Jag såg om filmen Kiki's Delivery Service en kväll innan jag flyttade. (Den har väl förresten kommit på svenska nu, med titeln Kikis expressbud.)
Förut gillade jag den bara helt enkelt. Det är en rätt gullig och oläskig film.
Den här gången tyckte jag däremot att den handlade om mig. Ja, alltså, jag är ingen trettonårig häxa som kan flyga på kvastar, men jag kände mig ändå ganska liten just då. Och precis som hon flyttar jag alldeles ensam till en ny stad, en för mig stor stad vid havet med en trivsam blandning av gammalt och nytt, där det bor en massa människor som jag inte vet något om vad de är för ena. Precis som hon ska jag försöka komma underfund med vad det är jag är bra på, vad jag ska ägna livet åt, hur jag ska förtjäna mitt uppehälle och så ska jag ju lära mig att klara mig på egen hand. Förhoppningsvis är det inte heller bara i filmen som det visar sig finnas vänliga människor att lära känna och tycka om i den nya staden.
Men någon liten talande katt ska jag inte ha. Det har jag redan klarat av.
