fråga om den behövde slås in ordentligt med skyddande tidningspapper eller om jag snart skulle vara hemma. Och det berodde säkert inte på att alla som handlar där bor granne med butiken.

Nära är bättre än en skjuten hare

Har man inga stora ärenden får man göra sig några små, så att man lär känna sina nya omgivningar. Och att det regnar kan man inte ta hänsyn till, för ska man vänta på bättre väder blir väl inte mycket gjort på en vecka. Eller ett år.

Så jag begav mig ut igen, utan paraply förstås, för de dör ju bara i den här stan. Jag har nog sett dem där de ligger, skrynkliga och felvrängda, på gator och i papperskorgar. Även jag har en gång försökt mig på att gå med paraply på Avenyn mitt i vintern. Men nu är jag inte turist, så då är det bara att vänja sig vid att vara blöt i håret, tänkte jag.

Jag förundras över hur fort man kan känna sig någorlunda säker på att hitta på ett nytt ställe. Visserligen har jag noga studerat kartan - många, många gånger vid det här laget - men att så mycket finns inom två minuters gångväg från ens dörr spelar nog också in. Och även om jag inte går jättefort hela tiden (bara när jag vet exakt vart jag är på väg) och även om jag avslöjar mig så fort jag ska prata med folk i affärerna, så tror jag att jag redan smälter in någorlunda ute bland folk.

Det är i alla fall kul att låtsas att jag bor här "på riktigt". Jag känner mig som tio år och på äventyr i kvarterets skogsdungar igen. Allt är så nytt och spännande och exotiskt. Hur länge jag kommer att tycka att det är häftigt med gatsten och asfalt istället för gräs och grus återstår att se, men det kommer nog att dröja innan jag tröttnar på att ha nära till nästan allt.

Jag bor så bra!

1. Jag är inneboende. Jag behöver inga möbler, köksprylar, städgrejer eller någonting. Och nästan allt annat man kan tänka sig ingår också i hyran (som inte är särskilt hög).
2. Jag är inneboende. Och har antagligen en av världens bästa hyresvärdar. Hon har bland annat redan hunnit varna mig för de dyraste affärerna, livsfarliga cyklister och de platser där de desperata torskarna tydligen ger sig på vem som helst av kvinnokön. Sedan är hon förstås bra i väldigt många andra avseenden också.
3. Jag bor i Haga!
4. Lägenheten är fantastiskt fin och jag har egen toa och dusch, helkaklad och med varmt golv.
5. Huset är, liksom de omkringliggande, modernt fräscht, men ändå med en gammaldags känsla. Fönstren är höga, innergårdarna mysiga och det är lugnt och tyst. Det är nära till den stora stadens allt, men utan att man behöver se och höra det hemifrån. Tänk att något sådant ens är möjligt!
   
6. Jag bor så högt upp att jag kan se över tak, in i andra lägenheter och långt, långt bort. Och för den händelse att solen skulle titta fram någon gång sitter mitt fönster mycket lämpligt placerat.
7. En gång till: Haga! Fattar ni hur fint det är? Kom hit och dela det med mig genast!
   

Söndagspromenad

När mina föräldrar åkt hem på söndagsförmiddagen och jag inte ville störa de sovande hemma i lägenheten mer än nödvändigt, bestämde jag mig för att genast sätta igång med att undersöka området jag hamnat i. Dessutom var det ypperligt promenadväder och så tidigt att det fortfarande var så där riktigt lugnt och tyst ute på gatorna.

Men vart skulle jag gå? Det fanns ju så mycket som lockade. Vandra runt på de omtalade gatorna i Haga? Klättra upp på Skansberget? Gå och spana in färjorna vid kajen?

Tjejen i lägenheten på andra sidan trapphuset gick ut några sekunder före mig, och när jag kom ut genom porten nere på gatan kändes det mycket bekant på något underligt vis. Jag kom på att det nog var en rätt typisk filmscen, och jag beslutade mig omedelbart för att spela med. Det gick utmärkt. Tjejen syntes till precis lagom långt bort på gatan, och det var tillräckligt lite folk för att jag skulle kunna vara säker på att det var hon. Jag följde efter på kanske hundra meters avstånd, och hann lätt titta lite i skyltfönster under tiden. Snart var dock det roliga slut, då hon försvann in i ett annat hus, bakom en helt vanlig men röd dörr.

Då valde jag att bara fortsätta strosa runt på gatorna i Haga. Och ojojoj! Kan det bli mer av idyll och gammaldags småstad fast fortfarande modernt och mitt i den stora staden? Jag tittade i alla de små (stängda!) butikernas skyltfönster och tänkte att de var precis rätt, men att jag antagligen ändå aldrig kommer att våga mig in i dem. Fast det räcker kanske att de finns där och är söta.

Det var mest barnvagnsmänniskor ute så dags, men jag såg också lite annat folk - företrädesvis yngre män - som såg ut som klassiska konstnärstyper. Det gjorde mig extra nöjd. Annars hade jag klarat mig långt bara på alla de små antikvariaten som låg där och trängdes med varandra. Gamla böcker - mmm!

När jag så småningom kom fram till Järntorget och insåg att jag bor praktiskt taget granne med en "riktig" bokhandel höll jag på att hoppa rakt upp i luften av lycka. Nya böcker - mmm! (Att jag sedan förmodligen inte kommer att köpa mina böcker där är en helt annan sak.)

Och det var ändå inte slut där. Jag gick vidare och hittade många fler roliga, intressanta, fina och spännande saker och platser, som alltså alla finns alldeles i min närhet!

Men nej, inga bilder.

Kort flyttredogörelse

Just det, flytten. Jag har flyttat. Det har ingen missat, va? Okej. Bra. Och det var i lördags.

Den evighetslånga resan mellan Falun och Göteborg gick oväntat lätt och snabbt, och allt gick bra (förutom för kameran då, och några kartonger som föll offer för de ständiga attackerna från regnvattnet).

Man kunde se spridda snöhögar ända ner över gränsen till Götaland, vilket gladde mig lite extra.

Under färden över Västgötaslätten lade jag sedan märke till hur en massa saker tycktes förekomma i stora grupper. I ena stunden såg jag massor, massor, massor med bilar på ett och samma lilla ställe, i nästa var det husvagnar eller kanske båtar eller lyftkranar. För att inte tala om lera. Vid flera tillfällen for tanken "jag tror aldrig jag har sett så mycket lera på en gång" genom mitt huvud. Fast annars verkade det rätt likt Östgötaslätten. Lika trist.

Jag började misströsta och blundade en stund. När jag öppnade ögonen igen var vi i Partille. Där såg jag plötsligt både berg och bebyggelse som inte enbart utgjordes av industrilokaler. I jämförelse med vad jag sett de föregående timmarna tyckte jag att det var riktigt fint, och kände hoppet återvända.

Vi hann irra runt i Göteborgstrafiken åtskilliga gånger under eftermiddagen och kvällen, och jag blev stressad bara av att sitta bredvid och läsa kartan. Köra bil här tänker jag nog inte försöka mig på. Det var jobbigt redan i Linköping. Vägar ska inte ha mer än två körfält, och skyltar ska vara skrivna inte bara för folk som redan hittar. Tycker jag.

Jag har förresten haft en enorm tur med mitt boende! Det är så bra att jag säkert kommer att återkomma till det många gånger, så för tillfället får det räcka så.

Lite mer fördröjande svammel

Kanske kommer jag att blogga rätt mycket den här veckan innan mina studier drar igång. Och just nu betyder det extra mycket för mig när de som är intresserade och har möjlighet tittar in här då och då och också låter mig veta det. Tack! Jag behöver helt enkelt prata av mig om mina första dagar i en ny stad och dela med mig av alla intryck och tankar som annars fyller skallen. Nu är jag väl inte alldeles ensam här i stan, men ni vet hur stort pratbehov jag har ...

Sedan ska jag försöka se till att det händer lite annat smått och gott med bloggen också. Och det här är inget trick på något sätt, utan bara ett meddelande till den som eventuellt läser det här utan att någonsin vara inne på the actual blog och som kanske inte vill missa saker.

Nä, nu är det hög tid att komma till saken!

Bildlös blogg

Typiskt att kameran jag hade fått låna, för att jag skulle kunna visa folk därhemma allt fint jag springer på här i mina nya omgivningar, tycks ha lagt av. Det hände dessutom på vägen ner. Närmare bestämt tre kilometer utanför Mariestad.

Det var där vi stannade och åt lunch, jag tog ett par bilder på flyttlasset och mina föräldrar, och kameran därefter tvärt vägrade att samarbeta mer. Sedan dess tar den bara svarta bilder med rosa fartränder på.

Den måste ha insett vart vi var på väg. Till regn och fukt och dåliga ljusförhållanden. Inte konstigt att den fick stora skälvan. Jag förstår den nästan.

Så tills vidare får ni nöja er med en tråkig textblogg och helt enkelt försöka att helt okritiskt tro på alla de fantastiska historier jag berättar. Okej?


Uppdatering 080115:

Okej, fartränderna är snarare lila. Men det spelar ingen roll, för nu blir det i vilket fall som helst bara svart. Och jag har provat att byta ut minneskortet och batterierna. Skrutt.

En bild i alla fall. Den föreställer en hyrlastbil, om det inte syns.

Vädret i Göteborg

Jaja, jag har flyttat och har förstås saker att skriva om det, men innan jag går vidare måste jag åtminstone en gång ordentligt kommentera vädret.

För det första tycker jag oerhört illa om blåst. För det andra hade jag, innan jag flyttade till Göteborg, upplevt en enda dag med sol här i vuxen ålder. Det regnar jämt i Göteborg, det vet man ju (utom under stora delar av friidrotts-EM). Och blåser. Det kan nog inte bli värre än blåst och regn ihop. Jag avskydde blåsten och de milda vintrarna i Linköping, så jag flyttade tillbaka hem till det ljuvliga klimatet och vädret i Dalarna, men sedan fick jag ett ryck och drog vidare just hit. Jag kan inte se att jag är något annat än galen.

Och alla människor jag har pratat med här nere, oavsett om de känner till min inställning till vädret eller ej, har nu i tre dagar sagt "välkommen till vädret i Göteborg" och liknande saker.

Men!

Precis som när jag flyttade till Falun i september verkar vädret vilja göra sitt bästa för att välkomna mig. Det går kanske inte lika bra för vädret här som för det i Falun, men hur mycket kan man begära egentligen?

Och jag har ändå sett solen. Två dagar i rad dessutom!

Min första morgon här (igår, söndag) satt jag och åt frukost och såg det ljusna utanför fönstren, över tak och innergård. I mitt rum sken solen in genom det höga fönstret och lyste uppmuntrande upp den vita väggen.

Ute kändes det som vår. En skönt sval, solig och stilla söndagsmorgon. Typ april. Sol i januari brukar ju betyda minusgrader.

Även idag var det soligt och rätt oblåsigt på förmiddagen. Till och med blå himmel.

Sedan blev det grått och regnigt igen, båda dagarna. Men, bara så att ni vet, jag såg solen i Göteborg!

Mot Göteborg!

Jag har visst inte uttryckligen nämnt det här i bloggen, men det är alltså Göteborg jag är i färd med att flytta till den här gången. Varför? Ja, det finns faktiskt en handfull anledningar, trots att det till och med för mig själv kom ganska plötsligt och oväntat. Men för enkelhetens skull kan vi säga att det beror på att jag kom på att jag nog skulle plugga lite mer i alla fall, och att Göteborg då verkade vara i stort sett det enda möjliga stället att göra det på.

Dessutom har jag fler vänner i och omkring Göteborg än jag har här i Falun. Här har jag förstås en massa bekanta och jag ser för det mesta folk jag känner igen när jag går på stan, men egentligen är det bara Big Bro av mina vänner som bor kvar här.

Jag har en bild av att folk är rätt trevliga och vettiga i Göteborg. Denna bild bekräftades omedelbart när jag meddelade dem jag känner där att jag var på väg dit, för jag har fått såväl erbjudanden om flytthjälp som löften om fika och rundvandringar från flera håll. Visst, det är ju sådant där man säger, men i det här fallet har jag en känsla av att folk kommer att hålla sina löften. Att i stort sett alla jag känner på Västkusten har flyttat dit i vuxen ålder tar jag ingen hänsyn till i mitt trevlighetsresonemang. Jag tror att det är just de här trevliga och vettiga människorna som flyttar dit, eftersom det redan är trevliga och vettiga människor som bor där.

De kommer säkert att behövas också. Göteborg känns onekligen väldigt långt bort och väldigt stort och nytt och läskigt. Och så anländer jag mitt i gråaste vinterslasket. Men jag kan i alla fall glädjas åt att jag hann få sammanlagt en och en halv månad med snö den här vintern innan jag nu flyttar. Det ska jag nog kunna klara mig på i ett år om det skulle bli så.

I morgon bär det iväg.

Övning ger färdighet

Idag när jag var ute och gick fick jag vid ett tillfälle för mig att jag skulle korsa gatan. Detta tänkte jag göra vid ett övergångsställe precis före en rondell. Okej, cirkulationsplats! Fast det var ju i och för sig före själva rondellen också. Egentligen spelar det ingen roll att det ens var vid en cirkulationsplats, för det var mest lite extrainformation som jag stoppade in för att måla upp en bild för er.

Men skit samma. Jag skulle gå över gatan på ett övergångsställe med en refug i mitten (ytterligare extrainformation, dock något mer relevant den här gången). Med min uppmärksamma trafikantblick (som är densamma som exempelvis min uppmärksamma patiensblick) bildade jag mig snabbt en uppfattning om trafikläget på platsen. Jag såg att flera bilar närmade sig från höger, bland annat en trafikskolebil, men just eftersom det fanns en refug att stanna på valde jag att börja gå över den första halvan av vägen.

När jag kom till mitten var trafikskolebilen nästan framme vid mig och på väg ut ur cirkulationsplatsen, så för säkerhets skull stannade jag helt och hållet där jag var. (Jag tillhör absolut inte dem som bara går utan att se sig för så fort de är i närheten av en Herr Gårman-skylt, och jag skulle aldrig drömma om att lita på någon av mina medtrafikanter när jag inte ens kan lita på mig själv.)

I vanliga fall är det här en situation som jag försöker undvika. Som gående är jag nämligen en i högsta grad hänsynsfull trafikant. Jag saktar gärna in eller tar en omväg om det medför att inga bilar behöver stanna, men nu kom det folk som skulle över gatan även från det andra hållet, så då spelade det ju ingen roll.

Killen som övningskörde trafikskolebilen hade dock uppenbarligen inte för avsikt att stanna för att släppa fram några fotgängare, men som tur var verkade hans lärare vara vaken. Jag kan väl på ett ungefär tänka mig vad han sa. I alla fall tvärnitade killen precis när han börjat accelerera på väg ut ur cirkulationsplatsen, och han lyckades stanna precis framför övergångsstället.

När jag gått över gatan hörde jag bakom mig hur killen fick motorstopp. Jag vände mig om och såg att det hade bildats en kö bakom honom genom halva cirkulationsplatsen. Då jag visste precis hur stressad jag själv skulle ha varit i hans situation gladdes jag ett par sekunder åt att jag klarat av det där för länge sedan. Men stackaren!

Å andra sidan är det ju precis sådant där som gör att man lär sig och minns saker och ting. Så med ett leende på läpparna gick jag vidare, nöjd med dagens goda gärning.

"Vi kan prata med henne. Ooh, hon hör så tydligt!"*

Sådärja. Nu har jag fixat mig Skype. För inom en nära förestående framtid kommer jag annars bara att ha mobiltelefon, och det vet ju alla att sådana kan man inte göra mycket mer än skicka sms och fotografera med. Ja, och prata några enstaka minuter då och då, kanske. Därutöver är det att skajpa som gäller för prat med mig. Hör ni det, folket?

Det enda problemet just nu är att mikrofonen på mitt nya headset tycks vara glapp, så bara delar av mitt babbel tar sig fram till mottagaren. Men lyssna kan jag, så den här kommunikationsformen passar antagligen ypperligt för den som känner för att prata på utan att bli avbruten.

Annars kan jag förstås skriva mina svar. (Nämen oj, nu har jag visst fyra olika chattprogram att köra med. Tänka sig! Och då vill jag understryka att jag ändå inte använder MSN.)

Så här långt har jag förresten bara Motor-Ola att skajpa med. Men det är ju en bra början. Nu är det bara att hoppas att bredbandsuppkopplingen på det nya stället funkar som den ska, så att ni kan utnyttja alla dessa snabba och lätta sätt att kontakta mig på.


* Filmcitat. 1 poäng till den som först kan ange filmens titel, 1 för namnet på skådespelaren som uttalar repliken och ytterligare 1 för namnet på skådespelaren som spelar den "hon" som det hänvisas till.

Grönt är ... snyggt?

Jaha, så har jag varit på stan med mamma en sväng, för det finns ju lite man behöver fixa när man ska flytta.

Och när man ändå är på stan kan man slinka in i några klädaffärer och hitta ytterligare gröna tröjor. Det var vad jag gjorde i alla fall. Så nu har jag blivit med tre nya gröna tröjor och en ny grön vinterjacka på mindre än fyra månader i Falun. (Vad tar det åt mig egentligen?)

Dessutom kom jag just på att det skulle vara trevligt med någon ny färg som tema till heminredningen när jag nu ska bo på ett nytt ställe. Förr har det alltid varit väldigt mycket blått, främst i sovrummen jag har bebott. Ja, det är väl inte så konstigt, med tanke på att jag brukar ta med mig mina saker från ett ställe till ett annat. Men nu ville jag ha i alla fall någonting nytt. Det fick bli en grön sängtopp.

Mina små älsklingar

Kanske borde jag ha varit mer försiktig med att gå igenom mina ägodelar i alla fall.

Jag började nämligen med böckerna. Ungefär hälften av lådorna som står prydligt travade i källaren innehåller böcker. Mina underbara böcker.

Visserligen har jag klarat mig i nästan fyra månader utan dem nu, men jag har hela tiden levt med vissheten om att jag när som helst har kunnat gå ner i källaren och rota fram en viss bok som jag har längtat lite extra efter. Men nu när jag bara skulle välja ut ett litet fåtal som sällskap på vägen mot äventyret blev det väldigt svårt. Jag lyfte upp dem en och en, höll dem varsamt i famnen och suckade tungt vid tanken på att jag inte skulle få leva med dem på ett år eller till och med ännu längre.

Traven med utvalda favoriter och ännu olästa titlar växte bredvid mig, och jag ansträngde mig för att verkligen välja med omsorg. Till slut kände jag mig nöjd, städade upp omkring mig och gick upp till mitt rum igen.

Då insåg jag att jag ingenstans hade sett till en av mina allra mest givna följeslagare. Detta kunde bara betyda en av två saker: att jag inte varit tillräckligt noggrann i genomgången av lådorna eller att jag helt missat någon låda. Det var bara att gå ner och se efter. Och visst, där stod ju två stora kartonger till fulla med böcker. Jag hade bara gått igenom alla de små lådorna!

Det märkliga nu är att det, trots att jag plockat ut så många böcker och packat om för att fylla lådorna, inte har frigjorts några lådor att packa ner de böcker jag ska ha med mig i. Hur kan det komma sig?

Flyttpackning

Efter att ha bott stillsamt på ett och samma ställe under hela min uppväxt har jag nu i alla fall flyttat några gånger och börjat samla på mig nyttiga flyttkunskaper. Och jag är väldigt bra på att flytta, om jag får säga det själv.

Speciellt bra är jag på att planera, hålla reda på allt som ska göras och genomföra alla delmoment vid rätt tidpunkt. Och på att flyttpacka.

Fast nu har jag insett att inte två av mina flyttpackningar har gått till på samma sätt.

Först flyttade jag hemifrån. Då samlade jag ihop det jag behövde mest av mina saker i föräldrahemmet, kompletterade med lite husgeråd ur samlingarna och köpte till en del smådetaljer.

Sedan flyttade jag ihop. Då packade vi båda helt enkelt ner alla våra saker och flyttade dem till en och samma lägenhet.

Därefter flyttade vi två tillsammans. Enklare än det var då kan det inte bli. Det enda vi behövde göra var att packa allt som fanns i lägenheten och flytta det till en annan lägenhet.

Efter det började jag krångla till saker och flyttade isär. Då blev jag plötsligt tvungen att gå igenom ett helt bohag, sortera, dela upp, packa och gå igenom en gång till för att se om det var något som borde ha packats som hade glömts kvar.

Och nu ska jag flytta igen. Det kluriga den här gången är att hälften av mina prylar fortfarande ligger nerpackade i flyttlådor och att jag inte alls ska ha med mig alla dessa saker. Jag måste därför gå igenom mina lådor, packa upp och packa om.

Livet ger en ständigt nya erfarenheter. Ah!

Ljust och nytt

Det nya året har börjat bra.

Med snö!

Snö hela dagen igår och lite till idag, men det är visst bara jag som är glad över den. Jag gläds dock desto mer, och njuter av att det är en liten gnutta ljusare när jag vaknar på morgonen. Fast jag missade ändå snöskottningsnöjet, eftersom jag var fullt upptagen med att prata i telefon med min nya hyresvärd.

Det är mycket som är nytt nu och ett tag framöver. Jag vågar inte ens föreställa mig allt vad 2008 kommer att bjuda på för min del. Men det är spännande. Nytt är knark för en rastlös själ.

Nyår

Året tycks sluta bra. Jag tappade i alla fall en kniv på golvet när jag dukade av efter nyårsmiddagen. Det sägs betyda att det ska komma en man.

Jag undrar bara lite om han kommer till mig, oavsett var jag befinner mig, eller om det är just hit han tänker komma. I så fall får han ta och sno sig på, för snart bor jag ju inte kvar här. Å andra sidan sa inte kniven något om vad för slags man det rör sig om. Kanske är det inte drömprinsen ändå, och då kanske jag gör bäst i att lägga benen på ryggen med en gång.

Nåja, det blir säkert inte förrän nästa år i alla fall. För det är ju snart, ju.

Gott nytt år!

Fynd

Inte nog med att jag till slut hittade ett par nya vinterskor, jag gjorde dessutom något så ovanligt som ett fynd på rean. I alla fall med mina mått mätt.

Oftast tycker jag att de kläder som är av intresse på reor är just de som jag redan har köpt till fullpris. Och om jag någon gång ser ett plagg på rea som jag tidigare tittat på men låtit bli att köpa, så finns det ändå aldrig i min storlek.

Men i torsdags kom undantaget som säkert för alltid kommer att vara det enda som bekräftar denna regel. Precis innan jag skulle lämna den sista affären på väg hem gick jag en extra omväg runt en stång med reakläder. Och där hängde den. Den Gröna Tröjan. Inte i storlekarna XS och XXL utan i S, M och L. Hur är det möjligt?

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag är så betagen i den här tröjan. Det kan vara färgen. För den är i alla fall inte min stil. Jag vet inte vad den tillhör för stil heller, eller om den har någon stil alls.

Men den är grön. En grön tröja i rätt storlek till reapris. Självklart är den ett fynd.

Mellandagsrea

Inte för att jag är särskilt förtjust i att trängas med halva Dalarnas befolkning på en liten, rörig yta och andas syrefattig luft i flera timmar, men idag kände jag ändå ett starkt behov av att ägna mig åt ordentlig shopping.

Det var dags för skojakten att fortsätta. Jag hade då i stort sett stannat inomhus i över en vecka, med enbart korta turer mellan hus och bil, bil och affär och liknande. (Visst är det skönt att ha något att skylla på för att slippa ge sig ut och motionera under julhelgen?)

Jag släpade med mig Majsan till Kupolen. Där gick vi med bestämda steg förbi alla affärer med intressanta prylar av diverse slag, bara för att lägga all energi på letande i skoaffärer.

Jag avskyr att leta efter skor. Speciellt mycket avskyr jag att leta efter skor när jag verkligen, verkligen måste ha tag i ett par skor. Och det är ungefär vad som krävs för att jag ens ska gå in i en skoaffär i eget ärende. I detta avseende är jag inte alls mycket kvinna.

Skor ska vara sköna, hyfsat snygga (enligt mina ideal, alltså, och de sammanfaller sällan med skomodet) och billiga. De ska inte vara högklackade, men inte heller ha för tunn sula, utan man ska helt enkelt kunna gå i dem. Långt och i flera säsonger. Dessutom får de inte ha spetsiga tår. Jag vill inte se ut som en häxa. Inte på fötterna i alla fall.

Dessa sökkriterier gav inte många träffar, förstås. Då hade jag ändå inte tagit med alla krav jag egentligen hade. Men det var inte värre än väntat. Jag menar, fanns det bara skor i storlek 36 och 41 före jul så borde det rimligen inte finnas många 39:or kvar att rea ut nu.

Det blev ändå en del provande, men inget kändes riktigt bra. Och sedan hände det som brukar hända. (Man undrar varför jag aldrig lär mig och gör rätt från början, men tydligen är det här en process jag måste gå igenom när jag köper nya skor.) Först när jag hade provat allt som såg någorlunda acceptabelt ut, tiden började ta slut och jag var trött, svettig och desperat kom jag på tanken att prova något helt annat.

Den här gången råkade det bli ett par dyra märkeskängor med mycket avancerad snörning på. De var okej, om man bortsåg från att de var för dyra, på gränsen till för små (konstiga storlekar), krångliga att få på och av och gjorde ont ovanpå fötterna. Men de var de bästa jag kunde hitta, så jag tänkte chansa på att de skulle mjukna med tiden och sluta göra ont.

Då hittade Majsan ett par billigare kopior i ett ställ ett par meter bort. Eller ja, nästan-kopior, för de var inte riktigt likadana som de andra. De var något snyggare, med en dragkedja som komplement till den krångliga snörningen, hade något skönare form och utan det där vad det nu var som gjorde ont. Och så var de billigare. Tidigare hade jag bara gått förbi dem eftersom jag inte ville ha en sådan modell. Men när jag provade dem kände mina fötter sig äntligen hemma.

Det kommer att bli svårt att släppa de gamla trasiga dojorna, men antagligen kommer det att bli samma sak den dag jag blir tvungen att ersätta de här nya skorna. Så här gör jag alltid. Jag köper skor som jag först tycker är skitfula men som i alla fall sitter bra, och sedan älskar jag dem ovillkorligt tills döden skiljer oss åt.

Men salut och fanfar - jag har fått tag i ett par skor!

White Christmas

Snö hade vi under hela november, och tidvis riktigt mycket, men sedan kom december och all snö försvann. Typiskt. Dock har vi haft fantastiskt fin frost i en och en halv vecka nu, så lite vitt är det i alla fall. Man får vara glad över det man får. Dessutom tänkte jag dela med mig lite till de släktingar och vänner som firar jul längre söderut och inte ens har så här mycket kallt och vitt ute att njuta av.

God jul, alla, både nära och (alldeles för) långt borta!

Klä granen

Varje år är det samma sak. Vi säger:

1. I år ska vi göra något nytt med granen, för saker och ting behöver ju inte nödvändigtvis se likadana ut varje år.
2. Vi ska verkligen göra något annorlunda av granen, eftersom vi jämt tar en massa bilder på den, och då blir vi ju mest irriterade när vi ser att den ser ut som förra året och året dessförinnan.
3. Man behöver inte vara rädd för att sätta pyntet tätt, för sedan när man tittar på granen som helhet så ser den oftast ändå fattigt klädd ut.

Sedan anstränger vi oss till det yttersta för att klämma in precis allt pynt vi hittar som både är nytt och snyggt. Det gamla och fula får ligga kvar i lådan.

Men någonstans inombords är vi väl ändå lite rädda för att vi håller på att bli amerikaniserade, så det tar emot en aning när två blanka röda kulor hamnar mindre än tre decimeter från varandra. Det får inte bli för överdådigt pyntat heller!

När vi är klara tar vi några bilder, slänger in dem i datorn och jämför. Och så säger vi:

1. Men vad i ... Den ser ju ut som den gjorde förra året.
2. Den ser verkligen exakt ut som den gjorde förra året!
3. Och vad glest pyntet sitter när man ser granen så här på bild.

Vi kanske kan kalla det för en tradition, det här också. Det är väl i så fall inte den första jultradition vi helt ofrivilligt ägnar oss åt.

Ny familjetradition

Var över till brorsan en sväng för att kolla in hans nya skinnsoffa och hjälpa honom med paketinslagningen. Det är en närapå årligen återkommande tradition vi har, han och jag. Egentligen är han en utmärkt inslagare, han tycker bara att det är en aning tråkigt eller jobbigt eller något. Och jag tycker att det är ett ganska trevligt sätt att umgås på, alltså när jag slår in paket och han sitter bredvid och gör något annat. Eller när vi hjälps åt, som vi faktiskt gjorde den här gången (vi är ju så vuxna nu).

Dessutom får jag ju veta vad han ska ge folk. Jag fick nu visserligen inte slå in min egen julklapp, men jag har ändå mycket starka föraningar om vad det kan vara.

En julafton väldigt lik en vanlig lördag

Årets kortaste dag har varit lång. Vi gav oss iväg hemifrån redan i soluppgången (hihi, visst låter det tidigt?), och åkte genom det frostvita landskapet som sträckte sig hela vägen ner till Västmanland. Där tillbringade vi sedan dagen hos en äldre generation släktingar.

Det blev något slags extrainsatt julafton, med gran, julbord, gröt och klappväxling (dock inte paketöppning). Detta förvirrade den redan lite yra äldre generationen extra mycket, och det blev många påminnelser om att det varken var idag eller imorgon det var julafton.

Och hör man en sak tillräckligt många gånger börjar man tydligen själv nästan tro att det är sant. När jag och brorsan på eftermiddagen åkte och handlade stod jag en bra stund och stirrade på vispgrädden vi skulle köpa, och tyckte att det var i sämsta laget att den var bäst före 26 december. Det är ju i övermorgon!

Under tiden hade de gamla tydligen oroat sig för hur jag och brorsan skulle hinna tillbaka till Kalle Anka ...

Men det var lugnt. Vi hann med god marginal till och med tillbaka hem till Falun. Nu ska vi alla sova länge, länge och bara ha det lugnt och skönt. Fast det är tur att det är en hel dag kvar före jul, för vi har inte alls klarat av allt som ska göras till dess.

Föräldramöte på stormarknaden

Det var ingen vanlig torsdagskväll på stormarknaden igår. På parkeringen utanför märktes det inte särskilt mycket, men inne i affären var det nästan lika trångt som det brukar vara en vanlig torsdag på samma stormarknad i Linköping (hur det är en sådan här dag där nere vill jag helst inte tänka på, men jag har testat att handla där dagen före nyårsafton en gång, så jag vet att det kan bli betydligt värre).

Nu har ju ändå folk flera dagar på sig att handla innan det är jul på allvar, så jag är lite förvånad över att så många gjorde det igår. Det tog nästan dubbelt så lång tid som vanligt för oss att ta oss genom affären, trots att just vi inte skulle ha så mycket. Den främsta anledningen till det var att vi träffade så mycket folk! I vanliga fall brukar vi på sin höjd stöta på någon bekant att hälsa på, men igår var det stor återträff bland diskarna och hyllorna.

Jag träffade ett flertal mammor till gamla kompisar från min uppväxttid här. Och de påstod, liksom så många andra, att jag är mig precis lik. Tydligen åldras jag inte, för jag har ju inte sett dem på flera år, en del inte sedan jag tog studenten eller till och med ännu längre tillbaka. Men de var sig också precis lika, så det kanske jämnar ut sig.

Det är något särskilt med kompisars föräldrar, kanske speciellt mammor, men också en del pappor. Jag har alltid gillat att prata med dem. Dels beror det väl på att jag har varit lillgammal och tyckt om att umgås med vuxna och vara trevlig, dels på att de ofta har visat mig uppskattning. När deras barn har varit tillsammans med mig har föräldrarna känt sig säkra på att läget har varit under kontroll, varför de regler och hemkomsttider som har gällt för mig också har kommit att gälla för mina vänner.

Jag gillar fortfarande att prata med alla mammor jag springer på här i stan, fast deras barn, alltså mina kompisar, inte bor kvar. Men nu kommer de flesta snart hem för att fira jul och jag kan passa på att be mammorna påminna mina vänner om att det bara är att höra av sig om de vill träffas. Jag finns ju liksom redan på plats. Jag tänker mig att det kan vara kul att träffa lite jämnåriga någon gång ibland också.

Och jag hälsar till mina kompisar via mammorna jag träffar, men jag skulle precis lika gärna kunna hälsa till alla mina vänners föräldrar via dem som läser här. Hej, hej, och god jul!

Hem och bort och hem igen

Okej. Nu vet snart alla jag känner, så det är väl lika bra att nämna det här också då. Så här är det:

Jag ska flytta. Igen.

Söderut. Igen.

Jag måste vara galen. Eller så är det bara det att jag insåg att Falun visst är så hemma det kan bli för mig, men att jag inte längre har något kvar att längta till. Det är faktiskt nästan ännu värre än att längta halvt ihjäl sig.

Så om en månad ger jag mig av. Men bara för ett tag. Det är i alla fall utgångspunkten. Ett år. Sedan tror jag nog att jag på nytt vänder hem till Dalarna. Fast egentligen vet man ju aldrig vad som kommer att hända.

Nu vet jag i alla fall var "hemma" är. Det är inte det enda jag har lärt mig den här hösten, men det hade inte varit illa även om så hade varit fallet. Kanske har jag ändå några klena små rottrådar som binder mig till berggrunden här.

Ännu en prestigefylld seger

Man kan förstås också få uppmärksamhet för så simpla saker som gatunamn.

Sportiga falubor

Det soliga, frostiga vintervädret lockade oss att styra stegen ner till sjön. Och vi var inte de enda som tagit oss dit den här söndagen. Oj, vad hurtiga folk är här. Många, många människor var ute på den blanka isen och åkte långfärdsskridskor och friluftade sig i kylan. Men solen värmde faktiskt en aning. Det brukar den väl inte göra i december? Det måste vara klimatförändringarna.

Sjöutsikt fångad lite diskret på ett mindre folktätt ställe.

Cool frost på brygga.

Snabb sightseeing i Falun

När man får besök av en sydlänning som inte har sådär jättevärst bra koll på allt som ligger norr om Mälaren måste man ju se till att visa upp sin stad på bästa möjliga sätt. Det ska helst vara både pedagogiskt, lärorikt, intressant och roligt. Det vill säga, jag måste välja bland allt fantastiskt fascinerande det finns att se och göra här.

Jag kom fram till att för den som kanske bara ska besöka Falun en gång i sitt liv och då inte heller har så mycket tid till förfogande, finns i första hand två saker som bör ses. Hoppbackarna och gruvan.

Så här års är det mest backhopparna som åker upp i hopptornen, men det är hyfsat bra utsikt även från toppen av underbackarna. När man ser Falun uppifrån kan man faktiskt börja undra om det verkligen är en stad, för ur den här vinkeln ser man mest skog. Och ja, vi har ganska många träd mellan husen, även i de tättbebyggda områdena. Grönska åt folket!

Vy från uthoppsnivå.

Okej, vi åkte inte ner i gruvan heller (fast det är en upplevelse om man inte gjort något liknande tidigare, jag lovar!), men även här ges möjligheter till utkikande. Själva Stora Stöten är så stor att man lätt får svårt med djupseendet och avståndsbedömningen när man tittar rakt ner i den. Inte förrän man får syn på en pytteliten lastbil eller annan normalt jättestor maskin långt där nere inser man hur stort det är.

Vy över stort brunt hål.

Ett par gruvliga bilder till.

Visst är jag en bra guide? Nähä, men den som på allvar är intresserad av mer information om världsarvet och "Sveriges största under" kan läsa lite mer till exempel här.

Sedan, om man har tid över, är det inte helt fel att ta en stillsam runda på stan och kanske kika in i Kristine kyrka och beskåda de blå bänkarna.

Stora torget i mörk julmysstämning.

"Mitt" folk

Bara här kan jag läsa tidningen och känna igen gamla bekanta som det skrivs om, folk som har fått barn och andra som har dött. Och det händer nu allt oftare.

Att det finns folk jag känner igen bland alla dem som fått barn är väl inte så konstigt längre. Vi har väl helt enkelt kommit upp i den åldern nu. Men att jag känner till så många av namnen i dödsannonserna känns lite märkligt. Är det inte sådant som kännetecknar gamla människor?

I alla fall, det är bara här det kan hända. Bland mitt folk.

Här och nu

Jag har alltså bloggat förr. Massor. Inte helt olikt det här heller, så en del eventuella läsare känner säkert igen sig. Eller mig.

Men nu var det så att jag påbörjade ett nytt liv och kände att jag inte ville lämna kvar rester av allt det gamla svävande som rymdskrot ute i sajbern. Dessutom hade bloggflytten och identitetsbytet vissa praktiska fördelar, så därför fick det bli så här.

Nytt liv, ny blogg. Hur länge? Vem vet? Rastlösheten, ni vet.

Naturligtvis

Luciafirande i tv sänds med fördel från Dalarna, för att jag på allvar ska uppfyllas av julstämning. I år sänds det från Mora, så då ska det väl bli bra då.

Fast i ärlighetens namn orkar jag i vilket fall som helst inte vakna i ottan nuförtiden. Jag får väl se reprisen istället ...


Uppdatering 13 december:
Eller på nätet - naturligtvis!

Vakta bocken

Nästan lucia och halvvägs genom advent och julkalendrar måste vi ju på allvar börja hålla koll på hur det står till med julbocken i Gävle.

Förutom webbkamerorna finns det på webbplatsen en massa intressant att läsa för den som har tid (vilket väl inte så många har så här års ...). Men seså, kila dit och övervaka nu!

Inte jag inte

Men vad är det här?!

Bara sisådär fyra minusgrader och jag hinner nästan frysa näsan av mig på en halvtimme ute! Och både mössa och vinterhalsduk har åkt fram.

Så här kan det inte få fortsätta. Jag som har planerat utomhusaktiviteter till helgen, och då ska det dessutom bli ännu kallare. Nej, nu får jag ta och skärpa mig så att ingen sydlänning får se mig frysa. Jag fryser helt enkelt inte ute, så är det bara.

Annars får jag väl testa den här självpeppningsgrejen som verkar vara så himla populär.

Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är inte kallt. Jag fryser inte, det är bara lite kyligt i luften. (Får jag gå in nu?)

Redan urspårad?

Så här ett par månader efter återkomsten till Dalarna tycker jag nog att jag borde ha hunnit behandla långt fler viktiga dalaföreteelser än vad jag faktiskt har gjort. Jag kunde ju ha skrivit om både Rättviks marknad, bandy, hockey, årets dalaprofil, faluburgare och det ena med det andra. Fast egentligen är det nog inte så många som skulle bry sig om det, så det gör antagligen inte så mycket att jag lät bli.

Det som är lite retligt är väl att bloggens titel och beskrivning är en smula vilseledande. Att jag aldrig kan hålla mig till mitt syfte! Men när jag nu har kommit så här långt vill jag inte gärna byta blogg (eller titel) ännu en gång, så jag kör väl på ett tag till och ser vart det leder.

Kroppsspråk

Jag träffade exkatten också. Hon verkade känna igen mig. I alla fall lade hon sig genast på mig och somnade. Om man vill kan man ju tolka det som att hon tyckte att jag skulle stanna kvar där den här gången. Men nej, det gjorde jag alltså inte.

Vad jag kom fram till

Jodå. Det var nog faktiskt en aning trevligare att delta i shoppingträngseln när man bara var där tillfälligt, än när det är en veckovis återkommande ritual. Samtidigt är det rätt schyst att vara så hemma som gäst på ett ställe som man ju faktiskt är efter att just ha bott där i ganska många år. Det mesta var sig likt. Jag hittade.

Däremot fanns det dessvärre inga vettiga vinterskor där heller, trots att Linköping i stort sett inte består av mycket annat än skoaffärer och begravningsbyråer. Så jag går fortfarande med trasiga skor.

En sorts forskningsresa

I helgen är det julmarknad vid Falu gruva. Jag och Majsan hade visst sagt att vi skulle dit, och så ser jag till att missa det i alla fall! Klant.

Istället ska jag på shoppingresa till södern. Närmare bestämt till Linköping. Jag fick för mig att det nog är trevligare att trängas i Tornby när man är på besök än när man bor där. Hur väl denna teori stämmer återstår att se. Jag återkommer i ämnet.

Inte blev de stötta och tog det personligt heller

Jag kom på att jag skulle göra en resa. Sedan kom brorsan på att han skulle följa med. Vi lyckades enas om tågtider och biljettpriser som passade oss, bokade biljetter, betalade och jag gjorde en extra liten tur för att hämta ut dem. Då köpte brorsan en bil. Plötsligt behövde vi inga tågbiljetter längre, så nu har jag avbokat och återlämnat dem.

Och säga vad man vill om SJ, men en sak kan de i alla fall som verkar vara omöjlig för nästan alla andra företag, nämligen att betala tillbaka pengar till det konto de kom från. För jag vill ju inte ha kontanter när jag använder internetbanken och jag blir galen varje gång jag får ett utbetalningskort som tvingar mig till ett bankkontor. Precis så här vill jag ha det. Tack för det, SJ.

Ännu mer att glömma

Vi fyra små tanter invaderade brorsans lilla krypin för en stund. Alla trasslade omkring, klämde på soffan, provspelade gitarren, inspekterade de nya kökstapeterna.

Mitt i en rörelse fastnade min blick på något väldigt, väääldigt välbekant. En bild jag sett många gånger, två ansikten som kunde ha tillhört ett par nära vänner. Jag tittade upp och mötte brorsans blick i samma ögonblick som hjärnan kopplade. En julklapp till mig!

Båda två insåg det samtidigt, att jag visste något jag inte borde ha vetat. Och båda blev vi lika generade, ungefär som när man råkar öppna toadörren och någon är därinne utan att ha låst om sig. Jag var tydligen inte väntad med resten av gänget idag, så det var därför han inte gömt julklappen.

Själv var jag, sedan överraskningen lagt sig, bara glad. Lika glad som jag ändå skulle ha blivit förr eller senare, när jag väl fick veta på riktigt, för det där jag såg är ju vad jag mest av allt önskar mig. Och nu kan jag mysa och vara glad i flera veckor. Mmm!

Fast officiellt glömmer jag förstås även denna händelse.

Ljus inne, ljus ute, ljus över sjö och strand

Det är lite lustigt, det här svenska mysteriet med alla ljusstakar och stjärnor som ploppar upp på tre, fyra dagar till första advent varje år. Och trots att det är lätt att inbilla sig att det finns många människor som inte är så noga med traditioner och sådant, så verkar ändå en överväldigande majoritet ha koll på första advent. Jag gillar det skarpt. Just det här korta, intensinva ploppandet gör det hela extra effektfullt.

Även utomhusbelysningar tycker jag är trevligt så här års. Det som skiljer dem här från dem nere i södern tror jag är att här är det betydligt vanligare med ljusklädda utomhusgranar. Det finns förstås alla varianter av enstaka ljusslingor, buskar inklädda i ljusnät, invirade äppelträd, helt upplysta balkonger och husfasader, men speciellt i villakvarteren och utåt landet står de lysande granarna tätt. Det känns hemma för mig. Jag tänker alltid på tågresorna hemåt från södern förr om åren när jag ser sådana granar. Ju längre norrut jag kom, desto vanligare blev utegranarna, och desto närmare Dalarna och hemma kom jag.

En annan sak jag har tänkt på, när jag på sistone åkt en del längs Tisken på kvällarna, är hur mycket gatubelysning det verkar finnas i Falun. Så där tvärs över sjön, åt båda hållen, ser man en imponerande mängd lampor av olika slag, och det är väldigt vackert. Dock syns inte alls speciellt många lampor från bostadshus och andra byggnader. Falun by night är gatlyktor.

Räven raskar över vägen

Mamma och en moster stod och hängde i hallen och stirrade ut genom den öppna ytterdörren. Det visade sig vara räven som visade sig.

Jag må vara djurvän, men rävsläktet förlåter jag inte för vad det gjort kvarterets (och mina) söta små tamdjur, så åsynen av varje rödbrun skabbspridare gör konstiga saker med mig. Nu, till exempel, hörde jag mig själv säga:

- Fy, din fuling! Våga inte visa dig här igen, för då skjuter jag dig! Med ärtbössa.

Det är nog tur att det mest är mamma som siktar rävuschlingen här i krokarna nuförtiden. För mig alltså.

Lucior och lussekatter i all ära ...

... men den omrösting som verkligen betyder något är ju den om vilken som är Faluns tjusigaste rondell. Och det visade sig att inte bara jag har den här som favorit. "Min" rondell vann!

Min egen bild av Faluns snyggaste rondell.

Än så är det vinter

Nog är det milt och snön töar bort i en rasande hastighet, men sov, sov alla små vårtecken!

La familia

Mostermaffian är på årligt adventsbesök i Falun. Jag säger bara det så att folk på stan kan vara beredda och på sin vakt, särskilt i närheten av alla butiker som säljer damkläder och presenter.

Det bör vara svårt att missa dem. Det rör sig om tre små gummor i likadana runda frisyrer och likadana fyrkantiga glasögon, ständigt skrattande på östgötska, och som ibland har allvarliga problem med färdriktingen på rulltrappor.

Själv tar jag det säkra före det osäkra och stannar hemma idag.

Skyltsöndag

Jag och Pinglan gick på julskyltning. Vi var helt överens om hur det skulle vara, vilket var som vi mindes det från vår barndom. Mörkt, snöigt, mycket folk, juldofter och härlig stämning.

Och i stort sett var det väl så. Vi drev omkring på ett ganska välorganiserat sätt i ett par timmar, klappade tomtar, luktade på glöggen, undvek att trampa i marschaller och hittade ingenting vi behövde köpa.

Det som förvånade oss efteråt var att ingen av oss hade träffat några bekanta, inte ens hälsat på någon. Inte har väl hela befolkningen bytts ut på tio år eller så?

Någon del av förklaringen kanske ligger i att vi pratade oavbrutet från det vi träffades, hela vägen ner till stan och medan vi parkerade, genom julskyltning, fika på mysigt kafé, lite mer affärsspring (nej, det fanns inga skor - skönt!), hemfärden och sedan hela kvällen inne hos mig. Hade det inte varit för att vi bodde hos våra respektive föräldrar som påminde om sömn och andra vuxengrejer hade vi säkert fortsatt babbla hela natten. Nu fick det räcka med sju timmar tjejsnack.

Jag har inte ägnat mig åt sådant på åratal och trodde faktiskt inte att det var min pryl riktigt. Men oj vad det här var precis vad jag behövde!

Akut skonöd

Tråkigt nog har mina superbästaste vinterkängor någonsin gått sönder, helt utan förvarning och just när snödjupet översteg 3 dm. Det som inte finns några vettiga skodon i handeln nuförtiden (och det har inget med stans storlek att göra). Men jag måste helt enkelt ha ett par nya vinterkängor, så för min egen skull hoppas jag att jag har fel.

Imorgon ska det ju vara öppet i alla affärer hela eftermiddagen. Det verkar lämpligt. Jag får väl passa på att ta mig en tur på stan då kanske ...